Dalai lama, lamaismen och lyckan

Det finns många böcker som beskriver vägen till lycka och framgång. Men vad är egentligen lycka och vad gör oss lyckliga? Från att ha varit något som mer liknade de ...

Av: Lena Månsson | 05 juli, 2011
Essäer om religionen

Det sicilianska bröllopet

- Men har du en lämplig klänning? frågar min kusin misstänksamt. Mina sicilianska kusiner, har blivit bjudna till ett bröllop och vänligt nog har de bestämt sig för att ta mig ...

Av: Nadia Scapoli | 21 mars, 2013
Resereportage

Vad sysslar du med?

Jag är argJag är arg på världenMen mest är jag förbannad på digFör jag trodde att du var annorlundaTrodde att du var rättvisans ansikteFaktiskt så trodde jag blint på den ...

Av: Sofia Ahmad | 10 januari, 2011
Utopiska geografier

47. Lina, Tobbe och Nils-August

”Och sedan fanns det en stor scen och mitt på den stod en stor balustrad. Den ledde upp till en hög och utsvängd trappa, ungefär som i en gammal sång- ...

Av: Lina, Tobbe och Nils-August | 16 november, 2012
Lund har allt utom vatten

Drömmen om Pontus En kort romantisk novell av Charles E.J. Moulton



Charles E.J. MoultonCharles växte upp trespråkigt i Göteborg och i Kalmar som son till en operasångerska och en författare. Hans första roll var Klampe-Lampe i föräldrarnas pjäs, turnéproduktionen ”LEVE TROLLEN”, på 80-talet. Sedan dess har han framträdit i nästan 100 scenproduktioner och sjungit nästan ett halvt tusen konserter. Nämnvärda produktioner som solist är ”Lejonkungen”, ”Carmen”, ”En Midsomarnattsdröm” och Nils Ferlins ”Auktion”. Som journalist arbetar han på svenska och på engelska. Förlag som publicerat hans alster är bland annat: tidningen Barometern, Stridsropet, Pill Hill Press, Idea Gems, Cover of Darkness och Vocal Images. Charles bor i Tyskland och han och hans fru har en sexårig dotter.

 Drömmen om Pontus

När Sussi svängde in från Hvitfeldsgatan in mot Kungshöjd kunde hon inte tänka på något annat. Todd hade, i New York, gjort precis det mot Sussi som hon gjort mot Pontus i Göteborg för länge sedan. Gett upp henne för karriären.

Snöbollen var en lavin.

Göteborg var en tidsresa.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I drömmen hade han stått där otillgänglig med en älskande blick och frågande ögon.

”Varför lämnade du mig?”

”För min karriär.”

Hon mindes kärleken som om det var igår.

Pontus tillbringade eftermiddagarna vid Götaplatsen i innerstaden på den tiden med gitarren i hand. Under Poseidonstatyn sjöng han om evig kärlek. Sussis torra universitetsstudier gav henne en säkerhet, men hon saknade den där galna spontaniteten Pontus hade.

Pontus var fri.

Kungshöjd såg ut som den hade gjort, vaniljgula tegelhus. Televerket kunde inte göra denna platsen mindre romantisk.

Nu blickade Sussi upp dit med en blandning av glädje och smärta.

Utsiktsplatsen ser ut som den gjorde då.

Hon drog till handbromsen, lät huvudet falla tillbaka på huvudstödet, stängde ögonen. Hon mindes de heta kyssarna vid porten. Ester, grannen i sitt fönster mitt emot, glodde ivrigt på de älskande paret. När de sedan var färdiga med sin symbios låtsades naturligtvis den gamla damen att hon inte tittat på dem.

”Fönsterprinsessan låtsas att hon inte ser oss!”

Idag klickade volvons varma motorhuv motvilligt och ett eldigt kvinnligt inre insåg sina fel. Sussi lutade sig mot huset mitt emot. Sussis medaljong dinglade fram och tillbaka framför hennes blå sommarklänning. En brun hårlock föll ner från hennes huvud och landade över hennes barm.

Ester var borta. Våningen var tom.

Sussi vände sig tillbaka till Pontus gamla hus.

Om hans mamma fortfarande bodde här, visste hon nog var han var.

Hon satte sig upp, lösgjorde säkerhetsbältet och steg ut.

Var det Annettes gardiner där uppe?

Sussi lät sina händer glida ner över den blå klänningen. Hon tog ett par steg närmre porten, tillbaka i tiden. Dörren kändes som ett monster.

Pontus är kanske inte ens i Göteborg längre.

Hon tittade på namnen vid ringklockorna.

Danielsson, Ekström, Wallander.

Oj.

Elofsson?

Själen fylldes av hopp, men en konfrontation med realiteten gjorde henne nervös. Skulle Pontus skratta henne i ansiktet? Var detta samma Elofsson?

Ring på dörren! Var modig!

Hennes högra hand närmade sig långsamt ringklockan. Förstenad, frågade sig hon sedan varför hon alls var där. En plötslig rädsla gav benen ett egenliv.

Hon kunde inte. Det var för länge sedan.

Sussi drunknade i iver, sprang till bilen, sköt nyckeln in i hålet och körde iväg. Ju längre ifrån Kungshöjd hon kom, ju mer ont gjorde det. Någonstans vid sidan av Kungsgatan kom tårarna rusande ner för ansiktet och en förbjuden infart var allt som var kvar.

”Du har kommit så här pass långt,” skrek hon till sig själv. ”Åk tillbaka!”

Bilen fann sig tillbaka till huset. Hjärtat tvivlade.

”Fegis,” sade Sussi till sig själv.

Hon tittade sig omkring, rädd för att någon förbipasserande skulle höra henne.

Sussi knöt en näve och suckade.

”Jag måste göra det här!”

Sök din framtid.

Fingret letade sig till klockan igen och tryckte på knappen.

Sussi väntade. Det kändes som om hennes pulserande blod rusade genom kroppen. Hon kände sig konstig. Var de arga på henne? Ville Pontus ha något att göra med henne alls?

Ett klick hördes, en röst svarade.

”Hallå?”

Det lät som Annette.

Sussi skakade.

”Hejsan, det är Sussi Cederholm. Jag är tillbaka från New York. Är Pontus hemma?”

En lång paus.

”Vem är det?”

Sussi skrattade, blygt.

”Sussi. Är det Annette?”

Återigen, en paus.

”Sussi,” viskade Annette, denna gången uppenbart överraskad. ”En röst från det förflutna. I himlens namn, kom upp.”

Det bekannta surret från dörröppnaren ljöd. Sussi öppnade porten.

Den söta lukten av nytvättat farstugolv förförde näsborrarna. Minnen förde henne tillbaka till en lugnare tid. Med bultande hjärta nådde hon första våningen. Där stod Pontus mamma i dörröppningen.

”Sussi,” viskade hon. ”Vad i fridens himmel gör du här?”

Vad fint att Annette fortfarande använde samma egensinniga uttryck. Allt var sig likt.

Sussi omfamnade henne ömt.

”Min agentur i New York skickade mig hit för att öppna en filial,” svarade jag. ”Jag är avdelningschef.”

Annette sken upp som en sol.

”Chef? Lilla gulliga Sussi, chef!”

”När det bestämdes att jag skulle tillbaka hit var ett besök oövervinnerligt. Jag har saknat er.”

Annette nickade.

”Pontus har saknat dej.”

Sussi tittade ner. ”Jag gjorde fel, Annette.”

Sussi tittade upp mot damen, nu äldre, rundare, skrynkligare med samma snälla ögon.

”Du valde karriären, men ni glömde aldrig varran.”

Sussi bet underläppen.

Annette lyfte sakta sin hand och lade den på Sussis kind.

”Han saknar dig.”

Två hjärtan insåg samtidigt att sökandet efter kärlek var allt människan behövde.

Utan den förlorade hon allt hopp.

”Vill du ha lite kaffe, sötnos?”

Sussi skrattade ledsamt.

”Ja, tack.”

”Låt oss diskutera det här över en kopp god Gevalia.”

Den rika tjejen, nyinflyttad från Manhattan, upplevde en reinkarnation av gamla känslor hon trott begravda. Hon hade glömt hur hemma hon kände sig här.

Överallt stod statyetter och dekorationer, blommor och plantor. Virkade och stickade broderier hängde på vareviga vägg. I varje hörn fanns en bokhylla med gamla böcker. På väggen tickade gamla Gustav, en hundra år antik klocka som var släktens klenod.

”Här är det sig likt, Annette.”

”Jag förändrar mig inte,” hörde Sussi Annette säga i köket.

”Det var skönt.”

In kom Annette med kanelbullar.

”Här kommer kaffetanten med färska varor från Ica.”

Annette hällde upp den svarta drycken och erbjöd sin gäst sötsaker.

Sedan satt hon sig.

”Jag kan inte tro att du är här, gullet.”

Sussi tittade ut mot televerkets röda tegelstenar. Allt var ändå så långt borta.

”Jag är rik, Annette. Jag har varit på tusen Broadway-premiärer.” Hennes blick svepte tillbaka och såg in i den gamla blå ögonen. ”Men natten efter min agentur annonserade att de ville skicka mig hit, drömde jag om Pontus. Han och jag stod här i denna våningen. Han frågade mej varför jag lämnat honom. Jag kunde inte svara på han fråga.”

Sussi tog den trygga damens hand.

”Jag trodde länge att Pontus bara stod i min väg.”

En tår trillade ner för Annettes vänstra kind.

”Varför gråter du, älskling?”

En intensiv suck sköt ut som en raket ur Annettes mun. Denna suck innehöll tio år av saknad, en sons hårda arbete och tusen rotlösa förhållanden.

Hon tog sig samman, såg sedan på Sussi och log.

”Pontus drömde om dig också. Hans tjej gjorde slut i våras. Han sade att du kommer tillbaka. Jag sade att han fantiserade, att du hade ett jobb i New York, att han inte kunde ångra det förflutna varje gång en tjej gjorde slut.”

Sussi fann ett ljus. Hennes Pontus hade drömt om henne? Då hade den där spåkvinnan haft rätt, i alla fall? Tänk om ...

Den stilla musiken, en lång välljudande tystnad, dansade dimlikt i rummet. Älvor svepte över själens äng. Sussi målade i sitt inre ihop en framtid med hundar, barn, hus, dagis, Lisebergs-besök, barnteater och lördagsgodis.

”Hur har det gått för Pontus, Annette?”

Annette ryckte på axlarna och tittade neråt medan hon talade.

”Han undervisar jazzmusik på högskolan. Hans rockband, The Grifters, spelar på M/S Mariefred och på 9:ans Ölhall. I höst är de en av de tio banden som är bjudna att underhålla i trädgårdsföreningens rockklubb.”

Sussi log. Vad skönt att Pontus var lycklig, åtminstone yrkesmässigt.

”Pontus har åkt till Götaplatsen för att spela gatumusik.”

Annettes ögon mötte nu Sussis. Ett vädjande uttryck sken upp i hennes ögon.

”Han tänker bara på dig. Han jämförde alla andra flickor bara med dig.”

För ett kort ögonblick satt Sussi kvar som ett väntande tåg, förstenad.

Sedan gick allting snabbt. Sussi kysste Annette på kinden och försvann ut mot sin bil. Huvudet snurrade av all förfluten egoism. Rädslan att bli utskrattad hade försvunnit. Göteborg rusade förbi henne som ett hav av blixtar. Paddan svajade förbi i kanalen lika långsamt som bilarna på avenyn. Bilen ställde hon någonstans vid Tegnérsgatan.

Frenetiskt sprang hon sedan till avenyn.

Sedan stannade hennes tåg.

Där stod han, Pontus Elofsson, med gitarren i hand. Denna gången hade musiken tystnat. Ryggen var vänd mot avenyn, och han tittade upp emot den sju meter höga Poseidonstatyn. Det såg ut som om all hans livsglädje var borta. Pontus hade blivit gammal på unga dagar.

En våg av kärlek rusade upp ur Sussis inre. Känslan startade djupt inne i själen, transporterade sig till hjärtat, in i blodådrorna, ut till musklerna, in i fingerspetsarna som nu kändes som gyttja. Tio år hade försvunnit, en kometkarriär som artistagent fann sin begynnelse, men betydde inget alls. För tio år sedan hade hon begått ett stort fel. Att hon insett det först nu var ett under.

Och så vände sig Pontus om, långsamt, andäktigt och försiktigt. Hans orakade ansikte blickade först torrt över på ett för länge sedan välbekannt anlete. En människa som tio år hade existerat i bilder. Sedan vaknade själen. Ett gammalt jag återvände. Känslor som förnekats i tio år, låsta i själens fängelse, vann igen tillträde till hans hjärta. Hans andhämtning svackade.

”Sussi,” pep han svagt. ”Sussi Cederholm.”

Sussis underläpp darrade. ”Min agentur skickade hit mig för att leda Göteborgsavdelningen. Jag är tillbaka.”

Tvekande, nickade Pontus sorgligt.

Sussis tårar sprängde hennes ögonlock.

”Jag älskar dig, Pontus.”

Så kom de utan förvarning rinnande ner för hennes kinder i strömmar. När Pontus såg detta, lutade han fram sitt huvud mot henne, tog hennes ansikte i sina händer och kysste henne ömt. Sussi öppnade sina armar och omfamnade honom. Kyssarna kom som heta sommarvindar över hennes kropp. Orden räckte inte till. Mellan kyssarna bad hon honom om förlåtelse. Han svarade att det förflutna inte betydde något längre, att han aldrig ville förlora henne igen.

Sussi visste att hon hamnat rätt.

Karriären i all ära, men utan kärleken förlorade yrket all sin betydelse.

Äntligen var hon gammal nog för att förstå det. I sitt hjärtas armar.

Ur arkivet

view_module reorder

Ensamheten bränns

Ensamheten bränns Fingertoppar möts i vinden Luften möter ett motstånd han skälver till därför sedan hälften ryker då bort surrar gör bina lejonen ryter regndropparna förvirrar synen Flygplan över haven, han har färdats ...

Av: Alexandra Rutz | Utopiska geografier | 16 februari, 2009

”Nu vill mormor ha champagne!”

Det börjar redan på planet. Vi sätter oss rätt långt bak tillsammans med de andra rökarna. Avsikten med resan är uttalad. Jag och Barbro Svensson – kanske mer känd som ...

Av: Crister Enander | Crister Enander | 13 januari, 2012

Jens Assur har fotograferat en kontinent med en ny hunger

En av tre afrikaner tillhör medelklassen, enligt den brittiska tidningen The Guardian. Antalet internetanvändare ökade med 1800% mellan 2000 och 2008. I USA:s tio mest lästa tidningar publicerades 245 artiklar ...

Av: Belinda Graham | Konstens porträtt | 25 juni, 2014

Disciples of many beliefs

Dr. Ignatius Jesudasan, SJ, has through a series of books and articles applied his searchlight to the intolerance, which tends to grew when religion and ethnicity get identified with each ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 17 november, 2012

42. Ines

Hon stängde av P2, knackade ihop sedelbunten till en prydlig hög och stoppade den i bröstfickan. Sedan satte hon sig och funderade så som hon brukade, men lät virkningen ligga ...

Av: Ines | Lund har allt utom vatten | 12 oktober, 2012

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 8

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 19 juli, 2013

När det var bättre förr

När det var bättre förr Nyligen är det femtio år sedan sista numret av Sveriges utan konkurrens bästa novelltidskrift kom ut. Någon riktig efterföljare har den aldrig fått och det är ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2007

Lin Fengmians uggla är egentligen en uv

Den kinesiska uven av konstnären Lin Fengmian (1963) förefaller så sorgsen. Kanske för att den kom till Sverige, förvärvad mer eller mindre direkt av familjen Ramel, och blev kallad uggla ...

Av: Birgitta Milits | Konstens porträtt | 07 december, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.