av Caspar David Friedrich

Götterdämmerung!

Charles-Valentin Alkans op. 27, ”Le chemin de fer”, hör till de många musikaliska tolkningarna av järnvägsresandets fart och fläkt. Det är mindre direkt ljudhärmande än avgångsvisslan och ångpuffarna i H ...

Av: Ivo Holmqvist | 22 november, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Svensk Musikvår 17-20 mars 2016.

Kraftsamling för nutida svensk konstmusik

Efter närmare 25 år återuppstod festivalen Svensk Musikvår, 17-20 mars 2016. I Stockholm kunde man lyssna till framföranden av 250 musiker och närmare 50 svenska tonsättare. En riktig kraftsamling för ...

Av: Thomas Wihlman | 26 mars, 2016
Musikens porträtt

Varför denna människoindelning?

Något det talas mycket om den senaste tiden är införandet av ordet ”hen”. Detta ska ersätta orden han och henne så att vi tilltalar alla på samma sätt. Jag är nog ...

Av: Emma Holmén | 19 april, 2012
Gästkrönikör

Ralph Waldo Emersons två filosofier

Vem läser Ralph Waldo Emerson idag i Sverige? De sista seriöse läsarna av honom var Ekelund och Geijerstam. Sedan har det varit tyst om den amerikanske filosofen. Ändå har han ...

Av: Bo Gustavsson | 10 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

Hon kände igen mig, och bjöd hem mig



IntressantHar ni förresten hört, att jag i tiden försökte få köpa en mycket vacker urgammal designskrivmaskin från Karin Smeds Typsnitts- och skrivmaskinsskolae, i Borgå, låg belägen dessutom granne till Runebergshemmet för övrigt, rektorn lät först välvillig och jag påpekade att den måste ju redan vara avskriven i bokföringen sedan urminnestid, inte som det bet, han hade sedan frågat kollegorna och Karin Smeds, och så sålde de snikna jävlarna den ändå inte. Var säkert något jättefint ovanligt märke, men det förstod jag icke då utom att den var helt extra, nästan i klass med en gräshoppa. Jag hade dessutom kunnat bära iväg den på natten och ingen hade vetat att jag vore skyldig, man fick ju tillträde dit på natten också skriva på övertid, ingen hade säkert ens på år och dar sett efter den i skrubben nere på fotnivå, ingen böjde så mycket på sig och det fanns ju skrubbar hur mycket som helst. Men det var icke så bra att vistas där och skriva på natten, det rörde sig fruktade skolgäng som slagit sig i slang med gatpojkar och narkomanter från den närbelägna busstationen, som ville supa och knarka och knulla och ha uppvärmda ställen att vistas i, och rökte gjorde de, och några poetfasoner var icke tillrådliga, för mindre som man misshandlades. Ibland söp de där gängen i skrivmaskinssalen nätterna igenom. Rektorn beordade slutligen låsning av dörrar under kvälls- och natttid när han själv råkade en morgon se hur de slocknat där, men ingen låste ändå nånsin, de var alltid olåsta. En gång var det ett gäng idioter som höll i mig där och bände mitt huvud att stirra jättelänge under tystnad in i de mest mörka ögon på en flicka de lyckats få med sig, någon slyna som hatade maskinskrivning förklarade hon efteråt, eftersom ett av hennes fingrar var bara någon cmeter långt (missväxt), fastän jag enbart skulle skriva. En gång petade en buse sönder en skrivmaskins täckbrickor på tangenterna, men han fick minsann fixa den hel när Karin Smed fick raserianfall. En annan gång när Karin Smeds undantagsvis var där på kvällen, höll någon av de där ligisterna Karin Smeds och några andra + mig inlåsta, de blockerade dörren med handtaget, men på något underligt sätt lyckades jag rämna igenom dörren ungefär som en kommandosoldat att dörren strittade upp i ansiktet på ena busen som såg för en gångs skull imponerad ut, och Karin Smeds såg även hon desto mer imponerad ut.

Jag borde i samma andetag ha slagit knytnäve i busens ansikte, hade gått i samma andetag. Fastän någon gång kunde de där losrarna ändå förvåna en, en gång höll de ett gitarruppträdande för mig, följande gång var de igen dårar. Jag avbröt skolan på slutet när det spårade ut helt i skolgängens vanvett, ändå slutade det hela i varje fall att jag fick ett stipendium i oerhörd snabbskrivning. De hade aldrig haft någon lika snabb så klart, så mycket som jag skrev på egen tid, och på den tiden blev jag ju mycket snabbare än är nuförtiden med datorns tangentbord, trots att det var äkta tröskverk då. Fastän jag slutligen fick en elskrivmaskin av Karin Smeds, den enda i salen, vilket väckte ytterligare ont blod på klassens gängmedlemmar. Fastän tror ändå jag i själva verket fick stipendiet för att jag rämnade dörren som en gentleman. En timme efter stipendiet kom en flicka och kramade mig för stipendiet, fastän jag aldrig pratat med henne innan. Åtta månader senare i en butik rusade en bonde fram och kramade mig och skakade hand, och dunkade i ryggen och sa att han blev så stolt och lycklig över mig när läste i Borgåbladet att jag fått stipendium, men han visste kanske inte att jag hade pussat hans dotter fem år tidigare. 25 år senare rusar dottern fram i en annan butik och säger att hon ännu känner igen mig, och bjöd hem mig, inte som jag orade åka hem till henne. Det hände mer på den gamla goda tiden än nuförtiden som det knappt nånsin händer något spännande. Och har ni förresten också hört att jag en gång var hembjuden till Karin Smed, med en kompis, att byta frimärken med Karin Smeds make, men vi satt mest och drack kaffe och hon gnällde att jag måste ändra tangentbordet på mina gamla skrivmaskiner till det då moderna nya nuvarande tangentbordet, vilket jag till all tur aldrig lät göra. Goda småbröd hade hon, i ett litet gammalt hus son bodde i.

 

Stefan Hammarèn 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Mediation i Tibet. Bild: Guido Zeccola

Asiens helande inverkan

Varför har discipliner från Asien en botande (helande) inverkan på oss?

Av: Nina Michael | Gästkrönikör | 07 juli, 2015

Malin Bergman Gardskär

Det är inte svenska folket det är synd om

Människor runt om i världen tvingas fly från sina hem, liv och familjer i hopp om att finna en trygghet bortanför sin egen landsgräns. Vi borde vara tacksamma över det ...

Av: Malin Bergman Gardskär | Gästkrönikör | 17 augusti, 2015

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | Scenkonstens porträtt | 22 oktober, 2008

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 2

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 02 juli, 2013

Några Dikter av Sven André

Resenärerna   Klockan halv fem i begynnelsen det gröna språket - fågelsången som en flock andhämtande osagdheter i den uppdämda morgontimmen talande till oss dessa spräckta ansatser:

Av: Sven André | Utopiska geografier | 17 maj, 2010

Now is the Time, Art and Theory in the 21st Century

Konsten är alltid, i sitt ständiga försök att förstå och förklara, hylla eller kritisera, på ett eller annat sätt en produkt av sin samtid. Därför måste man för att förstå ...

Av: Ida Thunström | Kulturreportage | 18 december, 2009

Stefan Alldén

(Sur)realistiska sagor

En vacker blomma blev en gång planterad på en äng. En människa som höll av den så. Fler och fler kom och betraktade och beundrade. Med tiden blev den bara ...

Av: Stefan Alldén | Gästkrönikör | 27 december, 2015

Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 19 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.