Syrebrist och galenskap är genialitetens livsluft. Om Odysseus - James Joyce´s verbala…

Klockan är 8,00 den 6 juni 1904. Buck Mulligan stiger upp på bröstvärnet och ser ut över den vackra Dublinbukten. Hans ljust ekfärgade hår rörs en smula av vinden. "Herregud ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Sista brevet, och intermezzot i gipsparadiset

detta är nu mitt ett absolut sista brev och text till dig, så sant, det är avsked nu för gott, eller ofrånkomligt. Så måste det nog bli tyvärr säkert, eftersom ...

Av: Stefan Hammarén | 15 juli, 2010
Stefan Hammarén

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Siegfried Lenz 1926-2014

Jämte Heinrich Böll från Köln och Günter Grass från Danzig var Siegfried Lenz den kanske mest betydande tyska efterkrigsförfattaren. Han var född i Lyck i dåvarande Ostpreussen. Fadern som dog ...

Av: Ivo Holmqvist | 11 oktober, 2014
Litteraturens porträtt

Kim Larsson - SS/opiat/ambientia



Kim Larsson Kim Larsson bor i Stockholm och är redaktör på nättidskriften Eremonaut, sjösatt 2010.

Hans har tidigare studerat teatervetenskap, litteraturvetenskap och filmvetenskap, och är fil. mag. med filmvetenskap som huvudämne. De motvilligt hopskrapade arbetslivserfarenheterna är brokiga och omfattar bland annat teatrar, städfirmor och oräkneliga sjukhusavdelningar.

Larsson är en kroniskt tankspridd dagdrömmare, men tvingas ofta brödarbeta inom psykiatrin.

Han öser gärna färsk galla över psykiatrin om tillfälle ges, och trivs betydligt bättre med patienterna än med kollegorna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

De viktigaste uppgifterna just nu är att skriva klart en bok med arbetsnamnet Eremonauterna och att hitta redaktörer till Eremonaut. Kim Larssons nuvarande favoritslogan är “Kärlek är en bra början”.

 

 

 

 

SS/opiat/ambientia

 

 

SS

Punkt-

markeringar

Ständigt sällskap

Sandfyllda lungors dagschema

och nebulösa promenader på månar

som ljudlöst förliser hos aftonglöd, solrök

en tändares guldhjul och ett barns korallrev

som sjunger om evakuerade födelsedagar på Mars

 

Vi är alltid tillsammans, men blåser

åt olika håll, men ändå rinner vi ihop

och plötsligt har vi en siamesisk själ

och jag längtar hem men hittar någon

sorts tröst i att skriva om dig och mig

i huvudet. Försöka sjunga någonting

 

SS/opiat/ambientia/boklunga/lungbok/klunga

Jag försöker memorera, men avbryts plötsligt, och nu

står vi utanför sjukhuset igen, och du måste röka

 

Stickspår av bärnsten

skär oss en ö på asfalten

en halvmåneformad asyl

där våra skuggor hjälplöst

släcker sig hos varandra

 

Din samlade avsikt är svårare att se

än en nanorobot på väg runt hjärtat

 

Ambiensen din ambivalens

din ångest och din gyllene autism

alstrar tillsammans alstrar ett hisnande

komplext system av energiströmmar

ett oändligt nät jag inte får kartlägga

och efter en vecka i ditt sällskap

har jag fullständigt glömt vem

som är jag och vem som är du

 

Mina tankar blåser bara runt mellan dina

och jag tänker att detta är vad det kostar

Detta är vad det kostar att se någonting

du eldar

till språk

och höra

ett sorts

ambient

viskande

om barn

 

Nysydda molnarmar

lindar en cigarett-

kedja mellan dina fingrar

som bara just ikväll

inte skakar ner

uråldriga höstlöv

över den sista

födelsedag du

vågade

fira utan

opiater

 

jag säger klumpigt att det snart blir snö

men jag vet likaväl som du att detta inte

är någon årstid, och att solen är en fläck

 

ingen

årstid

 

synska flugor

murar sjukhuset

alldeles mjukt

 

alla ofullbordade drömmars spårljus

lämnar varje ord ensamt på marken

 

jag försöker tänka

nytt men samma sak

bara återkommer

utan att jag förstår

varför, och jag vill

egentligen bara säga

ett par grå ord

till dig om någon-

ting grått, runt

 

det går aldrig att säga

om man faktiskt vill veta

vad man kommer dö av

om man alls kommer dö

 

om igen

om igen

igen om

 

jordens allra sista nakna duvor

blåser runt runt på parkeringen

där taxibilarna idisslar nyheter

 

en ovanligt stor askflaga lider

stilla i kaffe som ryker av kyla

medan bänken där vi sitter

långsamt töms på solsystem

 

alla utom vi verkar hitta

skäl att lämna alla smutsiga

fullskrivna träbänkar ifred

 

du röker ett helt paket

men vi kan omöjligen

bestämma om vi

ska gå tillbaka in

eller sitta kvar tills

vi lyckas ta mark

 

din frånvaros våldsamma närvaro

brinner brinner ljudlöst i kanterna

som ett oskrivet porträttfotografi

men jag vet inte vad jag ska säga

eller om jag behöver säga någonting

alls längre, nu när vi bränts ihop

 

sjukhuset ligger inbäddat

i ett sorts elliptiskt ansikte

vars hud vi inte kan loda

 

alla röster verkar vara

döda och drömmande

 

den tatuerade blå texten

på din handled skimrar

svart

 

du viskar att månen täcks

med kött hud och hår nu

 

när jag försöker svarar svarar jag

lika lösryckt som du brukar svara

 

det går aldrig att säga

om man faktiskt vill veta

vad man kommer dö av

om man alls kommer dö

 

det går aldrig att säga

om man faktiskt vill veta

vad man kommer dö av

om man alls kommer dö

 

det går aldrig att säga

om man faktiskt vill veta

vad man kommer dö av

om man alls kommer dö

 

när du speglar dig i ett fönster ser

jag att pupillerna är vita asteroider

 

jag vet att Guds stämband

liknar stickspår av bärnsten

 

så har vi suttit alldeles för länge

men någonting har jag i alla fall

skrivit två små rader kanske hela

utvecklingsbara om ett hundöga

 

ett hundögas måne

forslar livets vatten

 

utan att drunkna har har skrivit

att jag skrivit om livets vatten

 

livets vatten

detta hällregn

som bara går

att kamma ut

utanför tiden

 

ett hundögas måne

gjuter livets vatten

 

ambientia animi

 

vi säger

äntligen

 

äntligen är alla

samtal omöjliga

 

och så ger du mig ett smutsigt kuvert

från Försäkringskassan där du skrivit

medan jag suttit och kedjerökt oändligt

 

du har skrivit: SS/opiat/ambientia

 

eller kanske ger du

tillbaka ett kuvert

jag nyss gett till dig

eller så spelar det

ingen som helst roll

längre, lilla hjärtat

 

SS/opiat/ambientia

 

SS/opiat/ambientia

 

SS/opiat/ambientia

 

Kram

hjärtsäck

ambiens

 

stopp

stopp

stopp

Ur arkivet

view_module reorder

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Cavefors om Cavefors

Bo Cavefors var under decennier Sveriges överlägset mest aktive alternative bokförläggare. Som förläggare präglades han av nyfikenhet, radikalitet och oräddhet, vilket blev tydligt i utgivningen där Mao, Nietzsche, Jünger, Dali ...

Av: Johannes Flink | Litteraturens porträtt | 28 september, 2009

Arbeta älska tro

Äta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 28 april, 2013

Double Standards – En uppgörelse med den tvådimensionella ytan

Under hösten har Göteborgs konsthall varit en del av Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA). Konsthallen blev en skådeplats för den alternativa karnevalen, ett slags antiarkiv för dem som inte riktigt fick ...

Av: Fredrika Almqvist | Konstens porträtt | 15 januari, 2014

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”(Dante Alighieri) I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2012

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.