'> '>

Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | 23 november, 2011
Resereportage

Vad är musikkritik?

Musikkritiken som vi känner den idag är omöjlig att tänka sig utan framväxten av dels den borgerliga offentligheten, dels de moderna teknologierna för reproduktion, distribution eller konservering. Likväl är det ...

Av: Thomas Sjösvärd | 25 maj, 2009
Essäer om musik

från utställningen

Alice i Underlandet 150 år

Ivo Holmqvist om Alice i underlandet, Lewis Carroll, Martin Gardner och annat Fin de siècles prouderie (och lite senare).

Av: Ivo Holmqvist | 13 juli, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Guido Zeccola

  denna aladåb tillredd av spastiskt kött och plågarsås denna deliriumbuljong och smärtsamma cream fresch denna outhärdliga näring av jäsande pasta och frätande sprit som går på och går på oavbrutet dag ...

Av: Tidningen Kulturen | 26 januari, 2009
Utopiska geografier

Till Natanya A Pemberton + andra Rapport från filmregissörens besök här för Hammarén-film



Stefan HammarénSlafsigt skriven rapport här, men mötte regissören, begåvningen, personligheten, röksvampen, som skall göra hammarénbokbaserad långfilm. Jag kommer fram i tid till Skatudden, han kommer med vikingfärjan. Min synska förmåga säger självfallet att idag skall man inte behöva betala parkeringsavgift, och snart kommer även kompositören, begåvningen, musikskaparen och musikkritikern mötas, han som gjort en ovanlig harmonisk disharmoni på musiktolkning av hammarénsk intertext, där jag även själv medverkar med röst, och det är meningen, givet att tillämpas i filmen, fastän kompositören är en carl som inte verkar gilla att vänta, snudd på minimal irritation att regissören aldrig vill dyka upp eller komma ut från vikingfärjan, varenda en kotte kommer ut därifrån, bl.a. en mongoloidförvrängd skapelse som just råkar ha den klädsliga kännetecken som regissören skulle ha, så jag bad för min gud att det inte var han, vilket det inte var och kompositören är minst lika lättad som jag, regissören svarar inte i telefon, och kompositören tycker att jag inte kan hantera ficktelefonen, och regissören har kaos där någonstans, men ringer ännu upp efter en halvtimma när sista efterslängen redan kommit från terminalen och vi var säkra på att han aldrig kommit ombord (vilket också faktiskt hängt på en minut), blott han har så mycket saker som han inte får ut, men han kommer med ett bagagé som är större än de gamla ämnerikafararnas.

Efter rysskramar och dito, och lite välkomstfilmande, tar kompositören över min bil, på en rundvandring och vi landar vid det lokala Alepa, där skall regissören som är energidrycksexpert tillika köpa alla tänkbara dito dricker men vill ha så många att de börjar trilla i golvet ur händerna på honom och tölkarna spricker i lekagé, öh. En allmän finländsk sanning om Alepa, billighetskedjan billigare än samtliga dito, att ingen betjäning ges (längre), och allra minst brukar de öppna munnen på svenska för allt, men de talar svenska med oss och vill inte höra talas om saken att vi skulle betala för burkar vi slängt i stengolvet, av en regissör begär man bara inte det, det är bara att lämna det på golvet. Sedan landar vi hemma hos den store kompositören, alltjämt utan att betala parkeringsavgiften där heller. Han har intressant hem och märkligt bokhyllsinnehåll, och fin automatmusikorgel, eller vad det nu är, och en vacker sambo som först inte är hemma, och en märklig och mycket farlig katt, liknar i varje fall en hungrig tiger, säkert stulen från Högholmen. Snart är allt klappat och klart, principavtal nås att
kompositören får göra den konstartade musiken till filmen, men vissa helt separata specialleffekter kan vi låta Natanya A Hammarèn StefanPemberton från dels Trädstockholm göra, en världssjäl och kom på besök hit, agerat även under annat namn som t.ex. gästskribent i Största skarabéerboken och tonsatt Trädstockholm, gör då kompletterande musiklighett på något helt annat, det på min inrådan ett förslag. Eller tror jag det blev så. Jag och regissören åker nu mot landet därifrån, landar i en försthåla där han genast köper ännu mer energidryck och jag för min del visar hur man utför hammarénska kupper på kuppställen i närheten (aldrig där energidryck säljs), typ av det som är dokumenterat tidigare men det filmas inte nu. Sedan följer långa stunder framme, inte ens med skottkärra vill man få upp för sluttningen längs stigen hans packningar (nästan lika besvärligt som när Helan och Halvan försöker få upp ett piano för högsta avenyn, och en kärring slår till den halva på halva vägen högre så pianot rullar ända ner, en så otroligt hemsk scen), fastän väl i jaktstugan, sylvihuset (med spökanden) börjar vi stöka till det, han vill veta en massa om romanerna, även sådan jag självfallet glömt mest av allt, vill ha mina tolkningar och veta mer om textbakgrunder, snusa på min syn om mentaliteten i böckerna, pratar, pratar, och skriver ofta, och han är själv en evigt förtjusande pratkvarn som skriver, och vi går omkring i trollskogen också, tänk om han vore få se trollet som jag såg som liten, få stämningen av varför hela platsen är bannlyst och hur det vilar på förbannelser överallt här, hur det onda ruvar på sitt. Han tror sig också få en viss känning av Sylvi-anden, ett tag i huset. Hur helst jag filmas i ett antal utflippade veritabla utbrott, mer hammarénsk än aldrig hammarénsk, otroligt hammarénsk närmast. Det filmas i flera dagar, nätterna igenom, först klockan sex på morgnarna brukar han pausa, varje evig natt skall jag skråla natten igenom och framföra mina texter om och om igen, mer galet än någonsin, fått stämbandsinflammation. Han säger att det är internationell filmklass på det hela, att jag rentav får vara med på varje hans kommande film ännu, det överträffar mycket av framstående standupkomikernas kortscener, eller vad bedyrande. Han säger att jag kunde göra även karriär som scenartist, jag vet inte sedan. Klockan sex på morgonen efter minst åtta timmars skrål får man sova en stund, kort stund, sedan börjar det hällregna som aldrig förr, taket har ljudet mer än någonsin, sades t.o.med på nyheterna att extremt hårt regn, och efter någon timmes sömn har jag min inbyggda klocka som väcker mig. Jag får liv i regissören som själv sover som en stock och Sylvi vilande över honom, om än på dagarna svarar jag mer för programmet, vi åker ut till hålor och han får se t.ex. Borgå, se när jag besöker dårställen, och hur lättad jag är när inte blev fast för bidragsfusk, som jag trott att det gått till polisutredning, när besökte myndigheten, befriad puh, och han regissören får besöka även det tidigare omtalade Gipsparadiset i övervakningshelvetet, och hur man förkuppar sig där, och han den store regissören springer omkring och pratar med Labbro Leporinopersonalen om hur stort kameraövervakningshelvetet är, ett nytt och rent helvete, de ser lite förvånade ut över att någon alls vill prata med dem om sådant, alla får han att prata svenska därtill. Och han såg en flicka, eller ung dam på en byrå som log jättemycket åt mig, själv märkte jag inget, vad synd. Vi besöker även trottoarer, och går omkring planerar scen av hur jag åter en gång sätter mig olagligt i skalden Runebergs rullstol, jag som är portförbjuden till platsen för kultföremålet, men det blir till annan gång, hinner inte nu. Vi besöker Hong-kong, möjligen utan bindestreck, minns inte, varuhuset som är kaos, ingen personal, man plockar varorna och betalar vid kassorna som knappt har någon där heller, därav namnet, kaoset, hyllorna är annorlunda varje vecka, varorna varierar jämt, och icke-personalen lägger allt där det råkar få plats, fastän nog det personallösaste varuhus som finns och kan tänkas vara existentiellt. Han vill köpa en kundvagn, men förstår att de inte säljer sina kundvagnar, han vill då istället köpa en skottskärra för hemresan, men blir plötsligt snål, börjar undra om man komma på en vikingfärja med skottskärra, att nog onödigt köpa Finlands dyraste tvåhjulad skottkärra i landets billigaste varuhus, när hjulen dessutom glappar, och i det personallösa helvetet får han två av enda personalen att googla åt honom och söka information om det är tilllåtet att komma ombord med skottskärra överfullt bagagé, och de betjänar honom på svenska, och köerna blir svindlande långa, regissören upptar hela Hong-kong, hur helst tröttnar jag på lustigheten, säger att man behöver inte åka någon långsträcka på en skogsväg för att inte komma på en kärra helt gratis i den finska granskogen, de finns nämligen alltid, så det går han på, går med på, och vi finner senare på skogsvägen N:r I en ganska fin och därtill monterbar dragkärra. Och på kvällen visar han snuttar han filmat tidigare, och och annat, och så på kvällen senare tar filmningarna vid, Hammarén skall åter skråla, sjunga, akrobatisera, lindansa, spy, äta, blöda, glöda, gråta, förklara, vad helst, börja skratta åt sig själv, skriva, läsa, hata världen, vad helst annat mera, natten igenom igen, och nästa natt och sedan. Och dagarna bara försvinner i mera utfärder, eller jag t.o.med glömt hur allt gick till, så mycket intryck som skall smältas och hinner inte. Finns regissören som gör teckningar på sina scener, eller gjort teckningar för sina scener (Harlin t.ex.) men den här carln gör anteckningar, förfaller i det ibland, då hinner jag just och just andas ut ibland. Och Bastu skall det badas och vattenscen filmas, och med huvudbonad skall Hammarén hoppa i i iskallt havsvatten, vilket han gör, regissören filmar naken förresten, men hur nu en regissör låter missa detaljen att den filmade är i glasögon, som försvinner i havsvattnet, nu får man dyka efter dem i timmar, och på nytt, mera bastu, mera dyk, mera iskallt, skallrar till döds, följande dag med krattor kratta havsbottnade och får bara tång och en gammal rakethylsa, men trifokalglasögonen kommer aldrig fram. Och körde även fortkörningsböter tackvare regissören, troligen, vid automatisk bevakning, enär var så upphetsad, på dagen. Han blir dyr. Och åter på natten filma, sista natten, då vägrar jag säga ett ord efter klockan fyra, då får det lov att vara slutfilmat, jag tillsängs, i morgon måste han på något sätt fås ombord på vikingfärjan och jag köra bil utan mina Nun succere n'ata votaglasögon ju, men regissören störtar in på rummet när jag somnat, han vill veta ännu mer om nånting, och berätta något annat mera, men jag kör ut honom, sover men vaknar att regissören spelar filmljud där nere, håller på säkert genom natten. Och till saken hörde, varje natt såg rummen ut som kaos, han hade spritt ut tusen rekvisitas, det dekadenta blivit dekadens, av allt han hade med sig, men på morgnarna när jag kom upp, var allt alltid borta, istället i hans sovrum. Han gillade finska biffar, finsk lyxmjöd och filmar min berömda köksscen även. Han äter aldrig fruktkostflingorna jag köpt åt honom, så jag slänger bort dem istället, men märkligt nog finner jag paketet senare i hans avskedspakterande, så han tog med dem, märkligt. Sedan åker vi iväg, och kan nämnas att hans packningar blivit än större och tungare, bl.a. har han plockat åt sig, fått länsa mina bokhyllor, femtio titlar far han iväg med + allt vad han köpt i hålorna, varje tidskrift han ser någonstans köper han, plockar på sig allt som har bild och text oavsett om det är på finska. Bilen blir överfull. På kajen bygger vi ett monumentalt berg av bagagé på vagnen, och han orkar knappt dra den och hjulen lossnar på den efter tio meter, både ett fram- och bakhjul. Några skrattar åt oss. Helvete, vi får inte honom på färjan inser jag, nå väl, jag kilar och stjäl första bästa största kundvagn på halvkmeters avstånd och kommer glatt tillbaka på några minuter, och på den byggs hans monumentala paketeringsberg åter en gång till folkets hurr och skratt, paketberget som nästan kommer att skrapa i dörrpost, folk himlar sig, och det stjälper tror alla, och så måste den där vagnen åka rulltrappa i terminalen, jag skuffar den in i rulltrappan, han säger bara att det går nog i rulltrappa om man en gång suttit i Runebergs rullstol, okay då, framhjulen är på ett trappsteg och jag har full besvärlighet att hålla i vagnen från nedre trappsteg, han undrar om det går bra, men om det rämnar vore vagnen komma att förstöra proteserna på alla gamla gummor nedan om mig och det går aldrig mer i livet och just när jag kommer upp med rulltrappan, står där inte två poliser som glor mer än att de inte vill tro sina ögon, och får ögonkontakt med mig, de vet nog att jag stal kundvagnen men de har inte hjärta att spoliera allt, bara stirrar och stirrar, frågar inget, har något på tungan, det ser man, och jag undkommer snart ögonkontakten och så lite rysskramar och regissören far iväg. Han vill även förbarma sig, för er läsare av denna rapport, lägger ut på You-tubé någon liten snutt på äventyret och filmförhandlingarna, eller på Hammarénska vertitabla utbrott som knappt någon skådat tidigare, värre än tänkt, och säljer en annan snutt till en festivalarrangör, där den visas nästa år på Winter Word Festival i Strömstad, 2-3 mars, och en tredje annan version försöker han sälja till Dante Sjöbodas Babel-television, som inte lär våga ta in den tyvärr, riktigt synd, eller om Dante vore riktigt fan på det. Det bästa behålls förstås till filmen, men det blir över, och han skall komma på nytt senare, många gånger, och filmen blir av, det är vi båda fullkomligt övertygade om, och att han lyckas göra den till något särdeles extra och bra. Iofsexxx kommer inte Hammarén alltid allt spela Hammarén, eller jag–personen i romaner, utan även andra får göra det. Han regissör har dock så himla många bra idéer, därför som det artar sig. Men mycket återstår, och tid tar det. Att göra Hammarénboksbaserad film, inte det lättaste precis. I höst är han emellertid rätt opptagen med annat. Låter vara osagt när filmen släpps, en dag i framtiden, hoppas ändå att det inte skall dröja för evigt, som t.ex. skarabéerboksutgivningen.

Stefan Hammarén

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Wagner och det musikaliska dramat

I år är det 200 år sedan Wagner föddes och 130 sedan han dog. Om Richard Wagner har det skrivits en ansenlig del – både ris och ros. Men en ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 25 februari, 2013

Hon fångar djurens blickar

Hare – bearbetad litografi på frigolit av Riitta Tjörneryd Blicken mellan djur och människa, som kanske har spelat en avgörande roll i det mänskliga samhällets utveckling, och som alla människor i ...

Av: Niels Hebert | Konstens porträtt | 24 mars, 2008

Versailles från korridorerna. Intervju med Benoît Jacquot

Filmen ”Farewell My Queen”av Benoît Jacquot är ett ganska kallt och tämligen oengagerat reportage om tre, fyra dagar under ödesåret 1789 i Versailles när den franska monarkin upphör. I centrum ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 30 november, 2012

Emmakrönika X jag tror mig existera i en blomma

vad kan mina tårar smaka, som nog hennes tårar, droppen som slutligen tidigt klarade separator, efter det min droppe jag fällde i världshav med tesil skilt, vilken hon tog upp ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 13 januari, 2009

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

I ljuset av Människoriket

Den teater som dominerar och har dominerat scenerna är för det mesta en välbekant underhållningshistoria. Den visar ibland ett misslyckande som man kan skratta åt eller lära sig någonting av ...

Av: Percival | Essäer | 21 mars, 2012

Rödskinn och blekansikten

Häromdagen dök ur kökkenmöddingen upp en amerikansk barnbok från 1948, utgiven av Simon and Schuster som den gången höll till i Rockefeller Center i New York. Den är i stort ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 01 december, 2017

Körsbärspaj utan förbannat gott kaffe – om David Lynchs Twin Peaks: Fire Walk…

Through the darkness of future’s past,The magician longs to see.One chants out between two worlds …”Fire … walk with me.” När tv-serien Twin Peaks lades ner efter två säsonger sommaren 1991 ...

Av: Jonas Wessel | Essäer om film | 14 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts