Al Namrood  logo

Att leva och dö som Joe Strummer

I Marcus Birros roman Att leva dö som Joe Strummer (2010) möter vi en medelålders man som växt upp i Göteborg men som numera bor i Norrköping. Som ung i ...

Av: Mohamed Omar | 15 mars, 2016
Essäer

Whilde Stefan. Foto: Samuel Dante

Anteckningar om shoppingbordeller, bortgjordhet, D-vitamin och Einsteins mirakel

En ny månadskrönika av Stefan Whilde som berättar i 4 punkter om mycket och om inget.

Av: Stefan Whilde | 01 mars, 2015
Stefan Whilde

Solipsisme og alminnelig tro

I alminnelig mening står «solipsisme» for en filosofisk retning som går ut på at det eneste virkelig eksisterende er jeget og at alt annet bare er forestilling av jeget. Det ...

Av: Thor Olav Olsen | 23 juni, 2011
Agora - filosofiska essäer

Mary Wollstonecraft – med pennan som revolutionär kraft

Mary Wollstonecraft. Många miljoner människor har dött och glömts under de hundratrettio år som gått sedan hon begravdes. Men när vi läser hennes brev och lyssnar till hennes argument [...] ...

Av: Johanna Andersson | 08 december, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Guldåldern



Hammarén när han blir räddI det tillbaka åt annat övervintras, fram innan tidslösheten en röst, överspänt förlopp om. Till henne sörjd fram. Behjärta. M arken hård sagt mig bakom som en sin erekterade tundra dess tas, den frusna del av. Här intill det har innan nästan alltid så länge jag funnits vid förtidnas vackra dela och sakramentala förhållet mig gjort det ett av med när vuxit blommor både så gula gå sula och röda framåt dem legat ta breda ut, mertalet enbart dem tvenne som oss båda både hon vikt plus jag ena böjt, då de blå slog nog mig minns jag ej som min veterligen av af plockat åt henne med en husnyckel i knippa som med likt en skärare gjort just skurit in brästas enda tid medelst frånsett hålla de blåklimparna utslagna knopp vid ock fler blommor höra och de all svajande många stråna fler höga tog bland hand vandras in av, ej en ring skar varv på om satt den än var i ring mitt redskap vars varsamma hand mig höll hållet förd min med den dem dessa, även om man icke plockar blommor enär skär av dem deras gör onekligen som jag gjorde, ingjort utsträckt hand blott för för att istället i stället sträckt snar hand henne ut föra hänt att dem få ge haft omgås intill, då sträckt blir förutsatt här, när sedan hon för tar, tar förtog jag mig blommor hast snarast först där det senare blir erekterads estrad tundra hamnas nämnas ock, ej att plocka om på det sker skar i samma förbindelse blinda handrörelsen in långt som sticka den brast dem vid av första nästa, rentav rycker jag dem den rent af så är av tryckt på med samtidigt med, just blomman starkast sakral andra, en ända som i ägd betraktelsen för för att ge mig av med dem af, fort tills ut min starkare allt trängtan röntgen dito henne fört medav under på, med flera steg medge émellan min lekams

uttrycksfullt stycke varje meter till en till närmare, de utslagna klara blommorna nog mig med vädjans vilje av fullt blir fler några, fröhemmets för dem jag förhindrar hinner och hann, ur ut oppvaktning oförskylld tillrymd om få fått mig det för, varje blomma där sin chans är mig visa henne hennes emottagning till mej göra, gjort, blomman ersätter klyschan även där poëta enbart mäkta till skriva vid ut blom den bättre dem dess, ords sköra blom han med förgulnat barnsmöret inhärska del bort kom råga ha av, ur att dessa hamna i en vas inte självt än är utan själva stå emot som om skälvans förutan med medtaget i den itaget medelst handtag stagd straxt med dess motiv skört i glas vilket bakom, från början vara en abloy-nyckel var det förresten ouppe, som brukades att skära tagg hålla, den abloy sjö o’boy ock bly i åh blygs dyn lätta byxflickan liten lyx anklar ankarspel repa slippa ovriden vind den ridne lidnes höjd av kör knippet omvriden ridna vrists omblev om blev oh love slit stå fram, abloy blå blott låt första ordhett om i min billiga visa jag perverst ramsae prosök stått all om i sista stund dig till hands den sjöngs enbart enkom för hennes hon in vidkommande tränge ehuru inte fanns henne framför mig hons förblivna lekamentar borta istället för blom trots, blomstren till vas är slaget ut snart stått det bords på stå stå upp åt, hur på den erekterade skorpan med merparten kåk och dörrar ständiga ständiga andra hem strängt instängdsam med mera abloylåst vilka satts alltid slutet runt draget vridet och ingen visste nånsin någonsin ett vad egentliga abloynymen stod för lossna låst del hel färre ihop, tett hymn nymf hymennym skymt snyft ave, prosit fröförspridd förstspritt till gagn ave se, portats med hymenskripta jag än där här bär, aldrig fått mig ge betydelsen upp- och belysa den henne för över, fram det varje man till varje cvinna höll i handen tids ett tag endast säger sig ett det går för, opp sin den nyckeln onsdagen vidöppet till er överallt självt, däremot där få med låset höll oafsett sett om låset tillbaka höll om i penisring parningen tillslutet sina händer hålla amen henne tillhandae andra för, enbart i en vas ryckt närmast med öfverräckt ett hjärta i glaset giva rivna bit ner slippa vissna töm ej först allt sedan, vasen i närhett blommorna mera särhetens ett en att plats är då, den plus en bubbla i glaset efter sandkornsmini, brosket även i mig bär jag på ett av, känner febrilt det debet iburna avbrutna ta godo på den erekterade tundran ljud till påmint av förminskat effektknäcke förbehållet där jag den blomstertid nu förlänge löpa ut sedmera gått förnycklande blom i hand, ha abloynymen, ablomnym, ablomma, ett också kaos sprid bestod av aktiebolaget lås, eller lukko på finska garderat l:et begynt både båda är stå ab lås L lukko oy osakeyhtiö ett ihop om samman låssmedskönslås köpslå sträcke fäst löst räffla inrymt klick, därifrån alla dessa lås utlästa och deras nycklar höra satta ihoppar olika endast en mindre kombination passligt, högst en mer än alls, skydd det lösa gröna sköld, den yttersta parningen av en går i den udda tald skillnad är, om oftast så enbart andra förutanav allt annorlunda kanske, det som ingen finsk man förutom sin abloynymfen själv skapt skaft ta av aldrig tänkt säreget vad den skola stå för egentligen riktigt hänt gås med, så otänkt självklar och vridigts om alla gånger om runt hela livet långt kanské ett liksom rikstäckt, rikstänk af, vidsträckta på tänt, ut eller in, in eller ut, om än, fram och tillbaka, halvt runt tillbaka och fram igen, snart om igen, kanské innanför sluts, aldrig mindre per år knappt, åter emellanåt inget annat vidare hänt, heller övrig eller, och inget enda barn hän aldrig igen frågat dem vilken riktigt viljors kejsarros med hår i nådda kronbladhet det blad sticka flora världsligt ett av det dess, mer antaget om detta, min cärlek skillnad på något så oklar &:så däremot visavi mig törst tredörrsstängt oslutet utslaget, går inte ihop, ingen den nöt kompakt är klar alls satt om slutet, emellan dörren som en fot trä, aldrig ordlek då slut på få desto sagt dig, alls aldrig säger hon alltid, inget vet jag ens nånting om henne mera mer veta varav avigt, på den styvd hypererekterade tundran baklås hade nog alla beaktade blommor vidare blivit vissniga vinterns opptagna dödvittnas vit afbrott bruna allting höstens nerbrutna innan snön här fallit utpudra på täcka det mesta av allting ståndat, överallt allt mera mest bort fort innan hann, sammans där jag hade med fel ord övrigt något oförstånd mig oråd mitt plockat du dem blommorna blomster på ur hand den döde herr violinbyggarens fädernemark leve naket, abloyserat dem dess ingen, förvasat för skaft upp, begjort ett annat herbarium inlåst icke ostjälbart helt en tid i fri zon, kvar tecknat blommor, skrivit blomma och pojkaktigdikt utslagen anbundet, och enbart tänkt tänjt jämt stängt på henne blad vad hon gör just då då, så önskat henne kärlek härlek där, när enär jag var liten jag och mindre min en compis (blivande dr Schön~) annars, ringt då på hos framme ett för alltid nersupet finskt kommerseråd, titlar man i främsta rum förlänas af ingen mindre än ämbetspresidenten av Finland om man därtill betalar statskontoret det till över jämt svårt tvenne cirka miljons mindre cronor cirka som det i genomsnitt långt för en en bättre sådan titulering gott råd sjukt, mer än vilket görs, vilken full som en allra alika han ers högrådet nu var om villrådig sälle, vilsen snarast, galen ännu, lämnad hän, aldrig mer förnäm, direkt skrek efter sin bortbitna cvinna, ett lät som ovunnet öronvaxrunnet, och låter som ett med hängsel på buktalande mage förklämt, låter som en timme sockrad apelsin aldrig sötare,tillfrågade vi honom oss om får dricka kranvatten här hans enär ringt på ju ehuru törstiga mera nyfikna jävlar vi var nog såväl förväl mest rådvilla snarst på hans omtalade stora lyxvilla se besöka komna, ifrån &:så kran fick vi det blott just, i köket råsöp han med en constnär som målade en lickista med breda gångjärn och abloylås och ur nyckeln växte ut från en blomma som var en könbärstjälk (ganska kukmjuknat) på fältet den stod till bock ställd stilla böljd, visste han orådlige visa sin villa fyra våningar mer runt i och sitt barskåp förevisa dit hörn sitt han bortgömt barndemsherarium:et bakom kvar en svängdörrsväng emellan själv, vänt här, sa att cvinnor är levande blommor som. Jaha, svarade jag utan någon tanke om det, visste han det istället. Jag insåg på constnären, kornhästens att han hatade mig som ett halm, för den delen, för all del, bra det. Kanské hon, varje vandrar nu på en erekterad tundra andra där allt stuckit ut fastän inget gick ner tog, men vad vet jag om hennes en tätnadens skog nog och dess däldbottnen i modern tid mera vidare uttrångt hörd på fällt. Det göra ont i mig göra aldrig höra. Hon, borta urflickan kvinna från den yttre kanten, ändrade sig på mig vem mera, mej själv i sej, det hon inte vill veta mer av alls sagts. Blommorna. Blomstren sena, igår gick sönder, handtags dem även som kvar, lång stund du visste mig säga nu då få, att ingen plockar knappt bättre vackrare sörjeväxterna slingrater prydnoblad än du förfått till dig ändå det till dess ur hur Gör ♥ Gjort ♥ Göra ♥ Göras. Blint mej i sig.

Stefan Struzzo Hammarén  

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Att spänna bågen – några tankar kring fyra verk av Stockhausen

Man brukar tala om tjugotalet och sextiotalet som de konstnärligt mest framgångsrika decennierna under det gångna seklet och då inkluderar man samtliga konstarter. Och mycket ligger det i det rent ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 12 juni, 2017

Komedins ansikte. Del 1. Om Laurie Anderssons tidiga verk

Denna korta essä handlar om Laurie Andersons liv och verk fram till mitten av 1990-talet.I en kommande text ska jag försöka skriva om det Laurie Anderson har producerat under de ...

Av: Gilda Melodia | Musikens porträtt | 08 maj, 2012

Sickan Carlsson i Filmstaden

Sickan Carlsson och kvinnorollens klassresa i svensk film

Sickan Carlsson personifierar andemeningen av ordet “folkkär”. Hennes filmkarriär stäckte sig över 69 år. När hon gick bort 96 år gammal var hon fortfarande en högt aktad kulturpersonlighet. Sickan Carlssons ...

Av: Belinda Graham | Filmens porträtt | 18 oktober, 2016

Mystik genom kampsport

Genom alla tider har människan försökt förstå det vi kallar meningen med livet. Ytterst handlar det om insikten; är det värt mödan att leva på den orättvisa jorden. Finns det ...

Av: Isabella Canow | Kulturreportage | 05 november, 2011

En ganska rutten historia

“En ganska rutten historia”, så sa hon damen i den beiga kappan på uteserveringen i parken, när jag frågade henne om hon visste vem Harald Edelstam var. Efter en stund ...

Av: Jenny Berggren | Gästkrönikör | 12 maj, 2013

Hebriana Alainentalo. 3 dikter

jag hänger i tallkotten upp & ner blidkar en orm med fjäderskrud   hennes fäste omkring tungan lossnar sakta dropparna cirkulerar i torpedfart vid den tunna hinnan av verklighet   törstiga villfarelser gör sina ryck   jag hänger i tallkotten blir kysst upp & ...

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 07 oktober, 2013

Den svåra konsten att ha stund-fokus

Avlyssnat samtal på en buss i Stockholm en vanlig vardagseftermiddag: En flicka i 8-årsåldern sitter tillsammans med sin pappa.Hon pratar oavbrutet med pappan som hummar till svar samtidigt som han ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 04 juni, 2009

Cecilia Bartoli. Foto: Uli Weber/ Decco

Rösten som får allt att stämma - Cecilia Bartoli och Polarpriset

”Hon är en barockvision. En skamlös dröm om den rena njutningen.” Vem säger detta och om vem? Det är inte, som man i förstone kanske tror, någon upptänd man. Det ...

Av: Ulf Stenberg | Musikens porträtt | 14 februari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.