En ny röst åt konsten

Linda Aker är en av de kreativa ledarna för det till vintern årsgamla Galleri Vox, beläget i ett gårdshus i Sundsvalls stenstad. Hon är bildpedagog och har gått på utställningar ...

Av: Pernilla Andersson | 15 augusti, 2010
Kulturreportage

Bitskt tandlösa krokodiler

När Sagokungen Ludwig II 1864 bjöd in Richard Wagner från exilen i Schweiz för att möblera om kulturlivet i München, förändrades den bayerska huvudstaden raskt och radikalt. Efter Wagners ettåriga gästspel var ...

Av: Bo I. Cavefors | 19 Maj, 2014
Essäer

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | 22 oktober, 2008
Scenkonstens porträtt

”Oh Småland! It was so stenigt you know!” Bishop Hill, svenskhet på prärien…

Om man går utmed huvudgatan i svenskbygdens Bishop Hill mellan hus med 1800-talsinspirerad svensk bruksbyggnadsstil som Steeple Building och vidare förbi Colony Store och presentshopen Svenska Hjarta (Svenska Hjärtan), krukmakeriet ...

Av: Benny Holmberg | 16 mars, 2014
Kulturreportage

Viktoria Silfverdal, dikt, lek och ensamhet



Viktoria SilfverdalViktoria Silfverdal, född 1987. Jag är en lite av varje. En bitter femåring, en förnöjsam dam, en förtvivlad ung kvinna, en ensam vän och kanske någon mer. Jag blir glad av att klättra på klippor och att sova i tält. Nu har jag min sängplats i Västerbotten och en plats på Umeå Konstskola.

Jag skriver när livet kliar och när jag tappar bort livslusten. Då är livsdegen kletig, det är kaos i köket och idel ofärdiga processer. Det händer ibland att en stjärna sprätter till sådär gott inuti. Då skriver jag också dikt.

En mossbevuxen sten. En ljummen kaffelatte. Världen är ett öppet skåp full av speglar, visst? Symboliken. Där har vi det. Vi tillskriver årstidsväxlingar våra egna humörsvängningar och identifierar oss med livlös materia. Vem bland människor gör inte detta? Vem är då inte poet? Konstnär? Författare? Och varför bara en av dessa tre?

En poet som använder sig av ett bildspråk har bland sina viktigaste verktyg just de bilder som framkallas hos läsaren. När poeten använder sig av sina läsares inre bilder, är då inte poeten samtidigt en bildkonstnär? Och eftersom läsaren själv skapar sitt inre bildarkiv, varför inte kalla även denne för bildkonstnär? Eller en läsare av lyrik som upplever orden vara sprungna ur hans eget hjärta, kommer inte ordens innebörd i dikten från hans eget inre samtidigt som de kommer från den som skrivit dikten? Eller när en människa ser på en skulptur och inom sig skriver en berättelse kring skulpturen, är hon då inte en författare? Och läser inte en författare själv sin egen text i samma ögonblick som han skriver den? Vem är inte poet? Läsare? Konstnär? Betraktare? Författare?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Konst, dikt och text; jag tror att det är en lek. En ständigt pågående rörelse i vilken vi människor kan följa med. Ett samspel där vi både skapar och tar del av det skapade på en och samma gång utan att behöva förstå hur. Vi är barn som leker i ett rum. Jag tänker att rummet tänjer sig ibland och krymper ibland. Vi rör oss in, runt och ut genom skapandeprocesser och färdiga alster, genom betraktelser och speglingar av våra inre liv. Konst, dikt och text är något som händer i oss, får oss att födas, dö någon gång ibland och återuppstå ganska ofta.

Vi människor har hört talas om att vi bär vi på en fiolkropp innanför tröjan. Plötsligt uppstår resonans i fiolkroppen och det är då som jag tror att vi finns i det där rummet med den där leken. Inne i rummet kan naturlagar och konventioner variera. Människan kan ostört undersöka, leka med och retas med sin tillvaro. Katter kan ha stövlar, ord kan betyda sina motsatser och kärlek kan vara enkel. Det är på låtsas. Just därför är det på riktigt. Närvaron i rummet uppmanar mig att ta emot, ta för mig, ge bort, bereda plats för något annat som jag inte har sett än. I rummet får vi stifta närmare bekantskap med det som vi omger oss med varje dag och som vi kanske därför trodde att vi redan kände. Våra språk, kroppar, städer, vildmarker och tomatskivor. Där ställs människan inför frågorna. Hur smakar färgen i munnen nu? Hur känner sig den lilla tonen när jag håller henne i handen såhär? Hur långtråkigt är det inte vara en tandborstmugg idag?

För mig finns det där rummet som en frizon. Jag får lägga mina inköpslistor och mina vanliga jag på hyllan en stund. Jag får stå alldeles stilla inför tavlan, röra mig tillsammans med orden och se mig omkring inne i berättelsen. I leken med konst, dikt och text får jag pröva roller, besöka platser, göra saker, göra ingenting, låta mig förtrollas, förfäras, förvånas, förföras, försvinna, upplösas, plockas ihop, födas, förändras...

Det där rummet med den där leken står ofta öppet. Ibland ramlar man in i där. I en trafikstockning, i ett fyrverkeri, i ett brev från en vän eller i ett brinnande löv. Det sticker till lite i fiolkroppen. Och när man hör den signalen, då vet man.

 

Kvällsmat i klausuren

 

 

Köksfläkten ylar över matbordet

Stearinljuset flinar

Kidneybönorna stirrar mig i ögonen

Stolarna där ingen sitter

Viskar mina vänners namn

Jag gör mig föreställningar om samtal och skratt

Tuggar torra bönor

Ljumma utan mening

Det är ändå rester alltihopa, från storköket

Komposten eller min tarmkanal?

Det kvittar

Så jag tömmer tallriken under vasken

Kväver stearinflinet

Och går därifrån

Upp på mitt rum

Där ylar en fläkt

Där viskar en stol

Spikhålen i tapeten

Frågar vad jag gör här

Du kan väl åtminstone tända ett ljus

Föreslår strumporna på golvet

 

 

 

 

 

Nattfjäril

 

 

Det gnisslar och fräser

Nattfjärilens mjöliga vingar

Darrar som stjärnor

Ropar

Kom till verandans lysrör

Rör vid mig

Inte

 

 

 

 

 

Om igår

 

 

En insekt kom krypande

Och spände barndomens sanningar

Som en tunn hinna över alltsammans

Nu har jag VISA-kort

Och så kan jag ta hand om mig själv en hel eftermiddag

Ett helt år

Jag säljer min tid för pengar

Mitt liv för trettio silvermynt

Plötsligt snubblar jag på en kommentar

Utan att fatta hur

Är det en hälsning från forntiden?

En hal fläck

Från den osynliga filmen över alltsammans?

 

 

 

 

 

Sommarlov

 

 

Det känns luftigt

Småsaken som hänger

Just nu är brödet gott och jag hittar

Kattungarna

 

Tunna fiskar

Glider förbi på fönsterglaset

Sol på semester

Åter på måndag

Stjärnor bräker

Fjärilar väcks

Ögon kläcks

Kattungarna tindrar

 

 

 

 

 

Barnungar

 

 

Barnungar är vi

Suger på varann som på nappar

Tillbaka där det började

Slickar vi i oss av varann

Som smärtlindring mot livet

I en utflykt från sanningen

Utnyttjar vi varann

Matar vi våra närhetsmonster

Köttbullar i drakens gap

Vi leker att vi är förbehållslöst älskade

Äntligen kan vi vara nakna

Bli omslutna

Smekta

Sedda

Vi blundar förstås

Vi är mamma och pappa

Vi leker barn

Om natten leker vi

När alla barn ska sova

Leker vi

 

 

 

 

 

Trolldeg

 

 

Grön trolldeg i huvudet

Salt känsla

Kornig tanke

Plattar ut innanmätet

Pressar psyket genom pepparkaksmåtten

Färdiga mallar

Definierade konturer

Begränsat

Tydligt

Ord – Toner – Färger – Former – Gestaltning

Själen utstansad till begriplighet

Greppbart. Begrepp. Crêpes.

Stuvning inrullad i pannkakssmet

Kan det bli rörigare?

Rör mer!

Mer röra?

Rör stirrigare

Irrigare

Rörigare

Rökringar

Rökare ringer

Rökigare inne?

Stökiga sinne!

Inga bröd på pinne

Mödrars minne

Mannaminne

Grynsgröt

Bryn lök

Fly från kök

Rinner tårar

Rårörda lingon

En salig blandning

Rooibos apelsin

Brunkulla

Kranskulla

Blåögd flicka

Rosiga kinder

Röda trådar

Vita rosen

Gröna fingrar

Grön i ansiktet

Trolldeg i huvudet

 

Ur arkivet

view_module reorder

Från Bosch till Sollman - Game Art i Holland på 2000-talet

Det dröjer visserligen till 2016 innan Jheronimus Boschs 500-årsjubileum ska firas i Holland, men man har redan tjuvstartat. Under 2013 arrangerades en tävling om att göra ett dataspel som inspirerats av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 juni, 2014

Jakten på den röda ballongen – en essä om ballongen i konsten

Ett rött hjärta stiger mot himlen. Kvar på marken står en liten flicka och ser hur hennes ballong flyger iväg. Det går inte riktigt att se om flickan är ledsen ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 oktober, 2012

August och människorna

Två år före döden gick August till angrepp mot kulturetablissemangets gullegris Verner von Heidenstam (som konverterat från livsbejakande romantiker till reaktionär nationalpropagandist), charlatanen Sven Hedin (som upptäckte tredje världen i ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 21 juni, 2011

Bomber över Tyskland. Kommentarer till bombandet av Tyskland under andra världskriget

Bilden av bombandet av Tyskland under andra världskriget har i den versionen av historien som sprids i allmänna media försetts med ett dämpande filter. Den som haft oturen att ha ...

Av: Olof Hirn | Essäer om samhället | 16 Maj, 2011

En livskraftig hundraåring: ”På spaning efter den tid som flytt”.

I mars 1913 fann Marcel Proust en förläggare som var villig att ge ut hans ”A la recherche du temps perdu” sedan flera andra hade tackat nej. Men Bernard Grasset ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 09 Maj, 2013

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Upplopp av Torsten Renqvist

Upplopp av Torsten Renqvist Torsten Renqvist: Född 1924. Debuterade som målare och grafiker 1950. Fick pris på Biennalen 1964. Lämnade några år senare måleriet helt. Sedan dess har han skulpterat ...

Av: Anders Forsberg | Bildreportage | 02 november, 2006

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.