Litteraturen är språket, litteraturen är människan

Om Gayatri Chakrovorty Spivak Gayatri Chakrovorty Spivak, den produktiva nutida feministisk-marxistisk-dekonstruktivistiska litteraturkritikern, ofta kritiserad för sin svårtillgänglighet genom ett språk som endast talar till de invigda, men trots det populär som ...

Av: Anna Nyman | 28 april, 2008
Essäer om politiken

51. Underifrån

Om man kommer under Lund med livet öppnar sig en hel värld av möjligheter. En undre värld. Drippetidropp. Ett lösenord lika välfungerande som något annat. För de med tänder – ...

Av: Underifrån | 14 december, 2012
Lund har allt utom vatten

Eva Hanson. Kvällspromenaden

Eva Hanson bor på landet strax utanför Göteborg. Hon skriver krönikor, noveller och lyrik Senast aktuell: i Föreningen Arbetarskrivarnas antologi Landet som sprängdes Personlig kuriosa: avskyr vintern men älskar katter           Kvällspromenaden     Och jag tänkte ...

Av: Eva Hanson | 27 januari, 2014
Utopiska geografier

Norrland – en myt som brottas med verkligheten

TEMA VÄSTERBOTTEN Västerbotten ingår i det kulturella begreppet ”Norrland”. Men var ligger Norrland? Är begreppet en myt, som hålls vid liv av dunkla krafter? Någon delade upp Sverige i Götaland, Svealand, Norrland. Södra halvan ...

Av: Signe Rudberg | 02 februari, 2008
Essäer om samhället

Jenny Enochsson, Rödvinsfläckar



 

Jenny Enochsson

Jenny Enochsson (född 1976) bor i Uppsala, Sverige. Hon skriver främst noveller men även lyrik. Ofta översätter hon sina texter till engelska. En del av hennes texter har getts ut i engelskspråkiga internetmagasin och tryckta publikationer; hon har även varit engagerad i olika former av kreativa projekt. Jenny och hennes man driver en litterär nättidskrift vid namn Rufous Salon: http://www.rufoussalon.com/. Jenny Enochssons hemsida: http://www.jennyenochsson.net/.

 


Rödvinsfläckar

 

Musiken var öronbedövande när Hanna steg in i köket. Vid det bumerangformade bordet uppenbarade sig en berusad Daniel. Det chokladbruna håret stod åt alla håll och glasögonbågarna satt snett på den spetsiga näsan. Framför honom stod två urdruckna vinflaskor och han halsade just ur en tredje. Det vita skjortbröstet var dränkt av rödvinsfläckar. Daniel drog ned volymen en aning och hade samtidigt nästan ned stereoanläggningen på golvet.

”Min kvinna gick och lämnade mig”, skrålade han. ”Hon lämnade mig för en annan man.”

”Snälla Daniel”, bad Hanna.

”Äh… Slå dig ned, min vän. Slå dig ned.”

”Jag ska bara hämta lite kläder som jag glömde.” Hennes honungsblonda hår var uppsatt i en hästsvans. Hon var iförd vit anorak och röda byxor.

”Det var också en upplevelse att möta Benjamin.” Han tittade på henne med ögon som knappt syntes bakom fettfläckarna på glasögonen. ”Sitt ned, Hanna”, sluddrade han och hade svårt att fixera blicken, vilket delvis berodde på de flottiga glasögonen. Hon gick motvilligt med på att sätta sig ned en stund. ”Han såg ut som en rödhårig sprätt i sina tjusiga bruna kläder.” Daniel brukade annars vara mer gentlemannamässig.

”Lägg av nu”, sade hon irriterat. ”Bara för att han har sinne för kläder.”

”Jo, jag byter faktiskt också kalsonger ibland.” Sedan lade han handen på Hannas smäckra knä och tittade på henne med något som skulle föreställa beskedlighet. ”Så här packad har jag inte varit på sju år och då hade jag ett sjuhelsikes bra skäl att supa till.” Daniel trummade med fingrarna på bordet och väntade på att hon skulle fråga vilket skälet var.

”Vilket var det?” frågade hon förbarmande.

”Jag firade att jag fyllt trettio och hade precis allt hår i behåll.” Ett dämpat skratt. ”Se här, inga kala fläckar nu heller. Hur är det med Benjamin? Han har ju rött hår.”

”Sluta nu”, sade Hanna medan hon drog ned dragkedjan på sin anorak och gav Daniel en kärv blick. Håravfall var ett laddat ämne för Benjamin. Inte för att den naturligt karmosinröda kalufsen visade några som helst tecken på att glesna.

Från sin plats vid bordet hade Hanna utsikt över den lilla dalen som var belägen framför den nybyggda fastigheten. Träden klättrade uppför den sandiga sluttningen; i våras hade hon nästan hört hur saven stigit och smattrat därute. Lägenheten såg ut att vara hämtad ur en reklamkatalog för otvungen stilfullhet. Hanna tyckte att inredningen gav ett opersonligt intryck och trodde att det kanske hade att göra med att allt var ganska nytt och i behov av en lätt patina av ålder. När hon och Daniel hade handlat möbler och inredningsföremål hade de valt färger och former som bägge tyckte om. Visst uppskattade Hanna de friska kulörerna och designen, men det var någonting overkligt med lägenhetens helhetsintryck. Det var egentligen något overkligt med hela bostadskomplexet. Härinne hade hon alltid känt sig som en malplacerad accessoar.

”Vad jag vet har du enligt sambolagen rätt till halva bohaget”, sade Daniel.

”Vi hämtade det jag vill ha. Behåll resten för all del. Dessutom gav du mig över hundratusen nyligen eftersom du tjänat så mycket på tidskriften de sista åren. Du fick lust att ge mig och ett par andra anställda en del av det. Jag har knappt rört de pengarna.”

Ett gläfsande skratt. ”Äh, jag vet ändå inte vad jag ska göra med alla mina pengar.” Daniel var redaktör för ett framgångsrikt livsstilsmagasin med pseudokonstnärliga aspirationer. Hanna hade ägnat sig åt korrekturläsning av tidskriften mot betalning. Om inte hon hade sysselsatt sig med detta skulle i stället en överutbildad, underbetalad journalistvikarie villigt ha gjort det. Ibland hade hon skämts lite över denna nepotism. Om jag lyckas får mina filmmanus utgivna ska jag sluta med det, hade Hanna ofta tänkt. Det hade dock visat sig vara svårt att ens borra in en lilltå i den officiella dramaturgiska sfären. Nu tänkte hon dock lämna över språkgranskningen till någon annan och söka sig till en annan tidning.

Från den öppna balkongdörren hördes ljudet från en ettrigt skällande hund. Antagligen en liten terrier, tänkte Hanna.

”Basisten Benjamin i bruna brallor. Det syntes liksom på honom att han var konstnärligt lagd precis som du. En annan har inte en enda konstnärlig ådra i kroppen. Men om jag nu hade varit konstnär i stället för murvel så skulle jag ägna mig åt opera, estradpoesi eller explosiv konst.” Han tömde den sista flaskan.

Hanna och Benjamin hade träffats i en park för fyra månader sedan och efter detta sett till att springa in i varandra åtskilliga gånger på samma ställe. En eftermiddag hade Benjamin tagit modet till sig och bjudit hem Hanna på middag i sin lägenhet. Natten före middagen hade hon haft svårt att somna och legat och lyssnat till det väsande ljudet från Daniels näbblika näsa och till regnet som infunnit sig efter flera dagars uppehåll. Som vanligt hade sambons långsmala fötter dinglat ned från sängkanten och armarna gett ett lite apaktigt intryck. Benjamins innerliga väsen hade uppväckt hennes slumrande begär. Det hade fått till följd att hon ofta stigit upp mitt i natten, vandrat omkring i de mörka rummen och varit smärtsamt medveten om sin ekande hunger. När hon hade gått hem från middagen hade hon fått sällskap av Benjamin. Vid dalgången hade de kramat varandra och vinkat hej då. Hanna hade sedan stått framme vid porten och sett den slanka ryggtavlan försvinna mellan ett par silvergröna aspar. Kvällsdimman hade sett ut att översvämma marken. De hade tillbringat sommarens kvalmiga, vitklöverdoftande kvällar i svettiga lakan. Hennes gång och rörelser var mer fjädrande än tidigare. Något liknande hade hon aldrig upplevt med Daniel, vilken hon trots allt älskat en gång i tiden.

”Han är förstås din typ. Jag är fan i mig inte småsint. Du förtjänar det bästa. Jag klantade till det och får således bita i den beska rovan.” Han vred återigen upp ljudet på stereoapparaten. ”Min kvinna lämnade mig för mannen i brunt. Jag sade min kvinna lämnade mig för mannen i brunt.” Daniel kliade sig i håret. ”Åh herregud, vad töntig jag är för tillfället. Jag skyller det på rusdrycken. Den jästa juicen.”

”Tidigare i dag höll du med om att vi skulle ha gjort slut för länge sedan. Du är ju dessutom kär i en annan, du med.”

De senaste två åren hade den chokladbrunhårige emellanåt gett ett frånvarande intryck, försvunnit ut på balkongen med krökt rygg likt en skamsen hund och talat lågmält i mobiltelefonen. Daniel hade sagt sig ”jobba över” och på sista tiden även ”sova över på jobbet”. Det frenetiska parfymerandet var antagligen ett försök att dölja andra dofter; det plötsliga rakandet av kroppshåret hängde troligen samman med den nya kvinnans önskningar.

”Kärlekens vägar äro outgrundliga.”

”Var vänlig och sluta spotta floskler.”

”Det var bara så lockande att lyssna på blues och supa sig ordentligt full för en gångs skull och bli allmänt patetisk.”

”Du behöver inte ursäkta dig”, sade Hanna mekaniskt.

En granne knackade i väggen. Daniel skruvade genast ned volymen och såg skamsen ut. Med ens tycktes han också nyktra till en smula.

”Jag behöver nog hälla i mig lite vatten”, sade den honungsblonda.

Medan Hanna stod vid diskhon och stjälpte i sig iskallt vatten ur ett glas gick Daniel fram till kylskåpet. Stegen var slängiga som hos en ostyrig hundvalp; han hängde med axlar och armar som en tonåring. Glasbehållarna i dörrhyllorna klirrade till när han ryckte upp kylskåpsdörren.

”Djuriskt ska jag vräka i mig korv. Det är härligt att vara burlesk ibland.” Daniel viftade med en dallrande wienerkorv och började skratta. Därefter åt han några tuggor av korven och slängde den återstående stumpen på diskbänken. ”I morgon kommer jag att skämmas över mitt farsartade utspel. Om jag ens minns det.”

”Mina kläder på balkongen är nog torra nu”, sade Hanna förstrött. ”Jag ska bara hämta dem och sedan se efter så att jag inte glömt något annat. Det tar bara någon minut.”

Den forne sambon som hade munnen full med korv satte sig vid köksbordet igen. Hon drog ned sina nytvättade plagg från klädlinorna ute på balkongen. Augustiluften var kvav, men där fanns ändå en antydan till lindrande, höstlik friskhet. Vissa aspkronor hade fått en gulaktig nyans. Hanna gick in i lägenheten igen och lade ned kläderna i en plastpåse. Därefter vandrade hon omkring i de olika rummen och betraktade dem som på avstånd. Förut hade hon upplevt lägenheten kusligt dockskåpslik, men nu fanns det inte längre något hotfullt över den. Den framstod mest som ett sterilt vakuum. Det verkade inte som om hon hade glömt någonting.

När hon återvände till det bumerangformade bordet satt Daniel inte längre där. Hon slog sig ned på en stol. Jag tar mig en kalldusch, vrålade han från badrummet. Att mer eller mindre behöva träffas i smyg hade börjat bli plågsamt. Hanna hade känt sig äcklad av att inför Daniel ständigt behöva ge sken av att ”vara ute och promenera”; hon hade rent av föraktat sig själv för detta. Eftersom Daniel hade sagt sig sova över i soffan på kontoret hade Hanna kunnat tillbringa hela nätter hemma hos Benjamin. De hade iakttagit den blåsvarta himlen genom det vidöppna fönstret. Någon timme tidigare hade en pulserande, röd sol gått ned bakom träden medan blodet rusat snabbt i ådrorna. Skymningens svalhet hade vilat över det avlägsna havrefältet, över lövens sträva sötma och förtorkat ängsgräs; luften hade flutit in genom det gapande fönstret och spridit sig över deras kroppar. Förälskelsen hade utvecklats till kärlek, innerlig som en höstglödande sol. Vid det här laget hade de stött på varandras avigsidor. Hanna kunde vara kinkig och fåfäng och Benjamin hade en tendens att stundom vara tröttsamt inne i sina många basslingor. Till råga på det hade de inte känt varandra tillräckligt länge för att ha överseende med den andres ovanor. En ömsesidig irritation uppstod nu och då, fast rann snabbt undan och tack och lov fick begrepp som perfektion och fulländning bägge att gäspa.

”Det har börjat mörkna”, påpekade hon högt och kastade en blick genom köksfönstren. ”Jag måste ge mig av.” Hon förflyttade sig till hallen.

Daniel stod nu vid garderoben som var utrustad med espressobruna skjutdörrar. Han var iförd svarta byxor och satte just på sig en t-shirt med tryck. Glättigt nynnande ställde han sig därefter framför hallspegeln och borstade sitt hår som hade blivit korkskruvslockigt efter duschen. Eftersom Daniel var lång var han tvungen att huka sig för att kunna se sitt huvud i spegeln. Medveten om att hårstrån lätt kunde brista i blött tillstånd borstade han manen försiktigt. Med fumliga händer ordnade han till sin ystra lugg så att den blev till en stor lock tvärsöver pannan och tillförde sedan hårskum, vilket hade en närmast alkalisk parfymlukt. När han var färdig med detta började han trumma med borsten mot handflatan och gnola på en gammal rockklassiker.

”Var fasen har jag lagt glasögonen?” frågade Daniel sig själv. Efter några sekunders högljutt letande fann han dem i badrumsskåpet.

”Du har väl nästan perfekt syn utan glasögon?” sade Hanna.

”Jo, men jag ser ju så snygg ut i dem och jag gillar att se superskarpt. Fast jag behöver nog tvätta dem.” Han gjorde groteska grimaser åt sig själv i hallspegeln. ”Jösses, hur jag ser ut i håret. Men jag ska väl vara glad över att jag inte har tappat det. Det sägs att det har med testosteronet att göra. Skallighet, menar jag. Om det nu ligger något i det.” En dov hostning.

”I vissa fall kanske det stämmer och i andra inte. Det finns säkert en hel del skitvirila, flintskalliga män och en hel del asexuella, skönlockiga män.”

Hanna satte på sig sandalerna medan Daniel pratade smeksamt med någon i telefonen. Plötsligt slog det henne att hon fortfarande hade kvar nycklarna och var tacksam över att ha kommit på det nu eftersom hon var angelägen om att inte behöva sätta fötterna i lägenheten igen. När den chokladbrunhårige hade avslutat telefonsamtalet gav hon honom nycklarna. Detta kom honom att skratta sorglustigt och understryka att därmed var alltså avskedet fullbordat. Därefter sade Hanna hej då till den halvt vinglande drasuten, vilken påpekade att han skulle äta lite mer korv.

Jenny Enochsson

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Otto Wagner och hans mästerverk

I sin roman "Facklan i örat" skildrar Elias Canetti sin tid i Wien åren 1921-31. Han berättar hur han bor inneboende i Ober-Sankt Veit i Wiens trettonde distrikt. När han ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 09 oktober, 2010

En ny novell av Mats Waltrè

En novell av Mats Waltré ur en opublicerad novellsamling "Stockholm noir"

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 08 november, 2017

CREW – Eric Joris – C.a.p.e. och Kurt Hentschläger – FEED. Intryck från…

Hur mycket litar du på andra människor, på okända människor och människor vars ansikten du inte ser? Det blev utgångspunkten för de två upplevelser från Dans- och Teaterfestivalen i Göteborg ...

Av: Lena Lidén | Reportage om scenkonst | 30 Maj, 2013

Sväva i en rymd

Sväva i en rymd inuti och födas i kvinnokamp. Känna blodsmak naken

Av: Tor Lundmark | Utopiska geografier | 30 oktober, 2007

Vid det förtvivlade havet...

Hans-Evert Renérius (Mallorca i oktober 2017)

Av: Hans-Evert Renérius | Utopiska geografier | 02 november, 2017

Kunskapsträdets skuldror och luckorna mellan 2

utförundersträcktutblotta ändomhel poet hållets den med massan som i ett rikt valt Thoughlandsskogbeväxt tätheters firade ihopdragsvisade dagsmälta utända tilltroll, ting kommet ungefär dem emot mittradikal provbitsvald tag stubbe flatyta träåödlaårsmästerverksringar ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 15 oktober, 2012

Surrealismens kvinnor

Leonora Carrington. And Then We Saw the Daughter of Minotaur! (1953) Med tillstånd från Paradox Ethereal. Surrealismens kvinnor Mitt intresse för surrealismen väcktes, som för många andra, genom ett möte ...

Av: Erika Johansson | Essäer om konst | 14 mars, 2010

Från gatan till designavdelningen

Från gatan till designavdelningen Vad är subkulturen? Finns det fortfarande utrymme för en konst som inte låter sig inramas?

Av: David Cardell | Essäer om konst | 14 september, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.