Lizzie Lundberg och den naivistiska konsten

I Sverige började man efter sekelskiftet 1900 uppskatta konst som tidigare missförståtts och föraktats, den naivistiska och den naiva. Den svenska naivismen uppstod närmast som en reaktion mot modernismen och ...

Av: Lena Månsson | 30 augusti, 2017
Kulturreportage

Litteraturen är språket, litteraturen är människan

Om Gayatri Chakrovorty Spivak Gayatri Chakrovorty Spivak, den produktiva nutida feministisk-marxistisk-dekonstruktivistiska litteraturkritikern, ofta kritiserad för sin svårtillgänglighet genom ett språk som endast talar till de invigda, men trots det populär som ...

Av: Anna Nyman | 28 april, 2008
Essäer om politiken

Brasilianska filmfestivalen. Möte med Marilia Rocha

Tack vare föreningen Brasilcines organisation har Stockholm under sju års tid haft möjlighet att skåda det absolut bästa som Brasilien har att presentera när det gäller filmindustri. Men Brasilien har också ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 23 november, 2012
Filmens porträtt

GIBCA – Fernando Sanchez Castillo gräver där han står – och minns

Lund 2010 En gång fick jag i uppdrag skriva om en konstutställning i min hemstads studenttidning, Lundagård. Utställningen skulle invigas med att ett stort huvud av brons rullades genom universitetets centrala ...

Av: Frida Sandström | 23 oktober, 2013
Essäer om konst

Erotiskkrönika 02 Telegram från kamrat Maxim



altEtt hospisgram [(fastän eg. nog endast) e-mail som, med speciella marginaler] från kamrat Maxim, ifrån stora världen låte, kom om hans evigt fortsatta och alltid lika oföränderliga, fullt besvärliga kvinnoaffärer mellan sin ryska, fransyskan och 90%sfinlandssvenskan. För en vecka sedan utropade han sig i egna ord "äntligen" myntad fri från de där kvinnorna, aldrig mer dem. Ryskan, sexslaven, hade slutligen gett upp efter fem år av förnedring, han hade gjort nästan allt tänkbart med henne och aldrig gjorde hon slut, en värre igel till kvinnan kunde han inte ens författa om, slängt ut henne de otaliga gånger men hon har bara alltid vägrat att lämna honom och ständigt funnits kvar, närmast av en olöslig fysisk ekvation, slutligen plötsligt omgående sa hon bara att nu räcker det Maxim, adjö Maxim, lämnade hon kamrat Maxim om en blott lätt kram, varpå han enbart jublade då som aldrig tidigare och hon stack iväg. Och fransyskan och han kamrat Maxim som i sex och ett halvt år tävlat om att göra slut och ytterst sällan träffats, när ena gör slut blir den andra hängivnare och ånger, alltid ändå på något sätt bundit sig åter om varann, fastän skriver och ger åt varandra de mest målande psykfelsdiagnoser och försonas efteråt, aldrig överträffar varandra med att ta avstånd fastän bygger sina barriärer ställt och skryter för varann om sex på annat håll men prisar den andra, dock har hon konsekvent vägrat att lämna honom (helt ifred) så länge ryskan funnits på tapeten, störts av henne ryskan, svartmålar henne gärna, vet berätta hur lömsk den där ryska sexslaven är, fuskar t.&.med med p-tabletterna, dock som fransyskan inte heller lämnat sin förbannade bergsget (pseudopojkvän) till förmån för kamrat Maxim som hatar den där bergsgeten, säger henne att allt eller inget enda som, älskar henne trots allt, om villkor bergsgeten skall först stritta åt helvete och aldrig mer dyka upp någonstans,

än omedelbart när hon lyxfransyskan hörde att ryskan äntligen gett sig av och gjort sig kvitt kamrat Maxim, var hon inte sen med att meddela att hon satt bort Maxim för gott, blott hennes mest lakoniska adjö hittills (även om hon kort tidigare skickade ett fantastiskt stort paket från Paris som innehöll en stor mängd mindre allslags parissuvenirer och omtalade bakverk paketerade i allsköns pariskartor med inringade platser förutom ett vackert övertalningsbrev + flygbiljetter att han skulle komma och beträffa henne, så helt fantastiskt romantiskt och nu då ändå klart adjö. Och den 3:e kvinnan, tröstpriset i fri reservsex, 90%sfinlandssvenskan, en frikyrklig dansflicka som gör djävulsbesvärjelser och blev på smällen tre gånger av en bilkarl och ville gärna tillbaka till kamrat Maxim, var dock obehindrat lätt att bli kvitt ånyo, ett enda gräligare gräl hänt ungefär och beskedlig dynga över räckte för det till, egentligen bara att han sa åt henne att att att han inte orkar med hennes sex, hon drog och slängde ut kamrat Maxim även från sin Facebook (Anletsboka) t.&.med, tog åt sig för inget tydligen. Kamrat Maxim var nästan lycklig för första gången sedan första grälet med vackra fransyskan, fri från allt ställningskrig som det emellan raserat i över ett halvt decennium, om kärlek som vägrar sluta och vägrar börja på nytt alltsammans tillsammans, enär den ena inte den andra som, i evigt turvis, allt reste glad i hågen befriad till sin mormor(s lägenhet, tänkte att han skulle få ha hennes rum inpå hösten långt när inga svampar mera växer i den ryska norra skogen, av en tillflykt, en exil, bara skriva roman där, ändå då bestämmer sig snälla oppoffrande mormodern omgående att hoppar över sin datsja och all sin trädgård och svampskogen för i år, för honom, att måste enbart trösta kamrat Maxim och vakta honom för att inte får någon ny fördärvad kvinna över sig som förgör honom fina barnbarnet, problemet är bara att stadsbostaden inte är överhövan stor precis den, som ett inklämt ryskt mått smått, kamrat Maxim hamnar vistas i ett avlångt kök stor del av tiden, mormodern har nämligen tämligen konstiga vanor trots allt, fortsättningsvis ropar hon slyna et dito i sömnen, det formellt åt sitt kattskrälle, men menar nog det oaktat de där kvinnorna i kamrat Maxims liv, är han helt säker på som, och hon lägger sig jättetidigt än istället stiger upp klockan tre på natten och börjar sina morgonprocedurer bäst då. Kamrat Maxim håller på och bli retligt galen efter blott en smärre vecka där men har rätt slut på pengarna för att gå vidare för tillfället, om inte mormodern säljer hela datsjan och ger åt honom en beskärd del, är kvar där i trånga bostaden, vet säga. Det dröjde &:så bara en vecka, så kom fransyskan åter ännu mer mera tillgiven beskärd än någonsin tidigare, ett brevledes, ber om honom, skickar nya flygbiljetter och ett nytt äkta ave gubben i lådapaket, lovar sig själv som den bästa överraskningen någonsin, utlovar dessutom att hon förgiftat bergsgeten om kamrat Maxim kommer och hälsar på henne, att bergsgeten ligger sjuk sedan och får inget ur sig när Maxim är där, att hon har all tid enbart för Maxim och en undanröjd bergsget bakom sig, och snart skall han vara förpassad eller eliminerad helt och hållet om så, hon allt och enkom för kamrat Maxim efter allt som tidigare kommit dem i vägen, inte heller första gången han evinnerlige bergsgeten för den delen ligger nere förgiftad, om vart av fransyskan och kamrat Maxim tidigare, är en allt fan seg fysioterapeut med mer liv försedd än vad kattskrällen nära besitter. Det skriftliga contraktet emellan fransyskan och kamrat Maxim att de inte skulle träffas på tvenne år, har för övrigt löpt ut, det som de höll först som en helig pakt, senare ensidigt hotade bryta, nu fritt fram. Och så bedröjde det inte länge heller innan hon ryskan meddelade att det bokat sig för flyg till Moskva, kommer dit för att ställa upp på nytt och bättre an akter än något tidigare ännu, instuderat nya sätt nämligen som. Mormodern bäst vässar visserligen redan sina allsköns svampknivar i köket och hotar byta ut katten mot raggargblodhund. Och allt är redan ganska likt i kamrat Maxims liv, bara förstås 90%sfinlandssvenskan som är mer resolut hållen, tyst och besviken i Berlin går omkring, men lär krypa fram ännu vad det lider ske. Mig aldrig déjà vu, drar jag alltid en slags liten lätt suck när får nya andra fler hospisgram från herr kamrat Maxim om hans dessa kvinnor och besannade kärlekar, hur lätt jag slapp undan, romanpersona Heidi som bara försvann bortåt lagerträdet på ett femfält och aldrig kom åter mera, och det där fallet med Emma, hon som en gång sa att hon hade varit min stalker om jag inte hade viljat bli med henne, så tvärtom det &:så går hänt sagt. Leve kamrat Maxim.

Stefan Hammarén

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Fotokomposition  Hebriana Alainentalo

Poetisk form eller formens poesi

Käre läsare, tanken på förståelse blir inte av följdintresse - allt kan ändras, kastas om. Det är enbart skilda känslodjup som texten vill frammana. Detta genom det mest förbjudna – ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 11 december, 2015

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 Maj, 2014

Augustinus och Sanningen

Filosofen och kyrkofadern Augustinus skriver i Bekännelser från 300-talet om ett begär efter smärta, som han får utlopp för på teatern. Men det är en smärta som bara får finnas ...

Av: Hedvig Ljungar | Gästkrönikör | 10 april, 2014

August och lasterna

Den pietistiska tron, en from riktning inom kristen religion, präglade August Strindbergs uppväxt. Modern Nora, som dog i lungsot när August var tretton, bad till Gud och sökte tröst hos ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 04 juni, 2011

Eleonora Bru · Dikter

Bild: Hebriana AlainentaloOm det inte var för ditt ansikte som vänder sig om hela tiden blir denna rörelse en gåta som smugit sig igenom två hundra år, för att passera ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 16 oktober, 2008

nya dikter av Carsten Palmer Schale

Carsten Palmer Schale som poet inför det nya året

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 11 januari, 2017

Tidiga Petrarcaspår i nordisk litteratur

The importance of Petrarch’s (1304-74) poetry has been immense. Lars Burman 1993 Icke sedan 600-året för Francesco Petrarcas födelse har den italienske poeten, filosofen og lärofadern fått så mycken uppmärksamhet i Norden ...

Av: Søren Sørensen | Litteraturens porträtt | 04 februari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts