Altaret

Altaret är kvinna. Altaret ska ha den perfekta klassiska kvinnans ”proportioner” med brett bäcken, lite smalare axlar och smal midja. Och precis som en kvinna ska altaret inte vara naket ...

Av: Guido Zeccola | 19 september, 2017
Essäer om religionen

Köttet tänker

Det finns i köttet en inspirerad fruktan som överflödar till andra sidan av tingen en smak av synd, av teologalisk synd. Kroppen darrar, och det är i dessa konvulsioner som ...

Av: Gilda Melodia | 24 Maj, 2017
Gilda Melodia

Georg Klein i bakersta raden, vid dörröppningen. Gudrun Eriksson, vid staketraden, längst till höger

Georg Klein – forskare och samtalspartner

Georg Klein, en av våra mest betydande forskare internationellt, professor i tumörbiologi, avled den 10 december. Det kanske kan ses som symboliskt att han avled Nobeldagen, denna märkesdag för forskningen ...

Av: Thomas Wihlman | 14 december, 2016
Reportage om politik & samhälle

Marcel Proust och litteraturens lins

För hundra år sedan i år publicerades Swanns värld –första boken i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt – på förlaget Grasset efter ett antal refuseringar ...

Av: Carl Magnus Juliusson | 04 oktober, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Noveller av Björn Augustson



Björn AugustsonBjörn Augustson låter ett nostalgiskt tillbakablickande balanseras med en strävan efter att leva för stunden. Han låter drömmarna leva och ser i dem både motivation och inspiration. Han skriver krönikor, noveller, debattartiklar, dikter och barnböcker. Dessutom finns tanken på den stora romanen, en roman eller en dröm som motivation och inspiration.

 

Rue Daguerre och hans med Malou gemensamma liv

På Rue Daguerre hade han bott i fem år tillsammans med Malou, Malou Barbier, bland kunderna känd som l´Étoile. Tillsammans hade de skapat någon form av liv som de båda kunde acceptera och till och med, i vissa delar, tycka om och njuta av. Han fördrev sin tid genom att skriva och dricka vin på Bistro Bohème, medan hon tog emot kunder i den lilla, dåligt underhållna lägenheten måndag till torsdag varje vecka. Lägenheten hade de lyckats få på grund av att han i sin ungdom gick i samma klass som en halt, rödlätt liten pojke vid namn Julien Petit. I skolan hade denne Julien inte varit något annat än en pojke i skuggan, i andras skugga, en pojke som varken syntes eller hördes mer än nödvändigt. Men senare i livet hade han framgångsrikt börjat investera ett arv, efter en moster som levt större delen av sitt liv i Franska Guyana, i fastigheter och han var nu ägare till flera hyreshus i de centrala delarna av staden. Det var av en slump de hade träffats, Julien och han. De hade båda varit på kyrkogården i Montparnasse, Julien för att lägga blommor på sin familjegrav och han själv för att lägga en röd ros hos Guy de Maupassant, då de plötsligt hade sett varandra mellan de stora stenkolonnerna. Det var Julien som hade förändrats mest men han var ändå att känna igen. De hade intagit en gemensam lunch på ett Crêperie i närheten och han hade då berättat för Julien om sina problem med att finna en fast bostad. Två dagar senare hade Julien kommit in på Bistro Bohème och meddelat att han hade en liten lägenhet som de kunde få hyra till en mycket rimlig kostnad. Att ha en egen lägenhet kändes bra, att ha den tillsammans med Malou kändes ännu bättre men hennes kunder kunde han vara utan, även om han hade accepterat att de var en del av deras liv, en livsnödvändig del, en del som fyllde deras glasburk längst in i skafferiet med Franc i mynt och sedlar.

Många av hans texter handlade om just livet, vad livet var och är, betydelsen av, och meningen med att vandra levande på jorden i ett antal år för att sedan förruttna i en trälåda i jorden. Betydelsen av ett drickande som möjligen skulle förkorta hans liv med ett tjugotal år, ett drickande som för honom var en del av livet. Han kunde inte se sig själv leva utan att kunna bli full, eller åtminstone lätt berusad, när han så önskade. Berusningen var hans vän och följeslagare, ibland en sur och jävlig typ men för det mesta ganska balanserad. Alkoholen hade blivit en del av hans liv då han umgicks i så kallade intellektuella kretsar i sena tonåren. Där användes vin som bränsle i livliga diskussioner och han hade förförts och tjusats av vinets kraft från första stund. Alkoholen dövade och tämjde ett dåligt samvete och höll en orolig, bakom hörnet väntande, ångest stången.

 

Guy de Maupassant var en författare som han höll väldigt högt. Hans noveller väckte känslor till liv i hans kropp, känslor han inte visste att hans kropp rymde. Att Maupassant, om de hade varit samtida, mycket väl, med tanke på hans flitiga bordellbesök, skulle ha kunnat vara en av Malous kunder valde han att bortse ifrån. Att en man som bara blev drygt fyrtio år hade satt ett sådant avtryck i historien var något han imponerades av. Vad som eventuellt dolde sig i Maupassants privatliv intresserade honom inte. Det var författarskapet och konstnärskapet som han hade fallit för. Dessutom hade han själv vid flera tillfällen besökt både bordeller och prostituerade. Han var inte av bättre sort än andra män och det erkände han, framförallt för sig själv. Förutom Maupassant var Sartre en person som han närmast fick svindel av att tänka på. En gång i tiden hade han lyssnat på honom i Saint-German-des-prés källare. Besöket i den gamla kyrkan var av stor betydelse i hans liv. Till det litterärt kunniga men något sorgliga klientelet på Bistro Bohème brukade han säga att han efter kyrkan hade följt med till Les Deux Magots, där han hade haft livliga diskussioner med Sartre och den förtjusande Beauvoir. Blev han riktigt full brukade han lägga till att Sartre faktiskt hade influerats av honom och hans tankar och idéer vid sitt bidrag till existentialismen, eller åtminstone att existentialismen inte hade blivit vad den blev utan honom. Och dessutom att han var en av Beauvoirs många älskare. Men mötet med Sartre hade också gjort att han därefter refuserade allt han själv skrev och diktade. Från att ha spåtts en god framtid som författare, efter att på ett mindre förlag ha fått ge ut en diktsamling i mycket unga år, hamnade han i en livslång skugga av otillräcklighet. Han visste att hans ord alltid skulle väga alltför lätt i en jämförelse med någon av de stora författarna, filosoferna och diktarna. Men han fortsatte att skriva, flitigt och ihärdigt men inte ett ord lämnade Bistro Bohème, utan revs sönder och slängdes i en papperskorg på en av Bistrons skitiga toaletter. De levde på Malous pengar, pengar hon tjänade som l´Étoile i deras gemensamma lägenhet, sovrum och säng. Efterfrågan var god och priset för hennes tjänster följde hyran och gick upp med några Franc varje år.

 

Han trodde inte på själen, han trodde på en kropp som lever och sedan dör. Ingenting blir återfött och ingenting, förutom eventuella minnen och berättelser, vandrar mellan generationer. Gud såg han som ett påhitt av makten för att få mer makt och för att på så vis kunna trycka ner folket. Men han trodde på valet, att man genom valen skapade sin egen moral. Hur man sedan valde att förhålla sig till den moralen, skapade ångest i större eller mindre omfattning. Och i hans fall var det i större omfattning än vad ett liv utan alkohol klarade av. Han skyllde inte på någon, han tog ansvar för sitt liv och sitt välmående och valde att medicinera sig utifrån vad han ansåg vara det bästa sättet. Han såg på livet snarare som något meningslöst än som en möjlighet, även om han emellanåt såg möjligheter i det meningslösa. Och än så länge hade han lyckats hålla huvudet över ytan och inte helt hemfalla åt mörkret.

Helgerna, de tämligen lyckliga helgerna, tillbringade Malou och han alltid tillsammans, gärna på ett pensionat i en liten by, en kort tåg eller bussresa utanför staden. Där låtsades de vara Madame och Monsieur Luzot, ett par från den övre medelklassen med smak för lantluft, ugnsstekt kalkon och finare Camembert, det sistnämnda var emellertid ingenting de låtsades, lantluft, kalkon och ostar var ingredienser som de, förutom alkoholen i hans fall, ansåg bidrog till ett mer uthärdligt liv.

Sex, i dess penetrerande form, hade de aldrig, hade aldrig haft och skulle ej heller aldrig komma att ha. På sin höjd hade de haft det någon enstaka gång i drömmar och fantasi, åtminstone hade det hänt honom. Däremot så kysstes de ofta passionerat med av vin fuktade läppar och de värmde varandra som bara älskande kan. Att känna hennes lena ben omslingrande hans och smaka hennes andedräkt, i förspelet till en kyss, var den största njutning det livet kunde uppbåda. Den största njutning som de tillsammans kunde nå. Och visst kände han åtrå till henne, emellanåt en åtrå större än livet självt, en närmast religiös upplevelse som för ett ögonblick kunde få honom att ifrågasätta sina egna värderingar och sin existentiella grund.


Efter fem år hade emellertid det livet abrupt tagit slut. Han hade en fredagsmorgon hemkommit efter en blöt kväll tillsammans med en dryckesbroder och funnit Malou tillsammans med en man som han kände som monsieur Calseau. Calseau hade en vinbutik i hörnet av Rue Mirabeau och Rue Castelle och omgärdades av ett rykte att vara snål och skitig men förmögen. Med honom låg Malou, och inte l´Étoile, och gnydde av upphetsning i deras bomullslakan. De nötta lakan av siden som normalt användes i arbetet låg slängda i ett hörn på golvet.


Han hade i den stunden, eller snarare i stunden som följde, gått ut genom dörren och lämnat sitt, med Malou gemensamma, liv. I ett år hade han levt utan henne och hans kropp och tankar hade väl på något vis vant sig vid det. Men nu när han stod där med brevet i hand, kom allt åter över honom. Han kände hur minnena klöste sig fast i hans bröst. Brevet var skrivet med blodrött bläck av en för honom okänd vän till Malou, en gatans syster. Hon skrev att det nu var över, att Malous liv var slut och att han, enligt Malous egen önskan, var den enda person som fick närvara vid begravningen. Något mer, förutom tid och plats, var inte skrivet.

Han öppnade en flaska vin och började dricka sig full utan att egentligen förstå någonting men plötsligt förstod han allt. Han förstod meningen. En tår påbörjade sakta sin väg nerför fårorna i hans kind.

 

 

 

Fråntagen

Om att älska visste hon inte om hon tyckte, hon visste inte om hon visste, visste vad det var. Hon hade aldrig sagt det till någon men någon hade sagt det till henne någon gång, kanske flera, hon kom inte riktigt ihåg men kanske, jo, det måste nog vara flera, kanske till och med flera någon, i alla fall två. För visst hade hennes mamma, förutom någon, sagt det en gång, en gång i fyllan men om det var att älska då visste hon inte, visste hon inte om hon ville, ville älska.

Det var ensamt, det visste hon, det kände hon, ensamt och instängt. Väggarna var osynliga, väggarna hade ögon i osynligheten, onda ögon som sög fast henne i det tomma intet. Men intet var inte tomt, det var fullt, fullt med svart. Intet ont anande hade hon följt de som kom, de som tog hennes hand, de som sa att allt skulle bli bra, de som log. Intet ont anande förd till det svarta intet. En liten ilning återkom från vänster sida av pannan ner mot örat. Hon hörde den. En dag skulle hon fånga den, ha den i en glasburk, ta den med i en glasburk och visa upp den på roliga timmen. Jens skulle skratta och kanske Sven, de skulle hånskratta och om de inte skulle skratta skulle de bara håna, håna och håna och fröken skulle le och håna hon med och kanske skratta, hånskratta.

Att hon var barn det visste hon nu, nu när hon var trettiosju. För barn var man om man var som han, han som brann inne i ett för alltid ekande skrik inne i hennes rakade huvud. Och hon var som han, det var hon, det hade hon hört, det visste hon. Hon skulle också brinna, brinna som han, han som försvann i ett ekande skrik, för hon var ju som han. Det hade de sagt, det visste hon. Undrar hur det kändes för honom när han försvann, vad tog han med sig och vad lämnade han kvar. Finns det något annat land för en sådan som han, för en sådan som hon, dit man kommer efter att man försvann, efter att man brann?

Han hade sagt att det var bra, att det var så det skulle vara, att hon bara behövde slappna av. Han var någon som hade sagt att han älskade, älskade henne. Hon var barn, det visste hon nu men inte då, nej då var hon bara fyra, hon hade ingen aning, hur skulle hon kunna veta? Men hon kände att det gjorde ont, hon mindes att det gjorde ont, inte bara mellan benen utan också i bröstet, i hjärtat, i huvudet, i tankarna. Hela hon gjorde ont. Men doktorn sa att allt var som det skulle vara, det var viktigt att hon förstod, att det han gjorde var något fint, någonting bra, någonting fint och bra som hon kunde bära med sig som en liten skatt, till nästa gång de sågs. Då skulle det fina få ännu mera fint. Hon var fyra år och hade håret fint i en liten tofs.

 

Det fanns ett fönster, ett fönster med ett glas, två glas, söndriga glas. Blodet hade färgat henne och golvet rött, mörkt, nästan svart. Glaset var inte osynligt, inte för henne, hon hade sett det, hon ville ta sig igenom, kanske fanns det något ljust på andra sidan, på andra sidan glaset, något ljust svävande, luft, något mindre kvävande, ja, kanske fanns det om inte ljus, så i alla fall ett mindre mörker, mindre kompakt, mindre ensamt. Kanske kunde hon ta sig vidare utan att brinna, bara blöda. Det hade hon velat, blöda sig vidare till han som brann, för hon var ju som han eller som honom som de sa att det var.

Hon kom ihåg ljuset som regnade ner genom den stora björkens alla löv. Hon kom ihåg hur hon spydde. Tjugo kronor fick hon. Hundra kronor på en rast. Och hon spydde, det kommer hon ihåg att hon såg. För hon var inte där, där hon var, hon satt uppe i den där björken, där det regnade ljus genom löven, hon satt där och lekte ängel.

Det var en dröm som återkom, återkom till henne, hennes dröm. Det var en dröm om hennes pappa som han var i en dröm. Kanske var han god, kanske älskade han henne, kanske var han luften, sanden eller jorden. Kanske var han hat. Kanske ett ljud, så obehagligt att hon frös, som is, till is, men drömmen var inte svår, den var sann, lika sann som han.

Hon tittade på det ibland, ibland varje dag, på mörkret där spegeln hade suttit, spegeln. Hon hade sett någon, något i den som hon aldrig ville se igen. Puls, pulserande, pulserande smärta, svärta, stötar av ångest, lagd till ångest, till mera ångest. Små hål med svällande kroppar sprängs, sänks, drunknar i svart, i intet.

Hon hade aldrig haft en vän men hemma hos Klara hade hon varit en gång, suttit vakt utanför Klaras rum när de drack sig fulla, de andra. Hon var inte en av dem, hon var inte en vän, inte en vän till dem, inte en vän till någon. Men en mormor hade hon haft, en mormor som var sömmerska. Hon mindes det, knappt. Hon hade varit som en söm, ett broderi, en påse med tygbitar i. Hon visste inte vart hon hade tagit vägen men allt det där var förbi och hon mindes det, knappt.

Hon var sluten, innesluten, utesluten och omsluten av svart. Naken i svart. Kalla händer klämde på hennes kropp flera gånger varje dag, hela tiden varje dag, flera arbetade heltid, kanske övertid, med att klämma på hennes kropp, varje dag, varje natt, hela tiden. Hennes kropp, där benen, skelettet kämpade för att befria sig från huden, bryta sig igenom. Men lillfingret ville hon ha, det andra kunde de ta, slänga bort, men lillfingret var fint, det var bra, kanske det högra, eller det vänstra, det andra kunde de ta, det ville hon ändå inte ha.

Det var hennes sista natt, hennes sista dag. Det fanns ingen tid, det fanns inga slut, det fanns bara in, det fanns bara ut. Den natten brann hon, i ljusa lågor.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Sann historia, tre generationer och ett Egypten med alla dess färger

Three Ladies in Cairo är en kombinerad släktkrönika och historisk vandring i ett Egypten som snabbt ändrar karaktär under den tid det tar för tre generationer att leva där. “True ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 29 april, 2014

Jag vill se statsministern klättra i träd

Pippi Långstrump älskar att klättra i träd och gå på händer. Men frågan är: Har någon sett Fredrik Reinfeldt gå på händer? Har han delat ut karameller till alla barnen ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 februari, 2011

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Inget som tjänar livet kan vara förnedrande

Svaret på frågan om vad som är mystik, varierar från religion till religion, från en tid till annan tid. Kristen mystik ger, generellt sett, uttryck för den enskilda människans upplevelser ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 23 april, 2014

Näcken och scientismen

Kvällens gullmoln fästet kransa. Älvorna på ängen dansa,Och den bladbekrönta näckenGigan rör i silverbäcken. Liten pilt bland strandens pilarI violens ånga vilar,Klangen hör från källans vatten,Ropar i den stilla natten: "Arma gubbe! Varför ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 29 november, 2011

John O´Hara läst på nytt

T. S. Eliots diktcykel Det öde landet är så full av abstrusa allusioner att han fann för gott att lägga till några noter på slutet där läsaren får reda på varifrån en ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 26 februari, 2013

En rapsodi från Manhattan Del 2, Museer på East Side

American Museum of Natural History på 79 gatan West överraskar med nya friska erbjudanden. Vad sägs om en nattlig ficklampsexpedition som paleontolog bland 65 miljoner gamla Tyrannosarius rex? Tänk att ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 20 april, 2009

Motsatserna natur-kultur på Kiasma

   Var finns den starka, uppkäftiga, berörande tredimensionella konsten idag? Skulptur, alltså. Om den tycks satt på undantag i Sverige, kan man söka den i Finland. Detta märkesår, då det gått ...

Av: Nancy Westman | Reportage om scenkonst | 01 juni, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts