En av Sveriges starkaste liberala röster

Det första intrycket av Dilsa Demirbag-Sten är hennes energi och engagemang. Redan innan vi har satt oss vid ett bord för att diskutera hennes nya biografi Fosterland, har hon hunnit ...

Av: Waldemar Ingdahl | 27 Maj, 2010
Övriga porträtt

Veckans Bodström

Förre justitieministern, fotbollspelaren och deckarförfattaren Thomas Bodström har skrivit en bok som avslöjar det som alla redan för länge sedan visste. Dessutom tycker han att socialdemokraterna ska förnya sig genom ...

Av: Gregor Flakierski | 29 Maj, 2011
Veckans titt i hyllan

Attraktionslagen gäller alltid

Du känner till attraktionslagen. Den styr dig när du blir förälskad och när någon blir förälskad i dig. Jag drogs till min nuvarande hustru, jag drabbades inte av henne. Jag ...

Av: Stefan Whilde | 01 juli, 2013
Stefan Whilde

Veckan från hyllan, Vecka 24-2013

Rasisterna i SD (Sicherheitdienst? Det skulle förklara en del) har varit i blåsväder (igen) eftersom de uppbär massa partistöd för mandat som ingen företräder. De får helt enkelt pröjs för ...

Av: Gregor Flakierski | 08 juni, 2013
Veckans titt i hyllan

Loserförfattarfabriken III



somliga installerade även kikarsikten och några gevärkombinationerNy sen årstid på loserförfattarfabriken. Den varma tredjedelslängre sommarén av få ord förbyttes till höstens meningslösa tystnad först. Loserförfattarna hade för det mesta glömt sin första iver att skriva enahanda titelblad, tyckte rätt snart Emma var ett tröttsamt kapitel allt svårt att förbrukas, fruktlöst som en högerliberal vingskadad ängel som håller en vaginalspade i vänster och skäraren i andra, börjat författa om höstlöv istället, helst beträffande sakta nedbrytande dito som var symbolik och ståndpunkt för hela loserförfattarparadisets försvinnande kraft. En längst bak författarloser författade undantagets om en evig ebb på flodbanken längs en halvannan kmeter sträcka, som han målade upp föga inlevelsefullt för oss andra, som efter hand lämnade efter sig för många maneter, för många sniglar eller för flera snäckor, eller för flertal fiskben, överhövan för mångt konkylier, för mycket flytgods som drev, tokförmycket med flaskpost och glassplitter som skar, aldrig förutan kompakta sardinburkar, för för lite strandsatt samtidigt, inte alls fördrunknat, som även förskrev vissnablad som blev kvar bland fjäten hos den som plockade skal åt sig mer sorgligt, en barkbåt förlist till sist.

De andra loserbelletristerna var mer på himlens nivå hålla sej innehåll. Emedan de tropiska träden i växhusbalkongen hade dock fått många osvaga sollampor och fler tavlor på solar som dumma konstnärer hade målat i en utlyst tillfällig tävling där solarna aldrig returnerats, stolarna aldrig restaurerades, eller de stafflier vi fick, losertävling som fabriken utlyst för att få möjligast sol och losersubförfattarna var juryn i själva verket, vansinnet i massan som ökade för varje årstid, ursinnet på ytan vilket ökade för varje en årstid, ändå verkade några av de tropiska bladen vissna mycket snabbt i loserförfattarnas närhett, vilket inte drog ner de avundsjuka loserförfattarna på författarparadisets massavdelning, artificiella blev de, tvärtom skenbart ivriga en stund att köpt egna personliga tubkikare, penisförlängare sa de själva, på trebensställningar riggades, ställda längs mittemotfönstret i rader, och en claque ett rejält steg högre halvmeter hög var byggd av skrivbordsskivor från otal avförkortade kortförkortats överloppsbordens ben för att rymma på olämplig höjd en andra rad fina allehanda portabla teleskop vilka alla närmare riktades mot växthuset för närmast oppsikt och observationsstudium, somliga installerade även kikarsikten och några gevärkombinationer, förstås de där agentförfattarna liknas varje förtrupp i initiativet, alla följde de dock minutiöst med hur de diverse lagerbladen på dessa tropiska fruktträd möjligen vissnade, eller stannade upp i vissnandet hellre, om fort knappt alls vissnade emellanåt, alltid ock nästan något föll per dag ner, lövandet gagnat skrivandet likafullt, och slängdes ut vidare att falla mot någon damhatt på trottaren som blåst i vinden, där de skrivt flaskpostiga meddelanden fäst på bladet, att de låg på ett paradis som saknade emotstycke och varje motsvarighett, ibland något om det strandsatta avantgardes försakelse uppståndet, och de skrev genast vidare romanrader så korta som små diktstrofer om höstbladet kött bland som inte hörde hösten ens till, en paradisets röst i själva verket utgjorde, varpå föll i nyvunnen melankoli, textuell eller utlevd antingen eller, i sammanhang. Det var inte mycket mening med det heller, vilket de själva förstod och var högst förmögna att ändra på, istället drog raderna snart mera hat över bladen än på länge alls, och några anklagade frukterna för att innehålla smörja av mig, jag själv gick ändå dagligen och spydde omkring på myllan i växthuset, för att ge näring åt tropträden och isotopbuskarna, i min drift nynnade någon timme varje dag på min slagdäng se icke skogen för de skrev genast vidare romanrader så korta som små diktstrofer om höstbladetpluplubascherna, allt som självafallet filmades in, författarparadiset hade fått övervakningskameror lite överallt, och varannan vinkel var under nyvunnen övervakNing, även om ingen öfvervakade oss åtminstone medelst dessa, snarare avlyssnade, emedan loserförfattarna såg om natten istället själva på sina stundtala porrsnuttar som strandsatta sysslolösa, såg å sina dagliga riter till för närmare granskning, på varandras förehavanden, huruvida någon sluppit åt bättre, och på om jag spytt mindre tillräckligt ut åter, undrade de envetet varför ingen annan fick lyxspy där, och om jag ätit någon evinnerlig frukt i växthuset förgiftad säkert som hon knäarflickan tejpat fast i de svaga kvistarna, stöttat upp med band bundna från taket, för de hölls däremot aldrig i min stomachus kvar någon längre stund. Kretsloppet förklarades meningslöst av någon falsk analytisk loserförfattare som även varit loserkritiker förutom loseragent. Vi lekte ändå ibland blind ordlek och cirkelargument där i växthuset, jag och hon knäarflickan, sedan skrev jag själv om en handfull höstlöv som tacksamhet, tacksamt än anställaren brukade vända löven till, eller träden åt, snarare på trädens krukor och växtbordens läge, eller hela växthuset rentav, något tag flyttade hon på avdelningarna, vände oppenbart på hela kontorslandskapet från början, helt virrig kärring, med gult än åt mitt håll från kikaroppsiktets sida förhålla, så de övriga svor och svor till mer, men de hann alltid få ihop lika mycket text om löv som jag själv. Utevädret blev med tiden allt mörkare, det monterades upp även parasoller längs fönstren, i en färg som inte ens existerade på den teoretiska färgkartan på universitetet, men vi kallade den för postoriginalsparkdräktsfärgen vilket också stått angivet på forsedeln, av parasoller vilka skulle göra nånting ingen förstod vad alls, kanské skydda oss bleka delaktiga dels från den grå hösten och utpressningslösen, och neonljus på väggar kom föreståndet, där det stod och blinkade ut stor regelbunden Klyscha I:a Författarfabriken här just, och vi kunde se det även inne på en stor filmskärm från en by kamera som installerats av skyfåglar, inte som någon visste hur heller, därför som alla aktade sig, föraktade likaså allt, förkackade ting, undvek för att fråga för dumt, huvudsaken ligen att vi fick se blinket hända, på barns nivå, i status av gaggiga, känna oss viktiga, eller speciellt särskilda, nästan utvalda, samhällets bortglömda stöttepelare som kunnat vara den outsägande kraften, sedan vann ändå bitterheten, och den först pinsamt skrytsam loserförfattare fd fasadklättrare och misslyckad trapets- och repartist numera överviktig i hundra embonpoint emedan smetade radium-tritium-fosforbokstäver tjockt självlysande författandets på en uteväggklocka för att få dö i kräfta på ett aldrig sexisterande klockslag vid senare icke angiven tidpunkt, istället skakade han i tre månader darrig av sin överansträngning och kallelse, fått plattmarks- och golvskräck på kuppen, behövde hänga i timmar om dygnet ner för ett neroljat halt rep bestående av endast olika många ihopstumpar ohelt med sitt huvudet neråt i skyskrapan från från växthusbalkongen emedan där några andra loserförfattare höll i det hala hissat honom framför neonen, där ock enda orsaken till att de släpptes in i växthuset behövt, som fått en egen dörrvakt anställd av anställaren, och hans skrivmaskin, inte dörrvaktens utan den hängande loserförfattarens vilken nerhängdes i några trådar till höjd och läge framför honom, på vilken han mödosamt och energiskt skrev timtals långa till en nästan veckovisch företeelse alltid inne på själva paradisetaskader om bladen som dinglade ner i samma takt han hann skriva om dem, fått en handsekreterare tilldelad för oppgiften som släppte ner plymer och löw från blad ihopsamlade på avslutade plantskolan femtonhundra kvarter ifrån ett kvart sekel sedan och samt hälften plockade på en botanisk trädgård innan där de stulits av kartellens minsta kvartersknarkare första som fick snuspengar och andra oppdrag –uppgifter för det i tacksamhetens gottförgörelse, som sedermera framförallt sysslade med att mörda likasinnade själar på andra kvarter, men växthuset fick än mer solar och sollampor, nya andra varje vecka, liksom en byggfirma förlängde balkongen åt mig på den rentav för temporära subdirektörsavdelningen och den av växthusets förflyttades därtill mera ut från fasaden för att vara ganska rakt mittemellan de båda emotvarandeliggande väggarna och kikarna hos loserförfattarna blev oanvändbara nästan, och mer frukter, mindre gula löv dinglade ner genast, istället haglade det jämt över växthuset, hade behövt vindruteförtorkare, inte ens loserrepet från ombyggnaden fick varannan gång vara ostörd av haglet, ylade som en stucken viltjägare att inte fick viras upp för helvête heller. Den mesta accption som försiggick hänt på paradiset förekom te närmast just på växthuset ändå, inte så pass vid paradisets skrivavdelningar istället, som mer var en reskontra på livet. Den förgrånade förlagsledningen för det okända förlaget ingrep ingrepp åter tvunget en gång, utryckt till oss i undsättning och måna om, blivit underrättade att stämningen var på kort tid i bottnet, och att alltfler författare visade för ofattbart sinnesjuka drag, och suicidier och vådaskotten ökat till en nästan veckovisch företeelse alltid inne på själva paradiset, inte ens i trappuppgången till som knappt någon märkt då enär alla åkte hiss med småleende knäarflickor i par som, likafullt som en mordrotel sprang benen av sig här och störde oss och omöjliggjorde det enda som vore vara arbetsrutiner, råkade dessutom alltid komma när löven föll som mest med haglet tillsammans, bäst beundrade de den märkligt sexiga knäarflickan och agentförfattarnas träbomber intresserade dem, och hade idiotiska synpunkter på författaren som hängde i repet och dinglade, att vi för det skulle få konjaksmaskin av förlagsledningen, när hängiga loserförfattare är, en hederlig fylla som kostat pengar är alltid hederligt i varje fall om något, konjaksmaskinen som infanns levererad efter en kvart liknade till form av den där berömda schweiziska alpbyrackans klassiska tunna men var astronomiskt mycket större och helautomatisk, den t.ock.med lite pratade vänligt, och tackade när fick fylla på muggarna idel, sade otydligt som om den själv varit i fyllan, själva den helautomaten som också fylldes på nästan dagligen av milkman, brandyman särskild nog i uniform, ställt den (inte uniformen) bredvid vinautomaten som knappt efter det aldrig fylldes mer på av uniformerade, snarare som lite överblivt blomvatten hälldes dit i smyg, plus att det skickades en massa i sparkdräksfärgernas vitaminpreparat åt oss erbarmliga losers, både förpackningen i sparkdräktsfärg, bipackssedeln, blocken, depåpillren i samma sparkdräktsfärg, undrade någon redan om det var rumpans omisskännliga färg avfärgad från stolsits, t.o.med bokstäverna bestod i sparkdräktsfärger, och våra skrivmaskinsband byttes samtidigt ut mot rödare ett tag, på begärans påträngda av den nya löveran och lönekraven, trots allt som de inbillningssjuka författarna hånfullt hällde ut över golvet genast alla de sparkdräktsfärgade pillren som trappstäderskan hade förförelseakter och förlekar kring allteftersom hon hann eller fick lust några gånger om dagen, och gästande gatexperter mordrotelsslyn hänförde sig som tyckte författarna och kvinnorna här var lustigare än boulevarden, tog trappvarelsen som stor tupp liten författare fastän hon var anställd som regelrätt eller underdånig nymfoman utan skrivskyldighet, emedan förvirringen bredde ut sig gav sig missnöjet fler konkreta uttryck, emotståndet emot att skriva med rubrata bokstäver om gula löv vandras bland i höst löst som plötsligt ändå varit de faktum depåtabletter till ökad konstant misssämja i hela lägret med flest hamnat i kreativ saltomortal lega nere halkat slira sliskig tablett ur sammanhanget om än inte entydigt för några av loserförfattarna kunde avfatta mer än tidigare någonsin tvärtom slingrande rader förutan det hisnande emellertid. Sällan dock som trappstäderskan nämndes i de förnämare losertexterna t.ex, så hon fick hålla på desto mer för att gå till världslitteraturhistorien, fick inget gratis här. Det skickades nog en propå om saken beträffande färg oförhållet, varför allt skulle vara så mycket i färger här, på tre rader den anskrivelsen på vitt vattenstämplat ark, som samtliga loserförfattare, subloserförfattarna och handsekreterarna, knäarflickorna samt loserdirektörförfattaren undertecknad skrev under på baksidan ihoptejpat med ett större neonark kallad neonblöjan ihopvirad, även de samtyckte som skrivit mera på sistone, blivit överansträngda märkt och kaoitiska av det, och vi fick bums en ny skrivmaskinsbandsfärg, som var förbluffande vit, vi förbands högtidligen försäkra under ed, eller heder valfritt, att vi aldrig skulle uppge den för andra än utanför författarparadisets sfär möjligen, som ett såll för tolkningar, allra minst för de där polisidioterna som jämt skulle ha våra lik. De som lekt skrivmaskinsmumie, främst jag, med svarta band fick också extra lådor med flera tusentals rullar nya bandrullar att träda ifrån. Eller utträda från hela paradiset. Nya bandens visste ingen av hur beständigt bläckigt däremot vara, men det blev suddiga snuddbokstäver med lätt som plätttrycka på litera knäppt avtryck, svåra blott att se desto mer avfört tangenter. Smaskinen fick däremot spärmafläck plus lite överloppsmandeloljaKanské skrev vi osynligt härefter ett tag mera framledes illa tvunget. Loserprefattare som fått elektriska skrivmaskiner tilldelade förinnan fick åter tillbaka hellre de äldre modellerna. Problemet, en kontrovers oppstod dock om huruvid hornet maskinen i vitrinen skulle få bandet bytt, ersatt självfallet, vilken den naturligtvisch skulle efter en omröstning om saken på paradiset skett, där även den för tillfället gästande polisduon fick delta under vapenhot i ohyra från subtropiska träden, och bekräftat hos hon beväpnade regeringens hemliga kökskabinett och knarkkartellens överskithufvid Vita svinet som faderligt gillade oss och välsignade saken och så sket ut sina hälftennycklar som stank i dagar, därmed som den beryktade knarckartellens andra repressentanter i kostymer gamla förhandlare urdåliga rävar och beväpnade regeringen i skjortärmar infann sig fort med lagkunnigt folkfölje till stor fest förutom sömngångna marjonettförlagsledningen, till kaka och knark, och jag själv med min nyckel runt halsen var på plats först fastän behövt hålla mig borta från loserdårarna så gått det gått, men inga vitriner visioner fasoner fanns mer att plundrandes på promenadavstånd heller av opptaget, jag var redan igenkänd fruktad på allsköns nära avstånd och på allsköns förbannade övervakNingskameror fastnat utslagsgivande, och alla sammanträdde här i_stället på loserförfattarefesten till samtal om hur i helvete och förbannelserotklimp de skulle få tillbaka den sista nyckeln till vitrinen bland atomsoporna på flera än femtusen meters havsdjup, men det framkom ändå motvilligt att en av de polska låssmederna, den sämsta undgått döden av humanitära skäl eftersom ansetts vara en gengångare, att han varit loserförfattare dessutom, haft guds gåva till munläder och oslagbar formulering, förklarat att han inte ens var egentlig låssmed framför allt, erkänt snarast att varit nazi och haft som hobby att förfölja och slakta låssmeder, fastän mest apat efter en avsugare så därför oslagbar att yttra sig, och han ditkallades i dikt och infann sej som på ett klockslag pigg som en mört fastän över hundra år, bröt samman och bröt upp det sista låset efter flera månaders ansträngningar och eget sabotagé med femtonhundrafler olika små metaller och trådar eller delar han oförtrutet byggt av anordning kopplat till loser eller låset, sak samma, etymologien var icke avgörande precis ändå, den såg för ful ut låspåbyggnaden för att någon skulle orka författa den fastän han själv ville, design var åtminstone inte hans starka sida, han visste likafullt delvis vad han höll på med, nästan sackunnig carl om än plötsligt döendefruktsam av sin sista ansträngning och inte blev det mycket mer liv i honom när trappstäderskan knullade honom, sin spärma som han ville ha i anordningen, extrafin urmakarmandelolja dög inte här, annars som det aldrig skulle fungera, hon trappställningen som fick hålla på i dagar kändes som evig tid för att få något ur honom, alla höll andan och ett läkarteam var på plats den sista minuten när han redan kanske dött straxt innan, om händerna oavhållet och slutligen sades det klick i låset när det sprutats injektion in där på ett ställe, och alla författare skrev samstämmigt om händelsen den gången, händelsernas gång sagt, som samtidigt filmades och skulle om möjligt ännu visaas någon gång i en framtidens film på festival av osaklige regissören alias Bolm Röksvampen som var på plats men drack bara energidrycker istället för konjak ur konjaksmaskinen som nu fylldes på en gång i timmen, helautomatkonjaktsmachine som faktiskt blivit rätt hes av sin ständiga överansträngning, och skulle få nytt maskinstämband. Smaskinen fick däremot spärmafläck plus lite överloppsmandelolja och sitt nya fräcka sparkdräktsfräknigafärgs dräktig på text alltså skrivmaskinsband som redan hade ett lager påförd skriven text på bandet spegelvänt från tidigare knack, eller knark, blivit i någon kryptisk storsilad framtidshälning från oss på paradiset paradigm angett, och vitrinen låstes igen ett lås åt gången turvis av de främmande repressentanterna, förutom jag låste ett mitt tidigare lås där, så långt loserförfattare i främsta ledet räckte till att bevittna händelsen och med det fick några av författarna det sista oppdraget förknippat, i polisens och den polska ambassadörrens oppmaning att i väskhuset spränga låssmeden i bitar med sina träbomber, mer dött är dödare menade man obehindrat för det, skrattade till den nya sloganen som några författare stal, och han likets lås hade ju ändå gått i baklås på nytt. Väskhuset rasade av explosionsorsak i trottoaren av det med ett ämneligt brak, de var oberäkneligt starka förödande, de där tydliga träbomberna av ädel och hölje, så alla kamouflerade blad rök av, till en och annan gråt påföljd tår, liksom några onödiga gatpojkar ur händelsens perspektiv och bygggubbarna och han som hängde ner till sin skrivmaskin gick upp i rök eller ånga om inte i splitter som sidoeffekt, häpnaste Röksvampen fällde sin nya begagnade kamera i golvet och klaffflickan sprungit bort, förutom växthusvaktmästaren försvann, men knäarflickan, eller var hon knarkflicka däremot och jag överlevde tillsammans på sidan om och vi skulle få nya extra förmåner till min losersubavdelning på författarparadiset, som kanské skulle ställas ut på nästdärpåföljande världsutställning ännu, paradisets bidrag, allt var ju fullt möjligt, som en utomkommitté skulle i skyndsam ordning dryfta, fastställa, ange vad för fint och för fantasifullt riktigt, samt det ryktades att jag skulle därutöver erbjudas föröver 100 %s royalty, blir den andra författaren på världsdelen som får det till avtalstext angett, därav PR i ett motdrag för alla de otala loserförfattare gottgörelse som under årtusenden fått noll procent, symbolisk rättvisa var ett begrepp. Plötsligt förklarade några loserförfattare häpet nog att de var rysligt lyckliga här, och de pekade på löv ut i intet. Och psykiatrarna som anställaren hunnit värva, hade också blivit loserprefattare på kuppen, så snurrigheten var handfast, garanterad, misslyckad inte minst. Kanské att inget skulle rädda loserförfattarfabriken.

Stefan Hammarèn

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

August Strindberg 2012

Om August Strindbergs liv, leverne, texter och persona tvistar de lärde ständigt. De flesta har en uppfattning om Strindberg och ofta en ganska stark sådan. Det är anmärkningsvärt att en ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 07 januari, 2012

Illustration: Hebriana Alainentalo

Fantasi och mening

Kärleken har behov av verklighet.

Av: Tidningen Kulturen | Melker Garay : Reflektioner | 15 september, 2015

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

I juletid blommar körsbärsträden i Central Park

Efter en tolvtimmars flygresa över Atlanten i ”monkeyclass” kan det kännas skönt att sträcka på benen med en promenad. Vi är på besök hos dottern och ska fira jul på ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 15 januari, 2012

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn   Klipporna på Färöarna är otaligt många och fantastiskt vackra. Har rest på många sätt, och i många länder, men särskilt starkt ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 09 februari, 2007

Det är vackert i sin uppgivenhet och i det vackra finns i sin…

I dessa dagar då samhället tampas med problem som utanförskap och ungdomar på glid, fyller två guldpärlor 30 år. Guldpärlor i form av film om just tonårens utmaningar, utanförskap och ...

Av: Nicole E. Wallenrodhe | Essäer om film | 24 april, 2013

Europas vatten

Att Försvaret bitit sig fast vid Vättern som föreslaget utökat övningsområde för militärt flyg oroar. Dessutom förmår man inte sända representanter till Ödeshög eller Jönköping för samråd om det som ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 15 november, 2011

Orientalism – västs syn på Öst

Foto: Simon Amarcord TEMA ÖST-VÄST Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi beskriver hur den västerländska självbilden vuxit fram i kontrast till ett, mer eller mindre, konstruerat Öst. Resor till fjärran länder i syfte att upptäcka ...

Av: Mohammad Fazlhashemi | Essäer om samhället | 30 april, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.