Bandyspel med början i Habo - en personlig bandyhistoria

 Habo och bandy  En ung man som under tonårstid växte upp i Habo under femtiotalet kunde inte undvika att delta i ett fostrande bandyspel. Att leka med ”det röda nystanet” var ...

Av: Hans-Evert Renérius | 12 augusti, 2014
Essäer

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | 26 februari, 2013
Gästkrönikör

Ernst Jüngers Glasbin

Ernst Jüngers Gläserne Bienen, eller The Glass Bees, som den heter i den engelska utgåva som jag själv har läst, är en på många sätt märklig bok, som hittills inte ...

Av: Tobias Harding | 13 december, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Contemplando nello specchio di Dioniso av Fernando Mastropasqua

Parnassos toppar

"Tragedins födelse" från 1872 är för den breda allmänheten kanske mest känt för att ha populariserat de konstnärliga motsatsparen det dionysiska och det apolloniska. Nietzsche var ingalunda först ut ...

Av: Adam Johansson | 10 juli, 2015
Agora - filosofiska essäer

Bilmekanikerskojaren och döden



KraniumPlötsligt men jag har fått nog mer än ett pluralis, mer än impulsivt tvingat. Jag ger upp, orken släpper. Börjar afträda bokbranschen och avsluta författarskapet. Har närmast redan i tio år över oavbrutet stött på patrull och varit emotarbetad på alla håll, eller saboterad, ofta genuint, oftare även på nära håll. Och det har bara blivit värre med årens lopp, aldrig någon lättnad i något enda avseende, kan inte mer se något i sikte som lättar precis, och utdelningen blir ju allt mindre med fler böcker, aldrig tecken på tvärt om_ heller. Bra branschen är helt död som jag kan se saken. Finns inga läsare, inga förlag, inga tidskrifter, inte tillräckligt jävlae stupendier, inga plattformer, ingen bockritik, inga redaktioner, inga reaktioner, inget roligt, inga kanaler tillfälligt utomlands till ävensättning, ingen avsättning, inget någonstans alls, inga sidoeffekter nånsin, aldrig heller en enda Burroughsskrivmaskin att få, inga inget, bara dött som finska vikens havsbotten, men överallt av författare ingen läser, och det som finns något undantag av blir bara till närmelsevis mindre och smärre värre i varje hänt, detta kan inte rekommenderas någon. Tar fem år av tid och kräver i regel längre långtgående personlig insats att bearbeta och övertyga en läsare att förmå läsa hammarénskt och då i regel orkar de visst antal sidor, någon orkar halvannan bok.

Jag är uthållig, men nu har droppen runnit fettet över fågelbadet en tid redan. Jag kanské får äta upp min hatt eller mitt ord, om jag verkligen fortsätter, men ser inget som kan ändra på avträdet och tror inte heller det mera kan hända något som får mig på andra tankar och annan ståndsmässighet än de evigt falska förhoppningar av under senare år alltför, för varför skulle ett det självdöda tillståndet försvinna plötsligt kunna. Visserligen är det en scharm mer än skam att stå utanför, men att stå utanför i ingenting, är om möjligt ändå meningslöst i längden. När slutar, skall jag aldrig mer heller fälla ett ord i litterär mening utbrustet, fastän mitt förtroligt sista, betraktat ett mig själv utlovat oppdrag skall jag emellertid göra sagt snarast färdigt helst helt, få bli kvitt en tanke den, skriva antik maskin på ursprungligt sätt ännu pröva på, det återgåendevis tills rötterna sugas på ansatthet, där jag började slutar jag stå då, eller förstå med det, införstått införskaffat och knyter an detta jag innerligt saknat under de alla år sedan jag redan skrivit på all min muterad datorromania i det här laget, alltså en skrivmaskin, i fabrikaté just Burroughs tackvaré namnet självfallet, uttryckligen, inte heller an en Royal el. Underwood eller Mercedes duger denna gång som mina två första medelst opublicerade romaner på blev, åh jisses vad de var dåliga och obegåvat mer än maskinerna hårt är, men skrivmachina Burroughs som förståsch för övrigt var tekniskt klart en mycket sämre sådan machina än Underwood med en meter lång vacker valsvagn i all finessch nästan eller svagare än Mercedes urstarka som i en form av frenesiens tillverkade och så länge Dr. Mezs fabrik fanns i Berlin med en personal på 120 mannar lär de haft en produktionstakt av fyra skrivmaskiner per dag fastän senare i sinom tid med ny personal lyckades göra flera hundratusentals, allt slängde man Mercedes i hyvlade golvet rasade huset mer än maskinen gick sönder, inte ens efter sekellångt slitagé ser den knappt nött ut, glänser till, snarare i omvänd ordning som oanvänd, behövs minst en tillbudstående slägga och handkraft för att få en skråma i färgen på den, och Stasi använde dessa som murbräcka när störtade till överraskningens sändebud med sig medelst in genom de rustikaste kopppardörrar hos dissidenterna som själva tänkt använda sådana som murbräcka i tyst som muren igenom bryta ut, all extraordinär användning av den var förbjuden handling i dåtida lag sagt, istället slutligen nog kommer ett ökänt skroteri gå bet på min och donera den vidare till ett smältverk i nästa provins som föga vill ha den stå i sin lavabassäng som minne på sitt totala misslyckande genuint, emedan Burroughs som bara är bra svag, knappt mer än på plåt gjort, en kategori på en allegori i sitt namn, Burroughs kunniga ingenjörer Hjärnor tålde trots allt däremot göra mekaniskt allehanda raffinerade bokförings-, bäst fakturerings- och räknemaskiner bättre ohotade än någon, som förde äkta ljud ända in till elektronikens räkneliga dagar fortsatt, opphörde slutligen med som allt i världen huruvida inte blev med nånting senlevt annat kvar alltjämt när förädlingen satt obönhörlig punkt, ett företagsbrutto fenito gjort, skrivmaskinersämre på var man men fr.&.med år 1931 (som mitt förvärv) när de redan hade haft räknemaskiner i närmare sämre över ett halvt sekel kom de kanské då ungefär av dagens ljus mer komna tillverkades tills de t.o.med blivit elektriska och såg först ganska utvändigt lika ut med ström som de vilka innan, till vackert melodiskt högt bakgrundsschurr inte minst som en takfläkt på hugget till vill att inte vilja gnissla som somliga älskar under p.g.av ljudet till fläkten, skulle bli succé som räknemaskinerna fastän aldrig lyckades, de alla dessa fanns existent ock innan världslitteraturens romanpersona måttligt galna majhor gnäll Tom Frost som var en i grunden omtalad skrivmachina i sin något säregna design fulast förvridnaste, lika lite var överdrivnast cut-upopparat därtill, var som bekant mest ett naturellt fenomen och världslitteraturhistoriskt faktiskt i omväxling en grundläggande skalbagge närmast af okänd art, onämnt slag tilllika utöver fastän en skalslaktbagge sluket transformation som gapt sig suktar hård Scarabaeus pulsabulehiatus, tangentbordisk tangentnordiskt annorlunda gaffelbaggebryléens alldeles vidgade smsmörja aedeagi till skoklackstakt åtm. bevarad trög mugvumpspermaneutraliserande varNisk textisk teoretiskt konsistensliknelsens linda om allt vilka än alla varNingsreklamatitoner till trots i sig vara länge skrivna på den innan bäst in park såldes som begagnad machina alltid vidare, blev dåtida skrivredskap tillför Mr Miller i Paris och nu senaste säljaren utdraget överste Cloquée skrev på den åt mig behälsat obetingat rätt positivt poetiskt ramsa ur den själv ”hello to FINLAND there I should be oiled and polisched and a new ribbon please”, rättfram som sak i regel ohindrat slukar författarens närhett om något, som Cloquett suktat sagt det redan rätt innan bevittnat, schktar den slask, otäckt glupsk klart, farlig, aldrig som någon kan mata matta av sådan med bättre låtanden lät säga utgjort föga ogjord, alltså maskinen det, därför sådan ju, sig själv för sina förfäders samveten och samverkan om allt är sålt, övrigt tålt, burroughsmachina som enligt mina egna stundtala ej mindre ivriga ansträngningar och genuina istoriska efterforskningar oändligt besvärligt om all burroughism genom åren bar föga frukt härom och arkivt i misstag låte oppdagas att visserligen aldrig dessa skrivmachina Burrouhgs importerades ens till Sweden F:ma Carl Lamm bää som vilken blott först förnekade att ens skulle øverhuvud ha tillverkats utan istället haft företrädesvis hellre själv LS Smith senare Smith Corona eller föga döpta alls förträffligare sagt till utfall och vem blir nu värst salig av en Smith precis, som Finlands mindre emotsvarande d’Åbo Turun Kassa- ja Konttorikone Kontorsmaskins icke heller haft sig hålla av dem, den dåtida Burroughs generalagentur hos oss haft samma opprepade avsaknad i sortiment hålla tummen rätt lammet betystnat, pallade inte smaskinernas knack, Burroughs lansering av smaskinen förlevdes i decenniers kvarsmak av r-maskinernas smörjda täppta brak samt rassel dass nära som först togs som välsignelse släppt, aldrig riktigt förlöstes ut av skrivet, skrivnas som skall vara tusen gånger mer än räknat, världens mer ljud, och uteblivna, den finskburroughsiske generalagenten och folkrörelsebeivraren, krigsveteranen som förresten dog sörjd bort med stövlarna på här om året med en låt dånande i öronen av maskinburrouhgsljud jordklotsavlägsnat sig något tag på 91 år gammal mer slutlig, lär ha sett ut som en rockstjärna ännu vid sin död om fullt tydbar stridslysten blick och av glömd mundering gömd från världen om än något på sista dekis sedan sådan i åminnelsetid strikt, sig grämelsens kvar över sin miss och sitt möjliga misstag, berör mer än berörd fastän ehuru sket fortsättningsvis ut småskruv innan WSBskrevet skrev något sista nekrologt för själv, nej faktiskt som han kan sägs hisnande ha liknat liknelsen och likheten själv med Star Wars-karaktären sköra Yoda, och i tiden varit seg outsliten outsider oåterkallelig musa för ett tjugotal skrivavlösande personkluvna författare runt om i Modernismen, totalt obegripligt, förryckt är, slutligt vars hans mängder skrot tusen ton obehindrat fraktades senare snart mest till snabb nersmältning och utplåning dödmansvara, ansvar ansågs på allt sätt bättre så taget även om där fanns allt ihop av ett sant i tiden hårt livsverk samlat i små burroughsiska reservdelar och delvis helhaltande kohesion, allt tänkbart i delars delar nästan speciellt mindre än osäljbart, någon som blott petat på nästan allt, så ändå konklusivt som de aldrig annat än möjligen helt undantagsvis gjordes ens med våra nordiska åh-ä-ötangentbordet, dessa skrivmachinhor, aldrig på fabriken i varje fall sådana det försedda, fastän finns säkert ändå några undantag som sexemplars kom med tiden hit fraktandes efter hand, saker rör på sig, medelst de privata bohagens försorg från återemigranter på ångbåtar kan ju ha medföljts hava haft dessa sina besörjt hem hämtat till, inte minst tacksamt för att göra sin ämnerikakappsäck ännu smått ytterligare tyngre, eller kommit först till de stora europeiska länderna och sedan med vidare vara i annan vers i en bagagélucka snabb bil hit hos andra agenter till, eller med dugliga till sjössmän som ville emedan oskyldigt skriva helt pinsam oavlåten pilsner och snusk i hytten tills papegojhor, avbruten släppa domedagen överhövdans, sköljd hjärnae gärna medelst skriven hjärna tänkte, högtidligt med diplomatgods även kunde komna också, eller några ämnerikanskae nordiska filialfirmhor humor kunde som tas direkt sitt eget kramasch by directly hit, någon privatimport &:så kan ha förekommit jämsides, parallellt aldrig ändå hos samlare eller freakar tog icke, de hann aldrig sitt påfund varse så helt när dessa don ännu fanns överallt i världen, ej väckta ännu, tror emelletid jag själv ändå sett en i tiden allt länge sedan hos en svinpäls uttryckligt ansträngde sig på det, hur helst och det går alltid (kanské) att ändra en del på tangentbordet istället för på text att ej behöva ty sig till en kompletterande blyertsstump för hand gjort extraprick, tbordet byttes ibland ut i_bland om_gjordes nationellt till andra mindre språks extra litera av ljudfångst sublim dekoration hos på de burroughiskae agenternas firm:or och verkstäder världen över (åtm. fick jag lära det på en Adler skrivmaskinsskola för länge sedan i Borgå, grannhus stenkast från annars till Runebergshemmet-muséet och hans i det här laget internationellt berömda klenödklassade rullstol som jag olagligt olovligt inte kunnat motstå provsitta och kunde låtsas betinga skriva roman i och den vore braka ihop på mindre än fem minuter blott genast, hunnit få ihop hoppfull roman tvenne ord längre än omnämnd Hemingways supernovellett om outtalad skonummer, lustigt jag och min kompis i dåtid var t.o.med &:så hembjudna till henne lärarinnan för ovrigt en kylig kväll tidig vårdag till gamla stadsdelen andra ändan av staden och hon undrade åter lika envist opprepat förvånat varför jag skall så oförtrutet envisas skriva med gammalt tangentbord hemma och skriver sedan fel av vana ovana på hennes lektioner på det nya, för varje tecken räknar man ju ofrånkomligt bort tio tecken i tid, nämns på intyget, kunde man verkligen undra sig och ändå fick jag snart stipendium (en fickräknare blott medelst) belönad som den trots snabbaste, en flicka på avslutningen kramade mig för det (fastän jag knappt aldrig pratat med henne) och blev den senare stund omkramad även på hållplatsen, hållavplatsen utanför telefonkiosken invid veritabla Box Burger Servering av så grov bydåre III i grannbyn bredvid som sa sig blivit så själaglad och enastått imponerad över när läst om det mig förestått i lokalbladet, dåre, aldrig heller senare som jag det sedermera anstått mig i den blaskan nämnas ett belarmat ord överlöst tror jag, inte ens när tänkte braka ihop med på Runebergs rullstol, i ett utdraget ljud som överträffat alla knak (& knarket, nästan arket) i världen), fastän den jag funnit nu, äntligen, tänka sig, min riktigt egna smachina Burroughs, visserligen stor fin intressant lögn att den förr tillhört tidigare även Henry Miller som skrev sitt mästerstycke stenbock på den i Paris grannlaga, med franskt tangentbord snarare än ämnerikanskt lika bra möjligt ingen skillnad för honom, och Burroughs räknemaskin fanns ju i hans bok därför sagd, slasket för räkningen, med räknemaskin gör man inget nästan i roman, räknar tecken, efter fastän min rmaskin går åter fungera efter att jag haft den på flottopplösning i pannrummet men några kolumner siffrhor får man inte starta med höga av åtta eller nia utan istället lite lugnt med lägre siffra innan, så lyfter högre sedan nog, hur annars ens, i en handbok står en inrådande varNing kontext inträdande spärrning är maskinens protest mot den obönhörlige räknarens oskicklighet eller vårdslöshet och dess vägran att låna sig till handlingar som kunde gott medföra felresultat eller maskinskada, är det som självt handlingsmättad poesï uttryckt för, finns då skrivmaksinsskrivvarNingar i handböcker nånsin, ingen än anvisningsbok fick jag medföljt förhavt, och också en kärring här i odjupa trollskogen, byfånisk halvblind toka har haft författarinnan Anna Trädbondestams sekretär (av nästan mellan(rum) trymåh och chiffonjé värre sett) och skröt så in i nordan om den, att hennes lärarinna därtill sagt i tiden att hon själv har författaranlag, därför hon förkunnade sig duglig för att skriva roman på den ifall inte lider av så dålig syn, fick den aldrig skriven fastän jag erbjöd en skrivmaskin istället för sekretär, delvis ville sälja det där möbeleländet åt mig först, gudbevars avböjde, samt bydåren II haft sagofarbrodern Topelius troligen maskstungen skrivbyrå däremot nästan lite liknar som en ämnerikansk söderscheriffs pulpet på höjden och han skröt minsann att gillar Burroughs än saghor fastän inte kan skriva överhuvud, undrade förbluffat om jag lyxpoeten affattar som Burroughs i koncept som någon karaktäriell grannlaga The MugWriter, ehuru delvisch till smicker förmådde försöka sälja det redan andra möbeländet åt mej nästan ganska gratis, med garanti, gudbevarsch afböjde men inte gjort det om Topelius skrivit på en Torpedo smachina, vore nåt det först, eller på en Plurotyp smachina när man med styrpinne vansinnet ger bokstav fastän inte skriver för blinda eller lunchar med mongoler, Plustypé smachina vackrare, inte mindre överträffar jag ändå stort värre freakigt genuint tutal med Millers Burroughs, ovärderlig, fastän måste tillstryka, upprätta, försäga mig, få ännu mer overträffa med att skriva något litet besynnerligt än mönstergillt bättre mästerstycke på den snart först, att den verkligen är min härefter, bär mitt namn mest, skriva tillspetsad novellett originellt som får vara karaktär av roman hur än, alla som älskade den där Hemingway vet han skrev världens oförlåtligt kortaste tillnärmelsevis konkretisk och inte alls en dålig novell i sex ord på lika vanliga ord ovanligt insprängt om skor och livets startskott och osvikligt hållbart som en försenad sångmös mödomshinna i sin helhet spännvidd konklusionen som oändlighett, antalet tecken där räknat på typ tio fingrar exklusivé hälften av mellanslag, på en billig Royal nerknackad bättre än den gamle och sötvattnets avfattning, så jag skriver en ompulsivt exklusiv roman nu om nånting som kanské kranvatten runnet spolat på på min nya fullt klenodiska machina som jag presökt och bett om under hela tiden jag hunnit varit verksam som onödigt förnäm inte mindre hungrig bortlaxerad lyxpoëta ett tag, utan att någon brytt sig om att ordna den åt mej, eller för mig heller, allt alls inget bar det minsta frukt under i mina segslitna årslånga ansträngande efterforskningar hellre länge för en Burroughs, så egenhändigt importerade jag den slutligen tvunget avlägset tungt ifrån när fann verkligen efter ett oväntat tips förlupet hänt lett mer här om tiden från en bl.a. längre sedan tider erfaren hunnen manualsamlare och musselråmets idealiserad etc mera vem egentligen ur, troligen dessutomi nog samma sexemplar en flicka just fann tillfälligt till salu en höstdag då båda ännu ett tag för förälskade för att fatta vilket unikt tillfälle tillfälligtvisch, kämpade jag ensam nu vann förbluffande över en hop handfull fler förhatliga praktdårar, i en freakarnas kamp och oppgörelse om den, tokivriga trissade de förståsch genast opp priset oppbakcade av sina kompaniéer vad helst i ryggraden muskeln någonstans nästan ännu mer än mänskligt oskonsamt och ofördelaktigt märkligt för den nära svältdödens borttynande mig, att folk orkar vara sig besvärliga dårfinkar, så satans medvetna om varje extra, helt märkligt att, och hitfrakt &:så den svindyrt pris högt som ståndet på bordellen få utöver för min smaskin nog ändå hit hem kom denna i pakets paket utan vare sig plåtskador eller skråma tvärs över allt, fullt skrivduglig och nästan glansig polerad är den när prövat så fort jag fick opp den ur inre lådans låda, och valsens svarta höger ratt lite grand något nötts till rödaktigare blivit för länge sedan på, om den så klart blivit mer blek med åren, blekt med flickans hår, varans tålt, mer än tyder på att någon övrig inte använt alls radspaken genuint på redskapet, radskapet rådvill igenom tröskat den som innan Miller skrivit medels:t föga limpnyans brödtext eller löp utan poëtiska sekvenser eller föga rader alltså räkningar säkert till rutor blankett sliten mest ansträngd på av tusan anpassat noga, att ett halvfranskt tangentbordet har är förvissö blott en världslig oräknelig sak som Çarlsson af Takbranten, snarare Karlsson af Takfläkten, son av släkt, dåre till oläkt, sagt rejält uttryckt utbrustet bröstat om nånting vitt skilt helt lika enkelt osmärtsamt, som en pust, eller en paus matt, någon passus, sista måttet, sitt tillslag p.g.av, ett mellanslag då, och en förvissø klenod den längre än världens kortaste novells skonummer asskum utsträckt i. Jag är ännu profattare tydligen här, men den därvid Buroughséen kan äta upp mig att förstå sluka, sukta, som alla vet, är jag det för säkerligen även om jag lika oförtrutet hann först vilse taget fel på några smaskiner förväxlat i ett blint spår språng slutligt just få detta mitt enda maskinsexemplaret som på Sir William S: Burroughs hårdnackad förärade major Dr Frost och den högre skalbaggeaktigheten tillstådd i själva uttryckets mening, förnärmad sämre förärande lika Millers räkning väl införstådd med bedyrande proveniensen sent minst sagt förtydligad därvidhet, eller härmed. Emedan en Williams typewriter grasshopper-modell är freakskrivmaskinen förstadiet i allt sammanhang, William S. Burroughsskrivmaskin tillsammans, oss än oåtkomligare självskrivmaskint. Ändå nu med drömmaskïnen bortom hand, eller för hand, känns den idén redan lite dessvärre initialt överstånden att verkligen behöva knacka in maskinens sista nästa och min kortaste roman inte längre än plågan självt verkligen begränsat. Egot Sture Dählström skrev i filmen om honom själv ståndpunkt stödkomma om sin resemaskin istället förlängt alldeles kort, säg alltså idel fantasilöst om något som står annars orört ostört, omstört framför en, det hans utfall huruvidae något alls är, ett stycke på, tillskrivet någon självt rad, en Williams och Burroughs är ock ingen reseskrivmachina eller reservsmachina, eller resa i tiden, nu jag och han svenské regissör Mr Alias Röksvampen skall skes Madé in Burroughs på väg åt självskrivet för pröva äktas äkta maskinellt varas om så tala nerslagen till stånda, sagt ut ett stycke bakom bandet och en rulle tillsammans, eller Williams haver bläckdynor istället på vilka typerna vilar, höra sant, emot någonstans maskinskrivningsbandets fulla bundna övning överträffat medelst röd längd del även, till filmrulle &:så få den rulla slängt fram över inte fortare spole forslat än fraktad fram sig om, saktas föras maskins vagn, smachina burroughs backtangent har vitt skilt ljud pauserat fullt helt än enär vagnen skrivs peù om pö framåt ej speciellt sakta för ovrigt mer, Williams typewriter saknar backtangent ha, mellanslagstangentens har emellan om allt föra det skrivna sagt föga, all mellanaktagentens taktlåtenhett besörjd måste, smittat, smattret, knacket, agnar skriver en stund, sitt dem städat stadsfrön ur skåpet ju. Skrivet ett tag fortare än just läst det skrivnast. Restår ändå bara att ha på krita vit pullover på, inte helt oäven, vinglas på bordet finns, samt asckopp, tömd på sädesvätskaska sig, och en aldrig påbörjad notesbok, som en dekisförfattare från ursprungstiden men med skrivbord i pluplubaschträslag och dess stol från en knäpp amiral härrört, förutan takfläkt, tillstymmelse till pannsvett, ansatt skriva på sin smaskin så det hörs och svärs när den klingar slut på rad, skryngkla emellanåt först ihop ett och annat ark i början man misslyckats med, slängt dem ut i rummet som en förargelsens manifestation, ha den mödosamma blicken sedd, och en ljusglimt skymtat, sin uppgift skriva som det skrevs i tiden, inleda om en mödomshinna skyndsamt, lyckas helst från början förutan omskrivning, aldrig en förvarning bättre är, helst även någon särskrivning bör, i stavelse orättvis, lämnat onödigt tomma rader fria, medveten att om eventuellt hellre förmått köpt en smachina i märke Ideal hade allt gått annorlunda skilt kanske praktfullt, vara den dekisförfattarén som ändå märkligt omisskännligt nog lyckas konststyckets få fatt i formuleringarna utan den evig ändring annan början senare av, skriva ansatt om lyxdekis företrädesvisch gissa, fel menat, här i klyschberättelsen vore det straxt icke helt oväntat oanmält stövla in tre grövre röstade robusta agenter på rummet från korridåren innan fastän svårt se dem på en gång, bär på en metallpåse knogjärn i diversé olika material trävirke järn silver sklerotin ebenholts plomber konkylier mammutben bakelit gummi flytgods vrakspillror kittliga brevduvefjädrar omogna kapokfrön insydda mormorsynålsoppstoppningsaktigt etc, skramlade inte hur de än länge väljer ut bland under en pågående kort tystnad inledningsvisch, ena dem i en enbart julblodröd slips är till sin aldrig struknana lika röda skjorta och meningsfull i pressbyxor från föregående ställe, andra i galet gul, tredje i lång smal eller kort mestadels mörk linblomsgrön kravatt, tillsammans en syn för gudarna, det mörknade trots ehuru takfläktens kombinerade lampa vore tänd sedan flera dygn, kunde man undra trott om inkassotrion senast hos tritoner gjort pöl eller pasta substans (tritonslingor = orgiesperma, originalsmörja; långsökt ädla organpastan), inte mindre idkade likafullt lidelsefullt ofrånkomligt som det randas vandrande varandras trafikljus, gratis deras oppgiftft, och lysning, vänta inte på din tur här typ en liten stund minsann stillestånd i nerbänt huvud och alltid pang, aldrig annat än mönstret som obönhörligt slår till, eller slår hårdare, arme lust som helt helst vilse försökt anmäktigt skriva en förmiddag ostörd då inte mer, dessa jävliga störoandar vilka enskilt slår ner klyschförfattaren av billig meningnslösch sanning tills de själva hejdlöst gråter, innan förstås sjöng de under tiden falskt som dragspelsmusikanterna att de inte är några symbolister utan hårda män, inte så mycket mer, skrivbordet är vält på sidan, maskinen mer orubblig än någonsin, den berör, sig ohämmat, skriva tillbakae för fan på den vad som än hänt aldrig sagt, dock var mitt manuskript borta nästan som förgängelsen prytt, de hade spritt ut det dels. Här kunde jag inte skriva vett mer mera, trodde jag om ifall.

Stefan Hammasrén  

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Jubilerande änder

I bokhandeln (fast den är mest bara en större tidningskiosk) på Logan Airport i Boston säljs röda sockor, krus och tröjor med Red Sox-emblemet, det framgångsrika lokala baseball-laget vars historia ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 24 maj, 2016

Foto Bonniers

Gudsnärvaro i Lars Noréns diktning

Lars Norén är en av våra främsta dramatiker. Mindre känt för en vidare allmänhet är Noréns poetiska verksamheter. Han började som diktare i början av 60-talet har under många år ...

Av: Hans-Evert Renérius | Essäer om litteratur & böcker | 08 december, 2017

Det fullkomne liv

Følgende utsagn kan synes å være svært trivielt: at i vår egen tid gis det folk som søker etter livets opprinnelse, opphav, kilde, og slik var det også før tiden ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 20 januari, 2010

En essä om ingenting

”Tystnad”, svarade Murke. ”Jag samlar tystnad.” I Heinrich Bölls novell ”Doktor Murkes samlade tystnad” möter vi Murke som arbetar på en radiostation. En av hans egenheter är att han samlar på ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 20 september, 2012

Ett försök till verklighetsåtergivning

Alain Robbe-Grillet (1922–2008). Foto: Il Manifesto TEMA BILDNING Författaren och filmregissören Alain Robbe-Grillet har avlidit. En av 1900-talets mest originella modernister har alltså gått ur tiden. Han var verksam i över ...

Av: Mikael Andersson | Litteraturens porträtt | 07 april, 2008

Bild: Hebriana Alainentalo

17 dikter av Carsten Palmer Schale

Splittrande självpresentation

Av: Carster Palmer Schale | Utopiska geografier | 13 juni, 2016

Metaltown 2011 - två dagar av metal

I år var första året som Metaltown inte arrangerades på sin sedvanliga plats i hjärtat av Göteborgs hamn. Istället hade man valt att placera festivalen på en galoppbana på Hisingen ...

Av: Linda Olsson | Kulturreportage | 03 juli, 2011

Nemesis, Allāt och den som tillägnar. Museum of Fine Arts of Lyon. Foto: Rama, Wikimedia Commons, Cc

De kloka och vackra, sataniska verserna

Det står ett vitt hus längs Fyrisån på Västra Ågatan i Uppsala som kallas Olympen. Det är mest känt genom Ture Nermans studentroman med samma namn från 1913. Huset är ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om religionen | 25 februari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts