Jesus och mobiltelefonerna – en julbetraktelse

Nu i dagarna för sisådär 2015 år sedan sände Gud sin enfödde son till jorden. Han gjorde det för att ge oss möjlighet till frälsning. Något som profeterna i Gamla ...

Av: Carsten Palmer Schale | 24 december, 2011
Essäer om religionen

Rune Depp 3

                                           

Av: Janne Karlsson | 27 januari, 2012
Kulturen strippar

Blomgubben / över huvudet taget

Vad betyder vackert för dig egentligen, plus något mer? Såklart kan de va skönt behagfullt, fåfängt i en gliring, taggat explosivt. Har vackert någonting med verkligheten att göra, över huvudet ...

Av: Kenneth Rundberg | 01 november, 2010
Utopiska geografier

Helmer Osslund – Norrlandsskildraren

”En o annan gång har jag väl haft god kredit. Annars vete tusan hur det gått. Och att jag hittills verkligen lyckats hanka mig fram – öfver det fenomenet står ...

Av: Thomas Notini | 06 april, 2013
Konstens porträtt

Carsten Palmer Schale – Jag föddes som tillhörighet



Carsten Palmer SchaleJag, Carsten Palmer Schale, är i huvudsak sociolog och socialpsykolog, men har också grundläggande kompetens inom naturvetenskap och humaniora. Jag har vidare varit forskare i ett 10-tal länder, bl. a. som gästprofessor i missbrukssociologi i Canada och USA. Under senare år har jag också publicerat en relativt omfattande serie essäer om litteratur, filosofi och religionsfrågor samt en kvartett diktsamlingar. Fr. a. skrattar jag dock åt sig själv.

 

I

 

Mina fingrar följer med den regndroppe som i oregelbundna knyckar rör sig från fönstrets överkant ner till sitt fulländade viloläge på dess nederkant. I samma stund slår ångan upp från mormors bykgryta.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Bilderna vandrar om varandra in i den del av mig som är en historisk gåta.

Ensammamman i Bergsjön håller sitt heliga barn i sin varma famn.

En vinge slår ut ur barnets navel. Vid horisonten ligger en enslig ö.

  

Hälleviksstrandsnatten led mot sitt fräna slut. När jag hämtade den våta tidningen hälsade jag kort på Soupault. Han flyttade in här efter sin död.

 

Vi perenna män stödjer oss alltid på kvinnor. Mina kvinnor har alltid varit de broar som lett mig vidare. En del av dem skickar brev utan frimärken från orter där jag fallit som snö. 

 

Gråhårshjältar och eremitbegåvningar är förskjutna idag. Om vi inte tänker oss hur de än gång ändå. Som då alltid. Som nu aldrig. Som kvinnans sköte den nästsista natten.

 

I de flesta förteckningar är vi uppspikade i alfabetisk ordning. Under de flesta gravstenar ligger vi i lager efter överlevnadsstatus. I Välfärdssverige är vi numera satta att sköta disken, om vi inte äger diskaren.

 

I fyra tända fönster ruvar gröna konsonanter. Stilla nätter sjunger vi tillsammans. Eller skriker vi?

 

Avståndet är oändligt kort mellan syn och beslut. Beslutsamma väger vi varandra utifrån kläderna och sminket. Jag gömmer mig i en silverfågels udda näbb.

 

En varm natt. Frö. Tunga steg utanför fönstret. Språket som hör till ett land som förflyktigats. Vi.

 

Freden mellan förtryckta och förtryckare är en eld som aldrig kommer att slockna. Kärleken mellan dig och mig är numera villkorad. Men utanför fönstret ser jag en häger som aldrig varit här.

 

Vi möts vid saknadens gränser. Just där i solens hornhinna. Med de rätta koordinaterna.

 

Varifrån du kom kan vara egalt, det var hursomhelst inte från dig själv. Du var en lögn, en process, en protest, en idé. Jag.

 

Ensamheten slår i vattnet nära horisonten. Den närmar sig. Tången reser sig som höga stavelser.

 

Aldrig har morgonen varit så blå som den är nu. Lakanen dras åt sidan. Vi öppnar oss mot både yttre och inre gränser. Vårt hopp är att finna ursprunget till den ringlande frågan.

 

En liten flicka med allvarlig kropp. Fåglar som slocknat som stjärnor. Sanden som sjunger.

 

I en ring av järn reser sig en mäktig dörr. På dörren finns en målning av en död zebra. Katten sträcker på sig med krum rygg, viss om chiffrets nyckel.

 

I efterregngräset stegrar sig ett ögonblick. Knapphändigt låter det oss veta den främmande röstens botten.

  

II

  

Då vi väntar händer det ibland att sinnet rämnar.

Livet som är borta syr vi ihop i ett inskränkt minne.

Gräset är daggvått och förväntansfullt.

 

Granit. Stenens hjärta. Blodrött; grått som gråt.

Här hör jag hemma. I alla brytningspunkter.

 

Jag vill vara en ikon, men med ikonoklastisk blick. Med spruckna läppar utan form. Med ögon utan fransar. Men också en gestalt med generösa händer, som sluter till om halsen.

 

Blaga Dimitrova vaggar som en ko. Klafsar i varje hägring. Lyser upp varje skugga. Blaga Dimitrova är ett av mina bulgariska luftrör. Tilltäppt och sjungande.

 

Tanken slinter på varje våt sten. Blå båtar seglar vidare utan master. Mitt huvud är fullt av katastrofer; alla likt tomtebloss.

 

Mitt gamla Paris är sömnigt. Halvdrömmer om mina steg över all asfalt. Mitt gamla Paris funderar på att flytta hem till mig. Som monument över alla uteblivna milstolpar.

 

Djärvt intellektuell hette det, innan jag visade min mognad. Tänk att vara kommunalt anställd – per dag och vecka. Jag tycker att Beatrice Ask är Minn.

 

Som bröd och vatten tänkte sig pyromanen. Det nödvändiga är nästan alltid frånvarande. Mellan alla fjädrar och blykulor. 

 

Michnik: jag visste. Det gjorde inte du, Stanislav. Men tillsammans spelade vi boule och knullade hårt. Idag sitter jag med en penna bakom höger öra, och ett frågeformulär som rör min barndom.

  

I en grotta nära mig lever en gudomlig hand. Vi har hälsat. Vi människor dör lyckliga, om vi är hela. Säger handen. Viftar handen. Själv är jag ännu inte död, men funderar på att bli det.

 

Frånvarande. I detta nu. Här. Närvarande. I detta här. Lägereldar. Här slår portarna upp mellan lätthet och tyngd.

 

Skuggorna går runt på kryckor, men ger sig inte. En asp, ett löv, en pensel finns bredvid. Själv är jag en natt som farit vilse i universum.

 

Jag tänkte att jag var en rot i jorden. Jag längtar efter att bli en rot i jorden. Jag vill inte skramla i en hink efter kremeringen. Trots att ingen titanspik ännu finns i min kropp, annat än i tanken. 

 

Varjedagsljuset är en illusion eller en hemlighet. Varjedagsmörkret likaså. Men bakom både ljuset och mörkret dansar våra skuggor med varandra–

 

Döden är faktiskt inte större än att den kommer. Men det är livet.

 

Varje text förhåller sig till varje annan text som maj till oktober. Själv är jag född i april och har börjat stenografera.

 

Stillasinnen i rena bilder. Uppgiften är att sortera stranden. Eller att skapa världen en andra gång.

 

Tungan svider av ord. Vingarna brinner. Jag söker den rätta vägen i min korsning.

 

III

 

Sanden reser sig, märker jag. Sanden lägrar mig, känner jag. Sanden begraver mig, erfar jag. Sanden och jag är ett.

 

Mina fingrar eller inte. Ingenting. Den inkomna natten. En turkosblå korp hinner förbi fönstret.

 

Jag föddes som tillhörighet. Men ibland hoppade livet över mig. Därför är jag beredd att förlåta allt, och anklagar inte alls de vinterängar som jag varje dag glider fram på.

 

Luftiga minnen gav mig syre igår att uthärda dagen. Dunklet strök ut mig. Ett vackert löv injicerade tusen års förvandlingar.

 

Flinkhänder och lyckligmänniskor intar byn. Jag håller rötterna i mina händer. Glömt skall köttet förbli inför det alltför höga berget.

 

Det behövs inte mycket mer än en fingertopp. Eller en lättrörlig tunga. Det behövs inte mycket mer än en kontakt mellan människor som fortfarande lever i egentlig bemärkelse.

 

Träffarna var bra. De doftade bra. Men av doft kan ingen leva. Jag vill ha kött och blod och konkret sten.

  

En gång var faktiskt mitt hår kolsvart. Idag har jag ett vitt garnnystan på skallen. Men ännu flyger svanarna, och ännu finns vi.

 

I storm. Bly. Tvingad in i lä. Det är då fåglarna flyger över de yttersta skären med gåtfulla svar.

 

Varje dag kan vara en fågelvinge. Varje dag en blå trumma. Varje dag solstrimma över en våt berghäll. Varje dag. Varje dag kan också vara något annat. Som i dag.

Ur arkivet

view_module reorder

Några dikter

Bläckfiskar lever i de mörkaste djup Sjunger stilla sin sång Omfamnar mjukt den som dristar sig ner Likt sirenerna sjömän en gång   Längst ner på botten krabborna bor Gläds åt det som bli över En förlorad ...

Av: Ivar Andersen | Utopiska geografier | 29 mars, 2010

Den institutionella plikten och den svårmanövrerade referenspunkten

”Det är institutionernas ansvar att sörja för en konstnärlig återväxt som inte räds att ta ut svängarna och i en del fall rasera daterade förväntningar på konstformen som sådan.” Frågan ...

Av: Magnus Bunnskog | Essäer om musik | 03 mars, 2013

En konstnärinna som brinner för miljön

Charlotte Nicolin, uppväxt i Gryts skärgård, kom till Paris från Kanada, 2006, och är nu installerad i konstnärskvarteret "Bastille" där hon bor och har sin ateljé. Jag steg in på en ...

Av: Anne Edelstam | Konstens porträtt | 24 juni, 2009

Renässanstänkaren Giordano Bruno och oändligheten

Illustration: Ragni Svensson Renässansen höjde taket. Man kunde andas friare. Man vågade vara mer sant egensinnig, mer storsinnad och mer djupsinnig än tidigare. En genomgripande pånyttfödelseanda var på väg, men den ...

Av: Percival | Essäer om politiken | 21 april, 2008

Mannen som aldrig blev min svåger

Mannen som aldrig blev min svåger och James Joyce's paradox. Stefan Gurt berättar här om en gammal flickväns bror och ett långt, komplicerat förhållande till James Joyce, om en resa till ...

Av: Stefan Gurt | Essäer om litteratur & böcker | 14 december, 2006

En marginaliserad grundlagsfader

Anders Chydenius på finländskt frimärke. Anders Chydenius var en uppfinningsrik och energisk präst från Österbotten som kom att bli den svenska liberalismen första store uttolkare och förkämpe. Bertil ...

Av: Bertil Falk | Essäer om politiken | 10 februari, 2011

dagen efter orden del 2

               

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 20 april, 2012

Tankens ambivalens Kort synopsis gällande mitt manus

Ramberättelsen ligger i en korrespondens mellan en filosofilärare och hans forna elev. Berättarrösten/eleven är nu disputerad och vill gärna mäta sig med sin forna mentor. Vi kan höja nivån med ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 02 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.