Simon O Pettersson - Sydtysk afton

Simon Pettersson – Fil. stud. med breda humanistiska intressen. Skriver i flertalet genrer. Söker inte medvetet att skriva i någon viss stil, men i den mån han kan analysera sina egna ...

Av: Simon O Pettersson | 25 juni, 2012
Utopiska geografier

Baksmällan

Så där ja. Då är valfesten över för den här gången, och valvakan har övergått i politisk baksmälla. Det blev också som jag befarat. Oskuldens tid är över. Nu tänker jag ...

Av: Ulf Persson | 23 september, 2010
Gästkrönikör

I skuggan av ljuset. Om Gregory Crewdson

Ingenting kan väl vara mer trendriktigt inom konstvärlden just nu än foto. Kulturhuset i Stockholm har dock satsat på denna konstform i ett antal år och har generöst bjudit på ...

Av: Nancy Westman | 26 mars, 2011
Konstens porträtt

Ett anständigt liv? Romernas situation i Sverige

På teve visas ett program om de sju dödssynderna, varav likgiltigheten är en. Mötet människor emellan inrymmer ett hopp om att bli förstådd. Utan förståelse infinner sig likgiltigheten, man ...

Av: Lilian O. Montmar | 23 februari, 2010
Essäer om samhället

Postemmakrönika 4



altEnorma energimängder frilägges nu när jag inte mer är författare, med en massa onödiga sysselsättningar, har flera nätter renoverat gamla läderband (mest halvfranska) (och när jag behövde några prickar lim blandar jag ihop till ett helt téfat och vill limma en massa ihop), och plumsade flera km i halvmeter snö i en frusen bäck, äter (i dessa tider) oerhörda mängder glass förutom också många gullökar, blivit helt galen i lök, och hänger om surrealistiska tavlor, ser på rymdfilmer, och allt möjligt (gör). Känner mig plötsligt inte ens onyttig som tidigare under veckan, fastän jag skottade snö, flera timmar till ingen nytta. Idag ska jag plantera om kaktusar (har rätt många faktiskt, som aldrig blommar). Funderar också på att snart byta badrumskranar, men kanske låter jag bli fastän beställde två kranar och en tvålställningsuppsättning, som ser konstiga ut (supermodern design där).

Får säkert ännu mer problem med tullen. Hatar byråkrati mer än nånsin tidigare, även om jag tillochm. håller på och övervinner det. Och när jag renoverade böcker läser jag i en om författaren Sven Stolpe, en som jag aldrig hört om ett ord, f. 1905 och boken är från 1932 just när han publicerat sig några år, står att han utvecklade en hektisk och intensiv produktivitet, hans tidskrift framstått som ett språkrör för en mera radikalt sinnad yngre falang, liksom jag misstänker mig inte ens hört om hela falangen därom, vart de också drunknade. Och i en annan sporadisk bok hittade jag en gammal nu lögndevis till Chicago stad, ett "urbs in horto", vilket råkar behövas bättre till skalbaggsboken än för vad Chicagos trädgårdsälskande politiker de faktum tycker sig behöva uppleva där sina forna plitares omtanke, trots sina två majskolvsskyskrapor i form, blir nu bra ordrekvisita för en viss tidigare skulle skalbagge, och ännu bättre för en annan sak, det där manuskriptet släpper mig inte helt, fortfarande trots att det bör. Sådant för stunden. Men nu måste jag få det där tilllägget inplacerat.

Och som jag tidigare hävdat, att en skrivande man syndar (skyndar) inte så länge han gör det (skriver), men nu inser jag, en skrivande (skildrande man (jag) är inte heller självdestruktiv så länge han (jag) uttryckligen skriver, än nu när jag fått slött som icke-skrivande författare, tillbringade jag hela natten med att rengöra polska apoteksporslinsmortlar (el. porslinsapoteksmortlar [porslinspolska]) jag fick till julklapp, nå inget fel med det ännu (att jag fick dem eller att de rengjordes), ehuru de blev rena vita från mörk polsk hundraårig smuts, det självdestruktiva däremot, jag åt morgonmål från den största av dem, och drack mjölk från den tillhörande måttkannan. Per se, man måste ju tro på sitt åstadkomna, att jag vill tro på att de blev jätterena, å andra sidan i boken tvivlar jag inte så mycket på att inte den kantiga måttkannan som liknar en modern designgräddsnäcka, lite den som finns i silverservisen som Finlands president har för att vara lika konstig som ämbetsbostadens arkitektur, fastän min kanna är polsk och hundra år blev ren som ny, för kannan har porslinsglasyr också inne, däremot mortlarna, de saknar det och är sträva i skålen (lättare att pulvra då, att gnida), därför som jag plågas och frestas av tanken, om det gått in gift där, som rengöringen inte kunde slita bort, vilket ändå sedan kommit upp med mjölk och småbarnsflingorna in i mig, flingor som låter som om man åt skalbaggstäckvingar, därför som dom är värda att ätas överhuvud (för ljudens skull), å andra sidan vänd vill jag vara mycket övertygad om att det var nyttiga ämnen och rötter som mortlades och blandades i det polska Apoteket för denna mortels del, och arsenikdito hade vanligtvis egen text på morteln, denna största mortel saknar brukstext, således av nyttoämnen för invärtesbruk och inte så stor skillnad vilket man mortlar av bra, inte som man ändå aldrig kan veta och mycket oroande i sammanhanget, att morteln har en hällsnibb, igen åter ett bra tecken att den är så stor och tung, alltså morteln (och snibben, ty det hade i så fall räckt att förgifta hela Lodz), slutligen som den polska smutsen kan vara långt farligare, eller så kan mina starkare rengöringsmedel vara det, som nog tvättades bort med mildare medel (men ändå inte lika bra som smutsen i sig, trots allt kanske då inte sköljt tillräckligt (som man aldrig gör slutligen), sist som jag i ett sista påhitt hällde starksprit dit, något som ändå kan tvärtom väcka gifter till nytt liv, dessutom är min diskborste av okänt ursprung, eftersom jag fått den som begagnad av en dåre, en dåre som tycke att jag är en bra prick (fastän han kände mig endast en halv timme), varför han skänkte hela sin städgarderob och sina parfymer (samt målfärger) när han flyttade till norr straxt under Lappland geografiskt (ville inte ens ha med sin dammsugare) (en dammsugare som var så stor att jag inte ville ha den fastän jag tog emot den (och suger nog), placerade den i en ekonomibyggnad, och in i dammsugarpåsen flyttade genast en mus, märkte jag). Nu har jag dock alla möjliga små avgrundsvärkar i mage och organ, men det måste väl än vara proinbillning eller bero på mina extremt bra kännande registrering härom plötsligt. I annat fall kan man konstatera att det finns sämre och nog så löjligare sätt att dö på. Har iofs nu överlevt flera timmar, men minns (vet) att jag läst om förgiftningssymptom som kan ge sig tillkänna (& döda) efter hela 40 år, och mycket däremellan av tidsrymd. Leve det nästan punktlösa samhället, därefter (eller menar jag sedan). (För övrigt har jag en del polska förfäder, och andelen polsk blodprocent är mätbar, således inte alldeles ringa, även mer om deras hotellrörelse i skalbaggsboken, när den nu ges ut, i år eller nästa år, även om det förstås inte har något med mortlarna att göra.) Därtill, snyft, så buuuhuuuu, det är så hemskt sorgligt, ugglan här har nog dött, så urjordisk tyst, inte hoat sig en enda gång i år vad jag hört. Det sades i går på nyheterna att det varit massdöd i vinter bland katt- och slagugglor, så den dukade nog under. Det har alltid funnits ugglor här, hur skall jag ens kunna vara författare utan ugglan.

Stefan Såg Hammarén före detta ärkeförfattare

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Statist hos Roy Andersson

Inte många kan ha missat att Roy Andersson tog hem Guldlejonet på filmfestivalen i Venedig med sin nya film ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. En sen ...

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 30 september, 2014

Rudolf Steiner i Berlin 1900

Varför Steiner? Varför inte?

Reflexioner kring Kristofferskolan och Waldorf-pedagogik, värd att uppmärksammas.

Av: Annakarin Svedberg | Övriga porträtt | 23 juni, 2016

Skendränkning i demokratins namn

Foto: Uniforum Är västvärldens bristande intresse för moraldiskussion om möjligt ett mer grundläggande hot än terrorismens våld? Tobias Lundberg resonerar om Thomas Pogges teorier. I en intervju i det amerikanska tv-programmet The ...

Av: Tobias Lundberg | Gästkrönikör | 05 Maj, 2008

Benjamin 30

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 10 mars, 2012

Umberto Eco, Sverige och kyrkogården

Alexandria, Alessandria på italienska, ligger inte i Egypten. Åtminstone inte bara där. Det finns faktiskt en stad i Piemonte, i norra Italien, som heter så. Staden fick namnet av en ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 24 oktober, 2011

När tvetalan slickar

När tvetalan slickar poetens munnar smäckra Katarina Frostensons dikt är en välfunnen bild av språkets oförmåga att sammanfalla med världen och dess faktiska och konkreta uttryck. Trots rötter i konkretismen och ...

Av: Mårten Björk | Essäer om litteratur & böcker | 25 september, 2007

Toleransens dilemma del 1 av 2

Ohyggligheterna i Syrien. Ockupationen på Västbanken. Förtrycket i många muslimska länder. Galna kristna, som sätter eld på Koranen. Kongo Kinshasa. Guds befrielsearmé i Centralafrika. Muhammedkarikatyrerna. De fruktansvärda övergreppen på kvinnor ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer | 08 oktober, 2012

Goebbels - den intelligente fanatikern

  Goebbels bland gymnasiekamrater 1916. Goebbels - den intelligente fanatikern Kejsardömet står i full blomning när Paul Joseph Goebbels föds 1897 i småstaden Rheydt strax nordväst om Köln. Efter segern över Frankrike drygt ...

Av: Bo I Cavefors | Essäer om samhället | 25 januari, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts