”Gravest Hits” – de två första singlarna i form av en tolvtums-EP

Bandet som Gud glömde men som Djävulen älskade

Med Peter Sjöblom som ciceron återvänder Tidningen Kulturen till det sista sanna rock'n'roll-bandet The Cramps.

Av: Peter Sjöblom | 09 Maj, 2015
Essäer om musik

Isabella Lundgren

Den osjälvständiga individen och den bedrägliga gruppmentaliteten

Självkännedom och kritiskt tänkande gör oss mindre lättmanipulerade. I en tid där vi allt oftare löper risken att manipuleras och förledas av de som utövar makt över oss, är detta ...

Av: Isabella Lundgren | 27 juli, 2017
Essäer om politiken

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | 22 december, 2014
Essäer om konst

"hennes sanna namn är att vara någon annan". Intervju med Bo Gustavsson

Att en oanständig bok samtidigt kan vara den vackraste... det är något fullständigt skandalöst. För mig som tidigare läst Bo Gustavssons böcker (dikter, essäer, etc.) ter sig Howdy, jag är ...

Av: Guido Zeccola | 30 april, 2013
Litteraturens porträtt

Fann en kamouflagétalja förtäljt



Rhoptropus bradfieldi diporusFör det första ett nytt begrepp, enligt loserförfattarerfarenhet, står för begrepp som myntar ens oavhängiga sanningar, allt enligt min loserförfattarerfarenhet lämnade montörer, installatörer, elverksgubbar, telefonbolagsdårar och entrepranadfarbröder eller deras insepektörer aldrig fordom några verktyg, don, utensilier eller mätinstrument efter sig, eller i varje fall infann de sig omedelbart avhämta dem, knappt man hann röra vid deras don innan de ryckte bort dem, att om de motförmodan vore lämnat efter sig något dugligt don var det mer osannolikt hänt än en fullträff på Vita svinets hasard, däremot ville de lämna förpackningsmaterial desto hellre. Nu hotade det fruktade telefonbolaget tömma hela byn här på fasta telefonförbindelser, men valde ändå att hålla linjerna kvar.

I tvenne år har jag ansatt dem att komma lägga kabeln i nya ellinjens stolpar, att jag inte vill ha två stolpar bredvid varandra, att ser infantilt ut, de har än knappt brytt sig om att svara ens, även den ursinnigare godsägaren på den enorma gården har ringt upp dem i flera år, slutligen fick linjebolaget tillstånd av telefonbolagets, ett börsbolag, att byta ut linjerna, så linjebolaget gav jobbet åt en entreprenad, och efter några dagar, nolltid, efter års väntan infann det entrepranadfarbröder en lördag och utförde jobbet plötsligt, ena i teamet var en ung narkoman som t.&.med talade svenska från Kyrkslätt, som avslöjade att det dröjt så länge därför, att telefonbolaget verkligen är besatt av att tömma den ena byn efter den andra från fasta telefonförbindelser, att de anlitas jämt att nästan varje vecka tömmer någon by, och i några byar slutar det även så att de först får order att tömma den, rensa den på varje utetelefonkabel, sedan fungerar ändå inte det mobillösa bra nog, så får de komma tillbaka och lägga nya kablar över allt, först mordhotas de av förbistrade bybor, sedan hurras de som hjältar, hur helst, han var narkoman och kanské inte att tas på orden, hans andre man var i stort inte mycket bättre, närmare de åttiofem år fyllda, han bara darrade och var mager som en soppkasper och såg nästan genomskinlig ut och rökte tobak i ett, men upp i stolparna klev han som en raket och det sista han gjorde alltid innan han klättrade upp, rökte en cigg, och det första han gjorde när han var uppe i en stolpe, rökte nästa cigg, och det sista han alltid gjorde uppe i stolpen innan tog sig ner, att rökte igen, och där emellan drog han, och det första han gjorde när han kom ner, darrade och rökte åter, och där emellan svor han oavlöpt. Nå, de där entreprenadfarbröderna for sin väg när de jobbat färdigt, och underhållit mig med skräckhistorier, och det har gått någon vecka nu, jag har gått där längs nya linjen flera gånger fram och tillbaka, snubblade jag på ett märkligt don som inte sett innan, varken särskilt stort eller litet, inte sett den ens fastän den legat framför fötterna på mig flera gånger, ett osynlighetsverktyg, snarare en nästan osynlig kamouflagetalja Made in Japan, bara råkade få syn på den idag när jag åter var på min korta promenad under linjerna, enär det är kul att beundra nya stolpar, men entreprenadfarbröderna och de som drog ellinjen hade förresten fått order att lämna en gammal stolpe kvar blott byta ut resten, narkomanen och åttiofemåringen förklarade i mun på varandra med skräckupplevelser, jo den kvarlämnade stolpen var tryckimpregnerad på något annat sätt, så som stolpar gjorde under några enstaka år på 1970-talet, att den nog står kvar ännu långt efter när vi alla tre är under mullen, åldern spelar mindre roll för denna stolpe, den är som ny fortfarande, för den är någon specialkreosotstolpe som lär vara så giftig enligt farbrodern som darrade, att om jag slickar med tungan på stolpen, dör jag i kräfta, att den är full av kancerframkallande gifter, att sådana stolpar vill de ogärna hantera, att vill jag slippa jordalivet och har inte någon annat bra sätt, så sug några gånger på stolpen och du har beställt din sista biljett, och att när han klättrar upp i den, i sådana, måste han alltid genast efter det byta arbetskläder och skicka dem till gifthanteringsanstalt, just vid denna stolpe låg det på marken denna kamouflagétalja, som jag nu lade behjärtansvärt beslag på, den fungerar enligt vad jag kan förstå och kommit fram till, råkade dock aldrig se farbröderna hantera den, enär jag lekt med den i någon timma och testat den på alla möjliga sätt, ju mer man drar i den, desto mer spänner den fast det fästa, och det är totalt omöjligt med att dra kunna få det fästa lösgjort, förutsatt det är avrunt i formen någon cmeter tjock som en framför allt kabel, vajer, rep, avrunt skaft, eller varför inte i en Atlasståpek, fastän perfekt att töja båtar vid orkaner medelst bättre än någon knop, håller fast och fäst såvida inte det fästa tappar sin form och sitt avrundade format fortare än kamouflagetaljan förmår bita fast i fästet den backade krympta massan, eller vad det nu än är som så pass runt, jag prövade med olika träskaft, hålls det nog i den så urbota hårt, ett finurlighetens verktyg med andra ord, nog den gamla stammens carlar skulle aldrig lämnat efter sig ett sådant extra don, men det skulle vara en narkoman och en som drömmer om graven för att göra det, på patentet står det att håller upp till över två ton, jag tror att det är minst fem ton, du förflyttar den svagaste punkten som varit mycket svag, alternativet hade rent av  varit en handflata, att dra i ett snöre, nu tyngdpunkt till utanför camouflagéverktyget alltså, något brister om det skall men i varje fall icke det som är i kamouflagétaljan av nämnd formatet, i en otroligt finurlig mekanik, detta nästan osynlighetsverktyg, som är modernt, högst ingenjöriskt uttänkt, men behövts minsann även förr när poolagenter drog hemliga linjer, linjer som fanns, nu kan det användas fastän för de losers som hissar ner sig för Loserförfattarfabrikens fasad till dess neonpublicering korrigera detaljer eller göra exhibitionism. Jag vet inte vad jag riktigt skall göra med donet överhuvudtaget, annat än att inte lämna tillbaka det, men finner väl även ännu någon finurlig användning för denna vad det vill lida, någon vacker dag framledes, åtminstone är denna kamouflagétalja förtäljt något man definitivt ickeköper inhandla på en järnaffär, inte minst sådan verktyg är enormt kul att ha i sin snickeboda, verktyg man vet hur de skall användas men man ändå nästan aldrig behöver eftersom special.

Stefan Hammar’en

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | Lund har allt utom vatten | 04 januari, 2013

En hobbit, tretton dvärgar och möjligen en drake på slutet

Regissören Peter Jackson är igen aktuell med ytterligare ett mastodontverk. Efter trilogin ”Sagan om Ringen”, har det nu blivit dags för Peter Jackson att ta sig an ”Hobbiten” som även ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 09 januari, 2013

Foto: Johan Werkmäster

Jeansens historia börjar i Bayern

Jeansen föddes inte i Bayern. Det gjorde däremot dess skapare Levi Strauss, närmare bestämt i Buttenheim i forna stamhertigdömet Franken i den tyska delstatens norra trakt. Hans barndomshem på Marktstrasse ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 13 februari, 2016

Foto Gilda Melodia

Inuti och inpå huden

Religionen skulle försvinna, trodde tänkare som Emile Durkheim och Karl Marx. Människan skulle frigöra sig. I dagens samhälle ser vi en förändring från människa som samhällsvarelse till individ, som hellre ...

Av: Gustaf Redemo | Essäer om religionen | 14 oktober, 2015

Veckan från hyllan. Vecka 12-2013

Det har valts en ny påve, alltid en spännande och viktig tilldragelse, i synnerhet som själva valet har sina egna mycket speciella ceremonier och tillvägagångssätt. Själva valet kallas för konklav, conclave ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 16 mars, 2013

Hector Berlioz. Lithographie de Charles Baugniet

Med både måttlösa och tygellösa känslor

Även om Berlioz' personlighet framstår som mindre sympatisk, kan ingen frånta honom äran av att ha skapat ett musikstycke som i högsta grad angår även vår tids människor.

Av: Eva-Karin Josefson | Kulturreportage | 23 december, 2015

Den indre sammenhengen mellom venting og følelser

Innledning Emnet for artikkelen min er den begrepsmessige sammenhengen mellom venting og følelser. Resonnementet mitt er slik. For det første, venting som fenomen må læres, venting faller ikke under studiet av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 september, 2013

Veckan från hyllan. Vecka 21-2013

Veckans megahändelse, och pseudo dito, är utan tvekan Eurovisionsschlagerfestivalen i Malmö. Gapigt, glittrigt, hurtfriskt, inställsamt och utslätat. Ett evenemang som säger ganska mycket om vår tid. Och så har Arktiska rådet ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 18 Maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.