En porrkrönika från Loserförfattarfabriken del II

blivit lätt i bruksanvisning närmare stådd, ändå fastnade detta, penumbran bockade i lock om opp höjt ovanfört, palindromt är förstört ditt namn karbottnat på språk, tillrop, vilje, rikt; krypin plus ...

Av: Stefan Hammarén | 17 januari, 2012
Stefan Hammarén

Ett självporträtt: Sensuellt och färgstarkt

Under en tid har jag upplevt att jag står på en välvd bro och tittar ner i vattnet. Mitten på bron har blivit min fasta punkt i tillvaron. Landskapet på ...

Av: Helena Svensson | 01 januari, 2011
Konstens porträtt

D'Annunzio, Michetti och Jorios dotter

Plötsligt fylls det lugna torget i en by i Abruzzo i mellersta Italien av förtvivlade skrik. En ung, vacker, skräckslagen kvinna kommer springande. Hon förföljs av en skock berusade, liderliga ...

Av: Johan Werkmäster | 16 maj, 2010
Essäer om konst

Celans Geburtshaus in Czernowitz. Foto Wikipedia

Paul Celan - verkligheten och sanningens dubbeltydiga språkbärare

Den tyskspråkige lyrikern Paul Celan (1920-1970) framstår idag som en av vårt förra sekels stora modernister. Med sina rötter i den judiska mystiken tolkar hans poesi 1900-talsmänniskans hemlöshet och längtan ...

Av: Linda Johansson | 26 april, 2015
Litteraturens porträtt

Erotiskkrönika 02 Telegram från kamrat Maxim



altEtt hospisgram [(fastän eg. nog endast) e-mail som, med speciella marginaler] från kamrat Maxim, ifrån stora världen låte, kom om hans evigt fortsatta och alltid lika oföränderliga, fullt besvärliga kvinnoaffärer mellan sin ryska, fransyskan och 90%sfinlandssvenskan. För en vecka sedan utropade han sig i egna ord "äntligen" myntad fri från de där kvinnorna, aldrig mer dem. Ryskan, sexslaven, hade slutligen gett upp efter fem år av förnedring, han hade gjort nästan allt tänkbart med henne och aldrig gjorde hon slut, en värre igel till kvinnan kunde han inte ens författa om, slängt ut henne de otaliga gånger men hon har bara alltid vägrat att lämna honom och ständigt funnits kvar, närmast av en olöslig fysisk ekvation, slutligen plötsligt omgående sa hon bara att nu räcker det Maxim, adjö Maxim, lämnade hon kamrat Maxim om en blott lätt kram, varpå han enbart jublade då som aldrig tidigare och hon stack iväg. Och fransyskan och han kamrat Maxim som i sex och ett halvt år tävlat om att göra slut och ytterst sällan träffats, när ena gör slut blir den andra hängivnare och ånger, alltid ändå på något sätt bundit sig åter om varann, fastän skriver och ger åt varandra de mest målande psykfelsdiagnoser och försonas efteråt, aldrig överträffar varandra med att ta avstånd fastän bygger sina barriärer ställt och skryter för varann om sex på annat håll men prisar den andra, dock har hon konsekvent vägrat att lämna honom (helt ifred) så länge ryskan funnits på tapeten, störts av henne ryskan, svartmålar henne gärna, vet berätta hur lömsk den där ryska sexslaven är, fuskar t.&.med med p-tabletterna, dock som fransyskan inte heller lämnat sin förbannade bergsget (pseudopojkvän) till förmån för kamrat Maxim som hatar den där bergsgeten, säger henne att allt eller inget enda som, älskar henne trots allt, om villkor bergsgeten skall först stritta åt helvete och aldrig mer dyka upp någonstans,

än omedelbart när hon lyxfransyskan hörde att ryskan äntligen gett sig av och gjort sig kvitt kamrat Maxim, var hon inte sen med att meddela att hon satt bort Maxim för gott, blott hennes mest lakoniska adjö hittills (även om hon kort tidigare skickade ett fantastiskt stort paket från Paris som innehöll en stor mängd mindre allslags parissuvenirer och omtalade bakverk paketerade i allsköns pariskartor med inringade platser förutom ett vackert övertalningsbrev + flygbiljetter att han skulle komma och beträffa henne, så helt fantastiskt romantiskt och nu då ändå klart adjö. Och den 3:e kvinnan, tröstpriset i fri reservsex, 90%sfinlandssvenskan, en frikyrklig dansflicka som gör djävulsbesvärjelser och blev på smällen tre gånger av en bilkarl och ville gärna tillbaka till kamrat Maxim, var dock obehindrat lätt att bli kvitt ånyo, ett enda gräligare gräl hänt ungefär och beskedlig dynga över räckte för det till, egentligen bara att han sa åt henne att att att han inte orkar med hennes sex, hon drog och slängde ut kamrat Maxim även från sin Facebook (Anletsboka) t.&.med, tog åt sig för inget tydligen. Kamrat Maxim var nästan lycklig för första gången sedan första grälet med vackra fransyskan, fri från allt ställningskrig som det emellan raserat i över ett halvt decennium, om kärlek som vägrar sluta och vägrar börja på nytt alltsammans tillsammans, enär den ena inte den andra som, i evigt turvis, allt reste glad i hågen befriad till sin mormor(s lägenhet, tänkte att han skulle få ha hennes rum inpå hösten långt när inga svampar mera växer i den ryska norra skogen, av en tillflykt, en exil, bara skriva roman där, ändå då bestämmer sig snälla oppoffrande mormodern omgående att hoppar över sin datsja och all sin trädgård och svampskogen för i år, för honom, att måste enbart trösta kamrat Maxim och vakta honom för att inte får någon ny fördärvad kvinna över sig som förgör honom fina barnbarnet, problemet är bara att stadsbostaden inte är överhövan stor precis den, som ett inklämt ryskt mått smått, kamrat Maxim hamnar vistas i ett avlångt kök stor del av tiden, mormodern har nämligen tämligen konstiga vanor trots allt, fortsättningsvis ropar hon slyna et dito i sömnen, det formellt åt sitt kattskrälle, men menar nog det oaktat de där kvinnorna i kamrat Maxims liv, är han helt säker på som, och hon lägger sig jättetidigt än istället stiger upp klockan tre på natten och börjar sina morgonprocedurer bäst då. Kamrat Maxim håller på och bli retligt galen efter blott en smärre vecka där men har rätt slut på pengarna för att gå vidare för tillfället, om inte mormodern säljer hela datsjan och ger åt honom en beskärd del, är kvar där i trånga bostaden, vet säga. Det dröjde &:så bara en vecka, så kom fransyskan åter ännu mer mera tillgiven beskärd än någonsin tidigare, ett brevledes, ber om honom, skickar nya flygbiljetter och ett nytt äkta ave gubben i lådapaket, lovar sig själv som den bästa överraskningen någonsin, utlovar dessutom att hon förgiftat bergsgeten om kamrat Maxim kommer och hälsar på henne, att bergsgeten ligger sjuk sedan och får inget ur sig när Maxim är där, att hon har all tid enbart för Maxim och en undanröjd bergsget bakom sig, och snart skall han vara förpassad eller eliminerad helt och hållet om så, hon allt och enkom för kamrat Maxim efter allt som tidigare kommit dem i vägen, inte heller första gången han evinnerlige bergsgeten för den delen ligger nere förgiftad, om vart av fransyskan och kamrat Maxim tidigare, är en allt fan seg fysioterapeut med mer liv försedd än vad kattskrällen nära besitter. Det skriftliga contraktet emellan fransyskan och kamrat Maxim att de inte skulle träffas på tvenne år, har för övrigt löpt ut, det som de höll först som en helig pakt, senare ensidigt hotade bryta, nu fritt fram. Och så bedröjde det inte länge heller innan hon ryskan meddelade att det bokat sig för flyg till Moskva, kommer dit för att ställa upp på nytt och bättre an akter än något tidigare ännu, instuderat nya sätt nämligen som. Mormodern bäst vässar visserligen redan sina allsköns svampknivar i köket och hotar byta ut katten mot raggargblodhund. Och allt är redan ganska likt i kamrat Maxims liv, bara förstås 90%sfinlandssvenskan som är mer resolut hållen, tyst och besviken i Berlin går omkring, men lär krypa fram ännu vad det lider ske. Mig aldrig déjà vu, drar jag alltid en slags liten lätt suck när får nya andra fler hospisgram från herr kamrat Maxim om hans dessa kvinnor och besannade kärlekar, hur lätt jag slapp undan, romanpersona Heidi som bara försvann bortåt lagerträdet på ett femfält och aldrig kom åter mera, och det där fallet med Emma, hon som en gång sa att hon hade varit min stalker om jag inte hade viljat bli med henne, så tvärtom det &:så går hänt sagt. Leve kamrat Maxim.

Stefan Hammarén

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Arthur Adamov. Skrivandet, ett andrum som gjorde den oundvikliga fångenskapen lite mer uthärdlig

I gruppen av teatermän, som under 1950-talet dominerade de intellektuellt präglade och exklusiva scenerna på den vänstra stranden i Paris, utmärker sig Arthur Adamov på många sätt. Huruvida denna, icke ...

Av: Cicilia Traband | Reportage om scenkonst | 24 september, 2012

”En kulturskandal av stora mått”

1947 inträffade ett märkligt fenomen, när en rad arbetarförfattare och kulturprofiler understödda av tidskrifterna Vi och Folket i Bild gick ut med ett manifest som krävde att tilldelningen av ransonerat ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 20 mars, 2012

Den samiska shamanen och vismannen - fakta och reflexioner

De största fördomarna mot samer berör enligt min mening samisk shamandom som har ansetts bygga endast på vidskepelse och ännu oftast ses så. Etnologen dr Gabriele Herzog-Schröder i München säger ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 21 oktober, 2014

4. Ingrid

Ingrid öppnade ögonen som hon reflexmässigt stängt för höstsolen som sköt in genom fönstret. Det skulle kanske bli årets sista fina höstdag, med hög luft och gulnade blad som långsamt ...

Av: Ingrid | Lund har allt utom vatten | 06 januari, 2012

Omöjlig intervju med Aleister Crowley – del 2 av 666; att uppfylla sig…

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz, Freke Räihä | Essäer | 09 augusti, 2012

Svetlana Petrova “Edouard Manets Olympia med katten Zarathustra”

Virala memelingar-  min feta katt och andra kändisar i konsthistorien  

Det var många kändisar som avled under 2016 som David Bowie, Leonard Cohen, Prince och George Michael. För att definiera vem som är en kändis kan man idag räkna antal ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 20 januari, 2017

22. Kjell

Kjell sjunker ner på stolen i hallen. Mor är död, inget kan ändra på det. Han börjar snöra på skorna som han nyss klivit ur. Döden kommer aldrig vid en ...

Av: Kjell | Lund har allt utom vatten | 11 maj, 2012

"Jag måste utplåna fantasin / Jag måste utveckla föraktet"

Om Johan Jönson, en textmaskin på liv och död och om realismen och litteraturens repressiva tolerans. Johan Jönson har genom att ta tag i det ogripbara nått en svart realism. En ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 02 mars, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.