Konstnärsparet Hanna och Georg Pauli

Det har funnits många kvinnor i konstens historia, men i tusentals år var de huvudsakligen med som modeller, man kan kalla dem objekt för Konstnären som självklart var en man ...

Av: Lena Månsson | 25 november, 2012
Konstens porträtt

Simon O Pettersson. Den tübingska estetdöden

Friedrich Schlegel skriver i ett fragment: ”Nur derjenige kann ein Künstler sein, welcher eine eigne Religion, eine originelle Ansicht des Unendlichen hat.“ Jag tror detta är en korrekt uppfattning. Poesi ...

Av: Simon O Pettersson | 03 mars, 2014
Utopiska geografier

Den Gudomliga komedin Del 3

En purgatorivandring  När vi nu lämnar det första stadiet på vandringen genom "de tre rikena" har vi lämnat det statiska "trattlandskapet" bakom oss. Dante med sin Mästare och ledsagare Vergilius har ...

Av: Hans-Evert Renérius | 26 februari, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Johan Svensson om 2009:s populärmusik

Snart är 00-talet över. Ett bra år för svensk musik. Här har ni undertecknads lista över det bästa som släpptes.2009 års bästa album: Deportees, "Under the pavement - The beach" Lars Winnerbäck ...

Av: Johan Svensson | 13 december, 2009
Kulturreportage

A. Sprengtbarnen



Stefan HammarénÅp skenbar förkrymt rymt fliktexstens förlagspropagandagiven som hård hörnstensutställd omkullstjälpt fråga sin spetsfund vid kortsidan låg-(t) ensam utställare placerad där, tänkt vad utspelar sig sitt riktigt frågans på detta intillliggande intelligenta skolbefläckens barnburhem i fas, kanske den mångt av snubbelhindren underkastad tolkningsvälten plattgörarens bärgrötkärltöm, av elak morgon direkt den vet jag däremot något mer om under en resa fasa ditförstoppningens, ad quaestiones responsa berätta slutet om namnet fläck, bytet av flera veckors hörsamhet mera idogt i grunden efterforskningsläckningarna och läsningen av tiotusentalet dessa dokumentflerhandlingar, finnes nog uppgifter om hela 4 st. stolfläckar barnhem på pappvärldens sits.

Den förr när alla var små samtliga och nationalekonomernas somliga stora tänkande ungar dövfödda suggliknelser och fläcksvinshungrande gavs dem teorin om att solfläckar inverkar på ekonomins gymnastikskyddcykliskamjuktrampspedaler med lätta remmar ngt kaloppsslappa brända märkta under tidens botten lämnade till den osynlig som gått deras åt ur gett kring runt, följt slitaget alltid av pendelsvängen bjudet nytt tolvslag retropost och sin kroppskastrull uttillredning stark gavs stegen följande vändhalva änd plättbrända samhällets skorpbarnutsugningar jämt stått. Så där förbränt de hundra åren sedan alltså med, något innan när specialare blekfisbarnen ännu var sig mycket nödigt närda med fiskleveroljor nödlögnsgödda, när ock de prisbelönta ryska kopparkastrullernas handtagsskaftfästen faktiskt kunde ha hjärtformation och hade dessutom hamnat på världsutställningen bredvid ett konstverk som hette för verbens förlorade återmening (bestod av lösa bokstäver i ett slags slutet kokkärl (för företrädens anarkister förkläden, strittskyddens bärare). Ett leende i solväder för det också.

Ett av de fria skofläckens barnhem återfinns i Karibien, byggt i någraslags lokala halmmjukare fröstängselhöga torkade blomväxter, men utan risker och tak för att solfläckheter skall kunna täcka, befläcka barnen, skänka dem hälsa, oss. Detta under förutsättning att mina basblanka kunskaper i spansk röta räcker runtfört för läsning av handboken i tolkens vältomkull (allt). Svängt på vädrets maktfullkomliga gata läget (ohållbart) mycket funktionellt enligt den halv kärleksfulla, uppriktiga varma brewäxling som fördes med henne föreståndarinnan för ett Solfläckens barnhem I och undertecknad II. Visste hon berätta, att halmhattar på amerikaner kan betraktas precis lika löjligt som ett tak på sitt Solfläckens barnhem. Ett jämt (nästan ihållande, ihåligt) skrattsamtalsämnet på ön rådande härintills. Funktionellt därtill när alla hittillsförsta barn på Somfläckens barnhem är dåliga ungar, men med solfläck ges skiftningen snart mångtleendets färgkinder, några barn blir sina stora fräknar, adopteras bort vid anblick, och förs bort av just företrädare för "halmhattsadvokater" (tolkning av halmhattsdoktrinen); sedan andras, den stora merpartens barn lever ut på sina fläckdragna utblåsta kinder, blåser upp dem, blir tuffa, blir så många, så onda, bara fräckare, så sådanadär som ingen rik alls vill ha, så väderbeständigt härdade att de rymmer snart (barnen), syfte "därmed som vi uppnått det vi i grunden will, att få omlopp", bli av med kvarblivet underlivsliv. En minoritetspost kvarblev, de som blir tillräckligt länge men får sin kokosnöt i huvudet och dör vid en svordom, något som ändå händer rätt sällan på barnhemmet (få blir tillräckligt länge där, statistisk sugkaramell långsamnersmältande ner att den tuggas till sist brutalt), men är den tjugoandraförstaen vanligaste barndödlighetsorsaken på ön. Copulationspartiet var den största församlingen på ön, de beslöt där, under barnhimmelsäng benämnt bekvämt alla oäktingar tillfört möjligast barhudade från oss bör gå. Naturens lag till distansavståndets kranka efterdiktning följd, således (blir.)fotvandring och vård

Av avhandlingen i diktsamlingen ansluter jag mig dock till att den inte handlar om detta tropikpiskans barnvällingsätbarnhemmet leende. Men efter att turistpartiet en truism fick alltingh makten på ön, döptes det inofficiellt till "Halm Hera enögda gudinnans solläckra barnbarnens".

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

AnatemaPå solfläckens barnhemåt II är en lite knepigare frågha inhyst, med förstoringsglas (som jag knyckt det från en skola i tiden bak), undersöks detaljer åp flikbilden av ett barnhem, åt tills det plötsligt börjar brinna och släcks i en syndaflod (spottets syndaflod). I varje fall kunskap konstateras att huset på bilden var övergivet, med förspikade fönsterluckor på första våningen till de dumma piskade, inlåsta barnen. Ett evigt fängelse i mörker (gråskala därtill.)? Jag börjar således i de tusen bildernas arkiv söka efter huset, finner blott ett mycket liknande där det visade sig ne gång ha bott en barnlös stjärnförsäljare av Facits räknesnurror. Sambandet in blir sin mycket intressanta anpart (axeln), på rullfärdighet stol, runt miljoner gånger på en dag, får mig hetgirig axla (allt) högre tanke på en enepisod i siffror. När jag någon stycke evighet senth som halvlåg på universitetetssjukhusadministrationskursblocket, ingick det ett statistikenhetskrus, där vi skulle räkna om (omdisponibilitetsfaktorn okänd längd) i patienters ramar gjorda på armar (som en bläckfisk betraktat många i grumligt), arm (eller hur det nu uttrycktes dåtida) inleddes med en dräneringstävling, den av oss som skulle kunna räkna ut, stå ut längst, utstråla, påvisa den mest groteska inkonsekventa kokta fläskkorrelation korrektsand i graven torrt bottnar, skulle bli befriad rent direkt och få gratisflygpoängkompensation godkänd till måne bra (cum insigniore häst laude approbator mjölkkor tillsammans dom), non cumulonimbus molnfritt, upptäckt under. Professorn hatade alla med fickräknare (datamaskin fanns en enda på hela skolan (den tiden), varför den inte överhuvudtaget behövdes ens hatas och ingen man kände kunde dessutom det franska systemspråkskoden), än mindre som någon gjorde något på maskinen (jo, någon kunde ibland för rena nöjets skull gå förbi och slänga ut en egen spottloska på tangentbordet och gned ut den, så att ingen ändå vågade använda den på en vecka minst, dock som den statiska prefisen doktorn var tjock, sades att han älskar gamla, mycket stora elektriska tröskverklångsamma men merfjäskande än så infann jag mig efter väldigt tankeskrap, visade upp mitt tjyvade, ditbeställda verck en Facits gamla räknesnurra, och orkade rulla några timmar tills det mest groteska tandgnisslet blir landsvinet Nisse prasslar i sanden av stor fasa. Svans vildgalt jag vann under falsk förutsättning att avlägga ett tysthetslöfte, en ed att aldrigh någon timme någonsin tyst tyttra om sambandet som jag kommit fram till). Och galnas påfundet igen rursum silens, jag var fågelfri vinge fyra timmar i veckan att göra precis helvetet nära vad det allting annat endast tillkommer mig. Gick ut gjorde ett sublimt lagbrott, det kom fem poliser, den första fräcka sträckte fram sin polisbricka (på den tiden bricka). Det var inte meningen att jag skulle läsa den, blott under en sekund se något framför mig och nicka, men jag avkrävde dock, tog fram där på cafeét med det kuriösa namnet Kuriosa ett förstoringsglas, samt en stor fruktglass från sina respektive förpackningar (på hyllan quaeque i frysen), började läsa bredvid noggrant. Om det också verkade konstigt, med plastbokstäver på en metallbricka, krävde likafullt att få se följande gula bricka och den var mindre i servering (nästan halva storleken nästan), blev än mer misstänksam jag, avkrävade ytterligare en bricka, som följande i tur blott, och det blev en än ännu mindre kopp med knapp läsbar text graverad, näst utplånad icketextad på. Förbryllad ville jag se ännu en, den korta gubben sträckte fram en kompass i plast, bottnet blått, övre kanten röd, inne i den stod nånting jag inte kunde läsa ens med ett förrstoringsglas ovan. Något skämt, frågade jag. Inte som vi tänkt oss det, svarade den fete som först gett sin av den största brickan. De såg varken allvarsamma tillsammans eller desto mer luriska ut. Jag tog en kaffekoppvarm stor och slängde den ut, en stol efter, och just då kom det in en i päls, träffades, förstörde hans humör. Men nu hade det hänt något som tydligen inte fick hända, för poliserna rusade ut, rädda medan jag inte var det, helt oförstående, blott pälsmannen tog en kniv, skulle skära mig, att också jag sprang iväg, lite långsam som han pälsbeklädda långa håren var, men rusade efter som en havande panda. Skrek sig andfådd hes åt någon att skjuta mig, genast som maskingevärssmatter hördes (på den tiden gick guldfadern beväpnad endast med en vass kniv och den maskiniella eldens draksprut var på avstånd oprecis sysselsättning, ofta lite i gömman på sidan), endast bakgator som min bil förlorade sina däck där utanför på trottoaren, och blev att likna till en ost över hela karossen. HerreGuden hann jag tänka, men såg samtidigt en mycket ful tjej (extraordinärt ful, otroligt ful), tänkte milde vad guden inte förmår skona somliga, men hon i normala fall en sjumilavståndsstjej (panelhöna) var på väg bort med sin bil, när smattret tog ny fart redan under mina fotsteg, hann upp mig, frågade hon, med bildörren öppen om jag vill med. Naturligtvis, evigt tacksam. Jag fick följa med, hoppade in som en projektilhuvad tänkare rakt i famnen på hennes bål, försökte få fram att hon skulle köra bort lite jävligt snabbt, vilket hon också själv förstod. Hon hette A. Sprengtborgen, frågade om jag i tacksamhet kunde hjälpa henne livräddaren i min tur med att bära ut en tung sprängladdning till tillnämnda coffearia med det så kuriösa namnet Kuriosa, att det à la faktum nu också låg i mitt eget avsugna tillstånd att verkligen göra det, vilket hon övertalade inom sakargumentets tofs. Den som hann döda första blir nämligen levande över. (Nollsummespel lärdes ut på kursen med rimlig framgång.) Själv ville hon förstöra pälsmannen som fördrivit hennes far till självutfört mord, att hon hamnat på barnhem. Måste hämnas ordentligt ut. Och självfallet hjälpte jag henne sedan. Redan samma kväll innan mörkret, inte mycket att förlora där. Utklädd gick jag och lämnade in det stora paket, som det stod glassprodukter på sött överst. Men jag åkte dit fastläggning ändådock, de fem poliserna kom åter till mig fram, med lite nyare upppolerade polisbrickor efter att han pälsfarmaren lika kreperad dött i småbitar sönder, med upprepad procedur, att läsa brickorna, nu som de var alltför korrekta i tur och oordningar, och jag kunde inte komma undan mera alls, hamnade framför domaren inför portstängslet, dömdes därmed för en urkundsförfalskning att bli sagofarbror två timmar i veckan på ett barnhem, göra samhällsoduglig tjänst. För man fick inte skriva glass, om man hade en bomb i paketet, även om en ful flicka lurat en, bärgröt och glass fick man däremot gratis på barnhemmet, även med s.k. dubbelpropositioner under helgdagar. 

Alla var särskiltdeles nöjda, för slutresultatet var aktningsvärt helt enkelt, inte minst jag var nöjd över mitt lindriga straff, kunde även ha tilldelats en borgmästarens guldstadsnyckel för mina insatser i bekämpningen av organiserad brottslighet, och hade fortfarande ävenledes mina två timmar kvar ledigt i veckan och kunde göra nästan precis vad jag ville fortfarande. Nej, alla var ändå inte nöjda. Ungarna på barnlekshemmet soldräkten var inte speciellt nöjda med mig, frågade om jag var pedofil som läste så löjliga sagor (som till hälften var mina egna). De ville berätta istället. Frågade om jag kände till varför de numera var på bottenplanet placerade. Ett myndighetsbeslut stipulerade ett höjdförbud, att barnhem måste utgå från byggnadens bottenplan. Ungarna förklarade det vara förnuftsvidrigt, ett hån mot deras fulla kreativitet. Allt därför att det tidigare funnits ett jättebarnhem på 54-, 5femte och 57 sjunde våningen i en skyskrapa. De onda barnen brukade ta tag i de någorlunda goda, tippade ner dem för 57. våningens fönster och de mitteemellandumma barnen fick lägga ut en håv på 55. våningen ock drog de inte snabbt nog in (och på den tiden som fönstren gick att öppna op den skyskrapan) inåt sin kamrat stack barnen våningen under vid ()54:an ut störningsmoment, pumpade t.ex. ut en moln klipulver, eller sköt brinnande tidningspappersfacklor att hårhåvnätet skulle lösas upp, varpå någon föll ner döende ut och de vid fönstren ropade "du är en gatfolkets solfläck – men inte länge mera farväl dig vi slipper". Det med det. Men Sprengtborgen som var alltför jävligt ful för att aldrigh ha förmåtts bli bortadopterad, hade bedragit alla andra dåtida, framtida, nuvarande barn på hemmet, visste de berätta, att hon om sin egna bitterhet skickat hotbrev till myndigheterna att hon skulle spränga barnskrapshemmet på mitten av om det inte stängdes och hyrdes ut åt en självpenningstvättsbank. Dessutom skrev hon om håven och de fula guldfiskarna. Nämnde därtill att hela hemmet och namnet var en inkörsport för blivande gangstrar. Hotade ännu ge kungörelse i dagspressen om gubbväktarnas pedonekrosadism. Naturligtvis stängdes det. Med ett kongressbeslut beslöts det att barnhem skall utgå från bottenplan. Byggdes således ett nytt på ettplan, emedan somliga jurister tolkar textformuleringen att barnhem får verka på 57. våningen bara det byggts från bottenplan våning I, och det tvistas även om det måste vara barnhemslivsverksamhet på alla 56 våningar under, eller om man kan hoppa över våningar (ha mellanvåningar för annan förvåning (och hur det hela skall tolkas när våningar ävenledes går åt andra hållet minus under markytan)]. (En senare orimlighetsförklaring, tolkningéns står även den juridikprofessor som egenförlöste sig på universitets sjukhusadministrationskursblocket om patientskadeskyddsanspråk. En man som ansågs vara världens torrboll, omöjlig att få fatt i ett leende, blott en gång lyckades det nästan; när en läkare föreslagit, bestämt i tvångssomhänder operera in antabussen åt sin patient, men stoppade i misstag en kondom, och armen svall upp till tredubbelt (påtagligt lidande), om än till det roliga i saken, när läkaren sagt att han skulle operera in kapslar (vilket verkligen hände på sjukhuscafeét, att han sa), hade patienten skrikit i helvete heller i mig, slängt en extra klibbig avlång bananbakelse i ansiktet på läkaren och vridigt om, emedan det inte var det absolut roligaste på hållplatsen väntan, utan med den totalentonigaste släptunga spårvagnsröststeget metallskenan som med vilken den rättslärde mannen torrbollsrullrunt citerande rättsfallsprotokollet till, framför att alla vi började skratta, åt hans röst, det lakoniskt onärvarande, och vägrade vi sluta skratta om vi så skulle dö på kuppen (närapå också) tills han rötlärdsvärdering skulle dra på mungiporna sina labrumsläppar två tillsammans enhet. Vilken seger för mänsklighetens experiment, när den öppnas där kom till sist ett papperstunt leeeee nde fram. Han döptes till solfläcken på direkten. Sedermera, nu i spett efterforskningsfortsättningen skrev hon direkt fula A. Sprengtborgen till mig att, att hon visste berätta om barnens omsorg, att hemmet omdöpts till upp på "Solfläckens barnhätta". Rätt oklart dock om diktsvingen handlar just kring detta flyg :av. hamna 

Det fjärde solfläckens barnlösa huvud. När vi var barn bodde vi bredvid en krigsinvalid och slöjdlärare med eget träben, men han kunde spelkortsspelet bridge, medan vi kunde endast ett klädernaavpoker, fuskblivaavmedkorten, och majamedgummistövlarnastörstablygdläpparnasigvisaåtpetter, så vi kammade håret, satte på vitskjorta och knackade på, frågade om han gamle kan lära oss spela bridge. Han var allTid sursursurast, även vid nämnda ett tillfälle trots vårt artiga avsedda fjäsk, svarade fullt stilmässig som det anstod honom "far’in åt helvétee era snorgërsar (fisk), försvinnum ut innan jag skjuter er, era förbannade blötvidriga fittstänk, ock lär er sedan något enklare spell för helv". Hämndens ljuva, fulländade frön (liknar de klasaktiga världens sötaste blå bläckfisks in "Natural Curiosities from the Cabinet of Albertus Seba") växer sin praktfull växt i vägrensdikten till havet, i skrivkonsten leder. Och krigsveteranen hatade oss barn, vi barn hatade honom veteranen på verandan, på natten (följande) smög vi oss fram till honom fyrben w, källardörren som han alltid hade olåst (och när han brukade stylta, knycka iväg sig till butiken, gick vi ofta in där och tittade på hans vapen och verktyg) nu på natten gick vi och lånade hans träben (inte första gången vi var inne på natten och visste att han knöt av det konstgjorda benet till nyx), vi förde således ut det på gårdsplanen gräsmattan för att i lugn och ro få såga detsamma av på mitten, ock limmade ihop det med papperslim, återförde tillbaka strax. Nästa morgon när han åter haltade till butiken och postlådan, cyklade vi tyst bakom honom, just bakom en meter nära visslade vi sprängvisslorpipor superstyrka på utåt att han vred om ock hoppade till och träbenet gick av för mycket mindre, låg han där fyrbent på marken (fembent om bärstjälken beaktas, nej sexbenig för han var själv så 1 1/3 benig, eller hur det blir med den gamla goda matematikens resultat och utan kött på benen alls och med fler detaljer i konsekvent motsägelsen blir det nära fasligt många mindre ben tillsammans alla, som en sanddykare fiskfler) och grät han som in sig salta havets flöde. Alla horn till flis! Vi ropade, en slöjdlärare och kan inte laga hållbara träben, ett yxskaft du endast .

blatta rossa napoletanaHjälp mig opp! pep han. Hinner inte, vi måste iväg och lära oss solfläckens barnkortsspelhushemspelet. Vi spottade en sammanlagt nästan märkbar pöl bredvid honom och for iväg, ropade solfläck du grå farmor. Vi läste i en spanskfransk spelkortsbok om skrotspelet på solfläckens barnhem, men texten var teknisk som en maniker som aldrig lärt språket, varför vi uttröttnade på all utforskning och text, gjorde istället helt egna regler, ännu mer invecklade, några veckor gjorde vi det varje dag. Bestod av ett spelkortshus (nästan skyskrapa) där man efter vissa speciella tärningskast måste sluta sig till vissa kort i skyskrapen, veta var dom är, samt få ut dem utan att den får ramla i ett utbyte (men det var i varje fall mycket tekniskt raffinerat, nästan briljant, ty de omöjliga sambandens möjlighet låg där någonstans sov.) Det var nog oändligt mycket svårare än bridge efteråtlärt eller något brotorn nånsin för den delen, men vi lyckades säkert för en kort stund slutföra (föda i idén). Och vi var mycket stolta barn. 

Antar att dr Hammaréns diktsvit kan handla om spelkortshustillgivelser, men mer oförklarligt, sorligt, bedrövligt är varför påeten binder samman fiskar och träd i en ingång. (Vi försökte också sälja vårt spel till en leksaksspelfabrikör, men de hade aldrig tagit del av något lika invecklat, och vi hade t.o.m. anlitat en mormor som sekreterare åt oss att skriva ner våra partusen pratbubblor till regler, 155 sidor fram och tillbaka, men fabrikörens ordförande för produktsortimentrådet visste berätta att det riktiga spelet på solfläckens barnhem ändå var ett lite som småroligt spel fastän kanske i svåraste laget, men vårt, komplett helt omöjliggjort. Vi svarade i ett brev utan sekreteriär hjälp att han kunde vara makrospadi-köttrör i sin egen ända. (Ingen ytterligare korrespondens efterföljde nånsin på oss]). 

Mina efterutförforskningar om plåeten, den förre plåtsbrickssmeden, polisbricksplåtsförfalskaren, tryckfrihetsidealet Stephano Hammarén, att han utpekades till terrorist av en kritikerkollega till mig så Lika Slätare Holmes Skarprättare (med gottesaker i tom granathylsa från blomvas omgjord sig ny ljusälskare) i sin recension med Med en soppburk i Västertuppen gal Bottentidning, ner hos Umeeälvans vätbyxor bart, hackfuktskada hårdvirke in med någon annan vilde på, kvinnoälskare i Djupkrishamns tidning sa nånting (åh förbenat avig, det har jag glömt) men rec. placerades bredvid bilden på oket okände terriern Bill of Lady utpekad för sina minst in kärringsaktiga källkärrkritiska råd, gned dessutom på en maskinsprutduk. Och Blushpresidenten har in tänkt sig ut annat utspöka spöet, märke att han har något djupare gemensamt med Bill of Lady, att båda lägren talat för barnhem på markbottenplan (och bottenmänniskor nertryckta eg.). Bak. Mycket bak. 

Ock tillbaks till omutförandeslaget (om-), va fan gör nattlinnet där (där på vägen upphängt) löst. Pedofiler förstås, därför att denna soldiktsvit (vitren) är så härlig, (charmigare) "att det bara knottrar i mig" (kittlar). De har klätt av ungen, går under ytan, men gör pedofiler så, jo, klär av, men hänger de upp nattlinneplagget prydligt på landsvägsväggen (reklamskyltning) (utereklam) eller river de sönder plaggtrasan till snorfana (frostnatt). Det går en snodd bort från en vägg på bilden. Rätt avgörande för tolkningen, är det till sitt eljernstrykjärnväg eller till en lyslampa för kamerans sol, eller som symbol på en smal växande bärstjälk ute. Pedofiler gör si, andra så inne (Sorry, pardonsplakat drottning Sylvass)beskär. Men fanns det nånstans kopplingen koppar mellan barnfärgbluefilmsnätverksfolket och lösa ledigha sysslolösa terrorister ute och aftonen analfenorbiätande okunniga poeter som aldrigh blir vuxna kroppar. Skriver i sein sin diktsvinvitsvinssamling om en ek i ne park, om en kopparfärgad guldfisk som någon bär hem, också om en bok vilken i sin tur handlar om någon stenhhusbeklädd mossvägg, jämte om en förlorad framtand, om en hamnstad, om ett år, rån på Poetstreet i staden, där även efter en drunkningsolycka (kanske med blod) framtaget skrap, ock i sista dikten hånskrattar han poeten (hjälten) honom er fjanthelvetespoet Brun Ödla i facet främst och loskar rakt inåt de snoriga söners stora förslag av hemlängtornas baksämst tamglosor, utflöde innan han gör en barkbåt av hela diktförsamlingens farkost (tvärt tom en diktförsamling av en barkbåt upprepningen) och placerar ut ideMarit Stenrunds k. kottar där inne. ("Nej, hon är väl trots inte värd ett omnämnandets barna"). Solfläck i förstoringsglaset ändå. Vi ser nästan ingentingets i regnet, vinglas, blott talar samma undrebeläggningar på kotten och stenen dem uppe och i botten. ordjlukt. hunger. ost. annat smått. Grattis dig Stephano!

 

Stefan Hammarén  

Ur arkivet

view_module reorder

"Vi lever i en absurd och relativistisk värld."

"Vi lever i en absurd och relativistisk värld." Ett samtal med Carl Johan De Geer. Text & foto: Carl Abrahamsson Det finns ingen annan Carl Johan De Geer än Carl Johan De ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 01 november, 2009

Gilda Melodia

Gud och Futurismen

Berättar les cahiers du situationism som under maj 1968 vissa aktivister tog, för att provocera de dogmatiska maoisterna under ett studentmöte, en kort manifest upp.

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 01 december, 2017

Skendränkning i demokratins namn

Foto: Uniforum Är västvärldens bristande intresse för moraldiskussion om möjligt ett mer grundläggande hot än terrorismens våld? Tobias Lundberg resonerar om Thomas Pogges teorier. I en intervju i det amerikanska tv-programmet The ...

Av: Tobias Lundberg | Gästkrönikör | 05 maj, 2008

Bygdeböcker i Västerbotten

Byaböcker är en fascinerande och, i takt med avfolkningen och avkristningen av Norrlands landsbygd, mycket livaktig genre. Ögonskenligen paradoxalt – men drivkraften att dokumentera de försvunna levnadsformerna och de strävsamma ...

Av: Nikanor Teratologen | Gästkrönikör | 16 juli, 2012

Poeter får inte ljuga

Jag läser en amerikansk poet som säger att poeter inte ska vänta sig pengars framgång. Det innebär förstås att poeter inte är poeter på riktigt, de gör något annat. Den här killen ...

Av: William Males | Gästkrönikör | 18 december, 2008

Om det moderne. Del I

Innledning Artikkelen min bygger på følgende tese: at for de aller fleste begrepsord gjelder det at det ikke er helt opplagt/innlysende hva for betydning og mening de aktuelle begrepsordene har, eller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 november, 2011

Internationell Filmfestival i Amsterdam

Amsterdam är en levande stad full av kreativitet och mångfald. Detta blir extra tydligt en vecka om året då International Documentary Film Festival Amsterdam (IDFA) hålls och staden fylls av ...

Av: Natalija Sako | Kulturreportage | 29 november, 2012

Arkitektur som reklam

Michelin-byggnaden som den framställdes i begynnelsen. Arkitektur som reklam En byggnad har många olika funktioner. En kan vara att förmedla budskap. Våra kyrkor har denna uppgift, som inte bara manifesteras av ...

Av: Bertil Falk | Essäer om konst | 13 mars, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.