The American colony in Jerusalem

I Jerusalem väntar judarna på Messias ankomst, kristna fundamentalister på Kristi återkomst och muslimer på domedagen. Detta är den allra heligaste av städer för två monoteistiska religioner och den tredje heligaste ...

Av: Loulou d'Aki, Rafael Levi | 25 Maj, 2010
Bildreportage

C'est la vie!

Vår granne, vi kan kalla henne Ewa, huvudsakligen för att hon hette så, levde fram till sin 12-årsålder hos en familj som slog och skändade henne från morgon till kväll ...

Av: Vladimir Oravsky | 07 september, 2013
Gästkrönikör

Österrikiska präster kräver reformation

I Österrike har präster under ledning av Helmut Schüller och biskopsvikarien Helmut Prader tagit initiativet till en protestgrupp som kräver en reformation av den romerskkatolska kyrkan. Man vill föra diskussioner ...

Av: Lilian O. Montmar | 22 september, 2011
Essäer om religionen

Vad sysslar du med?

Jag är argJag är arg på världenMen mest är jag förbannad på digFör jag trodde att du var annorlundaTrodde att du var rättvisans ansikteFaktiskt så trodde jag blint på den ...

Av: Sofia Ahmad | 10 januari, 2011
Utopiska geografier

Aforistiska sentenser – Carsten Palmer Schale



 Carsten Palmer SchaleMin utkomst kommer främst från forskning inom sociologin. Därutöver sysslar jag mer eller mindre professionellt med filosofi, teologi och litteratur. Litteratur är mitt ojämförligt största intresse (större än sociologin). Jag föddes våren 1953, har givit två diktsamlingar på eget förlag samt medverkat i ett halvt dussin antologier. Har under åren också publicerats som såväl kritiker som essäist och poet vid ett par hundra tillfällen. Första gången 1974 i Horisont. Senast nu. Jag heter Carsten Palmer Schale. Palmer efter Pia och Schale efter pappa.

 

 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Döden är frän, definitiv och punktlig. Utan egen gravsten. Som när vinden upphör under hösten. Och molnen driver vidare åt sitt näste tvärs över himlen.

 

Graniten talar till sina vandrare i Hälleviksstrand. Platsen är ett sår. Vandrarna vandrar tvärs genom sina bandage.

 

Det händer att jag ingenstans i det yttre finner bekräftelse. Den inre världen anmäler då ofta sitt intresse. Situationen transcenderar sina dimensioner.

 

Medvetandemolnet! sa han. Ostkupan! tänkte jag. Eftersom den, som jag, fått ett sår i kanten. Men vi kan alla helas. Från asfalten till de svarta hålens mysterier.

 

Sex seklers möda. Efter det svepte vi in oss i en tankepläd. Det finns ett språk bortom språket. En värld vi aldrig kommer att förstå, även om det är just i den vi lever. Mayafolket snuddade vid känslan. Kanske även Franciscus.

 

Han var urmakare utan ur. Fredman. Det finns många poeter utan poesi. Kanske jag är en av dem. Det finns många som tänker i fel sekel – eller rentav millennium. Eller dimension.

 

Långfärdsskridskor är som filosofiska utredningar. De blanka sjöarna är griffeltavlor eller gillrade fällor. Ingen av oss kommer tillbaka.

 

Tänker att frukten i handen är så sig att jag nästan gråter. Bryter av med ett solo av Jimmy Page.

 

Skriver med blyertspenna de ord jag vill dela med mig av och inte. Varm mjölk kan vara gott som omväxling. Två hundar och en katt närvarar. Deklamerar Donne.

 

Sommarhusen står med tomma ögon. Packade som släktingar i sina gravar. Går genom skutskepparsamhället som på kyrkogårdsstigar. Livas upp av ett rådjur, som dristigt ser mig rakt i ögonen. Känner mig avklädd. Känner mig sedd.

 

Efter återkomsten rinner hågkomsterna in i ett befriat sinne. Ingenting väntat inträffar. Allt står upp i givakt som inför en diffus auktoritet.

 

Kvällen var gråtmild idag i Göteborg. Ljuset vänligt och bestämt. Fransmannen på puben hade en liten bok i sitt knä. Jag råkade skymta titeln: Derrida for dummies. Och helt plötsligt var jag säker på allt. 52 kronor kostade detta genombrott.

 

Det är inte utan att jag faktiskt funderar på att gå ut. Just nu högt höstrum ute och mat i ugnen. I övrigt är det väl så, att det hela inte står rätt till i världen. Själva tonen hos en Vysotskij speglar detta.

 

Vid stranden har jag aldrig bråttom, trots att jag ständigt riskerar att drunkna i tanken.

 

Jag väntar på en lång, vit vinter med tyst musik och stolthet. En flamma av ljus i oss och oss emellan.

 

Månens äpple och den sövande ugglan smakar iskallt vatten och barndom. Men numera ser jag lite suddigt och har tappat en del av smaken. Södergrans klomärken väcker.

 

För övrigt står jag just nu ensam på scenen utan instrument. I en stunds tystnad medan vinden tänker efter.

 

Nyss hemkommen från centralorten Henån, där jag har inhandlat de flesta nödvändigheterna för nästan två veckors (materiellt) liv. Men vad det kostade! Smygköpte för övrigt några grova tyska korvar med ost i. Läser om Duinoelegier av Rilke.

 

Den som ser dig ser mig. Denna mörka natt. 00:20 har det sista tåget gått. Det Kierkegaard nu gör är att konstatera att vi inte existerar utanför tiden. I mig finns ändå en klocka som sprider ut sina verkligheter. I en sådan sitter jag oändligt ensam.

 

Kroppen har ett språk och ett fäste som är rörelse och vila i ett. Låt oss gå in i våra svårigheter på det att vi må komma ut som välsignade oceaner. Var och en av oss är både komma och punkt.

 

Den osynliga horisonten är både eggande och skrämmande. Vet bara inte riktigt i vilken riktning jag bör stappla iväg efteråt.

 

Börja inte från himlavalvet som välver sig över dig. Börja på den mark som är sträv och tung. Börja där tiden och livet samlat sig till din utmaning. Det är ditt liv och vår mark.

 

Att ta den andre på allvar är detsamma som att vara villig att ta upp hennes meningar till eftertanke. Venetianska fönster slår upp och slår igen. En gång var jag en ung man.

 

Efter många år slår jag mig nu till ro för att slippa grubbla. Nyfikenheten har drabbats av afasi. Samtidigt ser jag långa soliga somrar växla med år är av regn och kyla. Min ro oroar mig.

 

Fredag. Så ledigt döden andas. Ändå är vi. Några av oss just nu i mindre grad; andra i högre. Tänk: en lång promenad. En blixt. En metamorfos. Tänk det – du som jag tänker på.

 

Min hjärna går varm när man jagar de kvarblivna och eftersatta. Det finns en grund för förakt och en gräns för hur mycket vi tål. Eller gör det inte det? Fast vi slagit följe halva livet händer det att vi går skilda vägar.

 

Svala, kyska gestalter viskar sina hemligheter. Jag fryser med mitt visitkort i handen.

 

Kanske fann jag en sång idag. Utrest från orten, på väg mot staden. Tätt tryckt mot ansikten klädda i frusna tankar.

 

Propparna smäller som popcorn. Atlanten ligger på. Själv har jag vandrat klädd i pudervitt, innan jag återtog min position framför ugnen. Läs gärna Boye. Igen, menar jag.

 

Jag förflyttar mig genom tundran mot havet, som ännu inte ligger. Tyngd av min ballast, och doft. Tänker på alla som jag inte alltid tänker på. Kölden är en slags katalysator.

 

Håller på att tina upp. Ser skymningen i ögat. Hör fugor vila i sina isar. Ser grenverk sila frost och skuggor.

 

Lindad i tång flyter hoppet iland. Snödrivor sträcker upp halsen. Inomhus vankas tankar.

 

Kvällen tätnar runt systrarnas hus. De är över 300 år gamla. Jag har köpt en liten, liten påse chips. Livet är faktiskt ibland mycket, mycket värt att leva.

 

Ingen kan se någon annan genom lånade glasögon. Var den oplogade stigen ringlar eller var människor står. Ändå är vi alltid på väg mot varandra. Idag köpte jag en medelstor julskinka, som fick mig att känna mig delaktig.

 

Under natten läktes såren. Så vaknade jag. Nu halkar jag inte långt härifrån.

 

Det finns motiv. Det finns kemi. Det finns motiv och kemi som sträcker sig mot varandra och flätar ihop sina händer. I sådana fall kan vi tillsammans bli en rörelse rotad i det annorlunda. Bilden blir din i min och den rör sig ändå i ett trots att den är frusen.

 

Under natten läktes såren. Så vaknade jag. Nu halkar jag inte långt härifrån.

 

Master. Båtar i led på led på redden. Mitt minne. Min glänta.

 

I sömn som vaka, som rader i en bok plägar de att komma. Okrypterade signaler fram till mitt isslott här. De svarta träden sträcker sig upp som rötter ur min vakna dröm. Munnar hungrar i grenen. Vintern är en skröna.

 

Tillsammans är vi skyddsnätet som fångar upp oss i fallet.

 

Minns ett skratt. Mjukt som grön mossa. Det är vad vintern lämnat kvar i sitt nya andetag. Men något bidar.

 

Bristen kan växa sig större än tryggheten. Ensamheten kan bli en klo som river sönder en sårskorpa. Vi kan finna oss simmande runt i vattenpölar. Men jag vill mäta vårens djup med all frånvaro. Veta att allt lever kvar under ytan.

 

Stickspåren är underskattade. Det är ofta där vi hittar våra tranströmerska gläntor. Där rörelsen är den vari vi dras in. När skymning övergår till gryning.

 

Låt oss ta ett steg i taget. Låt oss ta till oss världen och inte bara filmremsan. Och se: vintersolen blommar redan över längtans dörr. Och orden plägar spika oss tillbaka. Gråhårsskägget talar om vilken årstid det är.

 

Nu flöt en död kvinna in lindad i tång och trutskrik. Snart klarnar det hela. Genom alla hålen ser man ut. Svart är det med rosa prickar längst därinne.

 

Jag längtar efter svart spindelväv. Trött på den vita. I övrigt håller jag två mot ett.

 

Is drar över himlen. Havet fäster sitt sänke. Kärleken skapar sina moln. Tränger på. Vägarna finns. Världen är just nu vänd i motsolsvind. Kallkall är den.

 

Källfrisk luft spränger mig. Linjespelet i svarta träd förför mig. Ögonblickskort hör jag min andhämtning.

 

Först dör vi utom oss. Sedan dör vi inom oss. Runt detta spel leker livet.

 

Vi anländer till templet, där de svarta fåglarnas kraxar. Själv är jag så rädd att jag torkar mig med Aspenström. Arkadien ligger i Hälleviksstrand. Tunnelbanan skriker.

 

Tanten i sängen suger på sina tänder som vore de ett munspel. Känslan etsar sig in. Där, någonstans, finns både en eld och en sorg.

 

Höga ögon. Är du. Och ingen tid finns kvar. Klockan är 22:06. Men mina glasögon är faktiskt inte att lita på.

 

Vind finns inte bara ute. Det blåser också i hjärnan. Monokroma dagar beblandar de sig.

 

Tiden lägger sig över landet. Snön. Varje morgon släpper jag ändå ut en mild själ. Vi delar ursprung. Vinterstenen, med sin alldeles speciella klang.

 

Undringarna silas genom mina ögonfransar. Blundar jag bottnar mitt liv i befriande ordlöshet.

 

Flodens igloo har störtat samman. De sista isfingrarna kämpar mot den allt fuktigare stranden. Fortfarande vandrar grusstigen upp mot fyren. Det finns; vi finns.

 

Till slut står vi nu runt det avdukade bordet. Gömda för varandra, på väg att bryta ut. Växla spår.

 

Först dör vi utom oss. Sedan dör vi inom oss. Runt detta spel leker livet.

 

Poesin växer ur motsägelser, utan att våldföra sig på dessa.

 

Bussresor genom morgonmörker bedövar samtalen. Det som nått oss kan äntligen leta sig neråt och inåt. Vi tänker ingenting. Vi kan slå rot.

 

Att i oss finns ett grenverk, och att vi. I sydvästlig vind; nedströms.

 

En kvinna spelar på sitt hårs strängar. Fladdermössen i Stala kyrka hänger obekymrade.

 

Varför är dagarna så vita och grå när barnen växer?

 

All sprit är svagare än all annan sprit. Men löften är bindande; de går inte att späda ut.

 

Ingenting jag skriver skriver jag för att påverka världen. Världen påverkar mig, så att jag tvingas skriva.

 

Bland de andra relikerna. Tornseglare. I djupet sover ännu kullen härovanför.

 

Myror som tränger in. Substantiven. Tolkarna.

 

Molnen stiger. Trossarna kapas. Mina tankar förångas.

 

Kvällen tätnar. Systrarna lever i glipor. Solen sänkte sitt sänke i havet. Trots att vi är så ofta vi kan.

 

Stenarna; vinterstenarna. De finns, som jag. Och vi klingar i varandra.

 

Det tickar. Det bevisar att vi lever. Det är livets klocka. Det är hjärtat. Som vi ofta sliter så förbannat på.

 

Det är snart klart. Ingenting kvar. Endast en liten fågel utan ord.

 

Bäckenbenet är en del av livsträdet. I vinterkvällen formerar sig det svarta grenverket mot snön. Livet sprider sig genom slingror.

 

Snöhögarnas grumliga ögonvitor. Den frasande rimfrosten på altanen. Min svängande själ.

 

Att vi ofta föds ur tystnaden mellan oss. Såg det på busshållplatsen i morse. Ser det i spegeln där jag möter mig.

 

Köksljuden. Något orientaliskt. Mitt vänstra öga i ett fönster. Hotellens överdimensionerade versaler.

 

De monokroma dagarna har upphört. De polyfona har anlänt. Stolen är stadig idag.

 

En gredelin torsdag. Tortyrlila. Djupt nedsänkt i dystra tankar. Bara halvt gångbar, men med hopp vid den röda horisonten.

 

Plötsligt händer det. Du skrapar fram ett - liv! JA! där är det. Och så: schvuss: borta. Men det fanns faktiskt fyra spiltor i det stall där jag växte upp.

 

En violinkonsert river mig i skrevet. Tanken står på svag värme. Isen har smält.

 

Luften är het över det gamla elementet. Runt mig fryser känslorna samman. I detta finns ett i.

 

En skarp solstråle kilade in i mina mörkaste vrår. Jag finns kvar som levande och kännande individ. Bara det. Broar och tunnlar är subversiva.

 

Änglar stod just utanför min dörr. När jag öppnade vingade de till mig. Jag känner att jag lever. Stoppet i vasken antar mindre proportioner.

 

Ett vadsomhelst kan inrymma en ocean av koder. Jag ligger på rygg och undrar vilken jag tillhör.

 

Ord är som vind. Vind är som eller.

 

Det regnar apelsiner. Jag är glad och mörbultad. Kallt regn hyser agg. Hos oss är vi.

 

Som befarat. Ingenting fanns där. Bara dimma. Och i denna fanns en kust.

 

Månen skiner genom taket. Hon går ut och svingar sig upp. Jag äter vidare.

Ur arkivet

view_module reorder

Anteckning rörande höger- och vänsteresoterism

Traditionalismen är en religionsfilosofisk skola, vuxen ur den västerländska esoterismen, som grundades på 1920-talet av den franske esoterikern René Guénon (1886-1951). Skolan vidareutvecklades i olika riktningar av andra esoteriska tänkare ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om religionen | 04 oktober, 2012

Sent i november

När dimman ligger som en våt filt över tillvaron, ska man gå ut. Helst ska man gå ut i skogen där det luktar gott, mossan är mjuk och lingonrisbladen blänker ...

Av: Birgitta Milits | Gästkrönikör | 26 november, 2009

En dikt av Hebriana Alainentalo

En dikt av Hebriana Alainentalo

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 24 februari, 2017

bild Privat ägo

Jack Vanarsky och den potentiella konstens sällskap

Han arbetade med rörligt, skivade skulpturer och dito ("lamellade") bilder, Jack Vanarsky, den argentinskfödde konstnären (1936-2009) som landade i Paris under upprorens tid 1968 och blev kvar och verksam där ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 18 Maj, 2016

August Strindberg och Nils Andersson – en hållbar vänskap

Att skaffa vänner och att behålla dem var inte Strindbergs bästa gren. Exempel på detta saknas inte: Heidenstam, Carl Larsson, af Geijerstam, Ola Hansson och Laura Marholm är några som ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 19 september, 2011

Joan as Police Woman,

Intervju: Joan Wasser - Joan As Police Woman

När jag träffar Joan Wasser har hon och hennes tre medmusiker bara några spelningar kvar på den två månader långa Europaturné som de har gjort för att lansera den senaste ...

Av: Thomas Renhult | Musikens porträtt | 21 december, 2015

I en värld fylld av nakenhet och skönhet

I en värld fylld av nakenhet och skönhet Vem - eller vad - är Friedrich Nietzsches Zarathustra? Bo Cavefors skriver om några tongivande nietzschetolkningar. Nietzschelitteraturen är, minst sagt, omfattande. Redan 1889-1890 ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 23 november, 2006

Bildens sång

Alla färger syns tydligt, för idag röd bok och sol - varmt mot huden och solskyddsfaktor bör läggas på. Ta hand om fotsulor och andra ytor, och om mjuka-mjuka rösten ...

Av: Ida Thunström, text och bild | Essäer om konst | 27 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.