Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | 01 juni, 2014
Stefan Whilde

Foto: Björn Gustavsson.

Shanghai: ett shoppingparadis

Man stiger på ett plan i Stockholm – och 12 timmar senare – efter att ha blickat ner över “ändlösa” sibiriska skogar och Mongoliets enorma ökenområden – stiger man av ...

Av: Björn Gustavsson | 11 september, 2016
Resereportage

När två världar möts

– Det är roligt att lära sig om andra språk. Jag visste inte att man kunde ha det som yrke! säger Milarépa Traoré om vad han lär i skolprojektet Babel. Det ...

Av: Anna Mezey | 21 januari, 2013
Kulturreportage

Gilda Melodia

Ängeln

Du är mitt hjärtas lust. Den som jag har undandragit världen, och behållit i mig själv och undanhållit allt skapat.

Av: Gilda Melodia | 20 oktober, 2017
Gilda Melodia

Postemmakrönika 4



altEnorma energimängder frilägges nu när jag inte mer är författare, med en massa onödiga sysselsättningar, har flera nätter renoverat gamla läderband (mest halvfranska) (och när jag behövde några prickar lim blandar jag ihop till ett helt téfat och vill limma en massa ihop), och plumsade flera km i halvmeter snö i en frusen bäck, äter (i dessa tider) oerhörda mängder glass förutom också många gullökar, blivit helt galen i lök, och hänger om surrealistiska tavlor, ser på rymdfilmer, och allt möjligt (gör). Känner mig plötsligt inte ens onyttig som tidigare under veckan, fastän jag skottade snö, flera timmar till ingen nytta. Idag ska jag plantera om kaktusar (har rätt många faktiskt, som aldrig blommar). Funderar också på att snart byta badrumskranar, men kanske låter jag bli fastän beställde två kranar och en tvålställningsuppsättning, som ser konstiga ut (supermodern design där).

Får säkert ännu mer problem med tullen. Hatar byråkrati mer än nånsin tidigare, även om jag tillochm. håller på och övervinner det. Och när jag renoverade böcker läser jag i en om författaren Sven Stolpe, en som jag aldrig hört om ett ord, f. 1905 och boken är från 1932 just när han publicerat sig några år, står att han utvecklade en hektisk och intensiv produktivitet, hans tidskrift framstått som ett språkrör för en mera radikalt sinnad yngre falang, liksom jag misstänker mig inte ens hört om hela falangen därom, vart de också drunknade. Och i en annan sporadisk bok hittade jag en gammal nu lögndevis till Chicago stad, ett "urbs in horto", vilket råkar behövas bättre till skalbaggsboken än för vad Chicagos trädgårdsälskande politiker de faktum tycker sig behöva uppleva där sina forna plitares omtanke, trots sina två majskolvsskyskrapor i form, blir nu bra ordrekvisita för en viss tidigare skulle skalbagge, och ännu bättre för en annan sak, det där manuskriptet släpper mig inte helt, fortfarande trots att det bör. Sådant för stunden. Men nu måste jag få det där tilllägget inplacerat.

Och som jag tidigare hävdat, att en skrivande man syndar (skyndar) inte så länge han gör det (skriver), men nu inser jag, en skrivande (skildrande man (jag) är inte heller självdestruktiv så länge han (jag) uttryckligen skriver, än nu när jag fått slött som icke-skrivande författare, tillbringade jag hela natten med att rengöra polska apoteksporslinsmortlar (el. porslinsapoteksmortlar [porslinspolska]) jag fick till julklapp, nå inget fel med det ännu (att jag fick dem eller att de rengjordes), ehuru de blev rena vita från mörk polsk hundraårig smuts, det självdestruktiva däremot, jag åt morgonmål från den största av dem, och drack mjölk från den tillhörande måttkannan. Per se, man måste ju tro på sitt åstadkomna, att jag vill tro på att de blev jätterena, å andra sidan i boken tvivlar jag inte så mycket på att inte den kantiga måttkannan som liknar en modern designgräddsnäcka, lite den som finns i silverservisen som Finlands president har för att vara lika konstig som ämbetsbostadens arkitektur, fastän min kanna är polsk och hundra år blev ren som ny, för kannan har porslinsglasyr också inne, däremot mortlarna, de saknar det och är sträva i skålen (lättare att pulvra då, att gnida), därför som jag plågas och frestas av tanken, om det gått in gift där, som rengöringen inte kunde slita bort, vilket ändå sedan kommit upp med mjölk och småbarnsflingorna in i mig, flingor som låter som om man åt skalbaggstäckvingar, därför som dom är värda att ätas överhuvud (för ljudens skull), å andra sidan vänd vill jag vara mycket övertygad om att det var nyttiga ämnen och rötter som mortlades och blandades i det polska Apoteket för denna mortels del, och arsenikdito hade vanligtvis egen text på morteln, denna största mortel saknar brukstext, således av nyttoämnen för invärtesbruk och inte så stor skillnad vilket man mortlar av bra, inte som man ändå aldrig kan veta och mycket oroande i sammanhanget, att morteln har en hällsnibb, igen åter ett bra tecken att den är så stor och tung, alltså morteln (och snibben, ty det hade i så fall räckt att förgifta hela Lodz), slutligen som den polska smutsen kan vara långt farligare, eller så kan mina starkare rengöringsmedel vara det, som nog tvättades bort med mildare medel (men ändå inte lika bra som smutsen i sig, trots allt kanske då inte sköljt tillräckligt (som man aldrig gör slutligen), sist som jag i ett sista påhitt hällde starksprit dit, något som ändå kan tvärtom väcka gifter till nytt liv, dessutom är min diskborste av okänt ursprung, eftersom jag fått den som begagnad av en dåre, en dåre som tycke att jag är en bra prick (fastän han kände mig endast en halv timme), varför han skänkte hela sin städgarderob och sina parfymer (samt målfärger) när han flyttade till norr straxt under Lappland geografiskt (ville inte ens ha med sin dammsugare) (en dammsugare som var så stor att jag inte ville ha den fastän jag tog emot den (och suger nog), placerade den i en ekonomibyggnad, och in i dammsugarpåsen flyttade genast en mus, märkte jag). Nu har jag dock alla möjliga små avgrundsvärkar i mage och organ, men det måste väl än vara proinbillning eller bero på mina extremt bra kännande registrering härom plötsligt. I annat fall kan man konstatera att det finns sämre och nog så löjligare sätt att dö på. Har iofs nu överlevt flera timmar, men minns (vet) att jag läst om förgiftningssymptom som kan ge sig tillkänna (& döda) efter hela 40 år, och mycket däremellan av tidsrymd. Leve det nästan punktlösa samhället, därefter (eller menar jag sedan). (För övrigt har jag en del polska förfäder, och andelen polsk blodprocent är mätbar, således inte alldeles ringa, även mer om deras hotellrörelse i skalbaggsboken, när den nu ges ut, i år eller nästa år, även om det förstås inte har något med mortlarna att göra.) Därtill, snyft, så buuuhuuuu, det är så hemskt sorgligt, ugglan här har nog dött, så urjordisk tyst, inte hoat sig en enda gång i år vad jag hört. Det sades i går på nyheterna att det varit massdöd i vinter bland katt- och slagugglor, så den dukade nog under. Det har alltid funnits ugglor här, hur skall jag ens kunna vara författare utan ugglan.

Stefan Såg Hammarén före detta ärkeförfattare

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Robotens sporadiska dans tillbaka mot framtiden

Moderna museets konstår 2014 i Stockholm inleds med utställningen ”Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk”, som visas 22 januari - 27 april 2014. Vid sekelskiftet 1800/1900 hade moderniseringen av västvärlden inletts ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 31 januari, 2014

Att rädda offentligheten från religiöst och politiskt förtryck

Att rädda offentligheten från religiös och politisk förtryck Yttrandefriheten var årets tema på Göteborgs bokmässa. Stefan Villkatt har intervjuat flera utländska gäster och frågat dem om yttrandefriheten i deras respektive länder ...

Av: Stefan Villkatt | Reportage om politik & samhälle | 28 september, 2006

Utforskaren Ingela Romare

"Det var som att stränga änglar tog mig i nackskinnet och skickade mig till Zurich"Det har alltid varit sökandet efter ett kall och en mening som varit drivkraften i Ingela ...

Av: Ossian Sandin | Övriga porträtt | 16 november, 2010

Rom 1892  Piazza Navona

Mats Waltrè Två dikter

Två nya dikter av Mats Waltrè

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 02 juni, 2016

L’art éphémère eller ögonblickets poesi

L’art éphémère eller ögonblickets poesi Ugglan på Närkesgatan i Stockholm är ett tjusigt lokalval när förlaget och tidskriften OEI bjuder på ljudpoesi. Sammetsröda gardiner i underjorden, en lätt mögeldoft – ...

Av: Ida Westin | Konstens porträtt | 01 februari, 2007

Veckan från Günter

Det finns författare som är som årgångsvin, blir bara bättre med åren. En del försvinner bara in i tystnaden, åter andra mal på som vanligt. Och så har vi den ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 september, 2011

Den ödesdigra själv(o)tillräckligheten. Krigets anlete

Superbia, högmodet är alla synders moder sägs det. Vilket mått av primärnarcissism vi är nödgade att ha för att bära upp vår sviktande, osäkra och oklara självbild är växlande. Mellan ...

Av: Oliver Parland | Essäer om politiken | 28 juni, 2013

Gunnar Lundin , SKÄRGÅRDSSVIT, 1980 (Edlunda)

Nils vill inte gå ut”Fryser”, säger hanJacob på sina smala ben i middagshettanvaggar sin kotpelare av sömnner till strandenVi sitter vid det vita bordet med semestersprickor av oanvänd tidEva bär ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 27 juni, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.