Veckan från hyllan. Vecka 13, 2012

Han var mannen som gav opportunismen i världshistorien ett ansikte. Hånad av Tom Lehrer i de oförglömliga sångraderna ”Once the rockets are up, who cares where they come down? /That's ...

Av: Gregor Flakierski | 24 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

Claude Simon - ordorgiernas mästare

Intrigen är inget och berättandet allt i Claude Simons vindlande textmassor. Det är textsjok som befinner sig bortom de gängse intrigvestibulerna och det vanliga a till ö harvandet i den ...

Av: Benny Holmberg | 19 april, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Böcker som har påverkat mig av Robert Louis Stevenson

Tidskriften British Weekly gjorde 1887 en rundfråga till ett antal kända brittiska författare, bland dem William Gladstone, John Ruskin, H. Rider Haggard och Robert Louis Stevenson. Frågan var vilka böcker ...

Av: Robert Louis Stevenson | 21 april, 2013
Kulturreportage

Farväl

Resbloss forsande medDet köttliknande Kärleksspåret på sidan av(Aldrig deklineras en ny himmelJorden har ett blott ännu brandblåttsår)Du där duÄggulaglad bakom gallretDär du bakar ökenbrödAv coniugalis idiomVid varmastoften korgas ...

Av: Guido Zeccola | 04 oktober, 2010
Utopiska geografier

Erotiskkrönika 05 Kupp på defekt & protesparadiset



altMin enda högra nästbästa atlasaxel har nästan blivit helad av sig själv redan, men kirurgsargen, knivfullblodsdåren, bekant ifrån somras när jag där på sidan av gjorde en kupp i det omtalade gipsparadiset, har förstås inte släppt tanken på att få lyxskära och karva i mig, så nu har jag varit på hans beordrade magnetröntgen, vilket var min nästvärsta dag i mitt liv. Halva veckan innan ringde olika sköterskor till mig, för radiologen hade konsulterat min ena blodläkare som löjligt nog ansåg att jag inte kan få kontrastämnen utan det där vissa blodstillande medlet, så varje sköterska som ringde, ville ha mig en halv timma tidigare än den föregående, för att ha bättre tid på sig för mej, därtill hade radiologavdelningen och kirurgargavhelningen bollat mig fram och tillbaka vem som skulle ge mig medlet. Jag infann mig många timmar innan, och tre sköterskor hade gaddat sig där för mig. Det som bör ha tagit en kvart tog över tvenne timmar i anspråk.

Den ena sköterskan gammal att hon säkert fått sin utbildning på 1800-svaret, innan man ens visste blodgrupperna, den andra oförskönt vacker och så ung att hon knappt var född ens ännu och allt här kunnat te sig annorlunda om man haft lyckan att bli ensam med henne, och den tredje mittemellandamen blott så erfaren att hon knappt kunde rådslå de andra och hade dessutom någon sur tagg gentemot de två. Jag bad om att själv få spruta de där lyxplättarna i mig som är gjorda till koncentrat på några hundra liter blod utvunnet och kostar flera tusen euro, för övningens skull, det tyckte inte hon 1800-svarstanten var någon vidare god idé även om hon var övertalningsbar men för envis, så hon ville naturligtvis göra det, men hon förstod sig inte på förpackningens tillbehör, fjärilsnålen var inte bra, slangen alldeles för lång, medicinen var inte bra enär krävde en viss procedur och mina ådror var inte alls bra, hela världen var dålig enligt henne. I en halv timma kom hon att skaka om medicinen, detta tvåkomponentspreparat som med sina mellanstycken skall förenas och åter separeras och slutligt sugas över, men den får inte skakas alls för mycket, lika lite som det inte går oskakat, annars som allt plättbestånd blir fel där och även livsfarligt, livshotande om det blir grumligt som det ändå alltid är i nyans, så det dryftas under hårda instruktioner hur mycket de får skakas om och vad som är grumligt och mindre tillgrumlat. Dessutom var jag idag en stund socialfobiker, först, ville vara sluten och sur, och liten och lustig, ändå fick jag bli extra språkförd underhålla dessa tre så ifrån sig, och de ville prata om hur vinkännare får skvätta mer på glaset än de med preparatet. När hon skakat om det hela, mest rullat i händerna ampull I, och de turats om men orättvist i en halv timma, var hon ännu gnälligare än tidigare någonsin. Hon stack den ena ådern efter den andra i punktering och det svall upp bullor på mig, påminnande Frankensteins anlete om än på mina händer och armar, som hon gömde dem under mer bandagé. De läste på preparatets instruktioner trettio gånger eller mer, ansåg att endast en viss kräftmedicin är lika besvärlig och förkunnade att mina ådror ser först så lovande vackra ut och så är de de mest punkterbara av alla, att ingen i världen kan själv spruta i sådana ådror och att ingen sköterska hos dem behövt heller ha att göra med preparatet tidigare. Nu tar det nog tid innan jag nästa gång vill göra det själv, injiciera, blodläkaren som ändå förra gången skällde ner mig att jag inte gör det ensam varje gång jag ser mig blöda. Kan sägas att det var operationssköterskor, som misslyckades så här. När jag underhållit dem i tvenne timmar var de uruttrötta på mig, just som jag började bli munvigare och hade börjat reta dem, hävdade jag att kunnat göra det både snabbare och elegantare, eftersom jag nästan var urförbannad, knappt som hon den skönare höll mig till glädje ens, helst av allt ville jag råna dem på deras instrument, en hel korg hade de på bordet. De var försenade till sin kurs, en katetkurs och jag hoppades att endast hon yngsta skulle bli kvar med mig, nix alla väntade ut mig, och istället för tre, var de fem i det laget, sedan körde de ut mig fastän jag undrade varför de måste gå på specialkatetkurs, att sådan kunde t.o.med jag hålla här för dem, nästan nappade de på det. Slutligen slapp vi varann, stack jag nu mumiemannen därifrån. Så mycket bandagéer på mina händer armar att det inte såg mer än löjligt ut. Nu kom jag till magnetröntgen, hon radiologen hade kom från huvudstaden en gång i veckan och sprutade sin löjliga röda färg, och de sa att de vet vem jag är, författare, så de ville ha ett glosna föredrag på svenska av mig om skillnaden mellan hy, hud och skinn, samt hudflaga som jag tillförde ytterligare, på svenska som de aldrig lärt sig det, sedan marsch upp i den där tunnelgrejen och de hade lovat bra musik, men det visade sig vara av värsta slagers, höll jag på att bli galen genast där inne, själva röntgenmaskinens ljud, lät mest i sin variation ungefär som något delvis i olagvarande ändå dåtiden delvis funktionsdugligt tyskt maskingevär från första världskriget, inte som jag vet exakt hur det lät men nästan, när dessa vapen var mer vackert stål än moderna sprut, var ändå ett behagligt tydligt ljud i salvor eller liknade smatter om det inte störts av den hemska musiken värre än Aldo Moro§ hade fått dras med under sin kidnappning när han hölls fjättrad och i hörlurar dånat. Jag var nu rätt [rätt så] oppretad, och tänkte att hämnas dem, med att göra en kupp, försökte planera den där inne i maskinen, utnyttja tiden, men tankarna löpte inte så bra alls till den där hemska musiken. Försökte lite räkna antalet fotografier maskinen avlossnade om jag hade somnat till till det i likhett med en fåraavräkning, blivit utvilad, sluppit kuppen med det, endast trött man gör kupp, men mest omöjligt att hinna räkna. Nog som jag hade stått ut förstås en hel dag till här i tunneln, inte fråga om det, utan att somna bestämde jag mig för att göra ett oförberett tillslag i Defekt- och protesparadiset, där som övervakningen är mindre rigorös. Har inte ens by kameraövervakning vet jag från tidigare rekognoseringar, av de ganska få ställen här mera, ju så få som vill slå till där. Jag släpptes ut, sprang raka spåret till Defekt- och protesparadiset, via bilen på parkeringsplatsen en halv kmeter borta, där jag hade ett prepreparat om så skulle behövas. Ville inte den här gången ta osynlighetssprayen som förra gången när allt gick så snöpligt och blev så pinsamt med bandagestationens skönhet, så jag hade beställt krympningspulver. Gick in på en trång avlång toalett, inte helt bra att trång, krympningspulvret är ett extrafint pulver, bara man lite ens klämmer på burken kommer det ut ett utspridande moln vilket lika lätt förstorar sig som DDTpudret på 1950-svaret om man klämde på de där trekantiga kartongdosorna de såldes i i bybutiker runtom landet, blott jag klämde lite grand och det kom ut ett helt stigande oppgjort moln som alltid fann vägen även i näsa och mun, t.&.med genom öron har det vandrat igenom. Det fanns en lång skrift som tog åtta timmar att läsa veckan innan, längre om man börjar funderae och när man väl kommit till slutet, hade man glömt allt innan sagt om, var nämligen rätt invecklat, knappt någon enda kan följa instruktionen, knappast var det ens meningen, för på sista raden stod det att man ändå nästan alltid återfår sin äkta storlek, som avviker i den felmarginal man vuxit i upp tidigare, att man hamnar återvänt i sin äkta kodade storlek med beaktande av fläsckgram och över tvåhundrefemtiotusen koefficienter annat som inverkar, med andra ord kunde man bli nästan hur helst efteråt, dock skitsamma hur mycket man fick pulver i sig och på sig, av detta fruktansvärt effektiva pulver. Ett som var säkert, man vet inte hur liten man blir och hur omärkt heller det och hur straxt eller snart värkan inträder och fortskrider och när den släpper, i något enstaka fall aldrig. Felmarginalen var tiotusen procent ifall man inte följt doseringen, anvisningen som är omöjlig att ta del av, lika mycket som minsta fel i dos kan leder till mer awikelse än den största feldos avvikt om. Jag hade nästan läst allting i åtta timmar ett sträck och visste ingenting om dosen. Jag ändrades inte först så mycket med pulvret men lyckades slinka in genom döbattangen till protesparadisets viktigaste rum, där instrument likafullt fanns. I läkarkäft och folkjargong blott helvetet. Jag plockade åt mig större saxar och tänger än på gipsparadiset och mindre pincetter, just när de nästan var i ett paket att bära bort och lyckat, blir jag inte tagen på bar gärning. Saknades bara. Så rena helvetet börjar härmed. Man kan inte tro att det är sant, en sköterska, eller vakthavande, eller dåre, eller skönhet möjligtvis, vad hon än liknar glor på mig med rundare och rundare ögon som fångar, för att sedan vilja rusa på mej som en amazon och handgripligt rycka ifrån mig mitt egenhändigt ihopsamlade paket. Får man aldrig behålla nånting. Är det världens melodi. Men just när hon då börjar rusa mot mig som stelnat till och paralyserats, krymper jag bort, vips blir jag jätteliten, nästan är försvunnen. Välsignade medel, visst att bra, även om jag har fullt bestyr att inte drunkna i mina paltor och randiga tröja, ännu försöka uttrassla mig från invirade bandagéer som blivit surgascheisk snubbeltråd, kan knappt andas i det, men lyckas krypa och ta mig genom en ärm ut. Hon tror inte sina ögon, bara stannat upp, en stund, jag slipper undan bland de många zinkborden med hjulfötter. Jag är näck, men mitt ädla organ är lite mer besparat, återfinns tydligt mer av. Har aldrig varit så precis trefotad någonsin, mittbenet störst avhänt. Jag är inte mycket längre än den längsta saxen. Hon sparkar en stund tomt där, vill träffa mig, kanské få mig mosad och eliminerad, hon vill rädda sitt förstånd, men jag slinker undan. Snart tror hon inte mera alls på sitt förstånd, hon drar istället i sig något lyxkokain eller annan uppåtodling hon har med sig, eller om det är ett flyktigt smörjprotesmedel, blir nojig och börjar ropa på mig, visslar efter mej, locka fram mig, att jag får plocka åt mej precis vad jag vill här, att hon släpper mig bara jag först friserar hennes ganska rosa könshår, mindre yvigt med den mittersta stora saxen. Jag tyckte det lät som en bra deal, om än som ett hårt kroppsarbete utföra i min storlek, därtill var förbjuden att överanstränga min axel idag, nog det minst pinsamma här ändå att gå med på, och många saker skulle jag onekligen få härifrån, dessutom var hon trots allt en sexig amazon, fastän för stor, något oberäknelig, så mer och mer klippte jag förstås på henne och saxen vägde enormt mycket, dubbelt än det tyngsta verktyg jag använt i mitt liv multijordklotsredskapet med dussinet handtag, försökte det likafullt först forma detta hennes till något ganska vackert, som ändan på en nationalparksvildbuske, men hon ville bli av med ytterligare hela tiden, aldrig nöjd någonsin, hon fortsatte lova allt tänkbart från rummet åt mig, jag skulle t.&.med ett zinkbord på ljul, även sågarna, även proteserna om jag ville, t.o.med det lösa könshåren helst att göra till en borste, tror hon &:så kom med någon sorgasm i all annan vers, mer tackvare nojan än p.g.av mig nog. Hon var nästan acomoclitic (hår förutan) när det igen hände, förbenat &:så. Nu blev vi båda tagna på bar gärning enär en grupp fjantiga kandidater kom in och skulle stjäla saxar eller pippa, vad vet man någonsin om dem. Att man aldrig kan få operera i fred, eller ens ha sex med en hjärnförstörd amazon. De ville förstås nu ha henne istället. Eller kanské inte. Vet inte vad de tänkte sig. Jag blir i varje fall återställd, växer fort tillbaka, till helt stor storlek igen, lättnad det, även om jag inte vet om jag blev lite större eller mindre än vad jag var innan krympulvrets molnade applicering, får inte mycket mer med mig än mina lumphor från golvet i en hög och blott en handfull grejor av allt det jag blev utlovat, störtar fram värre än vad amazoner själva skola för, desto mera som en bättre ämnerikansk fotbollsspelare, närmast som en murbräcksstjärnförsäljare så de där fjantiga kanditaterna är inte mycket till att stoppa mig. Jag hade inte mer lust att leka prins och groda med henne amazonen, inte rädda hennes skinn, hon som mest börjat skratta hysteriskt, hon som nu är utan könshår, blottad utan förstånd och snart troligen utan sitt arbete, å andra siden steg en av de där kandidaterna på krympningspulverkartongen i kamouflagéfärg som låg där på det grå golvet och de fick ett moln större än tidigare över sig, så kanske hon amazonen spolade ner dem, eller klippte av dem. Vad vet jag. Allt låg för henne. I närheten när sprang flera korridårer flyende fann jag ändå ännu det ultimata paradiset, det instrumentala hjärtat, den hemliga personalhissen ner till något som hette instrumentvård. Jag lyckades med konststycket att nästla mig in bland packåsnor i den speciella hissen som var förbjuden för alla andra, erlagt inte ens hissavgiften, kom t.o.med genom deux-battants där mest nere i våningar av alla, men det första som det genast finns, över tre övervakningskamerhor genast vid ingången för närbilder, sedan finns det en ny per varje meter, och de har t.o.med en gorilla här och i långa rader av stora fönster med instrumentvårdare som glor sitt utfall över mig. De vill inte ha mig hit, helt tydligt. Hit är man enbart ovälkommen. Inte som jag hade tänkt göra en kupp här idag för den delen, bara rekognosera läget, bedöma svårighetsgraden för en annan gång. Det är nästan omöjligt utan att inte ösa mängder av det svindyra krympningsmedlet i luftkonditioneringen. In kommer man inte hit andra vägar än med den förbjudna hissen som redan den har by övervakningskamera, så de vet färdigt när man kommer ner, eller så genom att gräva en egen tunnel och nattetid när ingen finns på instrumentvården spränga sig genom väggen. Eller så besöker man dem i egenskap av författare. Hört att författare äger tillträde till nästan alla plaster av mänsklighet, bara man anmäler sig innan, nackdelen förstås att man har någon lyxguide med sig jämt då och hamnar efteråt dricka kaffe med dem och måste förklara sitt författarskap, dessutom tror de att man skriver vanligt. Jag hinner inte just tänka mer innan jag grips här, och jag spelar urbota dum, hur kom jag hit säger jag, var är utgången, och jag får följe upp i den hemliga hissen tillbaka. Nu for jag hem med en handfull grejer. Men saftkannan stjäl jag i varje fall nästa gång, kanské, eftersom det är en gammal stor ururinmåttkanna i stål som någon rätt lustig fått för sig att istället är saftkanna, måste vara hon ofödda skönheten för sådant påfund, vem annars. Den finns ju på väntrummet i närheten av de som lyckades så dåligt ge mig blodplättssuperkoncentratetetetetetetet, men idag som de hade så koll på mig där, sin stora avvikande opplevelse, nästan ett författarbesök, lite onödigt omöjligt att då förse sig med kannan, nästa gång är de av med den i varje fall ganska garanterat. Bra vore den att blanda fläderblomssaft i när själv får författarbesök. Kanské.

Stefan Hammarén

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

En höstig kärleksförklaring

Jag och min kille är ute på promenad i en Stockholmsförort, såsom vi ofta är. Så köper vi en kaffe och sätter oss ute, i en trappa, för att dricka ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 30 augusti, 2011

Böcker som har påverkat mig av Robert Louis Stevenson

Tidskriften British Weekly gjorde 1887 en rundfråga till ett antal kända brittiska författare, bland dem William Gladstone, John Ruskin, H. Rider Haggard och Robert Louis Stevenson. Frågan var vilka böcker ...

Av: Robert Louis Stevenson | Kulturreportage | 21 april, 2013

Stig Larsson: Umeå var mardrömmen

TEMA VÄSTERBOTTEN Stig Larsson. Foto: Gustaf Andersson. Regissören och författaren Stig Larsson lämnade Umeå för över trettio år sedan. För Tidningen Kulturen berättar han nu sin Västerbottenshistoria. – Värstingarna på Grubbeskolan kallade ...

Av: Gustaf Andersson | Litteraturens porträtt | 04 februari, 2008

Den europeiska tomheten

”Den civiliserade människans väsen är feghet.”(Joseph Roth, Die Flucht ohne Ende)  År 1927 utgav Joseph Roth (1894–1939) sin vändpunktsroman, den som markerar brottet mellan hans mogna ungdoms vänsterradikalism och hans alltför ...

Av: Anders Björnsson | Litteraturens porträtt | 16 Maj, 2013

Åverkan på en bok

Omslaget är skogsgrönt och har vissa skavanker, som förmodligen kommer från slitage. Bokens höjd är 185 mm, bredd 100 mm och tjockleken mäts till 15 mm. Om man slår upp ...

Av: Henrik Johansson | Essäer om litteratur & böcker | 10 juni, 2012

Bortglömd diktare jubilerar

Det jubileum som tilldrar sig den kulturintresserade publikens huvudintresse detta år, måste utan vidare vara Richard Wagner-jubileet. Mer i skymundan kan man notera 200-årsminnet av det tyska befrielsekrigets store skald ...

Av: Simon O. Pettersson | Litteraturens porträtt | 17 december, 2013

Strindberg får oväntat besök

I ”Ockulta dagboken” antecknar Strindberg den 3 december 1900: ”På morgonen berättade jungfrun att ’herr Sgs son sökte i går (Söndag)’. Jag blef vettskrämd och grubblade öfver hvad som händt ...

Av: Göran Lundstedt | Essäer om litteratur & böcker | 25 juni, 2012

 Anne-Marie och Maria Jönsson, omgivna av pilkonsthantverk. Foto Belinda Graham.

Skånejul 2017 - En riktigt God Grön Jul!

Snön ligger vit på taken och endast tomten är vaken ... Julen känns aldrig mer nära och mer genuin än när man är på en riktigt bra julmässa, där det vackra ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 25 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.