En fabulös resa in i Sven Nordqvists underbara bildvärld

“Jag har alltid tyckt om att teckna. Min mamma uppmuntrade mig, hon var själv duktig på att teckna och måla. Att jag för en gångs skull var bättre på någonting ...

Av: Belinda Graham | 30 oktober, 2014
Kulturreportage

Den internationella läskunnighetensdagen

Lördagen den 8 september, firar varje rättrogen ”etnisk svensk”, för att använda mig av Fredrik Reinfeldts terminologi, Internationella läskunnighetsdagen. Yes meine Damen und Herren, i dag firar vi Internationella läskunnighetsdagen ...

Av: Vladimir Oravsky | 07 september, 2012
Gästkrönikör

Rabbe Enckell: ”I flykten går tiden förbi”

Vem kan läsa sig till kunskap nog. Vilkens flit kan liknas vid en hand som kan genombläddra livets skog. Outtömlig ter sig gåtans bok och oändlig läsning återstår. / H. Martinson: Ur Boken i vårt ...

Av: Göran af Gröning | 13 oktober, 2014
Litteraturens porträtt

Döuw å jiig, surrogatpyret, döuw å jiig

Thus roving onIn confus'd march forlorn, th'adventurous Bands With shudd'ring horror pale, and eyes aghast View'd first their lamentable lot, and found No rest: through many a dark and dreary ...

Av: Nikanor Teratologen | 11 oktober, 2010
Utopiska geografier

Emmakrönika XIII Det ädlaste författarjaget



ImageDek ädle författarjag:et var en rätt diffus varelse i klar gestalt sedd och vacker hjärna medelst en gång för alla, dels rörde han sig på en och han lekamenterade birört i gröten av människokompakt aerodrom, och han för sin del berörde det fina kompaktskapet likaså, delvis var han ifrån sig &:så och ifrånvarande ock, sprang ohmkring där bland alla, varje kotte därom hade en lika bröstetikett satt, alla hette de ohäpna Emma multinamns sig med, man cvinna snorjërs husdjur mutant satyr eller tjänst om förutom han själv likaså bar namnet ifråga, inget annat fanns se, nog säga, än en av dem hade ett underbart långt hår och var undantagsvis given om en patronymt säga av Emma Åkerbom-Blom dubbelnamn II, resten var [hette] en var blott enbart Emma enkom, den här (platsen) var ädeländstationen för det enkelspråkiga och dubbelspåriga, dek ädle författarjak:et sökte dels någon bland alla som inte hette Emma, dels en handduk behövde, i frotté helst nog ha, allt lika görgäves som livet och den klara insikten om, vad som en randig handduk skulle vara bra till, dels ville dek förädle författarjag:et snyta sig resolut och lika rättframt frank oförhappandes okonstlat, i stort, pröva på det dr Schön_ sagt menar.

Man kan snyta ut delar av sin hjärna, dels, vilket var ännu viktigare för honom ädle pronent, att få handduken, kanské helst en annan &:så, en parhandduk till till ett presentpapper använda användbar fastän av grovt tyg är för, det var förära för på thorlorddyvlarnas dag för den delen nog, bra för den delen det, och Emma skulle få en blombukett i en vas färdigt plock ock medelst, dek ädle författarturvisjak:et var ingen charmör eller charmtroll ranket billig som hon Emma I i början så försäkrade sig att han inte var henne av enbart, så hon kunde bli kär i honom lika omärkt och oåterkalleligt helst, nog han plockade alltid själv sina blommar, för köpta blommor är så smörsångarcharmörens ett tillav färdigt och enkelt, hon själv än, hur mycket ändock försäkrat sig helt rätt, valde rätt, fann fanns hon sina fel snart nog honom fällt, fastän på denna högtidsdagh skulle han ändå krypa framför henne och säga voff eller vofff, lite olika betohningar gör sin sak till, slutligen fann han hinna fram till de enda handdukar som fanns på aerodrohmen men, den tankesmedjans förtullare förhandlare aerodromdårar och sniffdjur god gap tog bort av dem som smugglade dem [dessa] med (sina) (eller deras) mjuka förbjudna tankar dek jak båda, lyxsnor snorlyx och likadansnuva snuvlyx alltjämt likadan eller mera ifall ej förfrukta för vägrande av direkt vilket än flöde från hjärna kan snyta eller snyfta för hjärta, är ♥ sitt ♥ hjärtat ♥hjärta hjärta ♥ självt ♥, det ♥ största ♥, aktiv slinga, förrunnet hinna, dessa handdukar var placerade i en uttjänt telefönkiosksort från den gamla (goda) världen minne, som ett tidssnitt självt stod, fanns kvar, mycket oanvända handdukar de enda med, högst randiga handdukar och gråa, dessa dek ädle författarjäveln såg bortsatta fram, iofsex «stackars han» fastän dålig på självömkan är, glodde gott här, nu lite ivrigh ännu virrighar:e, var lite kompakttomt här plötsligt gott nog på alla dessa Emmor som innan överallt gick eller satt fanns, inte ens mutanten Emma Åhkerbom-Blom dubbelnamn III syntes spår här av fastän andra Emmas:s viskat att håret hennes var dels ännu längre på henne följande, eller om det fanns en ännu ÿtterligare i rader Emma, eller av kö:er andra, öhvriga, bland emmaerade, som utslaget hö redan långt på håret som ett, på henne, eller framskridet åht sidan lagt, hennes ett, visste dels andra av naturaEmma att det (håret) var oaktat kortare nog än det, ändå, även kortare än på den föregångna, till föga förvåningens hade dessa emmor varit språkförda om än aldrig munvigda förtäljt saker, hur helst nästan alla var borta utom synhåll plötsligt, så fritt fram agera bästa handdukstjyv eder, bysetjuvsädel, en bytesrätt saknad, av denna värld i med, dek ehdle författarskåpssprängaren var då inne i telefönkioscen och om dess sken fr. den gamla världen (kiosken), i den varjetten handdukar mer randigare än den föregående konstaterar, bara för honom att välja bland ut, den randigaste så klart att välja nog bäst, än lite svårt om inte snyta sig i same som dra runt vasen med blommor, dek ädle förförfattarjäkeln skulle ju plocka blommor och skriva en novellett åt henne Emma där samlat ihop åt till av en sin bukett där varje sin vacker blömma bär ett ave hans konstruerat namn förgivt henne, som t.exempel åkervissla, dess blomhatt formen av som en röd visselpipa från en sovjetunionisk passagerarbåtslivbåt och det var inte precis lätt att där välja handduk, visade sig oherhört svårt i självt värket värken att med sluta sig vid till vilken eller vilka som var randigaste mest ränder och mest färger i ränder bland, lika svårt likt att stanna för som medelst österrikiska frimärken fr./på 1800-svarets skilja del helt, mängder av skilja enbart ändå, all skillnad tald olik alltid, vill man ändå någon gång ett samma &:så få, mindre mening annars skilja heller, och varje verkar ha nyanserna nånting olåtet i det oändliga öhvrigt annat (även dess frimärken syftade på nog), överblicken rämnar gravt mer, och en den sidrika tyskspråkiga speciala frimärkscatalogen som har så rika färgbeteckningar ge och kategorica från gravyrerna förr, eller tandmaskinernas ett det vill ändå inget stämma till i sin ckategorien sju kajor eller värre alikansgrå en färgaste, den gula färgen äts snabbast upp av tiden därtill, snart borta utan att skilja detalj, ark djup suck, djup sjuck dragen, likaså undrade han om man gärna bör anmäla opptäckter nånstans, han visste inte riktigt, om det behövde många rundskrivelser, med bevis bevisligt, och att inte komma av sig i sitt ämne heller eller, dek gode författarjag:et:en ett kunde inte sluta sig till vilken av ave till oklassificerade dessa handdukar som var randigaste av dem alla riva ta, så måste bara istället bestämma utan att veta, tog en paus i sitt bryderi till sig att stoppa en eller tvådessa under tröjan på sig likt tilltag som han som liten gjorde likt med Calle-Ankor:na på sjukhusens väntrum, det lite komplicerade sig stick i stäv:et här gick, att han bar själv randig tröja trådja, kunde bli ohkompatibellt om fel ränder mot rätt rander, rena skrällen, hela tidsflyget största kunde fort störta rakt genast ner igenom över aerodromen frizon av p.g.av med allmänt nästan evight kaos som följd det då, ifall detta sådant nu inte redan hade hänt de faktum postumt när alla hette Emma och verkade planlöst irra och presentera sig av samma, just som han, dek ärade författarjak:et hade gott nog dragit sig ur ut fr. telefönkiösken från den ursprungligha världen hämtad eller kvarlämnad (kioscen ifråga), fastän han fortlevd vid intill, var han under oppsikt än här, d'Emma hade åhtervänt överallt, åter igen lika compakt av osnutna d'Emma blivit tillbaka, kunde de kanhända tankeläsa även förgå hans dåd och tid, stirrade förmenande på honom, åhjävletjänst vad det stön blev komplicerat mera ändå, kanské bäst göra en fr. coup de handduk, bara riva ut en vilken än första och rusa iväg blygt, mena så mycket få antecknas ändå comme il faut, men här det, han dek ädle författarpaj:en brustit i fint gråt lacrimaliskt förtäld, framför honom under hans oppsikt hade d'Emma pluralisterna förmåttelsen av tagit honom nära bar härjagärning tillpå, delvis, detta här ett delvis vilken faller tillbaka till ett mycket tidigare sagt ursprungligt syfte i texten sära, som inte handlar om aerodromen inomhus av förlagts, utan utav istället i utkanten av den, dit han nu skulle i paus om bege sig ta för att plocka blommor med fina namn förvan hand han skriver samtidigt åt henne hela buketten rätt av, en som aldrig funnits någon, en handskriven bukett från utkanten av ett sandtag med vackraste flora ett stycke ifrån, fastän eg.entligen inte taget är eftersom ingen tog sand där, endast fyllde på i all tid otid, hit som mycket av världens överblivna jonblundsand fraktades till, i utkanten av utkanten växter det ändå blom på kvar jordklotsjord, dek ädle färfattarnek:et gick där likt man rastar en hund fastän viktigare plockar blommor direckt i en vas inte minst, samtidigt som kan bägge förlöst, och vasen hade ett hjärta konkav:t och konväxt i glaset, glasvas i platt form, modernistisk vas vara, första blomman han såg och bröt av från skaftet var en skär julgrisfärgad åkervissla, den andra en syrtutkragé vid namn få förtytt den blomman på hängde det långt ner kronbland på, nog hade han &:så fått en brukshund att valla, ta paus, sista utpostens Emma som gav kopplet när han rusade ut, det var Mira fastän även den hette Emma här och lyktrade endast enbart till enkom Emma endera aldrig, hur man än avvek i uttalet, här fanns staket starkt stavde, dåligt för länge sedan gjorda stängsel, Emma, hunden fick syn på en annan (hund) mellanrum, en taxaktig en, vilken hon (hunden, Emma) börjde jaga (den, den andra hunden), kom loss från copplet jag hållit dåligt i med handen jag höll den hjärtemblemerade vasen, Emma fick fatt förspråket och taxen okom språng:et undkom under första stängslet innanför, ett förspråk av sig, och den skrivna taxen kom under första emotstängslet snabbt undan innanför gärdet, den inmutade zonen émedan Emma självt stannade upp först, medan stod och dek ädle författarjag:et komna efter med röda dojor sig, sögs sandraset under stängslet en större öhppning så skapt som Emma kom över, eller snarast nog under i nu och efter hund Txt och fortsatte jaga den emédan tax redan var i god färd med att comma undan under andra stängslet följande när dek ädle författargärning:en undrade om han skulle kliva över första eller krypa in under densamma innan andra (följande), dit som nog, och när väl var innanför mellan nya tvenne zon av något äldre ädligt fraktad jonblundsand redan, var båda hundarna förbi igenom stängslet till ännu äldre bortditfraktad ögonöverblivet av där, där fanns en betongkub på mitten, och på dit baksidan bakom från andra hållet sett av den försökte och nästan lyckades hundtax nästan komma upp på på den långt över meterhöga kuben enär packat av ögonvråsand vid som emellertid under tiden strittade bort, vovve Emma tänkte möta hunden uppe på kuben, för sin del försökte komma opp på densamma (kuben) på andra sidan framför hållet, båda hundarna försökte ostörda av varann varandra välja, sedan när Emma väl var nästan uppe likt människoarmhärmkläng hundhävt bra extra och inte ville släppa taget rusade den mångt mindre illsinnade taxen hundoärligt alltnog nu krympande fram bakifrån på Emma, på Emmas svans, här som det blev en grym syn för dek ädle författarenek:et att vittna rått hemskt h:emmskt skåda, Emma blev biten i sin svans, kanske i bakdel rent av, många gånger, och kunde inte gärna ta sig ner, rädd nog släppte sig, försökte vända på sig, den lilla taxen bara bet mera gångbart av på Emmas svansdel som var i laceration, och den bitande hunden krympte massor medan bet emedan tuggade, Emma blev allt svagare dålig och rädd ifrån sig, allt gick mycket fort, såg ut att förlora sin kraft nästan omgående sig av, sin vighet försvann, och började falla ner just när taxen släppte knappt mera formen av en tax, Emma sjönk död ner just när dek ädle författaren jag nog kom fram utan att ens veta vad göra, han för:stod vad som hänt, Txt hade varit en förödisk förrädisk mutant, förvandlades där nu till en orm som blev allt längre och fetare flera meter, den drog sig snart oförhejdat ner i den sönderknastrande sanden bort som spårlöst, den äldlaste författarjag:et ställde sig på sina knä vid Emma, satte vasen vid henne med åkervissla och syrtutkragé, och en enda blundklimp blödklump han tidigare tagit som rocccpkragsblomma gentlemansaktig stopp, en immortell den, och hans ögonväta rika droppar föll klyschtungt ner i vasen djupt bägas fler där tre blommar fanns tillför Emmas minne, en handduk satte han över Emma täckt, nu skulle han alltjämt gå till kanten i skyline av aerodromen borta, säga nånting sedan.

Stefan Hammarén

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Vilket språk talar Gud? — om bibelns väg till Sverige

Fader war i himiriki hælecht hauis thit namn. til kom os thit rike. warde thin wili hær i iordhriki swa sum han warder i himiriki. wart daglict brød gif os ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 11 mars, 2013

Terry Fox Virtual Volume (Smoke Exhalation), 1970 Foto: Barry Klinger © Estate of Terry Fox, Köln

Associativa rum

Tidningen Kulturens Stefan Thorsson besökte Akademie der Künste, Berlin. Här skriver han om verk av Terry Fox och Arno Schmidt.

Av: Stefan Thorsson | Essäer om konst | 04 oktober, 2017

Utsikten från Strandverket är något utöver det vanliga. Foto: Lena Andersson

När utanförskap skapar konst

Konst vid sidan av den etablerade konstscenen. Det är något som Strandverket vill lyfta fram med utställningen Mystrium.

Av: Lena Andersson | Essäer om konst | 01 juni, 2017

Födelsedagens dag

Härmed utnämner jag 22 januari till Födelsedagens dag. Yes meine Damen und Herren, i dag, tisdagen den 22 januari firar vi ”Födelsedagsdagen”. Här kommer mitt bidrag till dess hugfästelse. I dag är det ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 22 januari, 2013

Lugn bara... Om jagidentiteter i Kristina Lugns verk

Den klaustrofobiska normaliteten som vi alla avkrävs och stundtals kvävs i kanske ändå med nödvändighet och milt tvång kan sägas äga rollen av avstampskliché och stabil utgångsfaktor och referenspunkt i ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 22 september, 2010

Det kvinnliga språket och den kvinnliga hämnden

Det kvinnliga språket och den kvinnliga hämnden   Artemisia Gentileschi. Judith dödar Holofern. En biblisk ”cult symbol” om hämnden. I en kavalkad genom bibeln, Quentin Tarantino och Jane Champion, skisserar Annika Marusarz en ...

Av: Annika Marusarz | Essäer om film | 14 september, 2006

Benjamin 31

           

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 17 mars, 2012

Den sorgliga efterbörden

De hade lyssnat till kyrkklockans klang som bearbetat och manifesterat den innevarande sorgen men också rivit upp fragmentariska minnesessenser från odefinierad sorg ur det förflutna med en karaktär avhängig av ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om religionen | 06 oktober, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.