Under ordens skuggor. En natt med Gunnar Ekelöf

Det är stilla och stjärnklart, snön nypackad och gnistrande därute, klockan är tre i den mörka vinternatten när jag sakta läser mig in under Gunnar Ekelöfs djupa ordskuggor. Här talar ...

Av: Benny Holmberg | 01 januari, 2013
Litteraturens porträtt

Ett finskt trauma

”Kvinnogardisterna står i stadshusets fönster och skjuter mot de överlägsna vita styrkorna. Männen vill ge upp, men kvinnorna vägrar. Likhögarna på gatorna växer och Tammerfors står i brand. Det är ...

Av: Rolf Karlman | 02 februari, 2017
Essäer om politiken

Näsornas näsbänderska

Så som de en del såg ut nånting i likhet amasonskorna, amasonskara, amasonszons tyngdupplyfterskorna till yes no right boxare som dotter H Duda Dada Yankovich plulubaschschiskans en rotryckerska avsluttråderska näsbänderska ...

Av: Stefan Hammarén | 21 november, 2012
Stefan Hammarén

Detalj ur Begravningen av greve Orgaz (1586–1588), El Greco

Greken från Kreta

I skuggan av de välvda gångarna nere vid Heraklions hamn på Kreta stötte jag på ett par skyltar som berättade att den gamla hamnen från den venetianska tiden hade varit ...

Av: Mathias Jansson | 30 juli, 2016
Konstens porträtt

ArkivVisa



altTrots ett ett. Oförvånbart. Ofattbart. Av. Huru föröppnandet dig, kunna inte gå till. ¿Varmera
opp fanns du till. Oitagna fram. Fastnat till avstånd i omväg. Du var inte heller hägringen. Vad
är mindre än det? Så hade jag varit en bättre och tydligare folkkär författare, hade du inte
affärdat mig så där, förpassat mig i intet om dig som ingenting. Men bara dig en urdumt dum
avfattningsfattig get hos som kan säga bääe åt tillbaka. Ros varför sådan vissna vid en get. Du hade kanské växt på barngårdens mörker in i, lärt dig endast dig själv och dessa
avsidestidtabellerna bakifrån för olägenhet, varför blev du inte tuff, varför blev du avig, aldrig varnar innan avfärd. En självvakten alltid på. Kom sig inte, ömheten slog icke rotklimp i sprucken kruka aldrig igenom. Snälltåg som skulle kopplas halvt på går två spårs skenor på, ingen äkta räls emellan istället lyftet dit, skuffades fram täcka små vilda blommor därför. Allt var exakt krukskärvslöst, men exakt fel. Vi höll ock allesammans rosor för dig, dem vi hade med oss från vårt inre, hänt rad efter rad, du ville blott knivskära oss bort. Knivskärarens förråd hade du sedan innan. Haft alltid förklaringen till rosorna, regnets hagel, de var alltid
från fel mörker, skyllde alltid med samma agenda. Kunde du peka opprept osagt på
mellanspåret emellan, det. Just helvetesgeten strittar i ofärgade ullen snart. Bra novitet, men varför ljuger du din saga trots allt, var är plåten i den klädd dig själv? Tror du alltjämt på att expresståget kommer med älvans agenter som tar dig? som Pinkertons kindurgröpta och illsinnade komna i flera pullmankupéer, oskakt byter byxbuntar i separata slutna rum först.
Gör de dig på nytt till blomma här i världen bord ställd, hylla stjälpt sedan, vad har du det tänka dig värre än, till ytterligare blomma om igen, nästan utslagen nästa gång, vilket då groteskt öde vore inte det. Straffet ifrån faun, men repliken och repressalierna från Amor respektive oppfinnaren av Glory hole-hålet. Faran, som kan göra dig vissnad först i skaftet.
Hårt stryker paddan det vad inom visiren idisslar vid till, mer än den stilla vinden visslar ett.
Ler du åt en annan någonsin då, eller åt dig själv alltid stundtals tvenne efter? Utom när röken stryker dig. Skriver du som adress vändhållplats, ändhållplats, avkrok på postens språk Cul de sac, men ingen skillnad heller särskilt, där finns perenner hämtas ditt håll ett bakom.
Kalkstensmuren du gjorde över tre meter hög, slog jag sönder i protest, tills jag fick den bort bit för bit som en skapelse. Jag sjöng då att sången är vit, spåret är nattsvart som svar. La straxt panel att täcka, men sålde huset. Inget fick speciellt veta vitt efter dig. Jag som fick
stanna upp vid de övriga och eviga rasthållplatserna, den ena efter den tredje, aldrig åsett dig, aldrig höra dig annat än tystnadens gloslösare epos, det osagda var alltid det sagda, sagan. Du var ock ett evigt svårt rökande fabriksskorstensmoln framför, tävlat med dimman i ändlös kamp att skingras få ytterst. Hur skulle jag komma fram trodde du egentligen meningen. Jag förstod troligen aldrig heller kärleken som jag drogs in i, den var förstås lömsk eventuellt, något som jag bara inte visste veta, som allt annat i saltomortalstegsparken, dels krypande till konstgjorda bangården längre åtminstone ett skenbart längs än. Saltomortalstegsparkens blommor är förvisso utan färger, på vägen skiftar därifrån långa steg emellan buret en. Jag
avsänder ett berättelsens brev tvenne sidor till dig enär kommer mer fram.

Stefan Hammaren

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juni, 2014

Dikter av Sven André

Rivning   Långsamt ritar deras drömmar om bilden av det obeständigas landskap Några vinklar här Några rutmönster där Vad som är i vägen för de becksvarta pulsslagen bryts sönder till sin döda natur Vad som undslipper årens marsch mot Utopia står ...

Av: Sven André | Utopiska geografier | 07 december, 2009

Porkkala. Kusten 2009 Foto Matti Paavola

Porkalas parentes

Till september 1944 var Porkala mest känd som ett stycke vänlig skärgårdsnatur några mil utanför Helsingfors. Ett stycke havsomsusad nyländsk skärgård med blankpolerade klipphällar och martalls bevuxna kobbar. Längre inåt ...

Av: Rolf Karlman | Reportage om politik & samhälle | 15 juli, 2016

En rökares försvarstal

 En av mina väninnor försöker leva ett hälsosamt liv, för att må bra. Nu äter hon rätt, a la diet nya modellen och motionerar som sig bör. Hon springer varje ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 december, 2013

Care Santos på Bokmässan i Göteborg 2014 Foto Per A J Andersson

Några reflektioner kring Care Santos prisbelönta roman Media vida

Elisabeth Tegelberg om Care Santos nya roman

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 25 april, 2017

Pièta och den röda hästen

Thomas Notinis högintressanta uppsats här på sidan om Kasimir Malevitj fick mig att fundera över några bildminnen, det ena mitt eget, det andra min mors. Som ung glop för femtio ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 10 december, 2014

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 01 november, 2013

Paddington anländer till Paddington Station med en lapp runt halsen

Paddington - En björn för alla tider

Paddington är urtypen för den artige främlingen. Han kommer som flykting till Storbritannien med en lapp runt halsen och hittas av den snälla familjen Brown på en tågstation i London ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 02 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.