Operasångare är också människor - Festtage Berlin 2010

Först var det Placido Domingo som ställde in och efter honom följde fyra andra i "Simon Boccanegra" och det var lite av ett B-lag som stod på Staatsopers scen ...

Av: Ulf Stenberg | 15 april, 2010
Reportage om scenkonst

Thomas Bernhard. Om geniet och fallet eller de sammanväxta i en verklighetens fiktion…

"What matters is whether we want to lie or to tell the truth and write the truth, even though it never can be the truth and never is the truth” (T ...

Av: Göran af Gröning | 03 oktober, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Loveninjas - nu utan masker

Artist: Loveninjas Titel: Johnny C Loveninjas - nu utan masker Jag kommer ihåg ett stort hjärta och tre killar utklädda till kärleksfulla Turtles. Jag kommer ihåg tokroliga låtar om brutna penisar ...

Av: Sofia Lundgren | 27 oktober, 2006
Musikens porträtt

Bruno Kreisky 1983 foto Wkipedia

Bruno Kreisky och Sverige

Vad har Arne Carlsson med Wien att göra? Den frågan ställde jag mig hösten 1978 när jag var gästlärare i Österrike; uppdraget innefattade skolbesök och deltagande i fortbildningskurser för österrikiska ...

Av: Kurt Bäckström | 26 februari, 2017
Porträtt om politik & samhälle

Leif Holmstrand . Utdrag ur ”Afrikaneserna”



Leif Holmstrand Leif Holmstrand är författare, musiker och konstnär med en saboterande queer inställning till språk och mänsklighet. Monsterkropp och monsteridentitet rinner igenom maskulint och feminint kodade kläder och ställer till det i omgivningens perceptiva organ. Senaste bok: ”Domningskanten”, Pequod Press 2012. www.leifholmstrand.se

AFRIKANESERNA är den första av fyra självbiografier, byggd av splitter och passbitar. Miniessäer om film blandas med dagboksanteckningar och halvkoleriska utbrott. Minnet är en groende, konkret och virrig dröm.

 

DAISIES av Vera Chytilova blinkade igång framför mig och morsan på biograf Spegeln i Malmö. Jag trodde hon skulle tycka illa om den, det framgick ju omedelbart att det var något ouppfostrat som pågick, men hon verkade snarare fascinerad, kluckade ibland av skratt. Jag glömde nästan att titta på filmen. Nu står den i dvd-hyllan mellan Das Cabinet Des Dr Caligari och De besatta och jag tänker mig, nervöst, att den sprider psykedelisk uppkäftighet som en sorts färgglad sabotageverksamhet till andra titlar, men även genom väggen, att den ställer till det för mina grannar, förändrar mina grannar och gör dem orimliga, oregerliga. Jag måste skaka babblet ur huvudet. De båda unga kvinnorna (brudarna, tjejerna) byter förvirrande ofta namn och beter sig illa med framför allt mat på ett plumpt och groteskt och mycket exakt sätt som får mig att älska dem, och jag kommer aldrig någonsin mer att gå på restaurang, för jag kommer också att bete mig illa, jag kommer helt säkert att bete mig illa. Bilderna byter färg, äpplen flyter upp till flodytan, flickorna klipper sönder varandra, fnissar, bitarna hoppar hit och dit, lossklippta lemmar (kanske är den ena ännu bara huvudlös vid detta tillfälle) söker sax och ytterligare kropp att klippa, handen letar i en liten dans, finner; det är en alldeles magisk lek. Kvinnorna har friheten i sitt galna hem, utanför råder i regel tristess. De lyssnar på män som ringer dem, förstrött lyssnar de, vadå? Julieee… de vet inte riktigt vilka männen är men tycker att orden är roliga, kanske. De äter blandade frukter från ett klotrunt tuktat kunskapsträd. De äter inlagd gurka, dricker öl, vin, sprit. De trampar i maten, behandlar framdukad buffé som en catwalk, den ena svept i tunn gardin, den andra hyllande sina underkläder.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

 DALSLANDS SPELMANSFÖRBUNDS UNGDOMSSEKTION utgjordes i praktiken av mig, ensam. När en av gubbarna lät mig veta att jag såg ut som en flicka blev jag glad och generad. Han märkte därmed hur det var fatt och fick en ny sorts undrande respekt för mig; han och de andra fiolgubbarna förvandlades, blev milt omhändertagande. Det kunde ju inte vara lätt att vara jag. Den som samlat på sig flest dalsländska låtar var Einar Hansander, och det var därför han som tog mest ansvar, både för det sociala och för det musikaliska. Vår kärlek, hans och min, gällde låtar från Nössemark, vinglande mellan svenskt och norskt, mellan moll och dur. Hallingarna var underligast och för många svårälskade. Därför var de våra.

 

 

 

DE SOM FÖRESLÅR KOLLEKTIVITET menar inte sällan att jag borde göra deras jobb, så de får tid att prata av sig på krogen och även rent fysiskt agera ut starka, konstnärliga känslor där. Jag träffar dem aldrig. Men läser pliktskyldigt e-post så ofta jag hinner; lyder de elektroniska befallningarna när jag kan, eller: nästan jämt. Själv sitter jag hemma bland egna och andras deadlines och sörjer mina vänner, de har blivit distanserade kollegor, nej, inte ens det: jag träffar dem aldrig, de verkar inte finnas. Någon illvillig konspiratör skickar oupphörligt antingen krävande eller avfärdande e-post och försöker med olika signaturer inbilla mig att mina vänner lever, men mina vänner: de måste vara döda. Allt annat vore orimligt och kränkande.

 

  

DE VUXNAS ORT ÄR ÖVERVUXEN. När man gratulerad och avtackad går ut i ett äldre modus (ett landskap av mindre snabba och åtråvärda egenskaper) är man mer upptagen av den ort man tvingats lämna än den man förvisats till. Den icke erkända friktion som uppstår mellan perceptioner och ständigt omformulerade minnesfragment saboterar tiden på ett sätt som får globala konsekvenser: dagarna blir kortare, åren rinner undan, jordklotets rotation i form av en tidigare slät och lättunderhållen cyklisk tanke drabbas av parkinsons, alzheimers och flera andra sorters neurologisk tragedi, det skakar, hoppar, bitar fattas. Man blir vuxen.

Som vuxen vet man mer säkert än innan hur speciell man är, och dessutom ganska precis hur mycket man är värd. Dessa statistiska uppgifter skrivs ner i böcker, för att underlätta andra vuxnas jämförande studier när de tycker sig ha nog med kvalitetstid att bli indignerade. Att ägna sig åt indignation är befriande och lustfyllt men riskabelt om man inte är van vid sin grupp, van att manipulera den. (Ett bättre ord än manipulera är fabricera; man fabricerar alltid sin grupp.)

 

en författad rad gör mig kanske ledsen

om den äter minnesbegäret stjäl av

mina sammansydda och sönderkyssta

drömmar unga fladdrande vägskälsdito

 

När jag nu irrar runt i den vuxna litteraturen lägger jag märke till hur extra vuxet det är att KUNNA HANTVERKET, vilket betyder att man förväntas skriva nästan men inte riktigt som XXXXX, alltså naturligt och moget och läsligt. På så sätt blir ens texter både originella och gripande, faktiskt, det vill säga smaskens nomnomnom!

 

vuxna sammanträder

avsiktslösa linjerna sönderbrutna

domning eller dömande pungsarkasmer

inom övermogna och slappa snörliv

sörjer utåt äntligen slutar livet

sluta huka famnande hitta bröstet

 

Det gäller att hitta en dramatisk men hel och ren historia och en praktisk protagonist: man skall ge sin text ett uppdrag och se till att texten genomför vad den lovat. Det är moget att veta alla resultat i förväg och därmed hålla vad man lovar; det är vuxet att ta ansvar för det man skriver, och igenkänna sin egen röst bakom textens. Antagonisten eller antagonisterna behövs för vår kärlek: vår kärlek närs av hat riktat mot de andra och vi måste bli vuxna nog att ansvarsfullt förkasta antagonisten eller antagonisterna moraliskt, men ändå unna oss intimitet på det andra sättet, rota runt bland inälvor och mörka hjärntrådars fettinsmorda avgrunder, man är ju ändå ett barn innerst inne och smeten i pottan är ju inte längre jag: den gränsen, den gränsen –

 

mogna konsumenter av vuxna texter

anar man vid sidan av hjärtat inom

tankebrosket åt jag dem alla ingen

tröstar åldringstroll för de luktar illa

val av livsstil någon som tar min oskuld

 

Vuxna människor skriver inte för att de vill uppnå något med sina personer, de skriver inte för att bli eller göra, de skriver bara för att avskiljas och höja sig och ha det fint och bekvämt och fräscht lagom i ett torn av rappning, kakel, ek och glas, öppen planlösning, köksö (kyliga drömmar av borstat stål). Uppifrån ser man världen som den är tänkt att ses, som ett föremål, ett material att förströ sig med och aldrig riktigt ändra. Bara genombläddra och kanske också lite lite lite äta den javisst men inte så den försvinner (tjockis!) absolut inte det är smaskens nomnomnom!

 

varför undersöka det ingen önskar

sagor ruttnar när de besvärar senior

jag är senior åldrarna separerar

vuxenvärlden bjuder mig spegelskuggor

gråtrist dumma skildringar av förfallna

kroppars onda brister och handlingsmönster

vuxet spricker denna rapport i rynkigt hölje

alla dör de vuxna de lät det hända

 

 

DIARY OF A CHAMBERMAID, THE ligger halvdold under en hög anteckningsböcker och tidningar längst ner i dvd-hyllan. Men jag ser den oftare än vad begravningen antyder.

Protagonisten Celestine arbetar som kammarjungfru på en herrgård och ligger där med barnamördaren och våldtäktsmannen Joseph, vars hustru hon för ett tag ämnar bli, bland annat för att få tillfälle att avslöja honom. Hon lämnar Joseph efter obekvämt lång tid, efter ett klumpigt försök att oskadliggöra honom med fabricerade bevis. Istället gifter hon sig med den äldre, omogne och av andra högt aktade soldatgrannen och blir husfru. Joseph går fri och kan erbjuda patriotiska kamrater mat och dryck på sitt nyöppnade café i Cherbourg (och möjligen en levande kvinnokropp han tack vare ett lyckat äktenskap nu är ägare till).

Paret Monteil, Celestines arbetsgivare, är löjliga och olyckliga människor, ibland farliga. Hustrun vanställer underlivet med experimentella medikamenter och anser att samlagets omoral är för smärtsam för henne. Dock gör maken det till en plikt att balansera hennes ekonomiska, sociala och psykologiska makt över honom med ett oemotståndligt starkt driftliv, vilket givetvis drabbar tjänstefolket. Hustruns far, som formellt är herre i huset, hänger sig åt märkliga texter av Huysmans och väl utvecklad, rituell skofetischism.

Claire, flickan som brukade sitta i köket och doppa bröd i sås, är ett av filmens sår. Celestine tyckte mycket om henne, Joseph våldtog och mördade flickebarnet. Hennes korg med ätbara sniglar tömdes över barnbenen, de främlingsblivna, bara benen.

Åter till hustruns far. Gamlingen är slutligen lugn i sin kärlek till de döda tingen, han är egentligen lycklig i sin självupptagenhet tillsammans med levandegjorda döda. Den lilla flickan är Rödluvan, men vargen skonas och triumferar på hennes bekostnad.

Filmens båda dödsfall är väsensskilda, men äger rum samma dag och är båda knutna till udda begär: den gamle mannen dör i sängen med ett par älskade bottiner i sin famn, den unga flickan dör för en kniv tillhörande den dubble Joseph, som å ena sidan inte kan tänka sig samlag utan äktenskapslöfte när det gäller Celestine, men å den andra kan våldta och mörda barn när lusten verkar antyda att detta är rimligt.

Två bilder av det ofrånkomligt skedda: gamlingen, uppkrupen i sin inlåsta trygghet, motbjudande fri från den vanära de efterlevande har möjlighet att glupskt sätta i sig, flickan, delad av kameran så överkroppen saknas, de blodiga benen i fokus med dekorativa sniglar utplacerade för att markera situationens vansinne och tröga verklighet, jag kan inte släppa det, jobbig fascination, det är nästan så jag längtar efter våld – på riktigt.

”Sluta betrakta dig själv som offer!” Vems röst?

Är det dessa bilders frånstötande gravitation som både kräver och omöjliggör Celestines avresa?

Är det något i den dubbla döden som först ger henne en flyktimpuls, och sedan upphetsning?

Varför väljer hon att dra åt sin åtrås snara kring Joseph? Är det bara tillgängligheten och hans skuld, och fantasin om makt över våldsverkarens karikatyrmässiga maskulinitet, eller hör han på något sätt samman med den stillsamma, nedsjunkande död den gamle Monteil representerar? Vilken sorts död önskar hon sig själv?

Något älskar hon, men vad?

Resultatet av hennes handlingar blir stum trygghet, en repetition av herrgårdsfruns självpåtagna kyla och kanske inte bara ömhetens utan också frihetens död, trots den makt hon lyckas komma i besittning av. Troligen är detta ingen seger. Men något måste uppenbarligen firas…

”Vive Chiappe! Vive Chiappe! Vive Chiappe!”

Så skanderar demonstranter vid filmens slut. För dem är det självklart att smutsiga judar hotar landet, att bolsjevikerna är den yttersta fiendens (judarnas) förtrogna eller marionetter. Våldet är boten. Vanäran och utlänningarna skall bort.

Vi måste skydda det som är vårt, tycker de och förtydligar sin egen smuts genom att inte se den. Landet skall bli helt genom att krossas, stöpas om, det gamla skall bevaras, tvingas att bli nytt och perfekt, och de skyldiga skall oupphörligen få straff på straff.

Måtte våldet aldrig tryta, måtte Claire alltid vandra ensam genom skogen så att vargen kan få tillfälligt utlopp för de krafter som i traditionens namn värker och spränger där inne (men bara tillfälligt, i väntan på det stora samhälleliga övergreppets orgasm).

Världen går under, kontinuerligt. Jean Chiappe finns alltid till hands att förbjuda Luis Buñuels filmer, och denne Chiappe fortsätter heroiskt att försvara de vildsinta rättrognas uppgift att misshandla och förstöra för sanningens och den perfekta ordningens skull.

Det känns så skönt, absurt, underbart.

Lockande örfilar.

Joseph ser sig som en makthavare i köket, och blicken letar överlägset och nervöst pretendenter bland kvinnorna.

I köket arbetar kvinnorna hårt och samvetsgrant, utan överdriven respekt för de politiska floskler som ibland läcker in från männens värld.

Aristokratin är död, på sitt sätt.

Celestine står inledningsvis över sina arbetsgivare och fiender, moraliskt. Därför är hon relativt fri.

Paret Monteil kommer alltid att hålla ihop.

Joseph tycker om att långsamt sticka hål på gässens halsar, det blir bättre på det viset, och det är klart att han har rätt.

Vem är jag, som tittar?

Celestine har förlorat, när filmen är slut, jag kan inte se det på något annat sätt.

 

 

DISKUTERA TVÅ OCH TVÅ. Kasta åsikter på varandra. Försök på så sätt få varandra ur balans. Den som för publiken ser mest stabil ut efter avslutad match har vunnit. Trovärdigheten ökar med självsäkerheten. När status når en både uppenbar och hemlig gräns uppstår sanning. Motarbeta allt ovanstående, men försiktigt, utan att avslöja er tveksamhet inför sporten i fråga. Knyt tysta, obegripliga vänskapsband. Invänta morgondagen.

 

  

DREAMS OF RESTRAINMENT blev färdig i dag: en stående, nästan människohög skulptur, eller i vart fall en och femton. Jag är stolt. En plastfolielindad anhopning textilier är vad den är, (textilier innebär alltså en egentillverkad (skulptural) och övergiven dräkt, stickad och virkad, starka färger, snudd på heltäckande vid dåtida bruk med mig som konstobjekt och sångare, dräkten nu stoppad med två dussin kuddars innehåll och dekorerad med slipsar), som kanske ser ut som en kropp eller svällkropp, och smält sopsäcksplast och en gul magasinkärra är ytterskinn samt skelett.

 

 

DÅLIG UPPFOSTRAN berättar för mig om den första, barnsliga förälskelsen, den berättar för mig om min vän Mikael, som jag inte träffat på snart trettio år. I Almodovars film förstör en vuxen i rasande svartsjuka allt, full av sprucken men livsfarlig makt. Och hämnden kommer, barndomsminnena river de vuxna i bitar, till flagor, damm, trots att dessa minnen talar med främmande röster, nya röster. I mitt fall har jag bara mig själv att hämnas på, och det orkar jag inte. Jag har det förhållandevis bra och mitt brott var oskyldigt: jag sa aldrig något, jag hycklade (dåligt och oerfaret, på barns vis), jag flyttade, vilket givetvis inte var mitt beslut, men ändå. Det blev aldrig något. 

Ur arkivet

view_module reorder

Räkans fenomenologi

Vad är poesi? Är det att med björnkoll på versmått och rim svaja sig fram genom grekiska myter? Är det att tala med stora bokstäver om livet och döden och ...

Av: Jesper Nordström | Övriga porträtt | 28 januari, 2016

Skallmätningen som ideologi

År 1900 hade var femte svensk utvandrat. Oroliga prognosmakare tolkade samhällsutvecklingen i Sverige och utvandringen utifrån rena rashygieniska aspekter. "Det är bättre, att en svensk familj under primitiva förhållanden tar sin ...

Av: Lilian O. Montmar | Reportage om politik & samhälle | 31 juli, 2009

The roles of computer in doing and studying the art

Bernardo Nicoletti, redan bekant till våra läsare med artikeln A Hidden Part of the Culture: the Business Culture, tar en utgångspunkt från boken Futures past, för att visa de möjliga ...

Av: Bernardo Nicoletti | Essäer | 10 juni, 2013

Samuel Beckett och livets absurda teater

Nobelpristagaren i litteratur, Samuel Beckett, är den okrönte mästaren i att skriva om meningslöshetens och den tåliga väntans utdragna absurditeter och i förlängningen om den sorglustiga väntan på döden. Nerven ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 20 Maj, 2010

Att slå näven i bordet när det behövs

Man ska vara bestämd. Man ska veta vad man tycker och följa upp det i handling. Man ska slå näven i bordet om det behövs. Man ska visa i kroppsspråk ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 15 april, 2011

Batik -Buddha från Sri Lanka. Nu på min balkong

Buddhist i Miljonprogrammet

Min sons lekkamrat såg sig omkring med förundran. Vi var på historiska muséet i Stockholm och befann oss i en sal där det hängde krucifix från olika epoker och med ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 07 augusti, 2017

Niclas Mossberg. Trädet

Niclas Mossberg har bland annat jobbat som ställningsbyggare på Leab och Sparta – Entreprenad och bemanning. Han har också skrivit ungdomsdikter som publicerats i antologin Eremonaout IV (2014).       Trädet Jag ska döda ...

Av: Niclas Mossberg | Utopiska geografier | 26 Maj, 2014

Poul Bjerre av Carl Milles

Om skapandets läkande kraft

Eva-Karin Josefson om allkonstnären Viking Dahl och samhället omkring honom.

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 18 november, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.