Bonaden från Överhogdal

Från Asken Yggdrasils tupp "Gullinkambe" har egentligen menats Gulltopp (emblem för sol-ljus guden…

I den nordiska mytologin rytande tuppen Gullinkambe (den med gyllene kam) på toppen av trädet Yggdrasil motsvarar Gulltopp (den guldluggade, den mytiska häst som är Heimdalls emblem), Heimdall som blåser ...

Av: Javad Mofrad | 25 maj, 2017
Essäer om religionen

Motsatserna natur-kultur på Kiasma

   Var finns den starka, uppkäftiga, berörande tredimensionella konsten idag? Skulptur, alltså. Om den tycks satt på undantag i Sverige, kan man söka den i Finland. Detta märkesår, då det gått ...

Av: Nancy Westman | 01 juni, 2009
Reportage om scenkonst

Dansmusikens marknadsekonomi

Roland TB-303 (TB av transistor bass) är ett instrument som numera är legendariskt bland elektroniska musiker. TB-303 var tänkt att skapa basslingor till gitarrister som saknade basist. Det floppade och ...

Av: Robert Halvarsson | 16 januari, 2012
Essäer

Två röster och en cello. Foto: Tina Axelsson

En resa oändligt lustfylld och lite skrämmande – intervju med albumaktuella Lise och…

Det har ösregnat hela dagen när Lise Hummel, Gertrud Stenung och jag möts på ett kafé på Kungsholmen. Om ett par dagar släpps deras femte album, ”Lyckan kommer från ett ...

Av: Hedvig Ljungar | 29 september, 2014
Musikens porträtt

Jonathan Swift Den politiska lögnens konst



Jonathan Swift av john VanderbankJonathan Swift utsågs 1710 till huvudredaktör för torypartiets tidskrift The Examiner 1). Han blev genom sin fräna och självsäkra ton dess ledande skribent. Sedan hans bok A tale of a tub (1704) gjort skandalsuccé, stod han vid denna tid på höjden av sitt inflytande.

Hans essä om den politiska lögnen är ingen analys, utan en satir med personangrepp. Det var ett av Swifts bästa områden. För att undgå åtal nämnde Swift inte vem han menade, men hans läsare förstod ändå.

Erik Carlquist (översättare)

 

Den politiska lögnens konst

Ur The Examiner, 1710:14

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Somliga rykten fylla med prat vetgiriga öron
andra berätta igen vad de hört, och lagret av lögner
växer, och varje berättare gör, att förrådet blir större.
Här ser man Lättrogenhet och tanklös Beskäftighet springa,
Grundlös Glädje och Vansinnig Skräck med fasa i dragen,
Spirande Avund och Hat och Viskning ur grumliga källor.
Fama kan själv se allt vad som sker på havet, på jorden
eller i himmelens höjd, vart skrymsle når hon med ögat.
Ovidius, 2) Metamorfoser, xii.61-68. Övers. Harry Armini (1969).

Några vänner har med sitt gnatande förmått mig att avbryta planen i min senaste artikel för att i stället bidra med en essä om politika lögner. Man berättar för oss att djävulen är lögnernas fader, och att han var en lögnare från begynnelsen; det kan därför inte ifrågasättas att uppfinningen är gammal. Men av större betydelse är, att hans första försök i den vägen var rent politiskt och gick ut på att undergräva hans furstes auktoritet och förleda en tredjedel av undersåtarna till avfall från denne. 3) För detta drevs han ner från Himlen, där (som Milton 4) uttrycker det) han hade varit vicekung i en stor provins i väster. Han tvingades nu att utöva sin begåvning i lägre regioner, omgiven av andra fallna andar, olyckliga eller vilseledda människor, som han ännu dagligen förleder till att begå hans egen synd, och han kommer för evigt att fortsätta med det tills han kedjas fast i den bottenlösa avgrunden.

Men fastän djävulen är lögnernas fader, tycks han liksom andra stora uppfinnare ha förlorat mycket av sitt anseende på grund av de ständiga förbättringar av uppfinningen som senare har gjorts.

Vem som först gjorde lögnen till en konst och anpassade den till politiken framgår inte fullt klart av de historiska källorna, trots att jag flitigt gjort vissa undersökningar. Jag skall därför bara diskutera den med utgångspunkt från det moderna systemet sådant det har odlats under de senaste tjugo åren på den södra delen av vår egen ö.

Poeterna berättar för oss att jättarna störtades av gudarna, och att jorden till hämnd för detta frambringade sin sista avkomma, Berömmelsen. 5) Och fabeln tolkas så här: att när omstörtningar och upprorsförsök har omintetgjorts, sprids rykten och falska versioner av olika händelser i stor omfattning i en nation. Enligt denna beskrivning är lögnen något som ett besegrat, rebelliskt parti i en stat använder för att få någon lindring efter sitt nederlag. Men de moderna har utvecklat denna konst väsentligt genom att använda den för att vinna och behålla makten, inte bara för att hämnas efter att ha förlorat den; på samma sätt använder djuren samma redskap när de är hungriga som de använder när de vill bita dem som trampar på dem.

Men politiska lögner har inte alltid samma genealogi; jag vill därför komma med en mer träffande genealogi, som ger några närmare detaljer om dess födelse och föräldrar. En politisk lögn föds ibland ur en avpolletterad statsmans huvud och kommer till världen för att vårdas och skämmas bort av mobben. Ibland visar den sig som ett monster, och slickas i form; andra gånger kommer den fullt färdig till världen, och blir då bortskämd genom allt slickande. Den föds ofta som ett barn på vanligt sätt, och behöver tid för att mogna; och ofta ser den ljuset när den är fullvuxen, men krymper gradvis bort. Ibland är den av ädel börd, och ibland ett yngel efter en börsjobbare. På ett ställe skriker den högt vid utträdet ur livmodern: på ett annat ställe förlossas dem med en viskning. Jag vet en lögn, som nu stör halva kungariket med sitt oväsen, men fastän den för närvarande är alltför stolt och hög för att erkänna sina föräldrar, kommer jag väl ihåg dess viskningsfas. För att avsluta frågan om detta monsters inträde i världen: när det föds utan att det sticker till, är det dödfött; och när det inte sticker till, dör det.

Det är inget under att ett barn med så mirakulös börd är avsett för stora händelser; och vi ser också, att det har varit det maktinnehavande partiets skyddsande i nästan tjugo år. Det kan erövra kungariken utan strid, och ibland genom att förlora en strid. Det ger och tar tillbaka anställningar; kan sänka ett berg till mullvadshög och höja en mullvadshög till ett berg; har i många år presiderat för valkommittéer; kan tvätta en svart man vit; göra ett helgon av en ateist och en patriot av en notorisk slösare; 6) kan förse utländska ministrar med information och låta nationens kredit stiga eller sjunka. Denna gudinna flyger med en stor kikare i sina händer för att blända massan, och låta den se vad hon vill att den skall se: att deras undergång ligger i deras eget intresse, och deras ruin i deras intresse. I denna kikare får man se sina bästa vänner klädda i rockar pudrade med fleurs de lis och kronor; 7) deras bälten behängda med kedjor, och pärlor, och träskor; 8) och sina värsta fiender prydda med frihetens , anständighetens, tålamodets, måttfullhetens emblem, och med ett ymnighetshorn i sina händer. Hennes stora vingar påminner om flygfiskens; de är bara till nytta när de är fuktiga, och hon doppar dem därför i gyttjan, och när hon stiger uppåt sprider hon den i massans ögon under sin snabba flygfärd; men gång på gång måste hon landa på smutsiga vägar och böja sig ner för att fylla på förrådet av smuts.

Ibland har jag tänkt på hur härligt människorna skulle kunna roa sig i denna stad, om de vore synska och kunde se lögner på samma sätt som synska skottar kan se andar. De skulle då få se de svärmar av lögner med olika former, storlekar och färger som surrar runt vissa människors huvuden liksom flugor runt öronen på en häst om sommaren; eller de legioner som varje middag svävar runt på Börsavenyn 9) i tillräckliga mängder för att förmörka luften; eller de som flyger runt i en klubb med politiskt frustrerade storheter och därifrån via pråmar sänds ut i landet i stora lass för att spridas vid valen. 10)

Det finns en väsentlig punkt där en politisk lögnare skiljer sig från andra inom branschen, och det är att han bör hålla sig med ett kort minne. Det är nödvändigt därför att han, eftersom han gång på gång möter personer med en annan åsikt, behöver kunna svära både på en sats och på dess raka motsats, beroende på vem han för tillfället har att göra med.

När man skall skildra människosläktets dygder och laster, är i det praktiskt att i varje enskilt fall tänka på någon framstående person och ha denne som förebild. Jag har strikt följt denna regel, och i denna stund inställer sig för min fantasi en viss stor man, 11) berömd för en talang som genom ständigt utövande i nu tjugo år har givit honom anseendet som den skickligaste mannen i landet när det gäller att sköta ömtåliga affärer. Hans överlägsna geni består inte i något annat än ett outtömligt förråd av politiska lögner, som han hela tiden sprider omkring sig i riklig mängd när han talar, och som han tack vare en ojämförlig generositet glömmer, och följaktligen motsäger, efter en halvtimme. Han har ännu aldrig frågat sig om en sats var sann eller falsk, utan bara frågat sig om det för ögonblicket var lämpligt att hävda eller förneka den i det sällskap han befunnit sig i. Den som vill komma längre än han på den politiska lögnens område genom att tolka allt han säger (så som vi tolkar drömmar) som motsatsen, kommer därför att få fortsätta att söka efter sanningen, och kommer att finna sig lika bedragen vare sig han tror på vad denne säger eller ej. Det enda botemedlet är att anta att man har hört några oartikulerade ljud utan någon mening alls; och det kommer dessutom att ta bort den skräck, som lätt inges av de eder han ständigt klämmer in i början och slutet av alla påståenden. Men samtidigt anser jag det orättvist att beskylla honom för mened när han åkallar Gud eller Kristus, för han har ofta offentligt låtit världen förstå att han inte tror på någondera.

Några anser kanske, att en sådan förmåga inte kan vara till någon stor nytta för ägaren eller för hans parti, sedan den ofta utövats och blivit notorisk; men de tar rejält fel. Få lögner bär uppfinnarens namn, och till och med den mest korrumperade fiende till sanningen kan sprida tusentals lögner utan att han blir känd som deras upphovsman. Eftersom den uslaste författare har sina läsare, har dessutom den störste lögnaren dem som tror på honom, och det händer ofta att om en lögn blir trodd, även om det bara är under en timme, så har den fått sin verkan och behövs inte längre. Lögnen flyger, och sanningen kommer haltande efter den, så att när människorna får besked om det sanna förhållandet är det för sent: skämtet är redan över, och sagan har fått sin verkan. Det är som när någon kommer på en bra replik först efter att diksussionen bytt ämne eller sällskapet skingrats, eller som en läkare som kommer på en ofelbar medicin sedan patienten dött.

Med tanke på många människors naturliga benägenhet att ljuga, och folkmassornas naturliga benägenhet att tro, har jag tvekat vad jag skall göra med den maxim som alla så ofta tar i sin mun: att sanningen till sist kommer att segra. Här har denna vår ö, under större delen av tjugo år, påverkats av sådana råd och sådana personer som siktat till att fördärva våra seder, blända vårt förstånd, suga ut vår rikedom och med tiden bryta med både kyrka och stat, och de förde oss till sist till ruinens brant; sanningen har ständigt förvrängts så att vi aldrig kunnat skilja mellan vän och fiende. Vi har sett en stor del av nationens pengar hamna hos dem, som i fråga om börd, utbildning och förtjänst inte kunde göra anspråk på mer än att bära våra livréer, 12) medan andra, som med hjälp av sin kredit, goda egenskaper och förmögenhet kunde ge anseende och framgång åt revolutionen, men inte bara sköts åt sidan som farliga och onyttiga, utan dessutom fick lida för jakobitskandalernas skull; det var människor med godtyckliga principer och med pensioner från Frankrike. Under tiden tycktes sanningen, som sägs ligga i en källa, vara begravd under en hög stenar där. Men jag minns att whigs brukade klaga över att de flesta av jordägarna inte var på deras sida, vilket några av de klokaste såg som ett dåligt omen; och vi såg att det var med den yttersta svårighet som de kunde bibehålla majoriteten medan hovet och regeringen var på deras sida, tills de hade lärt sig dessa beundransvärda hjälpmedel för att avgöra val och påverka avlägsna valdistrikt genom kraftfulla incitament 13) från staden. Men allt detta skedde bara genom våld och tvång, hur mycket det än maskerades med hjälp av de skickligaste konstgrepp, tills folket började oroa sig för att deras egendom, deras religion och monarkin själv var i fara; då vi såg det ivrigt gripa den första bästa chansen att ingripa. Men jag skall diskutera denna stora förändring i folkets inställning mer utförligt i någon kommande artikel; där skall jag försöka öppna ögonen på dem som bedragits, och avslöja bedragarna, som hoppas eller säger att det bara är en kortvarig galenskap hos folket som de snart kommer att hämta sig från; jag tror däremot att denna förändring kommer att visa sig ha orsaker, symptom och följder av helt andra slag, och att den kommer att bli en gott exempel på den maxim jag nyss nämnde: att sanningen till sist kommer att segra, fastän ibland långt om länge.

 

Fotnoter

 

1. The Examiner utkom 1710-1714.

2. Publius Ovidius Naso, 43 f. kr - 17 eller 18 e. kr, romersk poet. Kärlekskonsten (senaste svenska övers. J.W.Köhler, 2004) och Metamorfoser (senaste svenska övers. H.Armini, 1969) är hans mest kända verk. Swift hämtade ofta uppslag från Ovidius för sina essäer och dikter.

3. Swift inleder redan här sitt personangrepp. Han använder det ställe i John Miltons Paradise lost, där Satan regerar i norr och förleder en tredjedel av änglarna till uppror. Enligt Swift var Satan vicekung i väster och förledde en tredjedel av undersåtarna till avfall. Referensen gällde politikern Thomas Wharton, som 1708-1710 var Lord Lieutenant i Irland. Föremålet för Swifts angrepp får i essän en efterhand allt tydligare identitet

- Thomas Wharton, 1st Marquess of Wharton, 1648-1715, var en framträdande whigpolitiker. Swift är inte den ende med kritiska synpunkter på honom. Wharton har beskrivits som charmfull, men hållningslös och utsvävande (den officiella Dictionary of National Biography nämner inget sådant). Han skrev texten till den populära sången "Lilliburlero", som drog löje över kung James II och sägs ha bidragit till hans fall.

4. John Milton, 1608-1674, engelsk författare. Hans Paradise lost utkom 1674 (i svensk översättning Det förlorade paradiset,1926, övers. F.G.Bengtsson), och hans Paradise regained 1671 (i svensk översättning Det återvunna paradiset, 1862, övers. V.E.Öman).

5. Vergilius, Aeneiden, iv, 178-9.

6. Swift menar också här Thomas Wharton (not 3).

7. "fleurs de lis och kronor": fleur de lis är den heraldiska "franska liljan", symbol för Frankrike. "Kronor" syftar på påven, som bar en tredelad krona eller mitra.

8. "kedjor och pärlor", anspelning på det katolska radbandet. "träskor", anspelning på Jakob II:s anhängare: det syftade på franska bönder och därmed på jakobiternas samarbete med Frankrike. Swift antyder landsförräderi från Whartons sida.

9. S.: Exchange-Alley. Det var från mitten av 1500-talet en viktig kommersiell mötesplats. i London City.

10. Valkorruption.

11. Thomas Wharton igen (not 3)

12. Swift tänker på gruppen av välbeställda handelsmän, vars framsteg han beklagade.

13. Ironisk benämning för mutor.

Ur arkivet

view_module reorder

Å ha et globalt liv å leve, Del II

Innledning I Del II fortsetter jeg diskursen med å trekke opp skillet mellom materiell kultur og immateriell kultur. Rent tentativt skal det sies så mye at det immaterielle er om hva ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 19 oktober, 2013

Metaltown 2013 – en nära-döden-upplevelse?

Årets Metaltownfestival bjöd på allt man kan önska sig av en festival: Bra musik, sol, glada festivalbesökare och god mat! I detta festivalreportage beskriver Linda Olsson varför Metaltown är en ...

Av: Linda Olsson | Essäer om musik | 03 augusti, 2013

Ett möte på häktet

En av de hittills mest berikande upplevelserna i mitt liv hade jag när jag besökte häktet i Jönköping för att berätta om mitt skrivande. Jag var inte särskilt orolig när jag ...

Av: Bruno Franzon | Gästkrönikör | 18 januari, 2012

Kunglig glans på Åmells

Bland alla utsökta föremål i Åmells konsthandel på Birger Jarlsgatan i Stockholm väljer jag att skriva om tre ganska små tavlor, närmare bestämt 33 x 22,5 cm, av Mathias Hradh ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om konst | 17 april, 2010

Alfred Hitchcock.  Foto: El Matador

Svindel à la Hitchcocks Vertigo

Hur närmar man sig en ikon, en makalös filmmakare, kort sagt en av de verkligt stora i filmens drygt hundraåriga historia. Man får snabbt svindel, och det leder mig osökt ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 22 februari, 2016

Ian McEwan: Sweet Tooth

Goda vänner till oss på Nya Zeeland köpte för många år sedan en försvarlig hög tegelstenar i St. Privat, en liten lantlig by i det inre av Frankrike. Fast de ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 20 maj, 2013

Veckan från hyllan Vecka 10 2012

Hemma igen efter två veckors solsemester. Det är så skönt att förkorta vintern på det sättet, här i Norrland kan den vara i drygaste laget. Ska man orka jobba till ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 03 mars, 2012

Robert Burns i översättning av Erik Carlquist

Writers´ Museum, en av Edinburghs sevärdheter, är tillägnat de skotska nationalförfattarna Robert Burns, Walter Scott och R.L.Stevenson. Där visas, förutom originalmanuskript och porträtt, sådant som Scotts schackbord och en ring med ...

Av: Robert Burns | Allmänna reportage | 20 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts