Shaw´s corner Foto Ivo Holmqvist

Engelska mil 1: Shaw´s Corner

Den andra bok som Jan Olof Olsson-Jolo gav ut efter debuten med ”Kungens Köpenhamn” hette ”Engelska mil” och var illustrerad av Birger Lundqvist. Omslaget är vackert, med kåsörens och ...

Av: Ivo Holmqvist | 03 augusti, 2016
Resereportage

Liv som inte förtjänar att leva

From the viewpoint of racism, there is no exterior there are no people on the outside. There are only people who should be like us and whose crime is not ...

Av: Kristian Pella | 24 juni, 2011
Agora - filosofiska essäer

Über allen Gipfeln

Kopparstick av Evert A Duyckinick. Über allen Gipfeln Über allen Gipfeln ist Ruh, in allen Wipfeln spürest du kaum einen Hauch; die Vögelein schweigen im Walde. Warte nur, balde ruhest du auch. – Johann Wolfgang von Goethe

Av: Karl-Gösta Engquist | 13 november, 2007
Utopiska geografier

På jakt efter Don Quijote

Alcalá de Henares - en behaglig och vacker stad belägen tre mil öster om Madrid - är känd för åtminstone tre saker: storkarna, universitetet och Cervantes. Ett hundratal storkpar lever ...

Av: Johan Werkmäster | 18 oktober, 2010
Kulturreportage

Simon O Pettersson - Sydtysk afton



Simon Pettersson Simon Pettersson – Fil. stud. med breda humanistiska intressen.

Skriver i flertalet genrer. Söker inte medvetet att skriva i någon viss stil, men i den mån han kan analysera sina egna alster är han, när det kommer till den skönlitterära kortprosan, påverkad av 1800-talsnovellens form (Tjechov, Maupassant m.fl.), Tomas Bernhards monomani, och studentromanens burleskeri.

 

Sydtysk afton

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Jag kunde inte undvika att känna ett visst obehag. Först var det inte helt enkelt att begripa, varifrån denna obehagskänsla kom. Inte var det så att det var folktomt. Inte var det så att det saknades mat och dryck. Inte var det så att det inte livligt diskuterades vid stambordet. Diskussionerna var emellertid inte lika livliga som vanligt, stämningen inte lika uppsluppen, intensiteten i vindrickandet något mindre. Visst fanns det enstaka störande moment, såsom att mannen som satt närmast mig fullkomligt överdimensionerat sin Windsorknut eller att musikvalet bestod av ett slags jazzmusik, som civilisatoriskt inte höjde sig långt över djungeltrummans nivå. Likväl var detta inte tillräckliga skäl till obehag; detta var ungefär vad man kunde räkna med.

 Allt detta kunde bara förbrylla några sekunder – sedan blev allt uppenbart. Den behagfulla servitris som i allmänhet brukade förgylla värdshuset med sin närvaro var inte tillstädes. Även om alla i sitt självbedrägeri inte förstod det, så var det uppenbart så att den främsta anledningen till att äta här var denna flicka. Ty visst fanns det både bättre och billigare ställen – mer stämningsfulla, trevligare, bättre inredda; ja, det var svårt att hitta någon verklig fördel med detta ställe. Det var emellertid denna flicka som gav värdshuset något alldeles särskilt, en viss accent, något som höjde det över det medelmåttiga värdshusets nivå. Hennes håruppsättning var förtjusande, hennes sköna ansiktsdrag var förtrollande, och hennes traditionella dräkt avslöjade precis det som behövdes utan att på något sätt gå över gränsen till det oanständiga. Ingen kunde lämnas oberörd av hennes vädjande blick; alla, utan undantag, åtrådde henne, och jag kanske mest av alla. När jag för första gången steg in i detta värdshus och mötte hennes varma blickar och vänliga förfrågan om vad jag önskade betjänas med, var det som när Petrarca under midnattsmässan långfredagen 1327 skymtade Laura i kyrkan, och sedan bestämde sig för att skriva sina kärlekssonetter – på många sätt renässansens födslopunkt. Inte så att en hel kulturepok då tog sin början, men väl en epok i mitt liv; man kunde kalla det en personlig renässans. Oförlösta drömmar, fantasier, delirier fyllde mitt medvetande. Dionysiska krafter strömmade ut från mitt i övrigt apolloniska inre.

Det fanns inget oanständigt i denna stumma tillbedjan. Till och med Goethe hade blivit betagen i en servitris. Om det var tillåtet för diktarfursten var det tillåtet för oss resonerade vi. Den latinska satsen "quod licet jovi, non licet bovi" ville ingen höra talas om. Jag brukade ömt tilltala henne "mein liebes Fräulein". Hon log, men lät det inte gå längre än så. Hon kunde samtidigt konsten att aldrig verka avvisande, alltid verka intagande. Ingen kände sig förbisedd, utan alla trodde sig ha ett särskilt förhållande till henne, ett förhållande som en dag skulle göra en kärleksförklaring möjlig. Man väntade på det rätta tillfället. Denna dag fick man inte ens tillfälle att utbyta en blick, ty i hennes ställe uppträdde en servitör. Jag har alltid haft svårigheter med servitörer. Om det fanns någon punkt där jag och Adolf Hitler hade samma uppfattning var det alltså denna, ty uppgiftens själva väsen fordrar en kvinna. Män som serverar uppträder antingen med förkonstlad tillgjordhet eller med ovårdad nonchalans. Som väntat fanns det alltså inte ett spår av servitrisens naturliga charm, utan allt denna servitör hade att erbjuda var serviceindustrins artificialitet. Konsekvenserna kunde bara bli förödande.

Han försökte att så naturligt som möjligt att ge mig en meny, men självfallet misslyckades han kapitalt. Hans stela handrörelse avslöjade hans nervositet, och hans försök till ett leende var rentav löjligt. Jag fann det hela motbjudande. Jag bläddrade igenom menyn med förstörd aptit. Vad jag skulle äta saknade nu varje betydelse, ingenting skulle ändå smaka. Vad som däremot var av alldeles avgörande betydelse var vad jag skulle dricka. Detta val var jag tvungen att mycket noga överlägga. Jag var tvungen att söka ut ett lämpligt bedövningsmedel, som i någon mån kunde dämpa det förödmjukande i situationen. Ty inte nog att jag inte fick uppleva hennes mer än behagfulla apparition; jag var också tvungen att uthärda denne klåpares försök till anständighet. Jag insåg vid det här stadiet att jag borde ha vänt i dörren, men nu var avgjort för sent; skulle jag lämna nu skulle förödmjukelsen bli långt mycket värre.

Jag bestämde mig utan eftertanke för en wurstsallat, men lät ögonen länge vila över vinmenyn. Här gällde det att inte vara för snabb, ty ett felaktigt val kunde få förödande konsekvenser. Nog kunde det smaka med ett glas rött, men varje antydan till strävhet skulle blott bidra till bitterheten. För att vara på den säkra sidan fick det alltså bli Müller-Thurgau. Självfallet var han tvungen att fråga mig om jag skulle ha en viertel eller en achtel. Jag ansträngde mig för att så tydligt som möjligt klargöra att jag skulle ha en viertel, och verkligen inte en achtel; jag försökte med alla till buds stående medel att yttra beställningen på ett sådant sätt, vilket skulle framställa det andra alternativet som absurt – ja inte bara med min stämma, utan också med min mimik och min gestik sökte jag skapa en air av självsäkerhet och självklarhet. Med ett hånfullt leende försökte han visa att beställningen förvisso var uppfattad, men att den inte övertygat honom. Jag försökte övertyga mig själv om att han inte kunde besegra mig, ty jag var herre och han var dräng. Riktigt så enkelt var det förstås inte; på det psykologiska djupplanet hade sådana maktrelationer mindre betydelse. Jag försökte så att fördriva tiden genom att fundera på vad farbror Hegel hade sagt om ämnet i Andens fenomenologi, men blev inte speciellt mycket klokare av det. Inte heller fanns det hos de övriga värdshusbesökarna något som kunde verka uppmuntrande. De äldre herrarna syntes alla vara alldeles särskilt uttråkade och uppgivna. Några yngre flickor såg man inte till över huvud taget. Det verkade vara sent på jorden.

När vinet så äntligen, om än med sedvanlig oskicklighet och tafatthet, serverats, blev jag litet lugnare. Ty vinet var för mig ungefär som Madeleinekaka och lindblomste; här bodde minnen, drömmar och visioner från flydda tider; här fanns något som inte kunde påverkas av tillfälliga svårigheter. En värld öppnade sig. Jag mindes resor, möten och böcker. Minnena blandade sig med drömmar och fantasier, med diktning och konst. Vad hade jag ändå inte upplevt här i världen! I all disharmoni var det trots allt så att jag hade sett mer än de flesta. Min upplevelsehorisont sträckte sig från antikens höjder till mysticismens djup, från svamprusets skratt till glädjeflickornas stönanden. För att försöka upprätthålla min nivå var jag tvungen att ständigt dricka mera. Det kunde inte hjälpas att jag var gång var tvungen att möta servitörens blick, var gång hans försök till ett korrekt uppträdande. Jag upplevde alternativet som värre. Samtidigt var det förstås så att vinrusets seger var en Pyrrhusseger. Varje glas gjorde mig svagare. Servitörens psykologiska övertag ökade. Jag hade så mycket av verklighetssinne kvar att jag begrep att detta strax måste komma till ett avslut, om jag inte till slut skall behöva bäras ut. Det var dags för efterrätten.

Valet av efterrätt var inte svårt. Det var enbart en sak som kunde komma ifråga: portvin och apfelstrudel. Något annat var helt otänkbart. Just denna kombination av sötma hade alltid särskilt tilltalat mig – jag uppfattade det rent av som en form av högre romantik. Beställningen beredde mindre problem än jag trodde. Servitören uppträdde faktiskt med en viss värdighet som jag tidigare inte lagt märke till. Ett visst hopp väcktes här till liv. Kanske kunde man tänka sig att kvällen kunde sluta lyckligt. Det hopp som hade väckts i mig skulle emellertid snart förbytas i sin motsats, ty servitören uppenbarade sig, förvisso med apfelstrudel, men till denna ett glas rödvin. Jag försökte i chocktillstånd förklara för honom att jag inte önskade rödvin utan portvin. Kanske hade jag uttalat "p" i "portwein" litet otydligt, vilket för ett tyskt öra, vant med ordentligt hårda "p" kunde leda till en missuppfattning. Servitören förklarade att han aldrig hört talas om något sådant som portvin, och ingen annan där arbetande heller. Något sådant kunde alltså inte serveras. Detta var en oförskämdhet jag inte kunde svälja. Förväntades jag alltså uthärda att den söta smaken av apfelstrudel skulle brytas mot den sträva smaken av rödvin? Något mer förödmjukande kunde jag över huvud taget inte föreställa mig. Alla mina värsta farhågor hade besannats och mina förhoppningar hade kommit på skam. Jag kände mig likt Josef K., likt en hund. Jag hade förlorat varje spår av mänsklig värdighet, om jag någonsin hade ägt någon. När jag så krälade i stoftet, lyckades jag emellertid, trots att ett sådant sinnestillstånd i allmänhet leder till handlingsförlamning, samla det sista av mina krafter, och göra vad jag borde ha gjort redan när jag kommit dit.

Med en blandning av ilska och skam lämnade jag värdshuset, utan att äta upp och utan att betala. Jag återkom aldrig.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Jonas Wessel. Embryots iakttagelser

Far har imponerande ärr efter cykelolyckan, som skedde i alléns dystra dunkel. I fallet sprack en luktflaska av kristall och man meddelar om tidssjukdomar via telefon från Marrakech. Far avfärdar det som efemära fenomen och förgyller ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 16 december, 2013

Bergen-Belsen och Theresienstadt

Till det som Christer Nilsson just skrivit här på sidan om Wannsee-konferensen, Auschwitz och Birkenau kan fogas ett par minnesbilder jag har av besök på två andra liknande ställen, eller ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 11 juni, 2013

Knut Hamsun porträtterad av  Alfredo Andersen

Randanmärkningar om glädjens villkor. Del 1

Om det inte finns glädje i människolivet är det inte mycket värt. Det är då knappast mödan värt att sträva vidare. Den som inte vet vad glädje är kan inte ...

Av: Nikanor Teratologen | Essäer om litteratur & böcker | 19 augusti, 2017

Burroughsparasiten

”Every man has inside himself a parasitic being who is acting not at all to his advantage.”– William S. Burroughs  Jag ser dig i din Brooks Brothers-kostym med väst, din blårandiga ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 14 april, 2013

Frost

Märkligt det, vad det nu kan benämnas som, kännas som, vara eller förnimmas som. Det som fyller upp en tomhet, det som ständigt är, när inget finns att ta på ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 04 mars, 2014

Gustav Holm, tredje från vänster  i Qaqortoq, Greenland, år 1894

Min farfar var aldrig på Svalbard

När jag ser den svenska sångerskan Tove Styrke som går omkring i de övergivna skolsalarna, de ödsliga korridorerna och den tömda simbassängen i musikvideon till låten Borderline så kommer jag ...

Av: Mathias Jansson | Kulturreportage | 19 juni, 2016

Ulf Stenberg

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen 2

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen. Andra och Tredje berättelse: Siffermannen och Den kallsinniga isprinsessan

Av: Ulf Stenberg | Utopiska geografier | 01 Maj, 2017

Dansk humor enligt redaktören Claus Christensen

Bäste Claus Christensen, Tack för länken till din artikel om filmkaraktären Zelko och om undertecknad. Den verkar vara åtminstone 8 månader gammal och jag undrar varför du inte bekantade mig med den ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 02 april, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.