Syndabocken som offer

Det är befriande att utse någon till syndabock. Skönt att ha någon att skylla på - så länge jag inte själv är syndabocken! Uttrycket har sitt ursprung i Bibeln. I Tredje ...

Av: Birgitta Milits | 10 april, 2012
Essäer om konst

Krakow – en stad för alla

Det första som fångar din uppmärksamhet när du landar i Krakow, historiens och festens stad, en europeisk stad, (hrmm), är att det inte finns en enda skylt på engelska. ”pcac” ...

Av: Jenny Keljevic Berggren | 07 november, 2013
Resereportage

Aya Sofya. Foto: Thomas Wihlman

Turkiska scener

Turkiet, 77 miljoner invånare. Ett stort land som tidigare fått lite uppmärksamhet i svenska medier. Nu skrivs det mer, därför att Turkiet berör vår svenska oro, flyktingkris, nedskjutning av ryskt ...

Av: Thomas Wihlman | 10 december, 2015
Reportage om politik & samhälle

Bergsklättring- önskan att nå Gud eller extrem dödslängtan?

Vad får en människa att hålla sig nära döden så intimt det någonsin är möjligt i envis strävan att få känna dödens doft? Vill hon lätta på förlåten och se ...

Av: Benny Holmberg | 07 februari, 2011
Essäer

Niklas Aurgrunn Ögonblick av skräckslagen nåd



Niklas AurgrunnNiklas Aurgrunn (tidigare Erixon), född 1962, debuterade i Grupp 84 (W&W) och har vid sidan av otaliga helt misslyckade projekt, en handfull romaner och barnböcker på eget förlag och nåt tjog hemkörda visor på plattan ”Sånger från skräpkammaren” (Blindmen 2011) publicerat poesi och noveller och reportage i allehanda tidningar och tidskrifter både i Sverige och i Sydafrika där jag var bosatt under transitionsåren i början av 1990-talet.  Är sedan några år även intensivt och lyckligt verksam som akrylkluddare.

 I samband med att DN 1988 publicerade ett uppslag med prosadikter (ja, faktiskt) skrev Stefan Jonsson om hur texterna syftade till att nagla känslan av under och ”sätta förvåningen på gaffeln”. Jag gillade det, så var det ju absolut och det gäller för föreliggande samling också.

 http://www.aurgrunn.wordpress.com

 

 

Ögonblick av skräckslagen nåd

 

 

 

Riksväg 45 revisited:

 

 

 

 

Stenkrossen

 

Sextitalet gulbränt av halmknastrande sommar svampruttnande av lövsinglande rödsur höst kristallfruset i spröda skärvor och tjocka glatta flak av blågnistrande vinter

Den leriga jorden man ännu tar i och smakar på men jag kan bara ana barrmattornas avtryck i de röda handflatorna seglarstövlarna fulla av levande skogsvatten skärsåren och de blottade knäskålarna

Det värker bara av framtid i de tunna sköra ögonen

 

Rikard och jag står vid kanten av en stelnad vinterdamm vita täckjackor och luvor med tofs petande skakade mot en infrusen groda

Sextitalets alla infrusna sovande amfibier väntande i pölar och skogsdiken under tunga himlar och luftbubblor på det som ska börja det som alltid snart ska till

 

Sextitalsskogen en lika hotfull som löftesrik skyline av grå gran och blå björnmossa att dämpa fallen att binda och behålla hemligheterna

Skogens susanden och gurglanden kittlande och skavande i öronsnäckorna

Skogens aromer ekande och groende i mjuka bihålor

 

Nån enda gång gläntade det: på en död berghäll vid gränsen av den kända världen stod Stenkrossen ett alltid öde monster av bottenlösa schakt och förbjuden skugga rostande spindeltrappor i den ömma tunna luften

Johan och Michel tog med mej dit (Harald vågade inte och Rikard var för liten): Stenkrossen vilade och väntade ett kupat skelett över det halvätna berget och världen hade aldrig varit närmare

 

Att orden inte visste att tanken inte nådde

 

Molnen tunga och skrikande i den fjärran ödsligheten havande med surt nedfall och okänd nödvändighet

Pulsen resonerande i det mörka tornet

Hemligheterna droppande i ultrarapid längs sidorna av öppningen i jordskorpan

 

 

Det var aldrig våren som började, ögat formades i novemberpölarna, huden av kristall runt det gröna, gyttjekokongen som skymde Mamma, det kalla gummiknarret som brast all barnaro i fåraktig förundran

Galonhimlen man kunde ta av sej, galonhimlen som man alltid tog av sej – det var så det började, det är så det alltid ska börja: den stilla förvåningen hos en utbredd gammal GP i pannrummet

 

 

 

Allt är inte samtidigt förstås för samtidigt finns bara om tiden finns men ihopkopplat och

odelbart, det finns inga avstånd, allt spelar in, allt gnager och spelar mot allt annat – förvirringen kan aldrig upplösas men tas in och avnjutas

 

 

När man reser sej

 

skakar det först i knäna men det ger sej. Man ser sej om efter skugga, väljer bland nerfarterna, och börjar gå. Och det är inte alls så att man saknar ord eller att man flyr från nånting (äktenskaplig utmattning, barndomens alla sociala efterskalv). Det är tvärtom så att alla man nånsin varit samlas och samsas i det koncentrerade sökandet och finnandet av en lämplig stig tillbaks

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Fåröbilder

 

Jorden på Fårö, torr och ljus, stenig, en doft av potatis i den – när man sätter den där tunga svarta spaden i marken knastrar det

 

Ovanpå marken: blåklockor glest gult gräs en slingrande Linnea syrenbuskage och hemlighetsfulla enrissnår lamm och fästing utedass en kvarglömd krocketbåge brännässlor

 

 

 

Vinden längs marken och de högresta tistlarna. Gulmåran som krafsar i sandjorden klättrar längs skrevorna i stenarna som borrat sej upp ur heden. Aldrig en människa, inga röster men

fårskuggor hukande under tallarna döende enar torkande i ödsligheten, spåren av sekelskiftesskrindor och där: en urbränd buss från inspelningen av ”Skammen” sjunker tålmodigt in i tiden

 

I Gläntan ett övergivet hus åldrande aplar en igenrasad brunn, marken hård och torr, man kan ligga på den i timmar och se på myrorna, känna på sommaren, känna på alla somrar samtidigt, veta utan att förstå att allt spelar samma roll

 

Vi lutar oss allihop mot den stora badstenen och Mamma lägger en saltvattentvål i den lilla urgröpningen på landsidan och tillochmed så att det feta vita fågelträcket luktar ganska mysigt

 

Och vattnet, både salt och sött, varmt och kallt, klart och grumligt – som ett ömsom

blundande, ömsom vidöppet och allting överseende öga

 

Stjärnorna är som närmast – och längst bort! – när natten är som kallast, efter regnet eller sen molnen drivit undan. Ögonfukten får dem att stråla och leder kraften rakt ner i magen

 

Man måste dock vara ensam – kissande i det svarta gräset efter den sena rysaren eller sträckt över nattygsbordet sen Mormor börjat snarka, kikande bakom rullgardinen

 

 

Nere vid Klintsbrovik ligger gammelmorfars brygga som ett fett streck under tiden och på den lilla sandholmen härjar elaka fåglar

 

Jag håller en manet i händerna, tappar den nästan och den går sönder. Allting går sönder! Och sen börjar man om

 

I strandlinjen som flyttar sej varje dag ligger en stad vi byggt. Vid ebb betar fåren längs gatorna. Vid flod spolas spillningen upp under tallarna och blir ammunition

 

Solen rullar trögt, ser redan gammal ut men jag trampar på en flundra i slammet – det sprattlar till i hålfoten och allt börjar om

 

 

Samlaren

 

Det började med Franco, en skallig spanjor som kom i gult, grönt, blått, skärt. Sen följde, i urval och med eventuella klenoder inom parentes: alla sorters Magyar Posta, inträdesbiljetter (Mårbacka), autografer (lorden från gränden), tändsticksaskar, klistermärken (STP, och BP-gubben), spargrisar (Ålandsbanken), mynt (finska pennies), löpsedlar (kraschen på Monza), saftblandare (blåljus från piket parkerad på Skogstorpa), tjejer, länder, huvudstäder, Dave Edmunds, annan musik, dikter, noveller, refuseringsbrev, år, månader, dagar, minnen, minnesanteckningar

Står i gathörn världen över – sniffar och tittar. Utanför, gör bilder av trasigheten, av 

såren och saknaden. Orden förklarar aldrig nånting men gror och ler tvetydigt. Utanför, en påträngande skuggvarelse i Lyrfågelskolans pelargångar och i radhusets ombonade väntsal; mitt otåliga överseende hukande i förakt och tacksamhet under gatlyktorna i Sea Point, platanerna i Kirstenbosch. Utanför, alltid vid sidan av om det så är jag som står på scenen (står i själva verket ofta där); utanför mörkret och utanför ljuset (du ser mej aldrig egentligen); utanför svadan och tystnaden – paradoxerna spränger i leder och luftrör, skaver och sprattlar i hornhinnorna; sprakar sina hot och löften i synapserna

 

 

Förvånad

 

över allt jag påstår och verkar mena, förvånad över andetagen som följer på varann, det lätta trummandet i bröstet, strimmorna som löper över huden, bokstäverna och interpunktionen och ljuset som faller över alltihop, förvåning inför knäskålarnas tålamod med

mitt ideliga fallande

 

Förvånad över skuggan av Lions Head som bugar nerför Signal Hill i en andakt som räcker hela eftermiddagen. Förvånad över vykort från Mombasa och Hamburgsund och de oläsliga idéer som rör sej mellan raderna. Förvånad över att vakna och nästan känna igen mej bakom

tandkrämsfläckarna, över hur tanken på Sandhems rabatter kan få det att kittla mellan tänderna av söt matjord och sura rabarbertrådar. Förvånad över bilderna som uppstår i orden, och över den aldrig sinande kraften i dem. Förvånad över hur nyfikenheten växer och tar ny sats när den stillas

 

Förvåning i största allmänhet. Förvånad över tiden det tog, och att den gick så fort. Förvånad över hur självklar jag förefaller. Förvånad över slutmuskelns oerhörda uthållighet

 

 

 

Harald och Döden

 

”Bli inte arg nu” sa Johan till Harald ”men det är faktiskt harspår här”

Harald blev ändå ganska upprörd, försvann skrikande hemåt över de snöklädda jordhögarna medan vi andra skrinnade vidare stödda mot bandyklubborna

 

Senare klättrade jag upp i en bråte nån samlat, rimfrost knastrande mot lovikavantarna – den där fjärran glesbygden vit och frusen inuti Ingenting; ändå Alltings hjärta några tidlösa år

innan den torra sanning som väntade under drivorna smälte fram

 

Knaket av den brutna grenen skrek genom den tunga tystnaden och mitt korta liv bläddrade förbi som jag föll, en saga lång som allt jag visste. Den klara tanken att ”Nu dör jag!” Och en hjältetanke: ”Hoppas Harald blir lycklig”

 

 

 

Mörkret

 

Ladorna, de långsamt sjunkande piratskeppen

fransiga rep som hänger ut från gistna logluckor

herrelösa syréner och krusbärssnår

infallna jordkällare

drömmarna som fladdrar i trasiga fönster

förlorade flakmopeder halvt nedsjunkna i mossan – allt

det ruttnande mörker man tillåts utmana...

Mörkret, och tystnaden i utkanten av stan och

hela vägen in mot centrum, det

hänger ännu slackande tvättlinor mellan fönstren när jag är liten och

spökena har ännu att vräkas ur slummen

slummen ännu att

förrädas och dömas ut

 

Är väl slumromantiker misärnostalgiker, saknar

rosten och krackeleringarna

högarna av nedfallen puts

genomtrampade trätrappor

kolonier av vildkattor skrikande under golven

Min barndom är fuktskadad och luktar bittersött av

svamp och mögel, raidar i skymningen genom

övergivna skrotupplag och utrymda stallar

ser sej omkring och undrar men

fattar sina beslut utan annan rädsla än den som driver den vidare

Den fryser och blir blöt

skakar fast aldrig uppgiven på huvet

drar nubben ur sulorna

dumpar i dammar som snart ska dikas undan

sliter hål på knäna jagande efter äventyret i det som inte går att begripa

– jagas själv av bandhundar och flåsande uniformer

söker utan mål och aning i igenvuxna gläntor

tar med samlarens lust och enfald till sej det den upptäcker

riktar med tunna men ärrade handleder ljuskäglan allra längst bort i

det mest förbjudna, låter

den spela en nyfiken åtta över väggen, drar

ett djupt andetag, känner

hur multnande spån och spillning fyller lungorna med

mättad tid. Tar

ett steg till – med den lediga handen spänd som

kramp över knivskaftet

 

 

Ett hem

 

Stryker ett rastlöst finger över den dammfria kommoden, ser hur en uppkäftig fettfläck dröjer sej kvar i gardindagern

 

Tassar över heltäckningen i hallen, smakar på den tunga tystnaden som väger runt tevebruset

 

I skuggorna i hallen kan man komma och gå, min tystnad uppgår i husets tystnad och mitt ansikte i husets ansikte

 

Bor här, är noga med att stänga dörrar och kökslådor. De behöver sällan påtala några smulor

 

Ser mej omkring i dunklet, håller andan och hör hur det prasslar, känner hur skuggorna sjunker försiktigt i soffdynorna

 

Håller andan, och väntar. Tänker utan ord att allting går över

 

 

Dofter och smaker

 

Ferlin: multnande löv och kaffekask, gengas (hur det nu luktade), salt sill och kyrkogårdsmarschaller, och stearin i största allmänhet. Molnen hänger så lågt i hans dikter att man slår i huvet och ändå blir man glad. De är som intruktioner att gå vilse, kartor att förlora sej i, man behöver inte begripa

 

Sivar Ahlrud: den våta kolstybben, glögg och saftbål, skorpor med fickludd och ylle, Lilljansskogens mossa fuktar genom tygskorna och spänningen smakar som frostnupen lyktstolpe eller batteristöt mot tungspetsen. Där finns också suget bakom naveln när hissen i

Kanästornet bromsar upp eller när fel hund får upp spåret. En dyrkrasslande bakgårdsvärld.

Doften och smaken av näsblod

 

Blyerts och nysnö, Aromat och dygnsgammal gräsdriva, Hockeysnus och farbriksny SAAB, Mammas gaser och Pappas fläskpannkaka, och brorsans alla dunster. Smaken av ljummen mjölk går alltid ihop med den av spy. I Skogens undervegetation finns små salta blad, och

beska odon. Vid Klippiga Bergen på andra sidan av Skogen finns bara andnöd och horisont – där tar den trovärdiga världen slut och tveksamheter tar vid, smaker man bara anat, dofterna från böckerna: riktiga rädslor och läppstift fradgande hästar och kokosnötsolja nåns nybadade armhåla...

 

...opiumdimma, och gammal hiss på Östermalm

  

Slår näven i spegeln som skimrande glittrande regnar ner över parketten

 

Näven går också sönder, blodet skvätter fint över den grådaskiga tapeten, benet blänker förvånat i såret och värken som växer uppför underarmen är som...kall porter efter en korpmatch på solgassat grus

 

Det ska va så, det är det som är så märkligt, jag tar det ändå aldrig helt eller bara på allvar, står vid sidan om också, ser med ett bistert leende hur jag pillar allt mer maniskt i naveln efter öppningar

 

 

Känslan av att vara Korak:

 

Siwer Olsson in memoriam

 

En vacker dag, blir det nånsin en

riktigt vacker dag

rätt tid och rätt bländare

lagom stekt fransyska

den rätta förvånade glansen i pubeshåret

skuggan som faller ur armhålan får inte peka alltför självsäkert

Siwer petar och letar, förmår som

vanligt inte helt klämma ihop TT-burken.

 

Aaah, den där fixerade tristessen, ett

glapp i syreflödet, en

bländande Porschegrill mellan folkhemmets innanlår

blänkande anklar och magpies, en

stelnad droppe sav på den råa barken, en

plump anekdot och ett generat garv mellan

svensktoppspresentationerna

Michelangelo, men så svara då... Kameran

zoomar in Giacondans högra bröst, det cancernupna

 

Tryggheten bor inte på en soldränkt badbrygga i

skydd av västgötska

krusbärssnår, inte i en

Bibi Langer-kram, inte på

Sofiero slott. Siwer vet –

tryggheten är en rätt uppstående sextonårig bröstvårta, en

glömsk darrhand kupad runt

tillfälligheternas spe

 

Himlakropp

 

Varje minut kastas under högt tryck

fem liter blod ut ur hjärtkamrarna

 

Varje kast trycker fem minuter tid

ut ur blodet

 

Alla splittras de när man ser på solen

- orden uppgår alla i sina föremål

 

Lösa driver himlakropparna

blåmärktna men okända

 

Varje liv kastas under högt tryck

trehundrafemti miljoner liter blod ut ur hjärtkamrarna

 

Varje liv kastas under högt tryck

ut ur hjärtkamrarna

 

 

Allmoge

 

En gång hade bergen fingrar

En gång ledde fälten sina bönder i allsång

 

En gång växte inga blommor på tjärnen

En gång växte solen ur regnen

En gång var regnen välartikulerade

En gång lyssnade menigheten

En gång trädde drängen svintarm på sitt könsorgan

En gång var hennes skinkor alldeles rosiga och lyckliga

En gång brast fördämningarna och

floden sköljde in över gårdarna

Flera gånger såg dottern hur fadern helt enkelt aldrig återvände

 

Det var väl så hon uppfann dikten

rimmande runt tillvarons ordlösheter

 

Smultronstället

 

Där lyser de i det gulgröna kärvet – vete, gulmåra –

ömsom mogna, ömsom avvaktande och tvetydiga

Sorgernas röda återväxt

 

Smultronstället är alltid liksom överexponerat

övertydligt, värkande som ett gammalt foto

Smultronstället är alltid där, väntande

Barndom blåser genom dess tysta tallar och

alla åren emellan sjunker ljudlöst i myren intill

Det syns aldrig någon runt det avlägsna huset

 

Smultronstället rör sej aldrig och är alltid öde

Bara skuggorna reser sej där, och hukar igen

plockar, samlar

Bara smaken är verklig, djup och ytterst oåtkomlig

Är det blod som morrar i huvudet?

Är det mod som brister i ögonen?

Är det luften som kippar efter mej?

Smultronstället ställer såna vill jag mena

outgrundliga frågor

Är det tid som samlas i munhålan?

Är det närvaro

eller frånvaro

som knäpper i bröstet?

 

Svart hål

 

Allt du behöver är ett svart hål inuti

sommaren

Allt du behöver är en disträ fjäril

vingad i det svarta hålets mynning

 

 

Stockholm:

 

 

 

Mossa

 

Tror på en kärlek som rör sej och famlar och faller men i en mossa som suckar och andas varm och vattensjuk och torkar sen framåt vårvindarna och levererar den där känslan igen, vrickad och värkande men återuppstånden.

Tror på en kärlek som ett rytmiskt blåsljud, tror det måste göra ont, tror det är sönderfallet som föder oss, tror på en mossa.

 

 

 

Gubbängen blues

 

I

 

Gubbängen började bli gammalt och liksom lurigt, finurligt. I mitten av maj grönskade det över Familjebostäders medfarna containrar och tiden duggade allt tätare ner genom lövverken.

Jag var en asfaltbaby med en snuva i ansiktet och bakom gardinerna kunde jag onanera utan att byggnadsarbetarna såg mej.

Saknade arbete men knappast sysselsättning. Sörjde och läkte, nötte koncentrerat och sammanbitet på gamla skräckscenarior, smekte mej själv till en smärta där allt måste börja om igen – min oerhörda ömklighet skulle inte upphöra men upplösas; av beståndsdelarna skulle jag skriva nya dikter.

Långsamt välte jag mot ensamheten igen, sanningen en gång till. Jag vande mej vid den. Därför att ingen av oss har nåt val öppnade jag mina ögon, gnolade jag min någorlunda vackra litania.

 

II

 

Gubbängen, jag var lycklig för ett kontrakt i Gubbängen och skrev till min älskade: Gulligubbängen bara du och jag!

Det prunkade över hela Enskede och särskilt i Tallkrogen på vägen mot stan var syrenerna rent offensiva. Allt eftersom sommaren fortskred dammade det vildare om trädkronorna och hon rörde sej närmare.

I fem månader redde jag oss ett bo, men försiktigt för att inte monopolisera.

Du får ändra vad du vill förstås, sa jag.

 

Hösten bröt in med fukt och mörker dagarna innan hon anlände, och andra eller tredje natten hade vi ett band skinnskallar utanför sovrumsfönstret: Sieg heil, sieg...

Jag tror vi tog slut där, för så bräckliga var vi. Du gjorde mej synonym med silverfisk och socialtjänst och sieg heil, sieg...

Fyfan vad dum du var.

 

III

 

Vi bodde där i varsitt rum. Vi turades om i köket, på toaletten. Vi skrev lappar till varandra, och brev. Nån natt öppnades dörren och du smög ner bredvid mej, viskade övergiven och fördömd tätt i mitt öra, red mej, en kvinna, en mara, försvann med morgonljuset, förflyktigades med dagarna, veckorna.

 

En eftermiddag gjorde vi picnic till Magelungen, låg i en gräsbevuxen granitskreva och led med en strandad windsurfare, skrattade tillsammans åt nåt och jag berusade mej lätt på rosé och du lät mej kyssa dej, men flyktigt.

Dina blekta jeans smet om låren (jag brukade känna varje por vid förnamn). Du såg mej i ögonen, lyfte undan min hand, sa: Nick...

På kvällen försvann du med din övernattningsbag, för helgerna tillhörde den andre mannen. Du konstpausade på tröskeln, drog ihop munnen i något som väl skulle uttrycka ett tungt hjärta.

Jag låtsades intressera mej för teven.

När du stängt dörren hörde jag dej ta trapporna tre steg i taget.

 

IV

 

Du gick, och lämnade mej ensam med din dagbok. Var inte det dråp, eller åtminstone grov misshandel?

Varför gav jag inte upp. Orkade inte ge upp, och orkade inte hålla kvar. Värken tornade som en vägg jag var tvungen att gå in i, för du var väggen och du var värken och jag var bara en del av dej. En böld, en sjuk utväxt.

 

(Det är klart jag har nån slags behov av att rättfärdiga mej, men det vill jag hålla så grunt som möjligt. Personligt försvar är en sån fåfäng och sargande sysselsättning. Tiden rinner ut och jag vill inte förslösa den på egot. Tro vad du vill. Snart är vi döda.

Och: utmaningen är ännu att erbjuda den andra kinden, det tror jag på. En identitet större än kött och personliga pronomina.)

  

V

 

Vinden som petade och rotade i höstlöven på Gubbängstorget kändes ofräsch – varm och våt var den en förruttnelsens vind. Den svepte inte undan det förgångna men strök under alltings hastiga åldrande. Den bar inget nytt denna vind. Jag såg dej huka igenom den, en gast i lila rock, svartögd och disträ, evigt på väg, undan, vidare, nån annanstans. Jag förlängde stegen, sprang förbi.

En överexalterad schäfer apporterade på fältet där sommarens varmluftsballonger sänkt sej alldeles nyss och jag ströp gasen igen för att inte få den i vaden. Gymnasiet där du gått (svenska för invandrare) var släckt och bommat. Trafiken surrade i rondellerna vid Nynäsleden. Och hur jag sprang var det som om knuten bara drogs år hårdare.

Tillbaka på Bordsvägen gick jag de sista femti, fokuserande varsomhelst utanför mej själv. Granntjejen (det var hon som drack med skinnskallar) hastade ut med ännu en schäfer och låtsades inte se mej. Jag stretchade mot lönnen. Regn och svett kylde bröstet.

 

VI

 

Århundradets sommar:

Jag sparade de här stigarna på Farstanäset åt oss. Nu är du redan borta och jag går själv ändå. Försöker behärska min febriga sentimentalitet.

Tid i fickorna, byxvecken, i hårbottnen. Tid tunn som titan i mina krampknutna händer.

Jag lutar mot räcket och ser hur skidspåren sträcker över sjön, hör hur det värker i skaren. Ensamheten är tvungen att erkänna fåfängligheten; årstiderna bryter sönder varandra, förlorar sej i år och decennier.

Jag vill ju inte skriva att jag är döende, men jag är...lösgjord i tiden.

Det kan jag väl inte begära att nån ska orka leva med.

 

 

VII

 

Och så börjar det om igen, en brist uppenbarar sej, börjar klia kanske, och pirrar tomt i fingertopparna när man ska sova.

Plötsligt vågar jag komma ihåg, fascinerad av ärren som löper kors och tvärs, fram och tillbaks.

Plötsligt ser jag vad de föreställer.

 

Det tar aldrig helt slut, aningen slår aldrig ut, vi bara stöter bort igenom varandra, går isär, fogas ihop igen av varandras aningslöshet, tillfällighet. Sen är vi både oss själva och varandra – sån tror jag att cykeln är, ungefär.

 

Ut ur, och in i. Kärleksakten är kärlekens bästa metafor.

 

Du är borta nu, och i hålrummet rör sej den gamla världen med något av ett hånfullt leende.

Så är det, vi bygger världar av varann och spränger dem i bitar. Om det inte är så att de till slut förtätas till svarta hål, och försvinner i sej själva.

Du är borta nu och jag söker en ny planet att ankra vid, led vid det interstellära mörkret.

Du är borta nu och jag försöker konstatera detta utan värdering: du är borta nu, och det är intressant.

 

 

Hasse

 

Ibland när man träffar folk är det som att gå in på toaletten och se sej i spegeln. Man kliar sej i skäggbottnen, överlägger, söker petar och klämmer nån liten finne som trott sej kunna smyga undan. Man vrider huvet åt ena hållet, sen åt andra, är för det mesta nöjd med vad man ser, om så bara av rutin. Är man inte nöjd kan det hjälpa att ändra belysningen – den får inte vara för skarp, och helst inte framifrån.

Ena profilen känns bättre än den andra, det lär vara vanligt. Ansiktet skevar, håret är ju också sällan symmetriskt. Grejen är att man känner igen sej, man ställer inte frågor till sin egen spegelbild, man vet vad den går för, anar tillochmed vad den är gjord av.

Hopp och rädslor, brosk och ben.

Köttet, detta ospecifierade. Siochså många procent vatten, visst, vi står där och kluckar självgott eller skräckslaget. Trivs ändå, känner en grundläggande trygghet, så länge det är oss själva vi ser. Närmare definitioner kan alltid vänta, eller förblir överflödiga. Det är det som är så sorgligt, så outsägligt vackert.

 

 

Iväg med bilen genom flingorna

 

eller med tåget norrut över de frusna vidderna, du kan stå i tjugogradig kyla i Ljusdal och vänta på en buss från Länstrafiken att ta dej längre inåt landet, längre bort och undan, och fira en glad nyår sen på stadshotellet i det hemliga hermetiska Sveg där renar nosar över vägen och din älskling om du har nån snusar mot skidorna i baksätet.

Iväg och bort och undan, ett ide, och tillbaks sen, alltid åter över berg och dal till den här sköna förvirringen, till allt detta fåfänga irrande, all denna sörja av frågor och förhoppningar där idéerna drunknar – och uppstår i nya mönster, nya konstellationer.

Tillbaks till dröm och vaka och slitaget och tvånget som säger att du finns.

Tillbaks till det här plötsliga och helt oförmodade leendet.

 

På Beckmans Café

 

ryker det vänligt ur en sprucken kopp java trots att Lasse Holmqvist är död. Intresserar mej för krönikören i DN Fredag och spridda skönheter lever ännu ganska bestämda idéer om sej själva vid borden runtom (de faller mej i ögat och jag sneglar liksom påstått blasé men kunde väl egentligen inte intressera mej - oerfarenheten är distinkt osexig när det kommer till kritan och jag bara njuter linjerna, känner av designen...).

Även Marcello Mastroianni mulade idag, men det kunde han ju ha gjort igår eller framåt påsk. I praktiken komposterar vi alla på lit de parade, med gåtfulla blinda leenden och förvirrande drömmar.

  

Stående på isen ungefär mitt emellan helikopterflotten och Södermälarstrand ser jag hur det väldiga Kungsholmsskeppet ångar iväg i soldis. Stadshuset är till sist ett ganska tveksamt utropstecken, Västerbron en kåt båge just hitom gränsen för det möjliga.

En svart siluett rör sej trygg intill rännans hotfulla kristallsörja, och på andra sidan är siluetterna två, och mindre.

Avlägsnar sej, hand i hand.

 

 

Stampen

 

Elva silverskedar gavs jag vid dopet, en tolfte följde efteråt.

För elva silverskedar fyllde jag stopet – för den tolfte gick jag och åt.

 

 

 

Svart vår

 

Känslan som brukade finnas här, framtiden, inpackad nu i papper och pärmar, undanstuvad på vinden i väntan på en ny svart vår, varma sädesceller, accelererande mod, lättare blod.

 

Livet kräver att jag förvånas, inget är viktigare. Min lust till den här stan kräver att jag rör mej härifrån, det blir liksom oskarpt och ointressant om man tittar för nära för länge. Sen, om några år, kan jag kanske åter hisna som förr över sprickorna i stenläggningen på nån sällan trampad bakgata på Norrmalm, gå med stilla jubel och laddad Pentax genom Tessinparken i vårbrytningen. Plåta nån unge i illröd sparkdräkt som hänger i knävecken i den intressanta klätterställningen där.

 

 

Ligna båtklubb

 

Sitter längst ut på betongpontonen och dinglar med fötterna, kisar ut över vattnet där båtarna skär. Svallvågorna rör sej trögt över den blågrå slätten, mindre tankers sysselsätter sej vid Vin&Sprit på Årstasidan, Liljholmsbron sänker sina sega klaffar och jag kanske blundar, kanske lutar mej bakåt med händerna under bakhuvet.

 

Solen som sprattlar i ögonlocken, blodet som nynnar i kapillärerna, harmonierar med vind och utombordare. Handen fingrande över den sträva betongen finner angöringståten som ligger ilandslängd intill.

 

Om jag istället sätter mej upprätt kan jag se bojen som gungar förlöst tio meter ut i vattnet. Hela vackra sommaren värker i den bilden, och skärgårdens alla vindpinade tallar, grynnor, snedbockade prickar, övergivna stugor. Men förmodligen klarar jag inte det.

 

Förmodligen strosar jag söderut under Tanto med Nogger och snus, sänker mej tigande i viken nedanför SöS. Med ett envist och bara ohörbart gnisslande leende.

 

 

Ingång

 

Glada akvareller och en egen schlager? Dunka skallen i port efter port, slira på utslitna sulor uppför Slussen, le, flina tristessen undergiven? Flämta andtäppt bakom den röda näsan?

 

Visst faller mina ord varann i talet, visst är de självsvåldiga och oförskämda.

Visst har de gjort mej olycklig och visst är jag dem evigt tacksamma...

 

Känslan av att finnas till förutsätter ett visst mått av skitnödig tveksamhet, det får aldrig bli bara lätt.

Därför slickar jag så girigt varet ur såren.

Därför rullar jag det i munnen, låter jag smaken stiga upp i bihålorna.

 

 

Nytorget

 

Inväntar en session i studion på Katarina Ban på en bänk vid Nytorget och ser ungarna hoppa runt den övertäckta plaskdammen. Det är en dag mitt i april när solen sliter i polarvindarna och jag har min smutsiga täckjacka knäppt upp till hakan men keps och solglas och en slags halvtrött och allmän och vag förhoppning ändå.

 

Barnen, de har varsin papperssvala som de oupphörligt kastar rakt upp i den bleka våren.

Känner mej åldrad och förbi, orkar liksom inga större gester.

Barnen som fnissar och kiknar inuti sina egna parenteser...det är som om de obevekligt bär mej ut ur alla tänkbara illusioner.

 

Orkar inte ens irritera mej på alla arty lantisar som sitter med tummade tibetanska dödsböcker längs barackerna på Malmgårdsvägen.

Jag bara fiskar upp en Bruno ur innerfickan, läser en kvart, skriver det här sen. Fogar mej helt utan grimaser och invändningar till den eviga patetiken.

 

 

På en madrass

 

bland demonterade möbler och drivor av boklårar kan sömnen komma som en parad av identiteter, ett homogent sammelsurium av käbblande röster och omöjlighet. Då jävlar kan man äntligen vila.

Då kan man resa sej vederkvickt och tassa naken över uttjänt linoleum, dricka sitt örtte utan tvekan vid köksfönstret man aldrig putsade och känna hur grus och damm lever under fotsulorna och ovissheten susar som fjärran musik i rören.

Själv är man ingenting, platsen man upptar är ingenting, knappt ens att tiden är nåt.

Bara rörelsen!

 

 

Sorgenfri:

 

Barnen skriker och kajorna svarar, samlas Hitchcockskt i klungor på trädgårdsmöblerna, betraktande, avvaktande.

Är skakad, men alltid lika samlad – det är min natur, det är min nödvändighet.

 

Hur det öppnar sej, hur man blir det instrument på vilket musiken spelar!

 

De mjuka konturlösa mulna skuggorna en eftermiddag mot slutet av september. En sorts avslappnad rastlöshet, orden som svärmar orden man fångar in och buntar ihop.

 

Senare: en lyckad illustration i vattenfärg. Prinsessorna Hanna och Lina av Filurien, vinkande troskyldigt till det snälla sjöodjuret Ulf som skelögt vinkar tillbaks!

 

 

Hjärtat

 

Bumm pu-umm, en smärre defekt i retledningssystemet men inget farligt, inte värre än körsbärsregnet över de namnlösa korsen på St Petri.

Barnen som tuggar på gräset, jag lägger mej intill och nyser och ingen manna faller men luften spränger av syre.

 

 

Förmiddagsreggae

 

Klorvattnet kittlar över stengolvets ganska tjusiga fossiler – öronen kan ta emot musiken med öppna trumpeter eller sluta sej ensamma mot det dova skallbenet.

Brutna bojor och en pennywhistle och sydvästen slickar över vinterberget; jo, jag omfattar multituder, och så många outtalade ord. Blodet stockar sej av frustrerad artikulation.

 

 

Äpplena

 

Vissa vet, andra vägrar. Somliga har blommande knytnävar, andra börjar snyta sej redan i augusti. Min granne lägger in sej i Renat eller Wyborowa, stapplar uppför trapporna med Musse Pigg-öron och hemliga ekon av döda sånger. En del har grodyngel simmande i ögonen. En del blir galna av tristessen, en annan ansar sin bonzai och lägger på Jussi Björling.

 

Inuti tiden står nuet stampande, svettande efter uppmärksamhet. Och äpplena dunsar.

 

 

Kretslopp

 

Oklättrade träd tumlar nerför ravinerna, saven dunstar och giporna hissas med domkraft.

Mulnader brottas mellan regnen, fåglarna fäller sina vingar och natten sjunger upp sej i logen.

Sminket krackelerar i ögonvrån, staden välter frustrerad och jag hade en gång en båt.

Mannekängerna snubblar över spindelväven, clownerna fnyser flinande, och ny musik växer ur de multnande ackorden.

Kusten som kliar sej mot havet...och en långsamt snidad snipa!

 

Barnatro

 

Häll upp ett kapitel till och svep innan gasen dunstar, med honung eller brun farin! När orden passerar kommer tarmarna att vibrera och sucka och utmed takpannorna kommer det som blev över studsande, trillande som snälla vår-ärtor.

 

En luftballong kanske sänker sej utanför ditt disträa fönster och för några sekunder är du alltings bisarra medelpunkt.

 

Tiden kanske plötsligt bromsar in och en gammal välvårdad Bugatti rammar den bakifrån; ingendera går nånsin att återställa i ursprungligt skick.

 

Orden kan tuggas eller sväljas hela men bör helst få smälta i gommen, smygande få förlama munhålan; ordens aromer är nåt för bihålorna att lustigt domna åt...

 

...fräknar på hjärnan och en tredagarsskugga som drar över iris, som ett sommarmoln...

 

Sorgenfri

 

Dogepalatset speglar sej i Norra Vallgraven och på Gustaf Adolfs torg jagar glyttarna efter duvor och sidfläsk. Kampanilen fäller sitt alls inte uppfordrande pekfinger över sundet, killar Kongens By i naveln och där sitter våra skuggor under en presenning i Kristiania, väter sina mullrande tveksamheter.

 

Cykelvägarna strålar alla samman vid Rialto och funkislyorna vid Ribersborg blickar småtrötta över mot Lido, jag sitter i en gondol i den större av Pildammarna med erektionen som en bom snett akterut när vinden faller in över Stadion med färska midnattskluckanden från Canal Grande och nyriven parmesan och Korak, Tarzans son.

 

Tre gånger for jag till Söderns Stockholm, tre gånger undgick jag näsvist Harrys och de andra fällorna. Ligger på rygg rätt som det är, i Ghetto, och hela det svindlande nittitalet sjunker stillsamt bubblande i dyn på redden. Sorger och utsikter stiger som sumpgas mot ytan, förtunnas och förflyktigas i den fria nattluften...

 

...och plötsligt är allt jag vill veta hur MFF klarade premiären på Malmö IP.

 

För jag är kräftan, och spåren i den våta sanden långt innan solen går upp. Jag glöder som blått ljus i strandsvallet, vilar intill jättesköldpaddornas ägg, mätt av mörker. Är kräftan, och rör mej plötsligt sidledes med häpnadsväckande snabbhet. Benet spricker inuti men vänligt och rytmiskt. Repriserna avslöjar ständigt nya detaljer. Jag är kräftan, jag är krabban, krabaten, musiken.

 

Blodet

 

...stormar och strömmar i venerna när havets puls kämpar fast småleende med skogens solskimmer; sjöfararblodet sjunger och stampar; furorna skuggar med stel eftertänksamhet...

...drängar och torpare, knotiga fingrar vita av mjöl och sperma, kåda, torra lavar som spricker under trycket finfördelas i händernas sprickor...

...kustseglare och molndykare, berusade timmermän och jordskyfflare; undervattensmännens torra kontroll och tegarnas längtan; reservoarpennans lust och de frusna testiklarnas...

...det salta oljiga blodet som häver sej och kommer till ro, sveper över drömmarna i långsamma blåsvarta dyningar...

...måsarnas skrin inuti, och all skogens upplagrade tystnad...

 

Stilleben med hålslag

 

Varför finns det inte hållplatser för liftare längs motorvägarna, och varför ser man så sällan eller aldrig rakt upp i det sura nedfallet? Ögonen spränger av rastlöshet, ord, tankestreck, jäsande väntan.

 

Det kommer en lös pitbull springande mot mej och jag tappar nästan pizzakartongen av blodhet skräck: lever. Går hem och sjunger till det medelålders köttet och datorn hummar; gula sidorna uppslagna på ”Tryckerier, Malmö” och vad hände egentligen med min barndoms cowboyhatt?

 

(I Valparaíso klär man fasaderna med korrugerad plåt; Stilla Havet gråter ut vid dessa hus som rostar mycket vackert nedifrån och upp. På farstutrapporna står håriga chilenare och sjunger till det ruttnande virket närmast gatan.)

 

Diskar ur en burk ”Bullens”, att ställa penslarna i.

 

 

Rasrisk

 

Har aldrig gjort upp eld nere på en uttorkad flodbädd, suttit på sovfilten, petat i bönburken med en vacker pinne...det är väl lite märkligt. Har sen länge förlorat doften av hö (känslan av den stora grepen tyngande i röda handflator är det enda som återstår, och ljuset som strilar ner en sned rektangel från övre logluckan) men tar en lång promenad genom Kirseberg med Barbro Hörberg och på hemvägen ser jag Fidel Castro cykla längs Spångatan, utan att hålla i styret.

 

Soc tvingar numera bidragstagare att arbeta heltid utan annan ersättning än existensminimum, och vägen sluttar allt brantare (mot slutet släpper det i knäna och vi tumlar som lyckliga nystan nerför den sandiga slänten; dammet står som tysta explosioner runt hälar och vader i kurvorna; väl nere på jorden vacklar vi ut i strömmen utan att ens ge oss tid att lägga ryggsäckarna på stranden, lutar oss mot varsitt stenblock där det är som stridast, sitter bäckbotten med forsande vatten till hakan; skrattar utan ord, ser hur eftermiddagssolen rullar utan åthävor över Langtang-massivets skogar; bergen andas, men djupt och stadigt; och bönesnurrorna knattrar).

 

Är ett vissnande murmeldjur, vilse bland himlens spenar. Kan hjälpligt hålla takten till salsa. Emellanåt sväljer jag mer än jag borde rymma – är elastisk och gladlynt vad folk än tror och påstår, och underlåter aldrig att bjuda på te.

Men jag har aldrig suttit vid en ensam eld om natten, sett det rödgula ljuset spela över klippformationerna. Jag kan inte spela munspel...det är lite märkligt.

  

Utslagna ligger backanterna i Pildammsparken – nakna, skygga, vargögda.

Vi dukar upp vår picnic intill, lägger undan en bulle åt änderna.

Du ritar en bofink och skriver en liten dikt om den, på spanska. Backanterna vrider sej i sina outgrundliga positioner, sin obscena halvsömn. Jag säger: ”Snart är hösten här, och studiecirklarna drar igång igen.”

 

Pilgrimmerna

 

drömmer och plåstrar sina varande anklar, jag anar dem uppflugna i lövverken på St Petri med kådiga näsor och mandlar svullna av vackra förluster.

 

Pilgrimmerna, det går att se dem också på Ribersborgs gräsvidder, vilsegångna i morgonröken, letande efter nycklar i gräset, skyggande för de första schäfrarna, skumögda med hemliga leenden i de ryckande fingrarna.

 

Själva sviktar vi över det tappra virket på piren på jakt efter sjögräs att torka och lägga uppe på bildskärmarna, och i årets sista varma skugga sitter vi i skräddarställning och njuter av musklernas milda protester. Läser Snyder, eller Emerson.

 

Att dricka mycket vatten, äta frukt och undvika sol gör under för din hud...

 

Korsbefruktning”

 

Hjärtats plötsliga matthet – och sömnen och återuppståndelsen! Vi sjunger ”Aj lattjo jä jä” och trycker de rödskrubbade handflatorna mot varann, nyper haglen ur röven och ur låret, pillar diabolokulorna ur köttsår i ansiktet med hemliga pincetter och doften av torkhuv med kärring i går aldrig riktigt ur – man måste slänga kläderna eller vänja sej, måste se skönheten, måste mata tanterna, vårda torkhuvarna som klenoder souvenirer lyckoamuletter!

 

Vacklar ännu svulten längs Trollhätte kanal, är Hamsun och Henry Miller, ramlar nästan i, somnar på en bänk bakom långsamt döende liguster eller buxbom. Dikterna flödar, rinner som snor ur näsan – spyr mina oden över rälsen på Helsingfors Central en ovanligt bister februarikväll, välter vin över så mycket sorterat kaos, ler och vet att det kvittar.

 

Sitter så i hörnet på svartklubben vid St Knuts torg alldeles mot slutet av seklet och suger på det ruttnande livet – dikterna växer ur det surnande härsknande livet och så många bilder, all färg som går att destillera ur misslyckandena! Går hem med en av Bukowskis sötnosar, hon smakar John Silver och Wyborowa och monsunen trycker snart vattnet upp över fotknölarna – vi vadar in till sängen med varsitt latent epileptiskt anfall och framtiden är bara olästa böcker, trubbiga pennor och små arméknivar.

 

Och längs serpentinerna uppför passet ligger alla kollapsade cyklister.

 

Barndom

 

Barnen dömer först retroaktivt, minns ikapp och räknar upp räntan, gräver hela livet efter kärnor och tappade maskotar...

 

Nässelögonen och den rostblanka rälsen som sträcker genom slyskogarna, bryter genom berget, bänder iväg längs Göta Älvdalen – doften där av jord, ljudet av långsamma tåg utan slut (en efter en efter hundra skakar de tunga vagnarna förbi mot horisonten, mullrar sönder verkligheten i flisor och skärv att plocka sen om morgonen, en annan dag).

 

Vi samlar kastanjer på ängen intill viadukten, bryter upp de taggiga gummiaktiga skalen, håller de glänsande kärnorna mellan fingertopparna, låter dem suga i sej av dagsljuset innan vi lägger dem som nyladdade batterier längst ner i fickorna intill de hemligt rodnande testiklarna...

Och en skatt av vackra ölburkar i en liten grotta högst upp under vägen, sitter där sen med äventyret i halsen tills nästa tåg dunkat förbi.

 

Barnen ser sej omkring och glömmer, gömmer, hittar sällan igen. Det är det mönstret jag vill bryta. Växer aldrig upp, men längre ner och in i förvåningen.

 

Snaefell

 

Flyger till Island och står på lavaslätten utanför Laxness lilla gräddgula villa, stavelser och halvtakter gömmer sej i dammet och vinden.

Flyger till Island, belägras av knott och flyger hem igen. Sommaren kaxar sej över Sorgenfri och Island driver redan in i dimmor och issörja.

Världar krockar och bryts sönder i damm och flis – andas dem, tappar balansen och måste lägga mej ner. Ligger på sängen på det gröna golvet och läser längs bokryggarna, diabildslådorna. Värker av liv och söt ovisshet.

 

 

 

Kristiania

 

Det regnar på bänken. Röken klibbar vid regnet. En anorack hastar över den öppna platsen med våta ögon. Tiden faller ur hans spretande man och en trehjuling kör krock mot räcket.

Nere vid kanalen på andra sidan kan man se över till nuet, och sammanhangen glider undan i leran.

På båten tillbaks somnar man i gammeldansk och kaffe, och tullpersonalen gör sej beredda med plasthandskar.

  

Alla vilda stånd man tvingats ignorera, all mustig ärtsoppa man helt enkelt inte haft plats för – Malmö ramar plötsligt in hela livet, alla kåta drömmar och nattståndna fobier.

 

Och vi promenerar Östra Förstadsgatan upp och ner med dimma i jeansen och en smak av jakmjölk i gommen.

Undrar – rullar runt förvirringen i munnen med sårigt molande tunga.

Vet – petar i vissheten med ett trubbigt och ömmande finger. Blundar och glömmer.

Tippar fyra rader för tomburkarna jag burit med mej. Känner tacksam hur blodet bultar genom åren.

  

Ensamheten är törstig och energisk men faller rätt som det är i trans och nostalgi, snubblar mellan fokuserad vision och glömda smaker.

Ensamheten penslar över arken med slutna ögon, petar med fingrar och vassa naglar i färgen, stoppar fingrarna och naglarna i munnen och öronen och måste plötsligt rätta till förhuden.

 

På Pub 27 vid Möllevångstorget hoppar en tam kaja mellan chilinötterna under sommarmånaderna men om vintern är det ingen som ens minns.

Då öppnar sej dikena längs de plaskgrå avenyerna och vi slirar ner i dem med gryende groende törst och tungor svampiga av tröstlös kunskap.

På Pub 27 vid mitten av januari har vi redan kletat fast vid det suckande furut och i kön till toaletten bjuder taniga koreanskor ut sej i rökmolnen med ölfläckiga pyjamasbyxor och kronisk minnesförlust.

Sopmaskinerna cirklar druckna över Möllevångstorgets gatsten och en försenad pundare välter cykeln mot trottoarkanten längs Ystadgatan.

Hoppet är en fjärran fågel. Vi håller alla med vitnande knogar i tipskupongerna.

 

 

 

Stort steg

 

Och orden ändrar sej, faller fuktiga fruktiga mot marken som övermogna plommon, torkar där, och kärnorna vittrar ner i jorden, återuppstår med buskiga läten eller torra döende knastranden.

Orden vrider och vänder på sej själva, ålar framåt, halkar tillbaks, reser sej plötsligt upp att ta ett stort steg!

 

Och det är så att själva ansatsen räcker ganska långt.

 

 

Under tiden:

 

 

 

Bakgård (Ronnebygatan fem/ Falsterbogatan sex):

 

Den gamla militärhojen kedjad vid tvättstugeräcket

Själva skuggan svettas under colaparasollet

Söndan rockar ur gläntande köksfönster

 

"Ballong till månen" och en repa i favoritsolglasögonen

(det ena)

Hundrafemtitalet vikta fimpar i en gammal konserv för

krossade tomater ("La Bianca")

Ett stycke grönt i en lerkruka på det grovhyvlade svart-

betsade bakgårdsbordet

 

Barnen och dammet

Bollen och dunsarna

En nyckelknippa ekar i trappuppgången

 

Tomma gjutjärnsbalkonger

En ny grön trädgårdsslang rullad runt en vittrande

blomsterlåda

Den banala tanken att kärlek och hjärta rimmar på italienska

 

 

Sibbarp:

 

Det ändlösa korta gräset, trampat, grönt och friskt ännu halvvägs in i augusti

Barnen och klätterträden

Havet

 

Tre stora fiskar skjuter ut i det klara skuggiga vattnet vid

bryggan

Jag bryter ytan underifrån, med tång på huvudet

Broarbetet guppar ute i sundet

 

Hennes vackra knäknotor

Min gravt rosa mage

Alldeles intill varann, platta mot Jorden

 

 

Pildammssviten, nittonde augusti nittisju:

 

En gråtande kvinna i en av parkens många ensamma skuggor

En motorgräsklippare mullrar runt Margaretapaviljongen

Solen ser ingenting, upptagen med annat

 

En försigkommen kråka vaggar över stenplattorna

Två feta kärringar skrattar bakom varsin storstrut

Jag har tagit av mej både skor och strumpor och vinden

kittlar mellan tårna

 

Friskis&Svettis på avstånd

En halv kvarglömd öl

Blond och frodig, bara lätt stressad servitris

 

Det står "Ramlösa" på det vita förklädet

Torra fjolårslöv under barnvagns- och rullstolsbryggan

Alla detaljer som för en stund lösgör sej ur evigheten

 

Parkens lövmiljoner

De gassande tisdagsrabatterna

Älskades inatt, men har duschat sen dess

 

Vinden

Tiden...

De lätt krackelerande vita träborden med svarta gjutjärnsben

 

En pildammsdam i uttryckslösa tankar

Håret vitt och tunt och krusat

Medvetenheten, den klara blicken med död i

 

Torrt bokskogsdunkel, lediga löpare

Påtår

Fåglar rafsande i buskagen

 

En flagga med Malmö stadsvapen snor sej runt flaggstången

Knastret av torrt grus under breda damcykeldäck

Lusten till detaljerna som spränger kittlande och kiknande i ådrorna!

 

Åska nere i hamnen

Andas in och andas ut igen, kåt och snäll

Över Pildammsparken är himlen alldeles tunn och blå

 

 

 

Arbete:

 

Man kan beviljas KAS, om än efter temporär avstängning p g a

egenhändig uppsägning, och få betalt för en novell i SIF-

tidningen samma dag

Sopbilen kan väsnas genom det vidöppna sommarfönstret

Chet Baker kan smeka en i nacken med sin kvinnostämma

 

Högt i tak med rena vita väggar (nåt enstaka vykort bara)

Omålade trähyllor med rader av färgglada ringpärmar

Chet växlar tempo, och tar till trumpeten

 

Dagens alla dammiga distraktioner

Det kliande kittliga köttet

Ångesten tillplattad av sina egna diffusa definitioner

 

Vägarna kring Limhamn är torra och tomma;

gräset grönt och oändligt, tyst och kyskt;

stenarna vid bryggan som petar ut mot Danmark ljusa och varma

 

 

 

Hon:

 

Malmös alla tanter trängs framför Janne Malmsjö och Helen Sjöholm

Fårköttsburgare med feta och festivalöl

Chokladmjölk, soffa, Seinfeld, skuldra vid skuldra

 

Kubb, och marinerat fläsk vid handikappbadet

Det är en kille där som är tystare än jag

Kubb igen; ny förlust

 

Tom i sanden med tveksam sötnos

Salta pussar i sundsströmmarna

Hennes flackande leende som smeker och reserverar sej

 

Månen bara antyder sin sorti, ännu blek och fet i den varma svärtan

Folkparken har egentligen stängt men vi snurrar i rasande fart med det

glittrande pariserhjulet - upp, och ner, upp, och ner

Svischandet och hennes varmt pulserande handled; min glada höjdskräck

 

  

Flyttar en bokhylla, vänder på soffan

Kippar lustande efter Edna Purviance

Torkar av fönsterbrädan, slår upp på vida gavlar

 

 

 

 

 

Utflykt:

 

Pilarna svänger ganska rytmiskt utanför Grand i Halmstad

Matt rostfärgad asfalt på perrongen

Två jobbiga ungar och en skallra

 

Tegel och brandstegar

En lessen plastpåse tumlar över rälsen

"Nu går tåget!"

 

Blankt stål som rullar upp åkrarna inför trädan

Faludova lador, och vindkraftverk

Allt man vill och längtar

 

Liten trött snubbe hukad över det nerfällda kaffebordet

Volvosar på landsvägen, och ett smäckert snaggat föl i en slänt

Plötsligt ser jag långhusen och andas det magiska Malacka

 

Epericoloso sporgersi, eller hur det var

Do not lean out of the window

Avstånden är alltid desamma; undret bor i ögat; man är alltid här

 

Luft, ljus, de mörka svala dikesvattnen

Gråblå dager blinkande stroboskopiskt genom lövverken

Plötsligt är marken gul, brun, grön av ogräs

 

 

 

Blixtar över St Knuts, och ett tungt hagel piskar ner över all den parkerade plåten -

det mullrar och några korn söker sej ner via köksfläkten,

smattrar till mot teburkarna vid spisen

Står länge i mörkret och hackar upp purjolöken från Trollhättan

Ler tårögt, tom och lustande

 

Tiden

Georges sugande förundran i "Roll Over Beethoven" på "With the Beatles"

Skuggorna som långsamt sträcker sej över våderna

 

Lessamma tankar, uttänjda magmuskler, prestationsångest

Å andra sidan: möjliga utflykter, nån annans varma stortå och sånt

Ännu en natt

 

På Konsthallen hänger man en kille som heter Antonio Saura, men fiket har öppet

Cheesecake och kaffe, och "Förberedelser till flykt"

Man kan nästan se hur löven bleknar utanför panoramafönstren

 

Kramar en snus och känner hur det spänner i ändtarmen

Missade Max Ernst förra året

Förblir väl å andra sidan min egen ikon

 

 

 

Folkpark:

 

Septemberfontänerna

En klass med ungar; några gubbar

Och jag

 

En sista gräsfrisering, och träden skärs också ner inför vinterdvalan

Moriskans blå minareter

All den här jättesnälla mulnaden

 

Grårosa grus, med halvbrända tändstickor och smala filterrökta Blendfimpar

Till våren ska jag pissa i de här häckarna igen

Kanske än en gång kikna upp i himlarna

 

Bersåer som gjorda för Göteborgs Rapé och Lars Gustafsson

Liten svart och större röd tag sprayade på en vitgrön sopbehållare

Detaljer att klamra sej fast vid

 

Alm och lönn och avlägsna tegelvidder

Vattenrök och hopfällda paraplyer

Jetplan som sträcker under de tunna molnen ner mot Sturup

 

Parken stängd nu, och Pariserhjulet monteras ihop

En barnvagn knastrar mellan de tysta attraktionerna

De första höstlöven samlas i pölarna

 

Det här är min park, det är min bakgård

Tre ungar bultar förbi, med så mycket varm framtid

Jag bara skriver

 

Billig snus i den undanskymda kiosken på hörnet Möllevångs- och Ivögatorna

Det är jag som är valrossen

Mitt heliga liv

 

 

Öl:

 

Ett rullande sorl av diftonger

En rök, för nervernas skull

Vakten lutar sej mot balustraden, sörplar sitt te

 

Gult ljus runt Möllevångstorget

Den öde hundgården intill den brusande Bergsgatan

Snubbe pendlar förbi på in-lines

 

Lönnarna torra nu, kladdiga av sommarens avgaser

Man ser det på dem

Man känner för dem

 

Det här gamla proletärfästet

Tegel och små invandrarlivs

Fyllan och den varma otillräckligheten

 

Ett torg, en natt

Ett hem

En pilsner till

 

Blåsvart himmel och plåttak

Cyklar kedjade vid kvardröjande trottoarserveringar

Servitrisen med sin trygga omöjlighet är fantamej

alltid vackrast i lokalen

 

En blanksvart 740 svänger runt på vändplanen, bländar

mej för en sekund

En vit maffia-Merca stannar till, växlar ett ord och ett kuvert

Skriver, jag bara skriver

 

Det står ett par trän där som definitivt haft nog av sommar

Löven rasslar knastrigt ljusbruna i nattbrisen

Gutår

 

Nä, inte full än, men öppen för allsköns nojjor

En slags halvfylleångest

- det gula ljuset, köttet, glaset, asfalten

 

Pastellfärgade små runda minicabs lufsar som ettriga terriers runt torget

En halv öl kvar, sen byter jag ställe

Byter jag evigt ställe

 

Positionsbestämning:

Själens lust

Köttets obotliga ensamhet

 

Sjunnis har flyttat till Stockholm igen

All bira och all jävla fetaost i Möllevången

In i dimman

 

 

 

Andas in

Och ut

Fingrar min konkava tinning

 

Bekantar mej med avstånden

Jag och min gummisjäl

Avvaktar

 

Inget tickande mäter tiden här, men blandsaft och plättar

Natten värker stilla och uppfordrande

Tanken att sötnosar är möjliga

 

Vinden rufsar det korta gräset

Skuggorna sjunker

en dag av växlande molnighet i Sofielundsparken

 

Så jag andas in, andas ut

Skriver, bara skriver

Och slutar med det

Ur arkivet

view_module reorder

Skola och utbildning under nationalsocialismen

1900-talet präglades av aktiva studentrörelser. Till historien går såväl de smått tragiska sk sextioåttorna som de högeffektiva revoltörerna från mellankrigstiden. Under decennierna mellan 1915 och 1935 knöts det starka band mellan ...

Av: Bo I. Cavefors | Kulturreportage | 01 september, 2013

Machiavellis republikanska ideal

Machiavellis republikanska ideal Historikern Satya Datta beskriver Niccolò Machiavellis republikanska ideal. Tanken om republikens överlägsenhet över furstendömet (eller för den skull monarkin) är lika aktuell idag som den var för sex ...

Av: Satya Datta | Essäer om samhället | 03 maj, 2007

Anita Björk och Graham Greene

I en artikel i Svenska Dagbladet om Anita Björk som avled i onsdags sägs att hon hade kunnat göra internationell karriär, efter en biroll i en Hitchcock-film. Men hon sammanlevde ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 28 oktober, 2012

Den radikala teologin

Med sin bok Det postsekulära tillståndet, som kom ut i höstas, bidrar Göteborgsteologen Ola Sigurdson med en stark näringsinjektion till den svenska religionsdebatten. Ämnet gäller frågan om religionens status i ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 05 mars, 2010

Intervju med iodine Jupiter – ett snyggare våld utan produktplacering

Visionen att det unga och samtidigt identitetslösa överstatliga – vore det inte för den ständiga förbrytelsen mot de mänskliga rättigheterna och ”Straffet som en helig disciplin.” som utlovas av dess ...

Av: Freke Räihä | Övriga porträtt | 03 september, 2012

Kierkegaard och melankolin

Det tragiska är att två älskande inte förstår varandra, det komiska är att två som inte förstår varandra älskar varandra. Redan i Sören Kierkegaards debut 1838 - Ur en ännu levandes ...

Av: Ingmar Simonsson | Agora - filosofiska essäer | 03 oktober, 2011

Det multikulturella Europa. Foto Logo IKA

Den kreativa kulturen

Kulturprojekt i dagens globaliserade värld har blivit ett viktigt verktyg för regioner och städer att särskilja sig och skapa medial uppmärksamhet. Det kan handla om att bygga spektakulära museer designade ...

Av: Mattias Desac | Essäer om politiken | 13 september, 2015

Rust Cohle

Rust Cohle – En falsk nihilist

Den amerikanska tv-serien True Detective (2014) har gjort succé. En anledning är dynamiken mellan de två huvudpersonerna, Rust Cohle och Marty Hart. Rust Cohle framställs som en spännande eller åtminstone ...

Av: Jacob Andersson | Media, porträtt | 04 februari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts