Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | 07 januari, 2014
Essäer om politiken

Yrkestrubadurernas 40-årsjubileum. Intervju med Pierre Ström

  YTF, Yrkestrubadurernas förening, bildades 1971. Initiativtagare var bland andra Fred Åkerström (föreningens förste ordförande), Cornelis Vreeswijk, Finn Zetterholm, Bengt Sändh, Pierre Ström, Lars Göransson och Torgny Björk. På den svenska ...

Av: Johannes Flink | 28 februari, 2011
Musikens porträtt

Stilbild ur The PIcture of Dorian Gray (1945

Den hemsökta målningen

Dorian Gray önskar sig evig ungdom, men hans önskning har ett pris. Hans kropp förblir evigt ung medan hans själ blir allt mer depraverad. I centrum för Oscar Wildes roman ...

Av: Mathias Jansson | 14 december, 2015
Essäer om konst

Bokmässan 2017 med Bildning, Luther, Röster från Irland och den blåvita 100-åringen 

Bildning - detta är årets tema på Bokmässan i Göteborg. Man passar bland annat på att fira 500-års jubileet av reformationen, en process som präglat europeisk historia och som ledde ...

Av: Belinda Graham | 28 september, 2017
Kulturreportage

Sista brevet, och intermezzot i gipsparadiset



Greta som ung

detta är nu mitt ett absolut sista brev och text till dig, så sant, det är avsked nu för gott, eller ofrånkomligt. Så måste det nog bli tyvärr säkert, eftersom jag inte vet mera någonting om dig. Jag har så många gånger bett uppriktigt om förlåtelse och din tystnad har gjort så ont i mig. Även om jag inte ens mera vet helt för varför jag skall be, om vad mera. Jag kan i varje fall inte fortsätta mera. Nu är det över, och aldrig mer tänker jag utsätta mig för något liknande. Jag har kommit över dig, men ville inte förlora dig - om du förstår skillnaden. Jag har därvid en tid likaså uppriktigt bett om och vädjat för din vänskap. Allt varit lika stopp omöjligt förgäves, obönhörligt förutan svar. Inget tecken på någon som helst vilja hos dig, har jag kunnat utröna. Outtalat hat eller något annat istället, är det enda som mest tydligt kan dras som slutsats, av din antireaktion. Jag förstår inte det. Förstår bara inte. Kanske var du blott en fantasi som levde för mig, möjligen kände jag dig aldrig ändå. Du skall få som du vill: slippa mig i tanke och mening. Min tystnad överröstar härefter inte ens ett tyst eko hos dig.  Du vet faktiskt inget om ensamhet, i jämförelse med den jag levt med efter förlusten av dig, och med den totala tystnaden av din röst. Inte ett samtal har du gått med på. Jag har visserligen tidigare sagt att slutar skriva till dig, men nu blir det onekligen så också.

Härefter kan du läsa om mig på t.ex. min Facébook, den är öppen för alla, eller på www.Blaskan.nu, eller på Panopticon http://panopticon.do.sapo.pt/ eller på Tidningen Kulturen, eller yahooa, eller var helst sporadiskt var det kommer sig. Jag skickar ingenting mera till dig direkt. Enda undantaget blir säkert informationstext när böckerna släpps och möjligen senare av några utvalda recensioner att du ser att inte vilka som helst. Nio böcker är på kommande de närmaste åren Om dig eller påtagligt Med dig i handlingen, förutöver en Till dig, förutom de tvenne som redan finns utgivna till dig. Flertalet av dessa nio kommande böcker är ultraextra. Tyvärr är jag oförmögen att påskynda utgivningarna trots av tvenne förlag, och känns aningen överståndna nu i utgivning, men jag annullerar självfallet inte heller dessa, snarare måste jag kanske avlasta det på fler bokförlag att det inte drar ytterligare ut. Möjligen kan du nu också ta böckerna med mer distans, med ro, utan inflammerat och jag är borta. Varje bok är mycket annorlundare än de andra. Jag vågar lugnt påstå att ingen någonsin gjort något större  eller kommer någonsin att göra något alls lika stort för dig (om än delvis att litteratur är något fint och jämför med allt annat), det varken av dina föräldrar, din bror, din mormoder, för att inte alls nämna Karo, dina fd pojkvänner, din pojkvän, din blivande man, dina kommande barn, din hund, din psykiater, dina demoner, Friska torpets utomvarelser, ingen, inte ens du själv. Prova själv och skriva nio + två böcker om dig eller till dig, ser du att det är så föga ingenting. Det är nog så. Förneka gärna ändå och du inser det tids nog än mer och kraftigare. Här av ett skapande från det innersta utan like för dig, av ett så helt och hållet, mer oppslukande än något. Låt vara att jag kanske ändå inte visste vad du gick för. Men det ligger i ditt eget givna intresse att inte missa dessa böcker och inte lämna dem olästa, inte en rad. Jag skickar inte böckerna, enär du knappast ens öppnat min post på flera år i det här laget, så alldeles min tur att vara envis, skickar inte det som är allra mest uppenbart för dig, så du får verkligen själv skaffa böckerna. Din dumhet om du inte, och helt säkert gör du det inte heller.

När jag beklagade för några vänner att varit din stalker, hånskrattade de, att du som var värsta stalkern ändå som kom till mig och tog mig. Saker blir omvända och vänder sig tillbaka. Vi lyckas dock i fortsättningen, men inte med varandra.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det sista jag ännu vill säga åt dig, i bästa välmening. Sluta röka. Du vet inte hu förbannat synsk jag är, aldrig som jag belastade dig om min gåva härom, men så utomordentligt det, det händer inte sällan att jag vet innan när folk (oväntat) dör och det är förbannat äckligt och hemskt, och vet också ofta hur de dör, och kan veta när folk får sparken från sina jobb, i förväg när regeringschefter i avlägsna länder störtas i statskupper. För att nu nämna sådant som händer helt tydligt och exakt. Det är på ett sätt som inte kan förklaras av tillfälligheter, och hänt så himla många gånger. Om du inte slutar röka, råkar du ut för en hemsk sjukdom och dör på ett mycket grymt sätt. Tro mig. Det kommer så mycket tidigare än du alls kan föreställa dig, för dig. Du slipper detta endast med att sluta röka, och det snarare fortare än senare. Jag brukar aldrig varNa någon, dels skall man inte ingripa och jag vill inte helst bejaka min gåva, försöka istället förtränga det, dels tror folk ändå inte hur mycket man än lägger fram hemska exempel och belägg, ingen tror för egen del. Nästan aldrig som jag bejakar min säregna gåva, så jag gör ett enkom stort undantag för dig. Jag försöker inte göra mig märklig alls, är inget jag hittar på, absolut inte. Ibland går det dock fel i det synska, lite svårt att vissa gånger skilja på vanlig märklig tanke, poetiska författaruppslag och av det synska, men för dig, det är helt säkert. Du slutar ändå aldrig röka, jag vet också det förstås, om du nu ändå kunde använda din envishet kreativt. När jag sade åt din bror en gång att du skall sluta röka nästa sommar vilket du hade förkunnat åt mig av dig själv, gav han en speciell oppsyn som inte slog mig då utan först senare, svarade han &:så att du nog inte, och det var något han visste likafullt av orsaker.

Ha det bra i dälden och med din nya pojkvän. Det är kanské nåt fel på mig som gör att jag måste sluta skriva och tänka på dig, efter dessa tolv böcker / bokmanuskript, jag vet inte, men av en punkt som slutar. Det här är jättesvårt. Tack för allt du gett mig, så mycket insikter om vissa känslor, så jag glömmer aldrig dig, kommer alltid att tycka du är en underbar människa och du kan alltid vända dig till mig om du ändå vill. Jag respekterar om du aldrig vill höra från dig igen men om du vill kan du skriva till mig då och då, berätta vad som händer dig. Jag vet inte om jag ändå svarar sedan fastän troligen, om du ursäktar det, eller om du vill försöka. Du behöver inte säga nu något. Nej, det gör du ändå inte. Fan Emma, jag är så ledsen, jag gråter. Kommer att sakna dig. Aldrig mer en rad från dig, så är nog verkligheten besägas, och beklagas.

Och aldrig skall man gå på ett tänkt lustbesök till en kirurg, om allt jag oppsökte det stora provinssjukhuset. Jag skämdes härom det, förty trodde jag skulle komma på helt onödigt besök, närmast för lustens skull, i nyfikenhet, istället vill dåren till kirurg nu troligen operera mig. Jag föll omkull saltomortalt carnuus på långa skosnören när reparerade ett tacksägelsetak, skadade mig, bröt nästan nacken, inte mycket skador trots allt men ändå, och gud nåde vad det tog ont först, trodde jag skulle gå i klyv från axlar och rygg till os coccygis svanskotae, jag vreds formligen, led med mina skador en tid och tänkte att de går om av sig själv när blev betydligt bättre hela tiden, efter några dagar till över hälften bättre, om än inte kunnat endast sova på blott ena sidan nu i två månader och det är så förbannat slött det, att hela natten vara endast på en sida och tänka ännu på dig, men passade på att gnälla om värkarna nyligen hos forskarblodläkaren vid mitt besök där, och hon envisades att skicka en remiss till kirurgen på provinssjukhuset fastän jag bara egentligen tiggt kortisonkul® och värkmedel och jag tror det hade blivit bra av det tids nog, haft mycket mer skador efter andra akrobatgärningar, stuntmannaliknande görningar och saltomortalgräslighetligheter och blånadsgivna mönstranden härdat, två gånger har jag i livet t.ex. flugit som en projektil, och en gång slog en kompis mig i huvudet för full kraft med ett bollträ, än en allmänläkare hade affärdat mig nu med värktabletter och kortisonkul på sin höjd, men hon forskarläkaren var idel på för höga sadlar dra töm för att kunna spruta lite smörja i mig och envisades att jag skall till en kirurg för översyn närmare granskande. Själv tänkte jag, nå okay då om ni skall ha mig och springa på onödiga besök, bara roligt månntro att lusta hos någon dåre med tusen knivegg. Och hamnade inte till vilken kirurgarg som helst här för den delen, var självaste biträdande överläkaren. Kom alldeles tok för tidigt. Flanerade först därför i en stadspark, försökte döda några timmar, ack beräknat tiden så fel. Parkerade bilen vid ett residens för ett prästhögdjur, nära enda stället där man får gratisparkeringsplats vid parken och gick och lyssnade på en talbok till under en alm i skuggan av värmeböljan, en finsk finskspråkig deckare och nästan riktigt bra för den delen, den om inget mindre än en nytillsatt kommissarie vid namn Koskinen och hans fall med en bankrånare. Nog ännu mer framför prästhögdjuretets residents fanns en jättefin röd racerbil med tre avgasrör och suffletten var borta så den det luktade ny bil över hela parken och omnejden. Folk och flanörer vallfärdade till bilen ifråga, om all häpnad poserade vid den, fotograferades vid den, smekte den, rörde den och drömde om den. Såg så lustigt ut detta galna, att jag efter en stund inte stod ut mera och fick fly från almskuggan ett stycke ifrån. Vet inte om detta deras märkliga oppträdande hade något att göra med intermezzot några dagar innan när tre personer blev skjutna till döds nermejade i en öppen racerbil av en kortstubineman, även om den racerbilen inte alls luktade ny bil fastän de kanské varit högfärdiga i den mot honom stubineman som även tidigare hade skjutit åtminstone sin flickvän till döds, och så gick &:så någon i dummaste laget slaget av prästlågdjuren ut i offentligheten och förkunnade att våld beror på svenskans starka ställning, märkväl i Finland att påstå något så urlöjligt, värre idioti har man sällan ens hört från en präst, när han inte har något bättre att komma med kunde t.&.med hans fromma vara något att föredra, nog som alla älskade den nyluktande bilen, den bjöd på folkstämning. Straxt sedan efter en stund därifrån jag persona kommer snart fram till det stora provinssjukhuset. Anmälde mig, för tidigt, så gick omkring en stund där, jo kom på, slog till mot det lättaste stället för en aktion och ett intermezzo, av tillslag i själva Gipsparadiset, vidare i Obduktions- et patologhelvëtet. Kände en gång en sjuksköterska som gav åt mig en fin antik pincett, och hon lovade att för mig göra en större nattlig räd mot hennes Gipsparadis som var ett det mest överlägset lätta tilltagets ställe, ett alltid nästan öde lämnat under mörka delen av dygnet, gipsformer som man av någon anledning inte gjorde nattetid, så därifrån allt hämta metalliska grunkor åt mig även om hon sa att där inte finns alltför hän av dem visserligen, och vi pratade om det hän nästan hel vinter, planerade hennes kupp många gånger, men alltid när hon hade nattskifte så var det fullt kaos, slutligen tröttnade vi bägge på den ofullbordade idiotien och det hördes aldrig mer heller något från henne. Här nu på ort och ställe skulle jag istället kolla, om huruvida det egentligen är metalliskt fattigt på de där gipsparadisen, och så till Patologhelvetet, som är emotsatsen till det vita fastän lika lätt åtkomligt, dessa ofta obevakade rum. Korrekt som Gipsparadiset icke har överhövan med blank metall frånsett sköljytor och vagnar, ej heller by cameraövervakat, men lite smått och gott att fynda bland trots allt, egentligen så mer än hon sjuksköterskan hade ljugit. Jag anar dock att blir tagen på bar gärning, så börjar med att ta ett vattenglas tillredo tillgodo tillhanda, och väl när jag beplockat fram lite roliga grunkor, lite suvenirer, en del minnessaker liksom från besöket till kirurgargen, att ta hem och med mig, och vart sätta dem här, min tanke, så får söka efter en förpackning som är tillika kamouflagé et emballagé med det samma, fixat fort, här finns lämpligt med fyllnadsmaterial om något, hur mycket som helst egentligen, allt är vitt nästan av det, för minsann inte bra att direkt stoppa grejor på sig under kläderna, kan ju inte komma till kirurgargen som självaste metallmannen, eller som saxmannen, som knivmannen när han ändå ber om att jag blottar mig, inte att skramla av sig metallen där i varje fall, och nog mitt paket är snart färdigt ihopplockat och inslaget, men mycket riktigt blir tagen på bar gärning här, satan &:så, nu gäller goda råd, nej hjälper inte annat än spela dåre, av dem som det ju finns överhövdan ändå och som ingen riktigt kan något mot, så dricker inte heller från glaset utan i all lust sörplar direkt från kranen helt oförhappandes, helt oförblommerad, gurglar och skvätter, sköljer ansiktet och under armarna, utan notis att är tagen på bar gärning och så tager jag ett skynke och torkar munnen. De gapar på mig, kandidaten, sköterskan och patienten, stirrar på mig. Kandidater är aldrig ett problem, de är egentligen vettskrämda över hela sin existens och fattar aldrig riktigt varför de överhuvudtaget riktigt hamnat där hän, men de äldre sköterskorna, de är helt överlägset värst, den här frågade någonting vilket jag inte brydde om att höra eller förstå. Jag tar förvisso mitt paket som nästan skramlar som en kinesisk metallfabrik, och de stirrar ännu mer, tror kanské något och jag avdunstar med dåraktigt resolut blick, än dåraktigare var minspelet på mig och hasplat ur mig något ingen förstod, ingen ens kunnat förstå, inte ens jag själv av alla, möjligen tror de jag är civilklädd överlägsen doktor, eller avrustningskonsult, vad annat egentligen. Puh, det var fan nära ögat, säger jag. Nå nu trippar jag iväg till Patologhelvetet ännu, lika bra fortsätta, där som det förstås går bättre, finns dessutom det jag alltid önskat mig, en såg som man sågar bort cementerade munnar eller elegant får upp skallben medelst för att ta ut det av innanför. Vet nu förstås inte om jag direkt behöver en sådan av allt, åtminstone knappast för den egentliga avsikten med donet, men kanské bra att ha i varje fall och visst går det väl även att såga kakelplattor med den när jag skall kakla i badrummet en vacker dag någon gång ännu, om inte för annat, ifall jag nu överlever förutsatt. Får lite paketera om här, måste få slut på det förbannade skramlet, kan ju inte gå omkring som skrammelmannen precis, men här finns inget förpackningsmaterial, inget vitt, bara svarta likpåsar, dessa body-bags, nå jag paketerar om i mitt befintliga. Ser ett lustigt föremål som kommit med, ett minilitet smalt metalliskt trollspö, kan inte för min herre gud komma på vad grunkan är ämnad till, om inte en rensare för penis, fastän tänker minsann inte testa den och vad tusan fanns den för i Gipsparadiset, knappt använd, rengjord senast för tre år sedan enligt förpackningen. En sax är också lite extra kul, man ser måttet på det man klipper emedan man klipper. Andra saxar är lite som de gamla fisksaxarna men med förgyllda handtag. Sedan ännu på ett ärende innan till kirurgargén, att tigga eller finna den där danska svampen som är svindyr. Sedan landar jag arme, en fredag kväll klockan fem i strax, ganska idealisk tid, framför biträdande chefkirurgens rum i väntan på att släppas in ganska snart, han jobbar visst övertid, fastän märker hur förbannat det ändå allt skramlar vid mig när gör något mera rör på mig, det suvenirade alltjämt talar sig. Men herr kirurgargen, biträdande överläkaren slutligen är en allt snabb carl, han tar in sina patienter och slänger ut dem efter blott fem minuter, på löpande band, lemlästade och snart döende oförlösta hasar folk sig in dit, och nära gråtfärdiga kommer de ut med sanningar. Jag blir inkallad i förtid t.&.med, och sätter ner min skramelförpackning i stengolvet och naturligtvis tycker jag det skramlar som en metallmanufaktur, men carln ger helt blanka fan i det, tur nog, en som inte orkar vara nyfiken, inga öron på spets, inga extra ögon, inte som det förstås angår honom vad jag bär på. Eller kanské inte frågade eftersom jag rätt mycket vägrade tala finska först och han måste bemöda sig på svenska, självfallet frågar han inte extra då, så dålig på svenska trots sin svenska patronym med lamm. Nå, han börjar riva i mig, böja på mig, dra i mig, töja ut mig, slå mig, nästan lösgöra mig från mig, allt möjligt elakt han får för sig. Säger att jag har troligen allt möjligt som är sönderrivet, "sisäisiä repeämiä", och undra inte på det så mycket som han rev, och hugger i glatt att det fixar sig i så fall med operation. Jisses, jag dör på hans bord, eller lite efteråt, blöder ju som en slaktgris så otroligt mycket och länge, så de kommer att döda stackars mig om ett enda blodflöde, får för alla mina synder, de hämnas trots sina mänsklighetens hästhippokratiska försäkranden och kodexar, men han lovar att nog hålla contakt med den där blodläkaren rådfråga. Först på magnetröntgen skall jag, sedan konstateras det om hurudana skador jag har och det aveavgöres om jag slipper undan operation(er) eller inte. Kan förstås vara en dåre som vill utmana, att får skära i mitt blod. När jag kom ut från honom, efter mina dryga fem minuter, återstod bara ännu en sak här, att dricka en massa glas av sjukhuset gratisvinbärssaft fastän onödigt svag blajig saft, och så fick jag ett smärre eller värre hysteriskt skratt och gick därifrån. De brukar ju taga magnetröntgen främst just för operationers skull (på organ och hjärna förstås inte så enbart därför det.) Jag tror väl att slipper undan fastän börjar vackla nu i min oppfattning, den där knivdåren däremot verkade helt inne på att det kan bli, nu börjar jag ett dygn senare nästan tro på honom redan, i natt kunde jag igen inte alls sova på högra sidan, inte ens en knapp timme jag kunna på sistone. Jag som alltid varit så säker på att aldrig kommer att bli opererad. Jävla de där långa skosnörena på mina bekväma dojor.

Farväl. Du, ha det nu riktigt bra. Många många kramar.

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Edgar Varèse – en ljudets mästare och befriare

Vi upplever nu en tid när det ekonomiska tänkandet ramar in våra liv som ofta saknar meningsfullt innehåll. Konstens kraftkälla, som Varèse såg som en huvudrollsinnehavare, behövs mer än någonsin. Vem ...

Av: Percival | Musikens porträtt | 04 augusti, 2012

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 5

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Utopiska geografier | 10 Maj, 2017

Vilhelm Moberg- En väldig grep i sin samtids kompost

Det finns en andaktsfull helighet i omnämnandet av författaren Vilhelm Moberg, en sakral vördnad för den väldige smålänningen där epiteten och metaforerna kring författaren tycks har rötter fotade rakt ned ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 augusti, 2010

Simon O Pettersson. Den tübingska estetdöden

Friedrich Schlegel skriver i ett fragment: ”Nur derjenige kann ein Künstler sein, welcher eine eigne Religion, eine originelle Ansicht des Unendlichen hat.“ Jag tror detta är en korrekt uppfattning. Poesi ...

Av: Simon O Pettersson | Utopiska geografier | 03 mars, 2014

Skolan i Aten av Rafael

Jag läser som jag vill och funderar som jag tänker

De lärda må tvista med de olärda om vad som kan vara god litteratur. Kan det möjligtvis vara så, att läsandet av vissa böcker höjer såväl känsla som intellekt ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 10 september, 2015

Veckan från Hyllan. Vecka 39, 2012

Sverige regeras av ”Det nya arbetarpartiet”. Deras huvudkonkurrent är det gamla arbetarpartiet. Lite märkligt att de två största partierna vill kalla sig för arbetarpartier, nya eller gamla, när de samtidigt ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 22 september, 2012

Mauro Luppichini. Arktis

Mauro Luppichini är en italiensk författare. Han har dock bott i Sverige i fem decennier och arbetat bland annat som bibliotekarie i Uppsala. Men han har alltid skrivit och publicerat ...

Av: Mauro Luppicchini | Utopiska geografier | 02 december, 2013

Landet som är vårt land är sig inte längre likt

Landet som är vårt land har förändrats, och förändrats i grunden. Jag tror det började med Kjell-Olof Feldt, en gång finansminister vid Ingvar Carlssons sida. Minns ni hur han allvarligt ...

Av: Crister Enander | Essäer om samhället | 17 oktober, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.