En rämna i ordvävens ytskikt. Overklighetens Janet Frame

Verkligheten gled undan som en försåtlig illusion. Skräcken ockuperade henne. Inte ens ormbett eller jordbävningar kunde mäta sig med det som gjorde Janet så rädd. Hon satt i en inskränkt ...

Av: Benny Holmberg | 13 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Napoleon den III, skaparen av det moderna Frankrike?

Napoleon den tredjeNapoleon den III, den kanske mest missförstådde kejsaren, föddes för tvåhundra år sedan, den 20 april 1808.  I sina memoarer skriver Hortens, Hollands drottning om sin nyfödde son ...

Av: Anne Edelstam | 15 oktober, 2008
Essäer om samhället

En resa i kvantvärlden. Intervju med Jim Baggott

Det finns saker som är svåra att förstå sig på. Till dem hör utan tvekan kvantfysik. Den legendariske Richard Feynman som gav en rad berömda föreläsningar i ämnet - och ...

Av: Susanna Kumlien | 28 Maj, 2013
Övriga porträtt

Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | 13 februari, 2015
Utopiska geografier

Carsten Palmer Schale – Jag föddes som tillhörighet



Carsten Palmer SchaleJag, Carsten Palmer Schale, är i huvudsak sociolog och socialpsykolog, men har också grundläggande kompetens inom naturvetenskap och humaniora. Jag har vidare varit forskare i ett 10-tal länder, bl. a. som gästprofessor i missbrukssociologi i Canada och USA. Under senare år har jag också publicerat en relativt omfattande serie essäer om litteratur, filosofi och religionsfrågor samt en kvartett diktsamlingar. Fr. a. skrattar jag dock åt sig själv.

 

I

 

Mina fingrar följer med den regndroppe som i oregelbundna knyckar rör sig från fönstrets överkant ner till sitt fulländade viloläge på dess nederkant. I samma stund slår ångan upp från mormors bykgryta.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Bilderna vandrar om varandra in i den del av mig som är en historisk gåta.

Ensammamman i Bergsjön håller sitt heliga barn i sin varma famn.

En vinge slår ut ur barnets navel. Vid horisonten ligger en enslig ö.

  

Hälleviksstrandsnatten led mot sitt fräna slut. När jag hämtade den våta tidningen hälsade jag kort på Soupault. Han flyttade in här efter sin död.

 

Vi perenna män stödjer oss alltid på kvinnor. Mina kvinnor har alltid varit de broar som lett mig vidare. En del av dem skickar brev utan frimärken från orter där jag fallit som snö. 

 

Gråhårshjältar och eremitbegåvningar är förskjutna idag. Om vi inte tänker oss hur de än gång ändå. Som då alltid. Som nu aldrig. Som kvinnans sköte den nästsista natten.

 

I de flesta förteckningar är vi uppspikade i alfabetisk ordning. Under de flesta gravstenar ligger vi i lager efter överlevnadsstatus. I Välfärdssverige är vi numera satta att sköta disken, om vi inte äger diskaren.

 

I fyra tända fönster ruvar gröna konsonanter. Stilla nätter sjunger vi tillsammans. Eller skriker vi?

 

Avståndet är oändligt kort mellan syn och beslut. Beslutsamma väger vi varandra utifrån kläderna och sminket. Jag gömmer mig i en silverfågels udda näbb.

 

En varm natt. Frö. Tunga steg utanför fönstret. Språket som hör till ett land som förflyktigats. Vi.

 

Freden mellan förtryckta och förtryckare är en eld som aldrig kommer att slockna. Kärleken mellan dig och mig är numera villkorad. Men utanför fönstret ser jag en häger som aldrig varit här.

 

Vi möts vid saknadens gränser. Just där i solens hornhinna. Med de rätta koordinaterna.

 

Varifrån du kom kan vara egalt, det var hursomhelst inte från dig själv. Du var en lögn, en process, en protest, en idé. Jag.

 

Ensamheten slår i vattnet nära horisonten. Den närmar sig. Tången reser sig som höga stavelser.

 

Aldrig har morgonen varit så blå som den är nu. Lakanen dras åt sidan. Vi öppnar oss mot både yttre och inre gränser. Vårt hopp är att finna ursprunget till den ringlande frågan.

 

En liten flicka med allvarlig kropp. Fåglar som slocknat som stjärnor. Sanden som sjunger.

 

I en ring av järn reser sig en mäktig dörr. På dörren finns en målning av en död zebra. Katten sträcker på sig med krum rygg, viss om chiffrets nyckel.

 

I efterregngräset stegrar sig ett ögonblick. Knapphändigt låter det oss veta den främmande röstens botten.

  

II

  

Då vi väntar händer det ibland att sinnet rämnar.

Livet som är borta syr vi ihop i ett inskränkt minne.

Gräset är daggvått och förväntansfullt.

 

Granit. Stenens hjärta. Blodrött; grått som gråt.

Här hör jag hemma. I alla brytningspunkter.

 

Jag vill vara en ikon, men med ikonoklastisk blick. Med spruckna läppar utan form. Med ögon utan fransar. Men också en gestalt med generösa händer, som sluter till om halsen.

 

Blaga Dimitrova vaggar som en ko. Klafsar i varje hägring. Lyser upp varje skugga. Blaga Dimitrova är ett av mina bulgariska luftrör. Tilltäppt och sjungande.

 

Tanken slinter på varje våt sten. Blå båtar seglar vidare utan master. Mitt huvud är fullt av katastrofer; alla likt tomtebloss.

 

Mitt gamla Paris är sömnigt. Halvdrömmer om mina steg över all asfalt. Mitt gamla Paris funderar på att flytta hem till mig. Som monument över alla uteblivna milstolpar.

 

Djärvt intellektuell hette det, innan jag visade min mognad. Tänk att vara kommunalt anställd – per dag och vecka. Jag tycker att Beatrice Ask är Minn.

 

Som bröd och vatten tänkte sig pyromanen. Det nödvändiga är nästan alltid frånvarande. Mellan alla fjädrar och blykulor. 

 

Michnik: jag visste. Det gjorde inte du, Stanislav. Men tillsammans spelade vi boule och knullade hårt. Idag sitter jag med en penna bakom höger öra, och ett frågeformulär som rör min barndom.

  

I en grotta nära mig lever en gudomlig hand. Vi har hälsat. Vi människor dör lyckliga, om vi är hela. Säger handen. Viftar handen. Själv är jag ännu inte död, men funderar på att bli det.

 

Frånvarande. I detta nu. Här. Närvarande. I detta här. Lägereldar. Här slår portarna upp mellan lätthet och tyngd.

 

Skuggorna går runt på kryckor, men ger sig inte. En asp, ett löv, en pensel finns bredvid. Själv är jag en natt som farit vilse i universum.

 

Jag tänkte att jag var en rot i jorden. Jag längtar efter att bli en rot i jorden. Jag vill inte skramla i en hink efter kremeringen. Trots att ingen titanspik ännu finns i min kropp, annat än i tanken. 

 

Varjedagsljuset är en illusion eller en hemlighet. Varjedagsmörkret likaså. Men bakom både ljuset och mörkret dansar våra skuggor med varandra–

 

Döden är faktiskt inte större än att den kommer. Men det är livet.

 

Varje text förhåller sig till varje annan text som maj till oktober. Själv är jag född i april och har börjat stenografera.

 

Stillasinnen i rena bilder. Uppgiften är att sortera stranden. Eller att skapa världen en andra gång.

 

Tungan svider av ord. Vingarna brinner. Jag söker den rätta vägen i min korsning.

 

III

 

Sanden reser sig, märker jag. Sanden lägrar mig, känner jag. Sanden begraver mig, erfar jag. Sanden och jag är ett.

 

Mina fingrar eller inte. Ingenting. Den inkomna natten. En turkosblå korp hinner förbi fönstret.

 

Jag föddes som tillhörighet. Men ibland hoppade livet över mig. Därför är jag beredd att förlåta allt, och anklagar inte alls de vinterängar som jag varje dag glider fram på.

 

Luftiga minnen gav mig syre igår att uthärda dagen. Dunklet strök ut mig. Ett vackert löv injicerade tusen års förvandlingar.

 

Flinkhänder och lyckligmänniskor intar byn. Jag håller rötterna i mina händer. Glömt skall köttet förbli inför det alltför höga berget.

 

Det behövs inte mycket mer än en fingertopp. Eller en lättrörlig tunga. Det behövs inte mycket mer än en kontakt mellan människor som fortfarande lever i egentlig bemärkelse.

 

Träffarna var bra. De doftade bra. Men av doft kan ingen leva. Jag vill ha kött och blod och konkret sten.

  

En gång var faktiskt mitt hår kolsvart. Idag har jag ett vitt garnnystan på skallen. Men ännu flyger svanarna, och ännu finns vi.

 

I storm. Bly. Tvingad in i lä. Det är då fåglarna flyger över de yttersta skären med gåtfulla svar.

 

Varje dag kan vara en fågelvinge. Varje dag en blå trumma. Varje dag solstrimma över en våt berghäll. Varje dag. Varje dag kan också vara något annat. Som i dag.

Ur arkivet

view_module reorder

Esoterik – visdom eller bluff? Reflexioner kring en vishetslära

 All esoterik är ful, säger somliga Teosofin är en klassisk, esoterisk tradition. Den kan ses som en fascinerande berättelse om universums utveckling och vår egen plats i densamma. Varken vetenskap eller ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer | 16 december, 2013

Sahin Paksoy Foto Aylin Unal

Sahin Paksoy, bildkonstnär och shaman

Sahin Paksoy är konstnär och samlare. Han föddes och växte upp i Adana, en stad i Anatolien i östra Turkiet. När han började studera konst flyttade han till Istanbul för ...

Av: Aylin Unal | Konstens porträtt | 27 september, 2016

En brun lögn - Kamprad och nazismen

Den bruna sörjan – full av miljoner liter av det rödaste blod – blir vi aldrig fria ifrån. Nazismen är genom det industrialiserade och rationella tillvägagångssättet att utrota människor en ...

Av: Crister Enander | Crister Enander | 27 augusti, 2011

Strindberg på Rådmansgatan. Bild: Vattkoppa/Wiki

För att finna frid och ro

Hans-Evert Renérius skriver om Strindbergs liv med utgångspunkt i Göran Söderströms berömda biografi.

Av: Hans-Evert Renérius | Litteraturens porträtt | 15 april, 2015

Äntligen sex års forskning gått till sin ände,

 resultatet rörande osvikligt: bokstaven C blev T när jag föddes, och fortsatt som loserförfattare.   Ni några minns kanské mina små rapporter under årens lopp från Loserförfattarfabriken om eller till blodläkarna. Från ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 10 Maj, 2012

Rune Depp 3

                                           

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 27 januari, 2012

Tidens flod

Tankar vid Tidens flod

Att födas är inte religion. Att dö är inte religion. Eller är det? Mellan födelse och död försöker människan leva så gott hon förmår, och under den tiden ägnar hon ...

Av: Percival | Essäer om litteratur & böcker | 31 oktober, 2015

Victoria Jordanovas exceptionella resonans

Inom konstmusiken förväntas instrumentalisten till viss del underordna sig musiken, och stå till verkets förfogande, men vissa musiker har en sådan stark personlighet att verken de framför blir språngbrädor för ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 13 april, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts