Två myter om Franz Kafka och hans verk

Det finns en i Sverige lika utbredd som osann myt som låter förstå att skrifter av Franz Kafka var förbjudna i Tjeckoslovakien under den kommunistdiktatoriska regimen. Det är inte bara radio ...

Av: Vladimir Oravsky | 26 november, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Guillaume Apollinaire

Försök till en konstlitterär analogi

I vår samtid är de olika nivåerna gällande vårt formspråk ett oöverskådligt faktum och ställer författaren/poeten inför både ett dilemma och ett val: alltså ett ställningstagande som provocerar fram en ...

Av: Göran af Gröning | 28 juni, 2017
Essäer om konst

Solidarisk matematik

Åldringsvård är inget uppenbart sexigt ämne. Åldringsvård vilar ofta i medieskugga istället för att synas som en av samhällets stora angelägenheter. Ibland faller ljuset in trots allt. För några år ...

Av: Lisa Gålmark | 18 Maj, 2009
Essäer om samhället

Vatikanen – en stat med ständiga skandaler

Katolska kyrkan växte långsamt fram när det som sedan skulle bli Sverige började kristnas på 800-talet och etablerades på allvar i och med att den förste kristne kungen Olof Skötkonung ...

Av: Christer Nilsson | 29 Maj, 2013
Essäer om religionen

Postemmakrönika 4



altEnorma energimängder frilägges nu när jag inte mer är författare, med en massa onödiga sysselsättningar, har flera nätter renoverat gamla läderband (mest halvfranska) (och när jag behövde några prickar lim blandar jag ihop till ett helt téfat och vill limma en massa ihop), och plumsade flera km i halvmeter snö i en frusen bäck, äter (i dessa tider) oerhörda mängder glass förutom också många gullökar, blivit helt galen i lök, och hänger om surrealistiska tavlor, ser på rymdfilmer, och allt möjligt (gör). Känner mig plötsligt inte ens onyttig som tidigare under veckan, fastän jag skottade snö, flera timmar till ingen nytta. Idag ska jag plantera om kaktusar (har rätt många faktiskt, som aldrig blommar). Funderar också på att snart byta badrumskranar, men kanske låter jag bli fastän beställde två kranar och en tvålställningsuppsättning, som ser konstiga ut (supermodern design där).

Får säkert ännu mer problem med tullen. Hatar byråkrati mer än nånsin tidigare, även om jag tillochm. håller på och övervinner det. Och när jag renoverade böcker läser jag i en om författaren Sven Stolpe, en som jag aldrig hört om ett ord, f. 1905 och boken är från 1932 just när han publicerat sig några år, står att han utvecklade en hektisk och intensiv produktivitet, hans tidskrift framstått som ett språkrör för en mera radikalt sinnad yngre falang, liksom jag misstänker mig inte ens hört om hela falangen därom, vart de också drunknade. Och i en annan sporadisk bok hittade jag en gammal nu lögndevis till Chicago stad, ett "urbs in horto", vilket råkar behövas bättre till skalbaggsboken än för vad Chicagos trädgårdsälskande politiker de faktum tycker sig behöva uppleva där sina forna plitares omtanke, trots sina två majskolvsskyskrapor i form, blir nu bra ordrekvisita för en viss tidigare skulle skalbagge, och ännu bättre för en annan sak, det där manuskriptet släpper mig inte helt, fortfarande trots att det bör. Sådant för stunden. Men nu måste jag få det där tilllägget inplacerat.

Och som jag tidigare hävdat, att en skrivande man syndar (skyndar) inte så länge han gör det (skriver), men nu inser jag, en skrivande (skildrande man (jag) är inte heller självdestruktiv så länge han (jag) uttryckligen skriver, än nu när jag fått slött som icke-skrivande författare, tillbringade jag hela natten med att rengöra polska apoteksporslinsmortlar (el. porslinsapoteksmortlar [porslinspolska]) jag fick till julklapp, nå inget fel med det ännu (att jag fick dem eller att de rengjordes), ehuru de blev rena vita från mörk polsk hundraårig smuts, det självdestruktiva däremot, jag åt morgonmål från den största av dem, och drack mjölk från den tillhörande måttkannan. Per se, man måste ju tro på sitt åstadkomna, att jag vill tro på att de blev jätterena, å andra sidan i boken tvivlar jag inte så mycket på att inte den kantiga måttkannan som liknar en modern designgräddsnäcka, lite den som finns i silverservisen som Finlands president har för att vara lika konstig som ämbetsbostadens arkitektur, fastän min kanna är polsk och hundra år blev ren som ny, för kannan har porslinsglasyr också inne, däremot mortlarna, de saknar det och är sträva i skålen (lättare att pulvra då, att gnida), därför som jag plågas och frestas av tanken, om det gått in gift där, som rengöringen inte kunde slita bort, vilket ändå sedan kommit upp med mjölk och småbarnsflingorna in i mig, flingor som låter som om man åt skalbaggstäckvingar, därför som dom är värda att ätas överhuvud (för ljudens skull), å andra sidan vänd vill jag vara mycket övertygad om att det var nyttiga ämnen och rötter som mortlades och blandades i det polska Apoteket för denna mortels del, och arsenikdito hade vanligtvis egen text på morteln, denna största mortel saknar brukstext, således av nyttoämnen för invärtesbruk och inte så stor skillnad vilket man mortlar av bra, inte som man ändå aldrig kan veta och mycket oroande i sammanhanget, att morteln har en hällsnibb, igen åter ett bra tecken att den är så stor och tung, alltså morteln (och snibben, ty det hade i så fall räckt att förgifta hela Lodz), slutligen som den polska smutsen kan vara långt farligare, eller så kan mina starkare rengöringsmedel vara det, som nog tvättades bort med mildare medel (men ändå inte lika bra som smutsen i sig, trots allt kanske då inte sköljt tillräckligt (som man aldrig gör slutligen), sist som jag i ett sista påhitt hällde starksprit dit, något som ändå kan tvärtom väcka gifter till nytt liv, dessutom är min diskborste av okänt ursprung, eftersom jag fått den som begagnad av en dåre, en dåre som tycke att jag är en bra prick (fastän han kände mig endast en halv timme), varför han skänkte hela sin städgarderob och sina parfymer (samt målfärger) när han flyttade till norr straxt under Lappland geografiskt (ville inte ens ha med sin dammsugare) (en dammsugare som var så stor att jag inte ville ha den fastän jag tog emot den (och suger nog), placerade den i en ekonomibyggnad, och in i dammsugarpåsen flyttade genast en mus, märkte jag). Nu har jag dock alla möjliga små avgrundsvärkar i mage och organ, men det måste väl än vara proinbillning eller bero på mina extremt bra kännande registrering härom plötsligt. I annat fall kan man konstatera att det finns sämre och nog så löjligare sätt att dö på. Har iofs nu överlevt flera timmar, men minns (vet) att jag läst om förgiftningssymptom som kan ge sig tillkänna (& döda) efter hela 40 år, och mycket däremellan av tidsrymd. Leve det nästan punktlösa samhället, därefter (eller menar jag sedan). (För övrigt har jag en del polska förfäder, och andelen polsk blodprocent är mätbar, således inte alldeles ringa, även mer om deras hotellrörelse i skalbaggsboken, när den nu ges ut, i år eller nästa år, även om det förstås inte har något med mortlarna att göra.) Därtill, snyft, så buuuhuuuu, det är så hemskt sorgligt, ugglan här har nog dött, så urjordisk tyst, inte hoat sig en enda gång i år vad jag hört. Det sades i går på nyheterna att det varit massdöd i vinter bland katt- och slagugglor, så den dukade nog under. Det har alltid funnits ugglor här, hur skall jag ens kunna vara författare utan ugglan.

Stefan Såg Hammarén före detta ärkeförfattare

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 26 februari, 2013

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011

Saker som är helt "normalt" i jämställda Sverige

Såg Kate Moss i senaste numret av Playboy. Hon stod på alla fyra och svankade. Bilden skrek inte direkt Girls Empowerment. Vad gör hon där nere? Ska hon skura golvet ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 27 december, 2013

Foto: Björn Gustavsson

Gävlesymfonikerna i Kina

Gävle symfoniorkester, en av landets äldsta, har på senare år gjort en rejäl uppryckning – i synnerhet sedan Jaime Martin år 2013 tillträdde som chefdirigent.  Jag minns att jag ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 09 september, 2016

En känsla av förundran Van Morrison, del 4: Från Moondance till Tupelo Honey

Någon har sagt att ”Moondance” är det yang som kompletterar ”Astral Weeks” yin. Det är att tvinga på ”Moondance” ett beroendeförhållande till sin föregångare som ingen av dem behöver. De ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 18 september, 2014

Bluesinfluerad hårdrock à la Göteborg

  I ett parkeringshus i centrala Göteborg ligger Graveyards replokal och det är också där vi möter upp dem för en intervju. I sann göteborgsanda kanske man skulle kunna säga att ...

Av: Linda Olsson & Karin Sundqvist | Essäer om musik | 18 februari, 2011

Verdier har en tvetydig eksistens. Et ontologisk perspektiv på verdibegrepet.

Aksiologiske diskurser har mange ulike aspekt og dimensjoner, likevel er det ikke slik at hvert eneste verdiaspekt og hver eneste verdidimensjon er bundet opp til verdier qua verdier. En kan ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 22 februari, 2011

Sguardi. Foto: Hebriana Alainentalo

Borgerlig filosofi

Før i tiden var filosofen både svært fryktet og den som ble mest forfulgt av alle som ble forfulgt. Hvorfor var det slik? En inngangsport til å forstå spørsmålet er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 mars, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts