En bemerkning om selvbestemmelse som grunnverdi

Det gis mange ulike verdier og grunnverdier, verdier og grunnverdier som ikke alltid lar seg forene innenfor en og den samme matrise/struktur. Eksempler på verdier og grunnverdier, i denne forstand ...

Av: Thor Olav Olsen | 07 september, 2011
Agora - filosofiska essäer

Den ”okända” svenska deckardrottningen

Varför räknas inte Ulla Bolinder som en av Sveriges deckardrottningar? Jo, jag hör vad ni utbrister: Va-va-vad hette hon? Ulla vemdå? Ulla Bolinder hör inte till de storsäljande svenska deckarförfattarna. Hon ...

Av: Bengt Eriksson | 07 november, 2012
Litteraturens porträtt

Ulf lundell som rockmusiker  Foto betasjufem

Ulf Lundell - 40 år

Ulf Lundell firade 40 år som rockpoet i fjol, ända in på småtimmarna, med en turné, en dubbel-CD hits och den skönt överdådiga, KK-befriade boxen ”Hemåt genom Rift Valley” (68 ...

Av: Stefan Whilde | 02 januari, 2016
Stefan Whilde

Musans förvandling

”Le Ciel est mort” (”Himlen är död”) utropar symbolisten Mallarmés plågade diktjag i poemet ”l’Azur” (1864), som en nästan kuslig föraning av Nietzsches berömda uttalande i Der fröhlichen Wissenschaft (1882): ...

Av: Mattias Lundmark | 03 januari, 2013
Essäer om litteratur & böcker

I körsbärsträdgården med Lars Elof Ring



Bo Bjelvehammar av Bo VeislanBo Bjelvehammar läser dagligen, just nu Theodor Kallifatides ”Brev till min dotter” och Simon Fruelunds ”Borgerlig skymning” och där emellan skrivs det, mest självbiografiska skisser, prosalyrik, essäer eller essäliknande texter.

Natur, människor och andras texter ger energi att skriva. Mina senaste skrivstycken är ”Marcellos död” och berättelsen om ”Lars Elof Ring”, den senare tog sin början vid läsningen av ”Körsbärsträdgården” och dessa rader;

”Det är frost ute, tre grader kallt, men körsbärsträdgården står ändå i full blom.”

Just idag den 21 augusti såg jag Henrik Håkanssons ”A divided Forest”. Inne i Lunds konsthall finns några glesa flockar med ungstarar och ett stycke ut på slätten en stor flock över vemodsstubben. Jag tänker osökt på min ensamma stare i New York vid Rockefeller Centre, mitt i januari...

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Maj månad är lynnig och obestämd det här året, det är kallt, blåsigt och regnar ofta, det är det året när Lars Elof Ring fyller 76 år, han lämnade sitt arbete på Vattenfall, när han var 71 och nu syns han varje dag i sin körsbärsträdgård. Maj är trädens vita månad, blommor i vita hav med stänk av rosa. Mellan detta vita drar blå himmelsflikar förbi. Träden har fått tillbaka sin ungdom, de har än en gång överlevt både höst och vinter, de har åldrats, något har tillkommit, men i maj är de unga på nytt, varje år. Men just i år får de utstå vind, kyla och två dagar med hagelskurar. Lars Elof Ring kommer till trädgården varje dag, oavsett väder, han går sina turer bland träden, han plockar lite runt omkring dem och vid regn sitter han i dörren i sitt trädgårdshus och ser ut över träden. Han rör sig där, osedd. Under sina många resor i Sverige har han haft foton av sina körsbärsträd med sig, särskilt bilder från maj månad. För det mesta är han ensam, hans livsvän Sara, finns inte mera, de fick bara två hela år tillsammans, han reste ju annars så mycket. Lars tänker inte på det med bitterhet, han tänker bara på de två ljusa åren, som de fick tillsammans. Inte sällan får han besök av grannens pojke, David, som är sex år. Om Lars är ensam är dagen ofta densamma, det börjar bli sent, en viss oro gnager.

Ridåer av popplar skyddar träden från de hårda vindarna från öster och norr och Lars har även byggt träpalissader som läar. Nu vill han även med detta få bort ljuden från järnvägen, som plågar honom, för varje år blir trafiken intensivare och tågen går snabbare, ett antal delegationer, människor som grå plåtskåp, har besökt Lars under åren för att köpa hans körsbärsträdgård, de har erbjudit fantasisummor, för att räta järnvägen just där och tjäna en minut i transporttid. Det blir inte någon försäljning så länge Lars lever, de skulle vara att svika körsbärsträden, ge upp ett livsprojekt och se dem hugga ner träden och forsla bort dem, det skulle han inte klara. Det skulle vara som att amputera en del av sin egen kropp, han är ett med sina körsbärsträd, de lever ett organiskt liv tillsammans. Att se makadam, asfalt och betong i stället för körsbärsträd, det är en omöjlig tanke för Lars Elof Ring. Det finns aldrig något att tillägga i den här frågan.

I ena hörnet av körsbärsträdgården har Lars återskapat en bit av Småland, Saras föräldrar drev under hela sitt liv en lanthandel i Urshult, Sara och Lars möttes för första gången i Tingsryd. Men det är backen bakom affären, som Lars vill minnas, sten, ljung och så enebusken.

”Bland stickbarren

sitta bären svärmvis

som uppfångade hagelskott.

På honom biter ingenting.

Han brukar borsta nordanvinden.

Hans kvistar är sega som senor.”

Harry Martinson

Lars har sett morgonens klarhet i enbären, de är polerade ibland av dagg, ibland av dimma och enen kan också fånga vattendropparna genom sina tättsittande barr. Och enen bär med stolthet både en kärvhet, en nyttighet och en livsvilja. Det finns en bänk intill enen, där sitter ofta Lars och samtalar i tysthet med Sara, han vill inte berätta för henne hur det ser ut på platsen i Urshult idag. En flock hundlokor, en husgrund, några nakna och tysta gråstenar och två stolta enbuskar, han vill berätta hur det var förr sommartid med betesdjuren och när enbären mognat och bereddes till enbärsöl. Och vägen dit under askvalv och med liljekonvaljer. Och så berättar han för Sara om trädgården, om spindlar som får ha sina nät i fred, om grodan som får bo fritt i växthuset, om risbrand och lövrök. Så slumrar han en stund på bänken, i drömmar söker han nya svar, plötsligt är han vid tjärnen och väcks av lommens urtidsrop. Lars märker ofta att detta att vara i körsbärsträdgården är en undanflykt, för att slippa lägenhetens väggar, han är nästan alltid i trädgården på dagarna, men även på nätterna, när han inte kan sova, går han dit. Där är han aldrig rädd eller orolig. Det är märkligt, att när han är här, kan han frammana bilder, som ligger långt tillbaka, som veckrika sandslätter eller floder med mäktiga flodhästar och flockar av antiloper, men även enebacken med betesdjur från Småland. Och så återskapar han sina bilder i trädgården, han bygger sina landskap av tegelskärvor, snäckskal, stenar och barkrester. Efter en dag med bygge, när solfacklan börjar att falna, då kan kvällsvinden gå förbi Lars ögon, tårarna kommer och han gläds åt sitt arbete. Och sina minnesrum.

David kommer regelbundet till Lars trädgård, han kommer ensam sista biten, men hans far går alltid med honom till poppelgränsen. När David kommer så går de båda in i sommaren, han kommer som ett ljus och han kommer alltid med solvärme. De har alltid bestyr för sig tillsammans, de kan plantera nytt i en stor kruka och David låter krukans rand omringas av snäckskal, särskilt utvalda halvrunda skal och runt krukans fot lägger David vackra blå och gröna stenar, som Lars samlat under många år. Så krafsar David samman lite av dagens blomregn från körsbärsträden och lägger blommorna i en ring utanför stenarna. David arbetar mycket sakta och mycket noggrant och han berättar vad han gör för Lars, David tycker om att prata och Lars tycker om att lyssna. Lars är inte van vid att ha människor att prata med. Han går där ensam med en muttrande mun och sina ruvande ord. De stannar kvar ute vid ett kraftigt regnfall och David ser på Lars och regnets händer. Men så bestämmer de sig för att gå in i trädgårdshuset, David får byta till en torr tröja och Lars tänder sitt lilla spritkök och värmer det som de bruka äta tillsammans, saftsoppa med brödtärningar, Lars har alltid det hemma i sitt hus. De äter sakta tillsammans, Davids ögon undrar om svalboet på utebjälken och så vill han att Lars ska berätta om djuren i Småland, om enbuskarna och den lilla kaninungen, som föll ner i stenskrevan. Lars tog hem ungen och skötte om den, tills den blev stor och stark, då fick den gå tillbaka till enebacken. Så ser de mot himlen och följer molnens vägar, ser till grodan i växthuset och går en runda i trädgården, David vill att de ska göra samma saker varje gång och innan David går hem tar Lars fram sina bilder från Afrika och visar både gnu, elefant och zebra. Efter tre timmar kommer Davids far till trädgården, han har med en bit brun rulltårta till Lars och ett knippe rädisor. David stannar alltid vid gränsen till trädgården och vinkar till Lars. Och Lars tänker att nu är inte denna dag densamma, som den igår och den dagen före igår.

Lars Elof Ring har alltid tankar och avsikter när han rör sig i sin körsbärsträdgård. Och han ser alltid nya saker, en glipa i stenmuren fladdrar förbi och utanför trädgården ett svagt sus, det är vinden som går i de tysta fälten. Nästan varje dag tänker han på att tillfoga något eget, något nytt till trädgården och trädgårdshuset. Att ändra omärkbart på en sträckning av gången bredvid rosenrabatten, att försöka hämta vatten i bäcken för att få fart på de röda hortensiorna, låta solen värma vattnet och sedan vattna, låta vattnet smeka blommorna, nära, mycket nära. Nu får Lars sätta sig en stund, ibland känner han sig ostadig, han sätter sig på bänken vid enen, blundar och ser Saras solbelysta ansikte och i tystnadens ögonblick rullas ett liv upp och han skiftar tankespår.

”Det finns en korsväg i ett ögonblick.”

Tomas Tranströmer

Efter en kort tid står allt stilla, som utanför Konsum, efter stängningsdags. Efter det ostadiga tänker Lars på att han ska visa David och Davids far var nyckeln finns till trädgårdshuset, var bevattningsställena är och hans ordningsstadga för skötsel och tillsyn av körsbärsträdgården.

Lars går rond i sin körsbärsträdgård, han har ett antal hållpunkter och referenser, somligt ska bara gås förbi, annat ska ansas och ses över, något ska bevattnas, vissa tider ska buskar och träd beskäras, angrepp ska bekämpas manuellt. Det är ingenting som är statiskt, nya saker kommer till, annat dras ifrån och har visat sig onödigt. Nu visar det sig att Lars drar sig för stora ingrepp, han låter saker vara, inte så att han slarvar med saker, men i någon mening känns det för sent och samtidigt känner han ingen brådska, han blir fortare trött. Några rum i trädgården är han noggrann med, de är förknippade med särskilda händelser eller minnen, ofta som har med Sara att göra. Sara har sagt något, hon har önskat ha det på ett visst sätt, men Lars kan nu inte komma ihåg alla minnesbetor, de irrar sig bort i glömska. Och han kan ha svåra drömmar, där träden, buskarna och blommorna i trädgården gör uppror, de kommer på marsch mot honom och kräver frihet och besked om framtiden. Allt lämnar hans körsbärsträdgård, bestiger berg, besegrar vida slätter och vadar över floder, mörka skuggor täcker det kala och vilsna solstrålar bara trevar. Efter en sådan dröm blir Lars både rädd och aktiv, han pusslar med ordskärvor och han sätter igång ett litet arbete. David har sagt åt honom om draget från glipan vid fönstret i trädgårdshuset, han har påmint honom flera gånger, nu blir det av, att dreva och att sätta list runt. Det är inget stort arbete, det ska mera ses som en undanflykt och en bikt.

När David kommer och hälsar på Lars är det varje gång fasta programpunkter, det är just som ett program, som ska följas. Oavsett väder så ska vissa saker göras inne i trädgårdshuset, som fågelspelet, där familjer av fåglar ska bildas, störst är familjen vadare och minst är familjerna duvfåglar och sångare. Lars läser även utvalda faktatexter, som står på korten, ofta handlar det om drag som är framträdande hos arten. Ett stycke annan läsning sker även det inomhus, det sker ofta ur boken ”När vi var mycket små” av A A Milne, den berättelse som David tycker bäst om är den som heter ”Musen och doktorn”, musen älskar sin röda pelargon och sin blåa riddarsporre, men doktorn vill annat, han vill att musen ska ha vita och gula krysantemer runt sig. Med sådana skulle musen må betydligt bättre tillsammans med näring, vila och stark medicin. Och när inte det räcker ordinerar doktorn mjölk, massage och en biltur. Men musen saknar sin pelargon och riddarsporre, låtsas och drömmer i blått och i rött.

”Och musen han blundade där han låg,

han inte en enda krysantemum såg.

Nu drömde han bara om röd pelargon

och blå riddarsporre och njöt utav ron.”

Efter det att blixten slagit ner i Lars Elof Rings huvud, kan han bara säga enstaka ord och förlamningen i höger sida gör att han hjälpligt kan gå med käpp och stöd och varje dag kommer Sven David Sandberg och hjälper honom med bestyr, de går tillsammans till körsbärsträdgården, Sven David arbetar enligt mallen och Lars ser på. Och Lars lägger sig inte nämnvärt i arbetet, han pekar då och då, men han vill snabbt gå tillbaka, han blir trött och känner sig ostadig. David kommer då och då med sin far, men det är mest smärtsamt för Lars och när han är ensam, gråter han, därför att han inte kan prata och leka med David. Och så gråter han för att inte kan finna orden och att de inte kan lämna hans mun, han vill kunna benämna det som han ser, ännu en stund. Det finns ju i hans huvud. Lars sitter mest i sin röda fåtölj, han låter solljuset värma sitt ansikte och när han blundar ser han bara vita slöjor, han drömmer aldrig. Det han mest ser är mellanrummet mellan sängen och fönstret, dagsljuset som kommer genom fönstret, det milda ljuset som trevar sig mot sängen och ibland ser Lars förvandlingen, en ljusgestalt står intill hans säng, i himmelsblå kläder, med en gnistrande stav och med ett ljust, svallande hår, först tänker han på Sara, men det är en okänd väktare eller en ängel. Ljusvarelsen återkommer.

Lars Elof Ring får ännu en gång se när körsbärsträden fäller sina blommor, det här året är det som tårar i regn, det sker i förundran och Lars försöker att minnas de andra åren, men det är andra ord som kommer upp i hans huvud, omringade av svarta skuggor och nattmörker. Ord som att lämna plats, som att lämna över.

Sven David Sandberg läser högt ur Sven Rosendahls bok ”Lojägarna”, Lars blundar och följer hjälpligt med längs den smala skogsvägen, genom skogspartiet upp mot höjden och ravinen, han hör korparna och han känner tjärnens kalla vatten. Lars somnar just i den tanken, med levande vatten, sorl och friskhet. Efter en stund höjer Sven David rösten, Lars rycker till och återvänder till lodjurens marker, men det är splittrat i hans huvud, han kan inte hålla fast länge vid ett tankespår, det blir så fort gammalt och borta. Men han tycker om Sven Davids högläsning, han läser så tydligt och med inlevelse, han vill helst läsa Vilhelm Moberg, eftersom hans rötter är i Småland. Men Lars vill inte det, men av snällhet går han med på korta episoder. Lars föredrar Sven Rosendahl, Björn von Rosen och Erik Rosenberg, de skriver med sådan närvaro om djur och natur.

Ängeln kommer tillbaka, Lars känner andedräkten och ser hur dagsljuset frilägger dagen och gör tydligt sammanhangen i trädgården. Lars tar av skor och strumpor och så går han sakta barfota i det daggvåta gräset, det lenar och det smeker. Och då ser han så tydligt hur trädgården målar sig själv varje sommar i rött, i blått, i vitt och i grönt. Men innan det sommargröna kommer, singlar redan de första, gula björklöven till marken, små flagor av flämtande liv, bladen orkar inte sitta kvar och leva i det gröna. Så osannolikt tidigt detta sker!

Lars Elof Ring blev 78 år.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Tankens ambivalens VII

”En bok är en spegel: tittar en apa in Kan förvisso ingen apostel blicka ut.” / Lichtenberg Ambivalent i mina tankar, så även min yttre bild av identitet. Tänker därför skriva fram en ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 18 december, 2013

Livets långfredagar

Är det något speciellt med långfredagar? I många länder, särskilt i Nordeuropa, är gudstjänsterna på långfredagen bland årets mest besökta. I gamla Östtyskland försökte kommunistledarna utrota långfredagen ur befolkningens medvetande ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 22 april, 2011

Ulf Stark

En av våra främsta barn-och ungdomsförfattare, ULF STARK, är död, det skedde den…

Framför mig har jag boken Kan du vissla Johanna, från 1992, på omslaget flyger Ulf och Berra med sin drake, den arbetar lugnt i ett oroligt väder, björkarna viker sig ...

Av: Bo Bjelvehammar | Litteraturens porträtt | 24 juni, 2017

Om Bodil Malmsten och hennes senaste bok

Vardagen rör sig framåt på ett smått obegripligt sätt som gör den svårfångad om uppmärksamheten brister bara för ett ögonblick. Nyss var det måndag och snart är det redan helg ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 19 april, 2012

Olästa och omlästa böcker

I den hög av böcker som ligger på golvet, nere till vänster, har jag äntligen börjat botanisera. De är företrädesvis ”äldre” och svenska, och några – men inte alla – ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 05 december, 2017

Stina Kajaso – politisk scenkonstnär med självdistans

Foto: Suzanne Vikström Scenkonstnären Stina Kajaso började med teater redan som sexåring på Vår Teater i Stockholm. Tjugotre år senare använder hon skådespelarkonsten som ett uttryckssätt för att underhålla på gott ...

Av: Suzanne Vikström | Konstens porträtt | 04 Maj, 2008

Isolda Dychauk om rollen som Margarete iSukurovs ”Faust” från 2011

Relativt ovanligt är det med tyska skådespelerskor som har lyckats bli kända för sina älskarinneroller. Två möjliga undantag är Marlene Dietrich och Diane Krüger, men nu har den euroepiska filmen ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 14 januari, 2013

Eckermann och Goethe

  Den unge Johann Peter Eckermann är på väg att möta sitt öde. Själv tror Eckermann att han ska göra en kort visit i Weimar för att få träffa Goethe. Hans ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 03 juni, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.