Demonernas domptör. Om Bertil Malmberg

Crister Enander skriver ett rörande porträtt av den svenske diktaren Bertil Malmberg. Han har beslutat sig för att hemsöka min enkla boning. Han lämnar mig inte ifred. Inte för ...

Av: Crister Enander | 18 april, 2011
Litteraturens porträtt

Intoleransens spelregler

I dagarna publicerades Forum för levande historias rapport Antisemitism och islamofobi – utbredning, orsaker och preventivt arbete. Det är ett viktigt arbete, och den komparativa ansatsen kan ytterligare hjälpa oss ...

Av: Simon Sorgenfrei | 26 augusti, 2011
Essäer om religionen

Klaustrofobisk skräck utlovas på Spårvägsmuséet

I mitten av april gör skräcken entré bland tunnelbanevagnarna på Spårvägsmuséet i Stockholm. Teaterföreställningen Silverpilen 21.32 är ett samarbete mellan muséet och Minerva Produktion där man använder tunnelbanevagnen som arena ...

Av: Marcus Ridung | 26 mars, 2012
Reportage om scenkonst

Erik Larson i odjurets trädgård

Erik Larson på amerikanska västkusten, han bor i Seattle, är född 1954 och med förflutet som Staff Reporter på Wall Street Journal. Han har också varit flitig i den periodiska ...

Av: Ivo Holmqvist | 04 mars, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Rejessörens andra besök här



Hammaréns boplatsSöndag fort nu tillskynda vidare till möta decemberrejessören emot herrn anlända, stå sig rysskramae honom mött som en måttligt redbar loserförfattare istället helst tillmötes, gudskélovet, vad värre det kunnat förlöpt lett∙ Vart jag kör utgjort en timme senare tydligt sakta eller fortare in mer nere på parkeringen närmare snart där fram, komna igenom till platsen nästan längst från dumma registreringsparkeringsbiljettautomatén säkrast intill bredvid mellan inklämt agent Agendas kamouflirtade ena och onått stallet Augias kamouflerade transracerbilar inhyst för fullt, emedan min lekamensjag stiger sig ut här bland obegripligt, jag själv blott gäspar en aning länge medan Höghett Augias på högra sidanchaufför och stallpromovend utför eller utgör eller för en ritual omskriven som klackvarelse man inte ser ansiktslös, svär endera på sunda cowboyssvordomar varandra närda, ur den redan stilla lagda trafikbilluktens brändöbroköavgasintag nära rakt vid Internationella Högholmen andas jag här bris trots allt ehuru stannat ände, fastän i stället luktar det åter härvid än en gång delvis svagt bröstvårtigt hav öppet fruset in på Råkudden bris och ände vågens osköldhet, den avsköljda halsen sväljer sin stund att börja med, eller inte lite särskilt till som Höst Acker författarsagt närmare sak East Villagé´ luktar likhettens märkbara stink nekade nerpissade flygfisksslem fastnat nätslask och pölmanetens slemlekamenskliddat, här ens jag försöker blanda upp spåren bäst det går ju, se ut mot annalkande komna färja, medan spanar den stulna monterbara lastdragkärran vi i avsked lämnade här någonstans förra gången för över ett år sedan redan när hela regissörens flytthag kantrade med ett loserlossnandets fjärde hjul; avstruktur, en avestruktur, gottskrivna, mening varje avhört jag tager mig mina ena dagens första andra stegrat utstiget här vidre emedan biter vindhugget lämplighetens minst avvoga käft, möta skall mött bli, blir inte mindre torrt av sagt, snart flippa ut hela veckan d’dagar, och skråla osunt, jippi∙ Först hann Augiastchauffören nog bli alltmer konstig i oförklarligt knäppt beteende emedan, jag gick därför okorrigerat fram till honom sade frågvist goddag och undrade om parkeringsvakter kan dyka upp på söndagen månntro, blev hann andfådd, gränsbevakningens fula bil kom förbi, stannade upp, och jag såg att hann hade Eastland’s registernummer.

hann mumlade på konstigt språk åt mig främmande, jag gick bort utan att säga ett ord, sedan drack hann kartongmuggskaffe, varpå hann åkte iväg och vinklade överlyckligt vänligt åt mig precis som om hans motiv varit här att dricka kaffet istället för att möta någon, därför få vinka åt mej. Om loserrejessören, textingenjören, teaterrådet herr Alienröksvampen förra gången var sista man ur färjan MS Kastrullen, tänkte jag att nu kommer hann först, men nej, hann hade begeistrat en finsk ungdomsflicka i sin hytt med filmklipp till klockan åtta på morgonen, sov hann istället medan jag utkämpat väntans helveteskval med augiaschauffören på näravstånd av hans dårskap, även bankiren och loserförfattare Janco Karlsson-Äijämöinen skulle vara här och möta och bjuda oss på hemmiddag blott svek oss, uteblev i tystnad, och kompositören, musikrådet och loserförfattaren Holmberg skulle möta oss och bjuda på finsk pirog och jättestarköl fanns ingenstans om all sin envishetens frånvaro. Regissören kom ändå, det första hann gjorde, skrev regihälsningar till evighetens Emma på ett kortbrev jag sände till hennes nya eremitagé, och efter en över timmas bilfärd är vi framme i Sylvihuset, jaktvillan, paketerar hann upp först en hel bokhylla med idel texter på golvet mellan de stora skåpen, fastän vägrar överhuvudtaget förklara vad som skall filmas och vad alla hans böcker är bra till, för övrigt dröjer det inte heller värst länge innan hann tömt mitt bokskåp och även alla mina böcker ligger omkring på golvet. För övrigt spökar Sylvi mer än någonsin, en uppstoppad uv vänder sig, vänder jag den rätt, varje gång man ser mot den på hyllan så har den vänt på sig en del på ett varv, slutligen när jag ger upp, ser jag att den gått nästan över halvt varv på ett knappt dygn, även dagar senare samma märkliga åter, vilket faktiskt aldrig hänt innan regissören kommer. Sylvi-anden oppskattar helt oppenbart icke mer. Blott första dag inleda. Måndag återstår, tisdag väntar, onsdag finns, trosdag stundar, freddag är ingen dag nu, lördag strunt om mer. Men måndag vaknar för senad redan 9.15, rusar och väcker herr Regissören sovande stock, börja elda i kakelugnarna, nu har ändå Sylvihuset blivit varmt trots allt från i går, det är över tjugo grader, ugnarna strålar värme, inga elbatterier behövs ens i den finska smällkalla vintern, äter 9.45 morgonmål, min 345 varjedagarsbiff, 10.00 åker iväg, kommer försent till bankdirektörens förhör 10:30, honn låter inte regissören filma inne på banken fastän hann envisas, honn evighetsförhör mig nästan som en psykiater, honn skriver ner allt möjligt som en essä om mig medan frågar ut vad som tynger mej i livet, gör bankdirektörer så nuförtiden? jag rabblar dock opp en massa personliga grejer, passar på när tillfället gives riktigt på en bank oförkonstlat, och regissören råkar beundra tavlan på hennes rum förnekas filma den omgående; helt samma tavla som jag (med Emma) beundrade hos en då föregående bankdirekthör när jag med Emma spontant rusade in på hans arbetsrum "hej får jag förevisa tavlan åt Emma från Sverige" "ja är den inte fin bron över vägen vid Nickbyvägen", minns du Emma? nog honn direktören släpper mig äntligen först klockan 11.45, sedan till Nickbye-bye, framme klockan 12, förvärvar en pottstol som utgör Runebergs pott- och lavemangstål, så jag behöver gå iskall helt cool genom hela pott- och lavemangstolsstationens byggnad utan någon notis av personal, så tuff, så ytterst cool, så runebergskt orullstolisk, igelkottisk, som en teflonman, men regissören får det ändå inte filmat knappt av okänd anledning, hans nerver höll inte, hann istället opptagen av alla som möjligen stirrar på mej, har någon noja, sedan går jag snabbt avlägsnande med pott- och lavemangstolen en halv kilometer miljonstegraparkens gång och en gubbe vägrar svara åt regissören vad hann tycker om det, klockan 12.30 går jag in i ett högghus och förvärvar en röd extra brandsläckare i kraft till mars bara 2013, fan så kort tid, som kan vara bra när en stol skall explohdera senare brinna, klockan 13.15 i en annan stad, på K-Rauta där regissören vägrar köpa en slägga åt mig fastän kanské senare ehuru hann lovat (typ filmens dyraste onödiga pryl tänkbart enligt den besatt envise regissören helt blockerad), klockan 13.37 hos hyresgästen på Patrullvëgen, honn är inte hemma ens fastän lovat, klockan 14 på ett sjukhouse, går in genom A och besatt sätter mig i mitten av bygganden i en mycket speciell rullstol och rullar ut som benlös genom utväg B 14.27, fastän en hop människor stirrade glo som alltid på dessa inrättningar, och ett gäng montörer och anställda skrattade, måtte undrat varför jag sprang ner rakt in i rullstol, en speciell, och sedan rullar i rullstol typ halvtimma från områdets sista kameravinkel, fastän nästan hela scenen får regisnillet knappt upp för hans stålnerver svek honom åter, nu 15.27 hos hyresförmedlaren Musac Hirvonen, nej hann är de facto Runeberg, där jag också läser från röda skarabéerboken, som lovar tolka sig själv runebergskt Runeberg med mig och falla sej lyrisk över att jag återger honom rullstolen utlovat huruvida den är äkta, vilket blir på trosdagen senare, 16.39 kramar en neger mig till dödedagar och regissören tror sig filma det men kameran filmar fan ingen kram blott negerns arm och ben, 18.15 får regissören sitt andra raseriutbrott, skriker som en galning åt mig och slänger omkring saker, hann ser ut att ha blodtrycket 249, i femton minuter, plötsligt kolugn åter, 18,39 hemma mot jaktvillan, bär drar jag upp en rullstol opp för bilvägsbacken fram, å du dyre stol, som väger som för mycket stålet och därtill pott~ och lavemangstolen upp för en och samma oppförsbacke i kolmörkret och en över halvmetersnö oplogat hårt i slitet, och detta allt slutar i ett ljuvligt fint strålkastarscen i finsk vinter mot ett utedass dit strålkastaren lyser in, där det fortsätter på tisdag kväll. Natt. Tid. Lite sömn, djup sömn då. Tisdag-onsdag följt, vi åker straxt omkring bland, till de veritabla föga virila verbala mindre bedårande bydårar, först ändå till min forne chaufför, en som körde mig i 7 år till och från skolan var eviga dag även, först vägrar hann blankt nog ställa upp på film säger hann förnärmad kränkt förvånad oförstående, tilllika sällskapsjuk nyfiken ändå, plötsligt blir hann nostalgisk och börjar prata på med något gammelmansspråk, regissören frågar om hann kunde ha trott att jag blir loserförfattare någonsin, kom ett ödes ironiskratt utbrista på den forne chauffören och hann kunde inte för allt i världen trott något sådant, aldrig kunnat föreställa, föll honom aldrig in minsann, inte en tanke däråt, skrattade redan åt blotta tanken, jo jo, det skall hann ju mena när hann aldrig själv i hela sitt liv läst en roman, och efter det ville vi ha stora fina saker att få söndra med slägga att få ha några bra raseriutbrott, åkte till värsta bydåren med största samlingen andras stöldgods men vi kom till fel hus, en ännu värre dåre med hemska bensår och fläckar, men fy fan så fula läskiga ben somliga kan ha faktiskt, öppnade dock dörren utan byxor, hann var stor eller tjock som en häst och såg ut att vilja mörda oss på finskt vis mer än hellre fastän lyssnade till mig med bar nedre kropp (hann alltså) i dörröppningen vid gavel emedan regissören lite smygfilmade hans bensår om än snubben började bli allt mer misstänksam att just så och varse att hans ben höll på att bli film, nog hann gav oss inget i sak, lyckade oss till, därpå for vi vidare rätt till värsta nästa opptagna bydåre fastän där öppnade någon kvinna som bara visste säga att hann är på sjukhus i flera månader, och vet jag precis var, på någon avgiftningsanstallt, därefter for vi till en översvallande bydåre, efter det till hans hustru, och regissören yrade med hustrun och jag begriper inte för en euro vad det var bara för för filmen, efter det ännu till en ytterligare, bondjäveln som tagit över extremstora godset som finns skildrat i gula skarabéerboken vars hustru var hemma, honn sög åt sej om all skvallerkraft i världen att byn har sin loserförfattare undertecknad och ännu i filminspelning, och skröt att hennes man inte läst en enda bok i hela sitt liv, till ytterligare for vi till min närmaste bredvidgranne (icke bydåre hann) vid namn Stefan Likaså på kvällen, som däremot har ett stort rum helt fullt med lästa böcker t.o.med mer än det finns på loserförfattarfabrikens handbibliotek, och hann läste opp jättebra från röda skarabéereboken, sa att väntar, förhoppning på att nobelpris tilldelas mej. Om byn då inte tidigare riktigt vetat att den även bebos av loserförfattare vet de nu skvallra på för fulla muggar. Sedan plumsade vi genom ett kärr- och träskområde som liknar våtterra i Lousiana, hit skall vi förhoppningsvis på nytt ännu när snön någon gång smultit ifall jag lyckades övertyga regissören, vi skall då bära släpa kånka en hyvelbänk där, kanské även Runeberg dra sin runebergsrullstol genom träsket, möjligtvis skall även en negress få bada i ett badkar med oss i kärret, eftersom ty nog loserförfattarens texter är ansträngning, ansträngd text, ansträngd läsning, skall det även vara ansträngning i kropp och scen att frakta hyvelbänken dito genom träsket, leve stolpiller, och i träsket finns en naturkraft verka och byns förbannelse härsammad ur, en viss zon här där förbannelsen vilar blir alla nerbrutna till suputer eller livslosers, vrak eller oåterkalleligt sjuka som de meningslösaste liv, brutna, i t.&.med nästan 6,5 generationer kan familjefäder drunkna nästan mangrant i fäderne, eller springa naknae med dårskap och banka på varandras dörrar, bli klinikfärdiga för så mycket mindre, så ock har sylvihusets olika bosättare blivit sådana, och jag fann själv en gång en nergrävning på området under tunnor och skal där det fanns femtiotusen brännvinsflaskor som den föregående ägaren drack, i kärret för länge sedan uppstod annars förbannelsen inte minst då en fästman mördade sin mö och hennes älskare, grävde ner dem i detta träskområde, hela byn knep käft och ordningsmakten kom aldrig något på spåren ehuru alla visste likafullt, därefter har förbannelsen vilat över hela träsket till bortre fältet och stranden här, så i filmen kommer även en karavan zigenare, eller röda arméns sista agenter, djävulsdyrkare eller hells angels eller nynazister, eller andra bättre freaker på väg till kärret, även om det i någon nästa scen skall jag utklädd gräva i kärret till, vinna i förbannelsens, och träskanden stiga upp eller slutar nästan opphörae, jag förde emellertid nu blott en episk dialog i kärret där regissdören höll på att drunkna innan jag räddade honom, på natten har vi förvisso även en del dårscener förstås i sylvihuset, i en natt ylade jag även i runebergsrullstol i en snödriva och läser längtan till kvinnovarelsen, och även pinkar i virtsapullo_sorsa vad fan den nu heter på svenska överhuvudtaget, i stråkastarscen allt om än regissören inte knappt fick upp ljudet heller, vilken jävla amatörregissör man råkat ut för, och egentligen runebergs pottstolslock lyckas jag ramla med ramlösa omkull söndra, får jag visst ordna ett nytt runebergskt pottstolslock, hur fan man nu gör det på torsdag redan genast. Klockan åttamorgån bär det av fort störtat iväg, pigga drar vi stolen ner för backen, bilåka car först mot stället där runeberskt pottstolslock borde funnits om all min tidigare kännedom i frågan, fanns ändå inte där hur jag än sökte bland de många andra locken, men skit i det, snabbt iväg &:så därifrån till min hyresgäst som är en jävla söt freakflicka, knäarflicka, lika öppenhjärtlig, nämner om sina depressioner, om sina mängder depppiller eller knark i världens jävlighet brukat, världen har ju spytt på freakflickan, och att honn varit stadens skräckflicka, visar sin bondkatt och låter den leka med oss, förevisar sin nya spis et bakugn, har sina serieteckningar honn bedyrar att är så bra, hyllar sin freakinredning, visar opp sin kjol eller klänning honn gjort själv stolt, och sin dörrmatta, honn är dock en av landets främsta oemotsagda runebergsrullstolssexperter sackännare konstigt nog och honn kommer till bilbagageluckan och värderar runebergsrullstolen vilket allt regissören filmar, filmat oss hos henne även samt honn deklarerar att det är denna stol utom allt ogrundat tvivel, faktiskt för det honn ser sååååå urbota freak ut när värderar den, klätt sig i en ödledräkt märkligare än stålmannens dräkt, hennes har stora ödel- återopplevd paleontologisködlepucklar på ryggen, hela sju stycken sådana icke mindre i antal, och på huvudet några, på huvan alltså har honn tre stycken ytterligare och på axlarna varsin sitt utskott &:så, i granna färger dessa, sedan tager vi avsked självfallet, jag nöjd över att ha runebergs rullstol i besittning alltjämt, vad jag visste nog, anade, sjöng för, skrev om, hade beläggen, all research, var själv jäkla säker på, allt har nu befästs såhledes, sedan rings det till rocckungen, landets största någonsin, hann är ännu förvisso i Åbo icke återvänd som överensgjort, kommer lite senare idag, hamnar vi plötsligt gatuplan på en radiostation, och radiocheftern får läsa himla stilfullt från röda skarabéerboken, nog hann tycker att vi kanské senare skall komma på nytt under sändningstid till honom, därefter åker vi till rocckungen, ursprunglig loserrockare, sedan plötsligt landets hetaste person som dåtida 1970-talspolisch jagade i år och dar, nu bebor hann ett slott otroligt fyllt med antikviteter de vackraste mängder dessa från förr eller fordom, så rikligt sjukt mycket av dem, utspridda precis överallt, knappt en ny sak, t.&.med hans diskbänk är gjord omsnickrad ur en enorm 1700~tals barockskänk, och i köket har hann en enorm annan skänk överöst med 1700-svars tenn, knappt något är billigt alls, på slottet, där ryska tsaren övernattade i staden 1809, hann rocckungen har en betjänt, en hushållerska även, kungen svär vittu som en borstbindare när vi kommer in nästan ivägen hann på väg att ha glömt att vi är anmälda och skall filma honom och oss hos honom, när den axellånghårige betjänten släppte in oss får för det en rejäl tillsägning, hann (rockcungen) i märkligt gröna devilbyxor som en sjörövare dricker 200 år gammal konjak ur fyrahundraår gammalt glas och äter korv direkt från korvpaketet, svär över loserförfattare och över detta loserliga eländets land, och undrar vad vi vill honom riktigt egentligt, något vi verkligen inte lyckats förklara saken, vi förklarar vårt ärende utan att åter få sagt det, att möta och bemötas av en rocckung som är landets främsta sackunnig på runebergsrullsittmöbel, hann bjuder in oss i salen, och håller pratstund om finska rockens nivåer, berättar upplivad och svordomskunnig om rockkungsmentalitet och om rocken i Finland kontrae Suecia, och vi ber honom läsa ur skarabéerboken för att få honom att komma in på ämnet bättre, hann kan inte språket eller svenska överhuvudtaget, ropar vittu vilket grymt romanspråk, men hör mig förklara bokens mening, förstår den som idé utbrister hann ivrigare, eller väser att förstår den plötsligt mycket bra och att själv skrivit likadant i music i själva verket, och ser att hann även proidologt rockat som ur den under sina år längs med bästa livet, att boken känns likt de tusen sångernas oavbrutna bok som fångat alla andra lästa böcker i en tratt, demonstrerar det, hann gör demonstrtionen, läser hann sedan ur boken ur eget huvud trots allt, och det helt obegripliga blir vacker gestaltning av det oavbrutna skrivna, att hann får världens stilfullaste poetfullträff, eller lyxrappakalja, så eld slår slaget ur honom i låga och erfarenhett, hela skarabéerboken glöder i hans vurm utbrott, orden är som kolet, hållna pärmen som jorden, jag som loserförfattare och textdirektör har aldrig i hela mitt liv läst, sett eller förstått allra minst opplevt[, ,,]varken föreställt en 2,3 så stilfull rymdkapslad inramning av en läsning som mest är en direkt muntlig tillskrivning av skarabéerboken vackrare än någon kan göra egentligen, större än en nobelpriskungörelse i ord och vinner alla ggr i gestalt och altaret ospikat gjort, kan sägas när hann läser boken bläddrar hann en sida format i sekunden igenom hela boken när läser hur än, författar sitt skarabéerframträdande sin glöd ur det glödda, min glöd, ger sin glöd och konjaken ur honom eldar på, gör det för att ge världen och loserskapet i filmen en reklam för min skarabéerbok, sätter sin gestalt på att lyfta upp boken och ge den och mig livets gåva av honom här och nu och till film oförglömligt, för hann förstår att jag och boken inte fått loserläsare som den behöver förtjänt, bedyrar hann med sin begåvning att det är mänsklighettens finaste och största bok som alla med kulturaktning på svenska språket bör läsa, att hann även på endast finska håller hela showen, får slutkläm på att den där svårt oppvaktade Emma fan missat all poäng och hela sin egen livsbrunn, att allt är en evig rock- änd rollbok och har livet har sin saxgång, och bedyrar den och det hela genom honom hann som den finska rockens goodfather vilket hann bedyrar sig som, och man förstår honom, varje filmens tittare kommer fatta den kraft hann lade ut, ger honom all rätt för allt, och när hann ibland, för ofta avbryts av telefån, svär hann och skriker, öser finska svordomar som ett nytt bombhav över, till de savolaxare som gitter ringa opp, de får sig urbota höra, förakt och hat obönhörligt hann opprörd när inte ens lyckas stänga av ficktelefonen när bitjänten inte är på plats, helst vill hann avhållet slänga hela mobilen i väggen, och så frågar vi mellan tystnaden ut honom i lugnt hets, och regissören får ännu även hann läsa ur skarabéerboken för rockküngen och gör det på engelska, rockkungen verkligen njuter av läsningen, regissören, Röksvampen improviserar engelsk läsning helt fantastiskt hann också, rocckungen vill inte höra svenska ju, jag häpnar gång på gång här, jag imponerad varje sekund här i slottet över allt helt, sedan ombedes rockkungen, sant Remo Aaltonen by Hurriganes värdera runebergsk rullstol, ja dra hit med stolen då, vi rusar först efter den, bilen på avstånd, och naturligtvis står där inte en satans stadens lapplisa genast och skriver sina eviga parkeringsfukkingböter, honn blir filmstjärna när jag rusar fram, filmas av regissören, och om jag tidigare vid tillfällen gnällt över parkeringsböter á loserförfattarfabrikens vägnar och vunnit i klagomålsnämnder och fått efterskänkta böter, är jag nu själv en rockkung på tråttoarén, säger bara ja tack dra hit lappen, det betyder inget för mig, parkerat ändå ju, vi tar ut rullstolen, det knakar i den förbannade förvridna stolen, rullar den till slottet den, bär upp denna för slottsstentrapporna, och rockkungen sätter sej i stolen och svär över stadens lapplisor, elaka kärringar vilka dyker alltid upp genast, helt idiotigaste, ju i Åbo får hann aldrig parkeringsböter hur länge hann än har bilen fel, här får man genast ögona böj, behöver knappt vända ryggen åt, alltnog känner igen stolen, granskar den, genast sätter sig i, känns rätt att en oslagen greatman suttit skapans pina på rullstolssitsen från början, stor andlighet som hann själv, känner varje gott runeberskterat arsle som till penndrag stolerat den, skit på stol och text på skit hur oavbrutet mindre hellre annat, garanterar stolens äkthett utom tvekan, ingen större nationalskald än runeberg har suttit i rullstol med så mycket tsext som Runeberg om sin tsexts tyngd nerryckt, rockkungen känner sitsens aldrig slocknade eld som brinner om evig loserdröm oförverkligad av det stulna livet mindre bortgång, brinner så starkt att det inte ens blir rök slaget ut slutgnidet, med en glimt eftersom även hans slott en gång stod i högan lågor, och både regisjälvören och jag får vår största opplevelse ingen cliché om hur starkt man kan berätta om en stol likt en skarabéerboka, är som en alla tiders konsert retrofött, om en rockkungs pågående kröning kör på, och vi sitter på hans säng i vår tur, även vardera oss bredvid honom på hans sängkant , och visst hann är en helt otrolig begåvning att garantera stolens äkthett om all otrolig hög poetisk låga, leve skarabéee, stolen är utom tvivel runeberskskskskskk runebergs, hann känner det, hann vet, hann bedyrar, jag jippi det över, jag vet, vi tackar, hann har gett sin livs förmåga och framställning för andra gången inom någon timme, helt sitt livs ett starkaste framträdande, hela besöket kan bli en enda oklippt sekvens härifjrån, så jävla otroligt stark, intryck varje sekund, varpå ännu en sista bekräftelse åter, det drar till stolens sista bedömare, till Runeberg själv, åker vi till min hyresförmedlare, som haft filmroller i de tre eller två senaste finska storfilmer och i serier, på teaterscener, senast idag fått förfrågan på en ny råll i finsk batteri bustermanfilm, hann ju en de många strängars ansträngningars man, som är onekligen först på ett jävla surt humör riktigt avbruten i någon förmedling, öser i sig huvudvärkstabletter (eller "narkotika" som hann säger) för att orka med oschs losers klagar hann, och hann skall ta emot oss i sitt hem lite senare straxt, dit vi åker bil med stolen, eller hur det nu förhåller sig alls, knackar vi på ringklockaringer, åh nej, hej Runeberg får det omedelbara utbrott, om lycka nog över att återse sin stol, blir bedårande ena sekunden, men undrar genast var jag stulit stolen, hann börjar skrika angrepp åt mig, vill veta varför jag har eller var jag förmått haft stolen i min besittning, jag börjar sanct stamma, hamnar ljuga att den är från rockkungen, och Runeberg skall ringa honom, först undrar vem fan jag är riktigt om min sådan dunderfräckhet, jag visar mina böcker då som bevis på frälst loserhet, och läser lite ur dem, nationalskaldiske Runeberg blir helt bestört, förkrymt, rycker böckerna, slänger dem föraktfullt på golvet, skriker lyceumrektorsvrålet tål att det är den värsta läsbara smörsmörja jag författat om all fräckhet för bättre kallolitteratur, att jag är loserförfattare, en nolla och mitt är inget mot hans kallolyrik, att hann är nationalskald han, jag förklarar att rockkungen bedyrar min poesiens oinskränkta slagsida och sagt att jag egentligen förmått loserförfatta rocklyrikens finaste texter, att man ur mina böcker kan man skriva de oerhörda låtar, hela uppskruvningen tillskruvad, vilket inte övertygar Runeberg det minsta, hann råskäller ner mig ännu mer, och ändå anser rokkkonungen vara en persån med aktning och en storhett stoltserat fastän inte lika stor som hann själv ändå tilllägger. Runeberg kastar ut mig från sin hyresbostad, och jag skiter ner mig, men loserregisshören blir kvar med honom och de talar skit om mig, och jag smyger tillbaka och börjar rota i hans hyllar och skåp, varpå Runebergh märker det snart och åter får anfallutbrott över mig, slutar ändå allt slutligt att jag får sittaner sig och sent samtala med honom, och Rüneberg sade att jag måste skriva, lära mig skriva, att jag kan ha hopp om att kunna bli författare, och att jag skall skriva loserbrev förgäves till Emma i runebersk anda om än aldrig når hans begåvning särklass någonsin. Jag säger att jag stal stolen, erkänner, att gjorde det för att kunna skriva ett lyriktillskott, skriva den riktiga poesien i den, varpå Runeberg åter tänkte råskälla ut mig fastän nu var hann snarast istället ironisk mot mig, gav kängor, själv nöjd över att få sitta i stolen åter, hur helst kan få i världen övertyga bättre om stolens äkthett själv, hann har alla rimliga bevisch på sin hand för stolens stolhettens menade och även säger att Runebergs hemmuseum periodvisch haft en falsk stol ställt förfult af föreståeliga skäl, i detalj bevisar hann det och hann sitter till sist kanské lycklig man i stolen återvänd och dricker av regissörens evinnerliga gröna energidryck och käkar hans saltchips, medan jag får redan en del hysteriska anfall och skrattsalvor plötsligt, jag är visst redan en aning full säkert, och jag flippar ut mer, nästan som märkligt t.&.medelst skald Runeberg får fnissbrott fastän jag lyckas otroligt bra &:så hålla igen det många ggr, eller vid fler tillfällen, puh Nalle regissiren får många fina detaljinspelningar på det, på alltmer. Alltså den som inte tror, må sedan se filmen förutsatt, huruvidae den nu ännu blir klar färdig och inte oavgjord, tvivla må man. Måtte regisnillet orka samla sej stålsatt till slutet ända. Återstår mycket koncentration för honom. Nu hade även lite jag varit regissör, nu vilar näst allt återstående på hans axlar. Lång hemväg följer på allt i hård snöstorm. Hejie världen. Blott i morgon veckans sista scen ännu, jag går an med slägga i min tur raseriutbrott mot rullstolen helt galen besatt, ursinnesförfattaren jag. Nu var alla hans minneskort fyllda. Veckan börjar vara över. Dr Schön_ känd högt diktad sedan tidigare i loserkallolitteraturen infann sej heller aldrig, jag hade hoppas på det men förmodligen hos sin nya kärlek säkert. Amén. Måndag, åh, redan, eller äntligen, puh, bara få iväg honom nu ännu med allt hans pick och pack, en de enorma mängdernas karl, ... så rejessören reser tillbakae till Trädstockholmia, på hemvägen var hann pank, ringde sin fader, bad om att överföra pengar och fick en minsann uppläxning som sin slösaktiga natur, en stor loserrejessör är åtklämd människa hann med. Jag däremot, just när jag drog en sucklättnadspuh, att klarade det överlevd, backar jag inte in i garaget så att bilen får en jättemålfärgsskada, helvéte, just för någon månad sedan var den till plåterit för målning, helvetiskförargligt helvete. Varförr skulle jag åter straffas. Alltsammans lika kaotiskt som den eviga loserförfattarfabriken tillstått, och senare återstår scener i kärret snöfritt, dra runebergsk rullstol där, och bära en hyvelbänk där, och ha en negress i ett badkar där, jämte ylande dårar i rött respektive grönt nattkamerasken samt kanské helst till yttermera visso att jag loserförfattarskriver allt det där med en poëternas storsilade dröm på Williams typewriter model grasshopper..

 


Stefan Hammarèn 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

En bemerkning om Claude Monet og livsvirksomheten hans

Oscar Claude Monet, som var Monet's fulle navn, ble født i Paris, den 14. november, 1840.  Foreldres navn var Louise-Justine Monet og Adolph Monet. Fra før av hadde ekteparet Monet ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 06 juli, 2010

Han vägrade att dö

Elias CanettiDöden var den yttersta och största förolämpningen mot människan. Elias Canetti förklarade ett privat krig - ett ensamt korståg - mot döden. Han gjorde det envist, styvnackat och utan ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 16 mars, 2009

Stigmatisering är ett historiskt begrepp när det gäller samhällets syn på psykisk…

Begreppet stigmatisering används ofta i samhällsdebatten. Ordet stigmatisering kan härledas från grekiskans stigma som betyder (bränn) märke, fläck. Ordet kan härledas till en medeltida (ligatur) av bokstäverna sigma och tau ...

Av: Gunilla Dored | Essäer | 25 maj, 2011

Språk

Efter illusionen om att kunna förstå och om att kunna förklara, efter illusionen om en vilken som helst form av kommunikation och samförstånd, vill jag återkomma till ett stadium (som ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 13 maj, 2016

En arbetslägenhet i Stockholm

- Varför ser man aldrig dig i en mjukt stoppad möbel i tv? Är du bitter? - Jag har undrat med vilken saklig motivering Dagens Nyheter, Expressen, Kulturradion och så vidare ...

Av: Peter Lucas Erixon | Utopiska geografier | 04 januari, 2010

De långa nätterna på de iskalla perrongerna

tid Allt utförs under ständig observation av tiduret i Korridoren, detta enväldiga kvarnhjul som hugger ned existensen i små ogina sekvenser. Det är också en vardaglighet som tränger på ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 01 juli, 2011

William Blakes tankevärld

Det andliga klimatet: en kort historikUnder renässansen fanns en bildpoesi, Emblem-Poetry. En bildpoesi som byggde på den vid denna tid rådande mystikens kosmologi. Blake kan räknas till efterföljarna av denna ...

Av: Violet Tengberg | Essäer om konst | 16 december, 2010

Pino Masi och det italienska ärret Intervju med Roan Johnson

På den italienska filmfestivalen den 4 – 7 oktober på biografen Sture visades bland annat filmen ”Högst upp på listan” (I primi della lista), en skruvad komedi med allvarliga undertoner ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 23 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.