Jag ropar

Jag ropar en varm tunga öppnar en sångs tillblivelse Har i vändpunkten ropet som är ett direkt tilltal där randen av fuktighet möter . En tunga söker en mun En blick är funnen I ett stenröse en röst begraven ...

Av: Hebriana Alainentalo | 11 januari, 2007
Utopiska geografier

Kurt Peter Larsen har tappat minnet

Den danske författaren Kurt Peter Larsen, översatt till engelska, polska, tjeckiska, svenska, tyska, holländska... och vars pjäs "AAAHR!!!" blev utsedd till vinnare av den världsomfattande dramatävlingen utlyst av International Playwrights ...

Av: Vladimir Oravsky | 22 oktober, 2008
Gästkrönikör

14. Kjell

Kjell öppnade locket på brödburken. Därinne låg ett allt för stort mörkt bröd som borde ätits upp för länge sedan. Det var hårt och fullt med gryn och skal som ...

Av: Kjell | 16 mars, 2012
Lund har allt utom vatten

Barnet Felicia

Efter att ha läst åtskilliga recensioner, krönikor och intervjuer angående boken Felicia försvann vill jag nu genom egen läsning skapa mig en förståelse av texten och det tänker jag göra ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | 17 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Cecilia Persson – En diktares första uppgift är att bli lik sig själv



Cecilia Persson BlickJag gick upp 4.20 och var så trött att jag kände mig illamående. Båda barnen bor heltid hos mig nu. Klockan 14.30 ska jag sätta mig på min röda cykel och cykla till arbetet som personlig assistent. Fick lön idag och måste besluta vilka räkningar som ska skjutas på den här månaden. Skriver på ett slags poetiskt skådespel mellan Maja Ekelöf, Gunnar Ekelöf och mig själv. Svårt. En utmaning. Önskar att jag bara kunde få skriva. Kunna skriva ostört. Men det är pengar som måste in och barn som behöver bekräftas och få hjälp med läxorna. Har deadline på en text om Zenia Larsson till tidskriften Cora och känner ett motstånd att skriva den. Backa bandet och gå tillbaka till en svunnen tid. Tänka gamla tankar. Läsa om gamla texter. Samtidigt är hennes författarskap viktigt och Zenia har betytt så mycket, kanske för mycket? Plikten och tvånget att skriva. Att bekänna. Det väcker alltid skuld och skam i mig. Förintelsen. De döda. Det bottenlösa mörkret. Mitt liv är lyx i jämförelse. Mina erfarenheter förbleknar. Majas och Gunnars liv också. Allt förbleknar och den känslan är inte bra när orden måste vilja flyga som vackra, fria fjärilar.

Jag vet inte längre vem jag är. Är jag mamma Cecilia? Är jag personlig assistent Cecilia? Är jag Cecilia som skriver? Är jag Cecilia som ska åka till Värmland och hålla föreläsning om Maja Ekelöf och intervjuas av Sveriges Radio? Är jag manusgranskerskan? Är jag skrivläraren? Är jag dotter till Alf ”Masen” Persson? Är jag dotter till en död mamma? Är jag barnbarnsbarn till Carl-Johan Björklund? Är jag en rik EU-medborgare? Är jag vit medelklass? Är jag trött arbetarklass? Är jag historikern? Jag är väl alla dessa sociala roller och masker. Ingen känner mig och jag känner heller inte mig själv.

 

Utdrag ur ”Att bära sin egen kropp – en rapport.”(kommande; Heidruns)

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag skulle kunna skriva om städer med gatuarbeten, renoveringsobjekt, finare och fulare områden/ hus med olika våningsplan där klockorna går även de nätter då kvinnor gråter och morgonen känns lika hotfull som natten/ fabriker där den svarta röken slutat skicka ut sina röksignaler om höjda ackord, anonym muskelmassa, klasshat och kollektiva förtryck/ namnen på sjukhus med indrivna sår, nedlagda kliniker där tomma syrgastuber står i bortglömda städskrubbar, ingen vet vart städerskorna tog vägen.

 

Landskapsblommor, skogsstjärnor, vildkaprifol, åkerbär, murgröna, förgätmigej/ skogar med älgar, vargar, lodjursungar, skabbrävar som svälter/ sjöar som man åker förbi med bussar, tåg med en liten resväska i knät och ser flyttfåglarna ge sig av.

 

Något i mig vill vända tillbaka. Då. Ungt, törstigt, sökande, desperat. Grotesker. Variationer. Utflykter. Köp den blindes sång. Valfrändskaper. Valfrändskap? Vad betyder det? Val-frän-skap. Skapa ditt landskap? Nu. Äldre, mätt, stagnerad, desperat? Vägvisare till underjorden. Året jag föddes, 1967. Att leta tecken. Att fortsätta tolka tecken. Visa mig vägen till livet. Lanternor. Lys upp min väg. Dikten som bön. Dikten som en besvärjelse. Lys upp. Skingra mörkret. Sönderkysst.

 

”Den tid jag mäter är ingen, den som gavs dig är allt.

Din tid är Vatten, jag är ditt vattenur.”

 

Vägvisare till underjorden, Gunnar Ekelöf (1967)

 

Maja går upp. Maja sätter på kaffe. Ett av barnen har feber. Fyra av barnen ska till skolan. Maja tittar ut genom köksfönstret. Rönnbären hänger i stora klasar. Det kommer bli en kall och bister vinter i Karlskoga. Vattnet kommer frysa i rören och veden kommer bränna mer pengar än ge hemmet värme. Det är så tankarna vandrar denna tisdagsmorgon i ett hus i Värmland. Kvinnor ska inte längta. Kvinnor ska vilja vara där vi är. Kvinnor ska plocka fram havregryn. Barnen ska se sina mödrars ryggar när mödrarna vispar grynen till en nyttig och mättande gröt. Mödrar ska vara så självklara centrum att när någon frågar: Vem var din mamma? Då ska avkommorna i några sekunder drabbas av höjdskräck inför insikten. Jag såg hennes rygg. Vem var min mamma? Sen minns avkommorna inte mer. De kan minnas högar av pjäxor och pannkaksmet, men mödrarnas drömmar och längtan, vet barnen ingenting om. Allt detta säger aldrig Maja till någon. Minst av allt till sig själv denna tisdagsmorgon, men kroppen känns. Kroppen värker. Kroppen vill gå in i värmen, men istället sätter händerna på skorna och går med de friska barnen till korsningen, innan Maja viker åt vänster och barnen går rakt fram. Maja ska fylla skurhinken med vatten. Slå i rengöringsmedel. Hänga skurtrasorna på städkärran. Dra kärran genom landskapet och huka huvudet så djupt att tankarna låser sig och aldrig riktigt går att låsa upp.

 

”Usch vilken dag. Jag är tung till sinnes fastän solen strålar,

ekonomiska problem kan tynga ned den starkaste människa.

Men jag kommer väl ur denna period också. Svårt i alla fall

att se att det aldrig lönar sig hur mycket man än arbetar med

extra städningar (för dåligt betalt) … ”

 

Rapport från en skurhink, Maja Ekelöf (1970)

 

Brist som jordmån? Dra åt helvete, gubbjävel!

 

Den där höviskheten. Den där kulten. Den där underdånigheten. Pojkmän. Manspojkar som sitter och gungar. Kvinnorna ska putta på gungorna så att pojkmännen kan nudda himlen med tårna. Kvinnorna. Älskarinnorna. Sjuksköterskorna. Mödrarna. Ge smärtlindring. Havregryn. Springa efter spriten. Gardinerna ska vaja i vinden. Fönstret öppnas och stängas när manspojkarna vill det. Följsamt. Gunnar. Två systrar. En syster ut, en annan kom istället. Bara systrar kan göra så. Älskade systrarna verkligen, Gunnar? En lerklump att forma och klumpen behövde kvinnornas händer för att formas och finnas till? Jag läser en bok om Gunnar Ekelöf och supandet. Ögonvittnena om hans genialitet och dryckenskap. Det sägs i den att Gunnars andra hustru hade en termos med whiskey som hon obemärkt hällde upp i hans kaffekopp. Bakom varje manligt geni står en osynlig kvinna som packar ner termosen och äggmackorna i en pick-nickkorg. Han verkar inget vidare sympatisk i boken − En författares dryckenskap och genialitet Ögonvittnen om Gunnar Ekelöf. Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Gunnar och vill skydda poesin från poeten.

 

Sönderkysst. Att supa är ett sätt att slippa sig själv och bakfyllan är en grym påminnelse om vem man är och vad man försöker fly ifrån. Jag undrar om termosen var blommig och vad hon tänkte på – Gunnars andra hustru när hon diskade den ren och ställde den i diskstället? Undrar vad hon kände morgonen efter att Gunnars ställt sig naken på en balkong och skrikit fitta, kuk, fitta och kuk, knulla. Vem vet? Det sägs att Gunnar var trött på människor. Jag tror Gunnar mest av allt var trött på sig själv. Det sägs att han ofta letade efter böcker om djur. I djurriket lämnar djuren sina skadade ungar och om du hittar en skadad fågel eller ett skadeskjutet rådjur måste du först bedöma hur allvarlig skadan är innan du fattar beslut om hur djuret ska avlivas. Sönderkysst.

 

Hos Maja fanns aldrig några bröder som gav varandra stafettpinnen så att städerskan skulle få tänka och skriva i fred. Poetiska genier kräver väldigt mycket omvårdad och omsorg. Det gör att man hellre vill vara mänsklig än vandra på planeten Pluto, och det är nog inte enkelt att vandra på Pluto och vara fjättrad med kedjor till Tellus. Gungorna. Lönndörrarna mellan världarna. Kyss mig. Kyss Maja. Tvätta dig ren med skurvattnet. Sök inte madonnans tårar.

 

Kastrera poesin för att gud gjorde könen fyrkantiga? Frigör gud så att kvinnor och män kan vara cymbaler. Låt dikten leva. Låt dikten vara fri. Dikten. Dikten. Döda poeten. Låt inte bilden bli vit-vit så att de korniga svarta gråa skuggorna äts upp av den vita kalla snön. Nu halkade Maja och slog sig. Gunnar gråter. Alla gråter. Alla utom jag. Jag är vintern. Den hypnagoga. Hallucinationer. Mellan dröm och verklighet. Insomnia. Vi faller. Maja, Gunnar och jag, faller. Tyngdlösa genom dikten. Gunnars dikt. Vägvisaren till underjorden. Vi måste dö. Återuppstå. Alla är tomma. Alla lider. Alla utom jag. Jag är is.

 

”Man kan gå från gemak till gemak och vila sig länge

allt efter stämning och färg. Man kan genomgå alla

man kommer ändå aldrig tillbaka, ens syn har förändrats

Högre upp har jag varit – jag kunde inte se hjärtat

men såg bröstsmycket som ett rosettfönster skimra

på bröstet. Högre upp har jag varit en gång, en enda:

I hennes Huvud. Där var det tomt. Man svävade tyngdlös.”

 

Vägvisare till underjorden, Gunnar Ekelöf (1967)

 

Jag är en kannibal. Jag äter Maja och Gunnars ord och erfarenheter. Tuggar i mig Gunnars ögon. Vräker i mig Majas fingrar som vore de ett blommigt fat med sju sorters hembakade kakor. Jag är inte mänsklig. Jag är en isbjörn. Jag rotar efter föda överallt. Inte en soptunna går säker för min käft. Jag är en isbrytare. Jag är livets föderska som förintar de jag älskar mest. Ditt ansikte måste krossas. Ditt ansikte måste krossas. Så som i en spegel. Slå sönder spegeln. Vandra genom ordens landskap. Sönderkysst.

 

Hur känns ett tomt hjärta? Hjärta. Avstånd. Aldrig se tillbaka. Tvingas tillbaka. Kastas omkull. Maja. Mormor. Vart tog städerskorna vägen? Var de här alltid, överallt, hela tiden? Osynliga senor. Osynligt liv. Nu faller tårar ner i skurhinken. Dripp, dropp, dripp, dropp, som från en trasig kran i köket som gör att det inte går att sova. Dropparna. Den lilla envetna droppen. Tårarna.

 

”Uppror i Peking. Engelska diplomater torterade. Brittiska

ambassaden i brand, sa nyheterna. – Efter alla hårresande telegram

har radion nu hunnit fram till ett Litterärt program. En

professor håller diskussion med två elever. De diskuterar en dikt

av Erik Lindegren, 'Den infrusne' … Ack ja så lyckliga akademiker

är. Tre stora starka karlar får sitta och fundera vad varje

ord i dikten betyder. De tolkar hit, de tolkar dit. Just nu säger

de att dikten har likhet med Orfeus dikter. Snart kanske de

tolkar den till att likna Jock-mock-Jockes 'Gulli-Gullan'.

 

Begriper Ni INGET.

 

Rapport från en skurhink, Maja Ekelöf (1970)

 

Maja. Vi ska aldrig tro att vi begriper. Vi ska aldrig tro att vi kan något. Vi ska aldrig vilja annat än att skura. Det är det kvinnor ska lära sig. Skura och suga kuk. Inget mer. Gulli-Gullan. Inget mer ska vi vilja. Gulli-Gullan. Var tyst i klassen. Lyssna nu på farbror Gunnar. Gunnar vet bäst. Gunnar är man han kan han. När farbror Gunnar är full som en kastrull på väg till ett möte med Svenska Akademin och Olof Lagercrantz får bädda ner honom i gästsängen; är det en litterär anekdot som vi ska skratta åt. Bli aldrig för full Maja på jobbet då får du sparken. Det är skillnad på folk och folk och kärringar som super blir aldrig litterära anekdoter. Det skrattas aldrig åt fulla skurkärringar, de föraktas bara. Supandet är förbehållet det manliga utanförskapet. Kvinnor som super vårdar ingen. De dör lite fortare än männen. Och, försvinner bort. Maja blev bakfull så det räckte av skurmedlens ångor. Full hade hon aldrig tid eller råd att vara. Berusning. Berusa oss. Dikt berusa oss.

 

Jag tror att du skulle ha tyckt om den här dikten av Gunnar, Maja, bläckfisken, han skrev sitt liv i bläck. Han hade det mycket svårt. Inte kan vi klandra honom? Livet är svårt. Det vet du och jag Maja, att livet är svårt. Svårast för de som ska simma i svarta vatten. Vara sina egna lanternor. Finna ljuset. Ätas upp av kaskeloter i havens djup. Bläckfiskar är näringsrika. De mättar havens jättar.

 

”Du sitter på översta bänken

allt som är kvar av en teater

försvunnen

med ruinerad orchestra som är sjunken under havsytan

under dig havet, det grönbruna

bråddjup där en hydria dansar på bläckfiskarmar

(brytningen i vattenytan)

och som en hägring

fötter i höga koturner

och nederdelen av mantlar

som svänger sig i ett skådespels rytm

utan att kroppar och huvuden finns

kvar. Bara oljekransen runt sol eller måne

petroleumskimret av solnedgången

och de förvittrade molnen med brustna fogar

de jordbävningsrubbade resterna

av någon scenbyggnad

ständigt skiftande, därför

omöjlig att rekonstruera

Men bråddjupet är verkligt

och svallet av vågor”

 

(1964)

 

En självbiografi, Gunnar Ekelöf (1971)

 

Vad är det vi vill? Vad är det vi tror ska hända? Denna förväntan på ett liv. Den outhärdliga förväntan på något som livet aldrig kan ge. Liv kan bara ge liv. Liv är aldrig gott nog. Så vi skapar ett liv som ska ersätta det liv som vi fick. Sen ägnar vi livet åt att försöka finna det förlorade liv som livet gav oss som gåva. Sönderkyssta.

 

Döden. Förlusterna. Slussarna som berättar om liv som liv. Gåvan. Utmätt, utnött tid som förbrukas varje gång vi tar ett andetag. Att skura golv. Att inte få pengarna att räcka hur många toaletter och handfat man än skurar skinande rena. Meningslösheten. Göra sitt bästa utan att det räcker. Nöja sig. Förneka orättvisorna. Titta bort. Motstånd. Meningslöst att ens försöka, så skura vidare. Bär städhinken. Fortsätt att skura. Vad annat att göra? Se drömmarna som svarta varsel i skurvattnet. Drömmarna som ett grin, en grimas. Du tar dig ingenstans. Du är född där du föddes. Res dig inte upp träl, ligg kvar.

 

”Eftersom ingen har tid att lyssna talar jag ut framför

väggen i mitt rum. Väggen småler inte ironiskt.

Väggen ger inga hurtfriska råd.

Väggen är tyst som graven.

Men väggen finns.”

 

Rapport från en skurhink, Maja Ekelöf (1970)

 

Jag tror att du och Gunnar kände samma sak fast ni hade olika språk för att uttrycka samma sak. Språkdräkten skiljer men innebörden är den samma. Ord. Orden. Ord som skrivs på väggar. Som graffiti. Många springer förbi och tänker förargat, vad är det där för något klotter? Men ett fåtal, det kanske räcker att en enda mänska väljer att stanna upp och står stilla i några sekunder och känner: Jag är inte ensam. Jag har en vän. Ord talar till människan. Ordet blir kött. Sen springer kropparna vidare. Fortsätter den meningslösa jakten efter ingenting, men så en dag finns en annan vägg som öppnar sina läppar. En annan mur som börjar sjunga. Världen fångas, världen formuleras. Vi finns. Vi är.


”Den som säger: Allt är Intet

skall du tillsäga mörkt

Intet är Allt, du vågar

tillägga meningslösheten mening

och av ord göra ord. Dra svärdet

där du ser stenen ligga, klyv dem

öknarna från varandra. Som en sten

skall stenen ligga, som ett svärd

skall din klinga klyva, som meningslöshet

skall din handling bliva. Intet

av vad jag sagt dig med ord har någonsin varit

mer än ord, världenes fyllnad och dess tomrum

allt skall förbannas utan att din förbannelse

råkar ordmakaren.”

 

(18.2 1968)

 

En Röst, Gunnar Ekelöf (1973)

 

Barnen. Gunnar hade inga barn, inte som jag vet om i alla fall. Eller hade han inte en dotter? Hade han en son? Jag vet inte. Bilderna av Gunnar är en man som blickar ut i rymden. Den bortvända blicken. Varför finns inga bilder av en pappa som tittade sitt barn ömt i ögonen? Den bilden passar inte in på det manliga geniet, poeten som lever vid avgrundens rand. Ömheten. Vårda. Omsorg. Döttrarna och sönerna. Barnen. Det finns inga bilder i mitt huvud av Gunnar som steker pannkakor. Det finns en myt om en poet som föddes 15 september i jungfruns tecken 1907 och dog den 16 mars 1968 som den sökande fisken utan vila.

 

Avkomma till någon, några. Underjordens rotsystem.

 

Det sägs att hans far dog i syfilis 1915. En skamfylld död ger en son ett skamfyllt liv. Det sägs att hans mor var tokig. Den ger nog en säregen uppsättning av disparata känslor i en liten pojke. Det ger nog svårigheter för en vuxen man också. Om Gunnar kan man säga att han gjorde en bakvänd klassresa, den gick uppifrån och ner, men de som kommer nerifrån kommer aldrig dit upp. Metaforen klassresa ger fel associationer åt resenärerna. Färdriktningen. Stationerna. Men en sak kan vi veta oavsett herrgård eller torp, det är svårt att vara barn. Barnet väljer inte. Väljer den vuxne? Barnen. Känner en far vad en mor känner? Den där bindningen. Den där förväntan på att vara ickemänniska. Vara mor, mamma, vara intet.

 

Myten om Maja, städerskan, skurhinksberätterskan? Rapporterna. Undrar om Maja skrek när hon föddes den 23 februari 1918? Jag får för mig att hon föddes i sträng värmländsk kyla. Maja dog den 29 augusti 1989. Hon dog som jungfru och föddes som en fisk.

 

Molnen är fyrkantiga. Rymma. Försvinna. Rymma bort från landet med fyrkantiga moln och väggar som slutar tala. Stumma väggar i ett förlorat hem för att mänsklighet i förskingring. Mammor måste alltid vilja stanna hemma. Mammor får inte vilja rymma. Mammor ska se vackra mönster i pannkaksmeten och lägga pannkakorna i en hög och ställa fram jordgubbssylt och grädde. Mammor ska inte vilja skriva, tänka och vara ensamma. Mammor ska vara modiga i vardagen, men aldrig drömma om att åka till månen. Bli stolta astronauter som blickar ner på jorden och inte vill komma tillbaka.

 

”Ack om jag vore lika modig som Swetlana Stalin. Rymma

bort från allting.

Jag är trött på alla misslyckanden jag gjort.

– Mest trött är jag på att vara MAMMA. Jag skulle tycka tusen

gånger mer om mina fem barn om jag inte vore mamma till

dem. Då skulle jag kunna prata med dem utan denna förskräckliga

mamma-barn skärm som finns mellan oss nu. Varför är det

så svårt med ett riktigt äkta förhållande mellan mamma och

barn. Det blir ett slags beroendeställning hos båda parter.

Mamman känner ansvar. Barnen känner ett slags förväntan på

mamman. – Jag vill rymma … som Swetlana.”

 

Rapport från en skurhink, Maja Ekelöf (1970)

Den omvända resan. Är det bättre att födas fri än att dö fri? Stjärnorna talar sitt språk. Födas som fisk och dö som jungfru. Lära sig sluta simma. Födas som jungfru och dö som fisk. Sluta simma. Lära sig simma. Sen dör människan. Vem vet om man ens vågat hoppa i livets oceaner. Fostervatten sägs innehålla saltvatten. Foster i hav. Foster i liv. Sen tvingas vi ut. Skriker. Skrik. Klippa navelsträngen mellan liv och liv. Lära oss att gå. Lära oss att simma. Lära oss att leva. Allt är förgäves. Flämtande stjärnor. Tecken i skyn. Oändlig rymd. Gåtan. Vad gör vi här? Varför? Stegen i snön. Stjärnor som slocknar. Vem föder stjärnorna?

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Salvador Dalís gåta

En av Moderna Museets många dyrgripar är Wilhelms Tells gåta. Salvador Dalí målade den år 1933 och museet köpte den 1967. Det är en stor oljemålning på duk, cirka två ...

Av: Birgitta Milits | Kulturreportage | 15 december, 2009

Krönika från Maspalomas 2

 Hade borgarna kunnat vinna valet 2006 om inte Persson-Nuder redan börjat talla på välfärden? Nej, inte om det funnits något vettigt reformförslag, något som kommit eftersatta grupper till godo. Tandvårdsreform ...

Av: Christer B Johansson | Gästkrönikör | 24 september, 2012

Någon förklarade världen. Han kallades Buddha

Det finns ett träd med hjärtformade blad och ovanligt lång spets. Det kallas Bodhi-träd. Bodhi betyder upplysning. En munk satte sig under ett sådant träd med löfte att inte resa ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 14 mars, 2017

Gösta Ekman

Den store Gösta Ekman - Alla tiders störste svenske skådespelare

”De som givit sitt liv medan de levat, kan inte dö”. - Gösta Ekman 1890 - 1938. Störst, bäst och vackrast. När Gösta Ekman begravdes den 18 januari 1938 i Stockholm följdes ...

Av: Belinda Graham | Scenkonstens porträtt | 11 september, 2017

Roland Barthes

Roland Barthes och den tidlösa autarkin

Roland Barthes, som föddes för precis 100 år sedan och dog 1980, etablerade sig som ledande fransk intellektuell med den litteraturteoretiska essän "Litteraturens nollpunkt" (1953), en position som bara förstärktes ...

Av: Arne Melberg | Litteraturens porträtt | 18 december, 2017

Rapport från Stockholms genrefilmfestival ”Monsters of Film”

Från 8:e till 12:e oktober 2014 iscensattes den andra upplagan av Monsters of Film-festivalen i Stockholm, en genrefilmfestival där skräck, fantasi, provokation, surrealism, konst och framförallt monster får plats. Festivalen ...

Av: Marco De Baptistis | Essäer om film | 25 oktober, 2014

"Bilderna finns där jag är..."

"Bilderna finns där jag är..." Ett samtal med Gunnar Smoliansky. Text & foto: Carl Abrahamsson Fotografen Gunnar Smoliansky är aktuell med inte mindre än tre utställningar under hösten 2006. Det stillsamt poetiskt ...

Av: Tidningen Kulturen | Konstens porträtt | 29 september, 2006

Ngugi Wa Thiong'o. Foto: Daniel Anderson

Kenyansk författare i helt porträtt

Kenyanska författaren Ngugi Wa Thiong'o ges nu ut i ny svensk upplaga på Modernista. De tre romanerna ”Floden mellan bergen”, ”Om icke vetekornet” och ”Djävulen på korset” skildrar alla den ...

Av: Simon Olofsson | Essäer om litteratur & böcker | 29 oktober, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.