Ett museum för stulen konst

Ett konstverk kan försvinna på många sätt, och stöld har inte varit ovanligt i historien. Det finns många sätt att ta tillbaka verken på, och med hjälp av digitala tekniker ...

Av: Mathias Jansson | 15 juli, 2015
Essäer om konst

Ragnar och Alice ligger på utdragssoffan

På rygg ligger de och Ragnar håller i Alice' vänsterhand med sin högra. Stryker med långfingret sakta över hennes ringfinger. Efter en lång stund reser han sig. Han ...

Av: Theres K Agdler | 24 Maj, 2010
Utopiska geografier

Mäktiga män föredrar lantlig mat!

Winston Churchill är bland annat känd som den premiärminister som ledde Storbritannien till seger i andra världskriget. Han är också känd som författare, som Nobelpristagare i litteratur, som konstnär, som ...

Av: Belinda Graham | 04 mars, 2014
Allmänna reportage

Tiden som återvändsgränd

Snart bryter ett helt nytt år ut mitt bland oss. Vi vet inte vad det kommer att leda till, förutom själva ledan, men det sägs att det ska kallas 2011 ...

Av: Stefan Whilde | 28 december, 2010
Essäer

Ett tvättfat i Kristitårs color



Stefan HammarènHörde i örat till hjärnan, hjältinna, en gång om en idiot som gjorde ett museum på precis allt utställt eller framme som flöt iland hos henne vid ett klippors ytterskär, bl.a. längre åror, lådor med smuggelsprit, talrika naziuniformer, EFFOA:s skärmmössor, sovjetunioniska CCCPbakelitvisselpipor i färg liknar deras karameller till färg, en livbåt i ek inklusive raketpistol och opiumtabletter, öltunna, en brödpåse med limpa kvar, någon seibafyllnadsflytväst innan vore sjunkit ner som en dränkt katt med sten bunden som dessa brukade, flöt och sjönk lika bra i var sin tid nämligen dessa, ett lik som den tidens polismyndighet lät henne hålla (förmodligen bekvämast så [bekvämast förmodligen så]) samt flaskpost, timglas och pinnved, etc vrakgods mera under hennes liv fylldes hylla efter hylla fler årtionden. Idag flöt det bland iland här ett aldrig använt anletets tvättfat i kristi tårs color, alltså högst likt blåaktig vitgrå havsvågs- och sepiolitfärgt grällt skiftande än ölskumsfärgen eller badbombskumsfärger förenat i mening akva löst, eller ungefär som den bibliskt medelhavshavsskumsfärgssynintrycket säkert sålt som veckan innan på K-Rauta järnaffär till affischrea. Tidigare har jag själv fått några öskar trä och plast iland, ett par åror som redan är nerslitna fastän var nya och ändå knappt rott med dem

själv medelst nånsin jag, samt en osnickarkunnigs sump på tusen borrhål utan fisk och lock, nätflöten, ett tomt Shells oljefat som blev bränntunna, död jättefisks hufvud vilket jag veckan genast efter skickade i en helt fel frankerad försändelse åt en avvecklingsidiot för att skrämma och härma inspirerad av gudfadersfilmscenen med rashästhuvudet som en fick i sin säng som hotelsebrev, ett par badbyxor för stora, dyvikor inlindade, kondom med sepiolit i, några tennsoldater som kommit längs havsbottnet på. På ock minussidan mina för nya trifokalglasögon som regissören Röksvampen lurade mig i höstas att oförhappandes slänga ut i havet för brinnkära livet, samt ett hänglås till en kompis båtmotor fastän han hade mage att be om pengar till ett nytt. Minns inte mer saker härom. En gång &:så tänkte här flyta iland ett par barn i livringar från en omkullvält segelbåt innan en annan kom förbi och plockade upp den, hjälten oppplockaren frågade dem var deras någon vuxen är, pekade de ner i havsbottnen där någonstans. I grannens strand låg en gång en död älg. En gång kom där även en naken kvinna simmande i land, full som en alika, skulle simma tillbaka till sin någon klädhög hon inte visste var den fanns. Och vad hände med honidiotens museum annars, ett högvatten tog det och flöt iväg med hela hennes länge båthus som innehöll muséet ifråga. Så här kunde en roman förresten nästan börja an, eller fortsatt. Förvisso flöt hans aldrig besökta flytgodsexemplens museum som ett oskrivet ark, en tid, nästan lika länge som mitt liv existerat tills med denna rad, och i det omvägen var lång eller kort så i varje fall densamma och sämsta ända tills opplösningen var omöjlig ehuru förestånden annars, eller nästan otänkbar, loserförfattarbar däremot om all skillnad är nyans och följd, hittills aldrig mindre alls överstånden eftersom loserförfattarfabrikens sprinklerskum:et öst vilket avskummet till vår förärade brandydirektören förehavat det medelst explosionsutgåvan självt handhaft delaktighet med = samband, hela kausaliteten rakt i helvete, runnet vann som hans fått hela arket att intakt droppa ner efteråt genom släckningsarbetet till icke-branden pågått å paradisvåningen för halvannat kapitel sedan tillbaka, brann vi alla för, ett svårt förstått avgjort hänt utan varken varning eller förklaring skett, avsett snarare sin förlösning som utlöst, alltså öst på påfört, så småningom enär den nya expeditionen restes på anställarens plats mestadels, och sepioliten, skapelsesperman torkade och nya trappstäderskan sprayat polerer på ganska länge, ytterligare skönjdes det hela nästan tydligt, man kunde gissa föreställt, fastän det oförklarliga närmare, det ju förvånansvärda, klandervärt hela gissningsleken lika opptagen som NASAaerodromIDOdialogsidans-5,9eliga kölappar, som handfast till berget IDA en gång, på huk niget till topp, oinringat intakta förlisningsmuseets flytgods på tapeten, överst opptaget blick framme ett, ifall det var allt råg kornet axplock spillsäd vete ingen alls uttalt peka av, ändå landat hunnet mångt av skillnad i loserförfattarfabrikens tomma vitriner och ochmontrar i i takt med att de idoga hela tiden ihärdigare oförlösta trottarlosrarna skaran av kom hit och visade sina medförda jerikorosor och grunkor några ärggrönt balsamerade ideiska dvärgar, ideiska daktylerna, identiska längdsamma identiteter från det berget ståupp för loserförfattarjuryn som här helst bespottade dem så klart vilka kom dragandes med släpat tillfört etc, ena efter den andra, pekade självavfallet stolt tillbaka på utfallt högfärdigt istället med de nya icke alls inbrottssäkra sedermera vattentäta några montrarna medelst vår gåva fått från ingenstans av förlista flytgodset ifrån överallt allt över, bredvidvitrin till den andra med stilla aldrig till punkt skrivna idodaktylbokostavmaskinen i sitt glas bakom nära min avdelning, som den alltid mest omtalade kultskrivmaskinen hett i järn och gjut namnet försvuret i ed till eld, vårt glas skål för torrt snarare än vått, imperativet, det hängde ut eller löst. Den ena längre trottarlosern ur skörden efter den andra fler alla sprang sinnesbruket förväntansfulla hitåt, som om ingen svans vore sexisterat mellan benen, ej ens notis av sepiolitfradga hos de återvändna förbistrade i spottet, hissåkt upp till syndat knät och åter hem nerbak med sina oppvisade evinnerligklenoder ur evighetens exempel som aldrig kunnat alls det minsta duga för våra romaner avskyvärt, det icke genast försvunnet är klyschans jord och släta terräng, som hade varit poängen och en inspiration i baktanke tidigare förbisett få den hägrade saken, nödtvunget hisnat besvikna på oss gråtfärdigt blev det hos dessa lika avgjort fattigt, ehuru blott inkonsekvent vi ju dock med orsak dragna till helvetesledan vilket förbigick dem så dumma, inte vilka saker sekvenser hur än förankrat eller hurudana stalkers som helst som kan duga alls i världslitteraturens svåra obrukade kapitel påodlat självfallet rimligt ställt absolut krav av fabrikens svin, svinn. Jag hade för övrigt enkom återvänt erfaret hit nu efter filminspelning och episod, min svans mellan kappsäckens järn halva delar klämd tomt mer, i skadat skick följt, överlevd invänta yttrade öden på loserförfattarparadisets fabrik. Jag anskrev mig dem, och såg längre stunder på vilka vilka hämtade jämt ointressant oppvisningssaker efter hand, som inte var grunkor, vilka jag icke kunna skriva om ett dyft, höll mig jämt för pann. Inte skriva om det som kan beskrivas ju. Det var över halva dygnet ett sant fiasko sann pina att vi bett folket utlyst från trottoarerna att visa sina märkliga saker för oss, tills framför stod en obeskrivbar självutförtunnat mager dam, min dubbelgångare i sorgflorer, nästan ett väsen var hon, en loser läser ändå i bortslitna jeans, frågade om det var säkert att det kunde beskrivas, därför inte författas istället självfallet. Jag fick icke svara tja innan hon oppgned korken till innehållet som hon medhavt, det var klyscha i mestadels vätskeform nästan som syra opplös hon mig med korken ur flaska med texten RATIN hon fräckt doppade ner bredvid i närvarande brandydirektörens fantasi, hennes festtal emedan hon strittade vätskan på mig och hälften förångades innan nånting, resten i en bottensatsens stank på mig kvar emedan hon sprang bort och en färdigt installerad hop slinka gatpojkar på plats som nya anställaren värvat för sådant ändamål kastades fjälliga utslagna kanjontallkottar efter henne och svor enligt alla onda makters formulär men allt var försent, värre, om även de skulle bli framtidens loserförfattare. Kvar hade hon även i panik eller medelst avsikt lämnat en klenod ytterligare, ett med kultstatus dock, ett innehåll som det andra skulle kunna blandas upp i, ett blandat koncept. Hon hann berätta förtäljt i kön innan, det kvarlämnade var stulet tagen bortförd för alltid bortförts nyss från en inte precis närbelägen polisstations olåsta vitrin, glasförvaringsmöbeln som hann vara olåst i tiotals år innan plundrad slutligen hänt av. Endast på snarast polisstationer finns kanské det lockbetet olåsta vitriner att sno ur, enligt henne, men det var en alla tiders bläckflaska därifrån togna, dels visste hon inte känna till anledningen med den, men anade det helt ganska orimliga, värre. Stationen, situationen, när man kom in genom vid paradingången genast hos dem, stod deras mottagningsdisk rakt som blickfånget, framför med befäl och beväpning, sidled åt vänster gick en liten gång några längre stegs korridår tills en denna vitrin framför och sidodörrar förinnan till en rad, jämte nog åt andra sidan en sidodörr ut tillbaka till gatan också, helt åt andra hållet höger åter fanns en ganska emotsvarande kårridår i ändan med rak oppenbar insyn av en ärendeblankettutdelare, en med hökblick och ful oppsyn pejlande, en sann kärringjävel att säga, som såg precis allt som avhängt som kan hända vid vitrinen längst bort, den olåsta vitrinen hägrande någon, därtill hela taket var fullt av kameror även i olika storlekar ifrån olika tider riggade till alla håll, två nästan rakt ovan vitrinen ännu, alltså lätt som en plätt allt bäddat för, och blott några meter från vitrinen kunde besökare dock kolla först sin e-post på polisens besöksdatorer, troligen för att potatisgrisen skall kunna hinna spionera på klienterna, eller läsa deras sexakter eftersom alltid någon tror på deras barmhärtighet och försäger sig till skrift, lite dumt nog kollade hon sin där, där stod hon i två timmar över, skrev något om anletets svett till mig men anade in vitrinens värde under tiden, olåst alltjämt alltid till det som fanns, så oförklarligt olåst att inte ens klokt, än mer obegripligt för henne att där fanns en stor flaska mörkt orött orört bläck på en egen hylla lagt, varför i hela magsyran det, som sedermera visade sig ha fått en numrering gjord, alltså bläcket var möjligen bevismaterial, dokumenterat med ett unikt nummer, specifikt av anledning avhandling än härledbar på nåt sätt, trodde hon befängt det var Runebergs gamla bläck, enär inväntat i tvenne timmar på sitt tillfället att få gå fram iväg med det, när polisbefälen och de beväpnade aldrig verkade titta ut från sina sitt- och ståställen, och blankettutdelaren på något sätt blev äntligen oinvigt hänförd av någon mer hänförd, slutade opphört glo i korridåren rakt framför, problemet kvarstod än med den obönhörligt kompakta kameratätheten, gick hon dubbelgångaren resolut ut men inte bort heller, och kom straxt genast in med ett paraply ifrån hällregnet som skulle skydda henne mot tackamerorna istället, denna gång använde hon ändå istället sidodörren precis vid vitrinen intill alldeles, den nästan placerad horribelt för att bli just plundrad, tigger om tilltaget så sjukt som det gjorts påbjudande, en olåst vitrin vid sidoingången, pockar på inte ens det unika tillfället, då med ett paraply sig under och vid en snorunge som väntade på sin brottsmisstänkta mor vilken (ungen) hela tiden varje sekund bevittnade det löjliga tillfället av kuppen, ge fan i snorungen här visste hon stålfast, huvudsaken att potatisgrisen i varje fall själv låter det hela ske skett oavhängigt istället för att allt skiter sig, eller väntade polisen mer uttryckligen på en enda sak, hade sitt lockbete här, provocerade, på att få fast någon, kanské just hon dubbelgångaren och den från gipsparadisens intermezzon, så just när man skulle hålla sin sak från vitrinen i händerna förtjänt saligt skulle det från alla tänkbara ställen på mindre än halv minut rusa ut trettioen ena till tänderna beväpnade med dragna vapen dårar, tidigare skadeskjutna fullblodsdårar, och det skulle falla i golvet då, hela flaskan spolierad, eller fanns det ett alla tiders larm i vitrinen som skulle tjuta högre än skyfåglarnas läte till ägget långt innan kläcket, hela äggläggningshelvetet över henne fort, alltså jag, drog upp (för henne) den stora vitrindörren med ene hand, paraplyet, mitt kameraskydd hölls uppe i andra hand emedan, sjöng sjönk en alla tiders umbrella sing in the rain, och ingen fingerfärdighett i världen behövdes här det minsta minsann för en gångs skull, för andra gången en bekväm kupp by direkt, ingen smärta från början alls, tog jag det märkliga kultföremålet lika fast resolut och sparkade fast vitrindörren åter med en brak och smäll ingen reagerade på hört, tyvärr lämnade jag kvar ett annat nästan märkligare kultföremål, ångrar. Ungen, det tysta vittnet glodde sig galet och pekade på henne med öppen mund och försöker säga något åt sig själv, eller åt världen till sin ringa erfarenhet av dito, med fasans runda ögon i ungen fastän fantastiskt med fem & en halvtåringar som inte ännu kan prata och ändå lyckas hamna i litteraturen, dumma eviga unge. Hon rusar ut i hällregnet med bläcket, en flaska nästan fylld till bristningsgränsen, lyxbläck i flaskan, ett alla tiders allra bläck. Enligt min anställningsakt, är jag oförlåtligt förbjuden att göre research på det jag skriver på loserförfattarfabriken, däremot tillbjuden att yppa rakt allt vad jag känner till, dåvarande anställaren frågade ju om jag gör efterforskningar, bedyrade jag att aldrig gör sådant dumt, vilket dock inte hindrade mej det minsta från att reta gallan ständigt, särskilt nu på hundratal loserkollegiala författare och agenter inne på loserförfattarfabriken, som så klart inte kan emotstå att i sin tur låta flera dubbelt flest längre hunna historiker eller aristokrater och agenter på fältet utröna flaskans förunderliga nummer och ursprung jämte mening med. Inte som jag orkade hela tiden ta del av deras inströmmande rapporteringar hela tiden, i denna ocoordinerade oppföljning, men tog fasta på några semikolon i några sammanfattningar med enbart fel, självfallet ville vi alla veta var bläcket härrör. Det sjönk i tiden ner i Atlantis, ”ni minns” den försvunna staden, självfallet högst långsökt. Senare finns det snarare några hundra år hos påveämbetet, men påven vägrar använda det, sägs ha kunnat åstadkomma en förening på gott och ont, men bläcket delades med kyrkans delning, hälften togs med till Konstantinophelia, andra delen hamnar under några hundratal år i Frankräke i påvebostad där, långt senare dyker det upp på det ena tyska klostret och borgen efter den andra, även den där festgolvet brakade ner i kloakbassängen under och hertigar jämte riddare dog som flugor i vällingen, vidarebläcket hamnat slutligen hos lyxpoetens förfäder, burgunderkoungarna på 300-400–svaret, flaskan alltid lika intakt för det, där den fortsätter vandra vidare i senare dokumenterade släktled och -träd som senare blir hammarén-verktyget på Hammarön av det intakt obrutna släktträdets längsta kedja för bläcket, på vikingatiden försvann dock det halva bläcket i Konstantinupelia under de norras plundringar med Rorsman Groda, anor till Kapten Groda, det förenas nu av hans vikingar till ett kärl och ges i byte till följande ättling i ledet hos verktygsmännen, i tur snart Birger Jarl som aldrig heller öppnar bläcket applicera, och det går vidare i släktled en tid till, ofta på möderne sidan, och Vasa säljer Hammarön till verktygsmännen mot bläcket fastän avstår bläcket, tills det skrivs med bläcket ett öppet följebrev till Finland, där den fruktade Elias Verktyget vilken ställt till med en alla tiders oförhappandes skandal och kulturchock som hotar ståndsamhällets ytterligare opplösning med de förbistrade borgarsvinen, förklaras död på falska premisser i nedtysningsprocessen, låtes med följebrevet återoppstå i grannlandet, regionen, under först falsk namnlös identitet, sedan med likartad antagen patronym som sin tidigare, slutligen exakt verktygisk patronym som prästjävel i Finland Eura, medhaver bläcket, som försvinner åter på okända vägar vid sin död, men senare den äldre resenär och utforskaren Laxman på landets försorg och den ryska tsarväldets välsignelse rest till Indien för att dokumentera ett den tidens mest fruktade hot, han tänkte sig dokumentera det med bläcket, färgen tros nämligen vara exakt för att återge färgprover på bland annat Colonopetron monstrosum och Colonopetron kolikos etc, dyngbaggar som börjat leva i människotarmar och ställer till med termer, av fruktansvärd plåga, vars utbredning bekämpats hemligt av insektbekämpande allvetande förlorararméer, förlossnings- och smutshälsovårdsmyndigheterna allt sedan Laxmans försvunnatider och redan innan, stoppats alltid partiellt upp, och vars existens ansetts höra bäst till det förtigna anståndet, dokumenterade dels i Första skarabéerboken bättre än i största och den tredje, som Mannerheim den äldre skulle med Laxmans hjälp få prov på över till Made in Finland, som inkapslas med lyxbläcket i hans tarm för den långa hemresan månader längre, föregångare till sedermera modern knarksmuggling närmast, lyckades han hämta några prover till Finland via de indiska och övriga inkonsekventa ryska kontrollmyndigheterna, och när Mannerheim skulle dokumentera dem med bläcket, störtade anti-Kagalens alltid skäggiga agenter och kosacktrupper in på hans tillfälliga arbetsrum på hotellet Käkivä Kello nej Kukkuva Kello hette det nära järnvägsstationen Hotel de Post och tog bort bläcket av honom och sköt ihjäl de ifrågavarande för tillfället rengjorda baggarna vid liv, samma kosackelitförband som förinnan sprängt varje eviga frimärkstryckeri i Finland tills järnet strittade genom köksfönstren hos grannarna till tvärgatorna till huvudstråken, tyst skulle landet vara även till brevs, här förde de baggarna jämte bläcket enligt vissa obekräftade oppgifter rakt till Runeberg för att få honom ur den redan från början evinnerligt knarriga rullstolen förgäves, få åter oppleva Saarijärvi och gammal god strid med finnarna, sedermera var bläcket försvunnet vilket återfanns i dissidenten och truppförbrytaren Eugen Schaumans billiga tapetsöndriga krypin straxt efter hans lönnmord av ryske finlandsdiktatorn och generalguvernören Bobrikov på sista trappoppsatsen till regeringskonseljen och senaten, det fastställdes konstaterat att Schauman gjort dumdumkulor med att måla sina kulor med ifrågavarande bläck, flaskan hamnar därpå åter på villovägar ett stycke in i mödralanet till orätta händer, men tills Mannerheim den senare delar dock ut den som stjärnfullt förtjänsttecken åt sin fåtalets mannerheimriddare Törni som var specialist på att meja ner ryska prick- och krypskyttar på löpande band, han som den sovjetunioniska Kontrollkommissionen över Finland efter ytterligare fredsslutet hade på lista nummer sjutton på personer de tänker i repressaliens rus eliminera, dock undflyr han sitt dåvarande öde, får diplomatisk eskort ut ur från Finland av hitsända ämnerikaner med flyg som vill komma åt bläcket, mot bläcket får Törni göra kometkarriär inom ämnerikansk marinkår och underrättelseverksamhett, blir främsta förödelseexpert i Korea, är ännu större napalmförödelseexpert i Vietnam plus grannländer, en föregångare värre Rambo, hade egna redan räknare i Finland vars främsta oppgift var att hålla rysk folkbokföring på hur många han nerlade, för varje krypskytt han tar kål på dör det i regel hela landsändor genast, kanské inmundigade han av det fruktade bläcket, mängden är oklar lika, han raka motsatsen till den okände soldaten, hans namn sprider sig på varje mans läpp, försvinner emellertid i Vietnam, officiellt med en helikopterolycka under märkliga omständigheter aldrig påträffad, men han hann, hade skickat tillbaka bläckflaskan som gåva till Finland och Kekkonen som är alldeles förveten ifrån sig vad han skola göra med eviga vandringsbläcket som aldrig får sitt slut, kallar till sig den sovjetunioniska regeringsfrontchefen Aleksei Kosygin som omedelbart infinner sig på inofficiellt närbeläget överraskningsblixtbesök medelst ubåt som stiger upp i H:fors avloppshamn kolerabassängen intill fram, promenerar raskt emot till slottet och är lika förveten erfaren om vad göra med bläcket om inte hälla det ut i den närmsta bassäng hellre, eller helst undrar om de vågar hälla det över den redan då alltmer skamfilade nerfrusna för alltid döde borta Lenin i Kremls största frys, avstår eftersom omständigheterna och effekten är ovisshet, de låter därmed spionen, agenten främlingslegionens förre primus Erik Cross oss, sedermera ohållbart utvisad för gott från Finland fastän var Finlands man N:r I när ingen annan ansågs påpasslig, vid speciella ärenden, att föra bort bläcket där det inte stör någon jävel mera, en gudsförgäten svenskspråkig håla i Finland väljs ut, som sedermera inte alltför snart nog blir finsk, där det ställs på polisstationen i en olåst vitrin, olåst för vore den låst skulle de bondska poliserna frästas stjäla, vore besvärligt börja igen, nu tänkes snarare att då ingen i världen vilja föra bort den därifrån särskilt, glöms för alltid orört, bläcket hälldes avledning även i en då ganska dåtida modern flaska för att kamoufleras mer tristess, och den donerade vitrinen, oppges fullt lögnaktigt lika avlett vara gåva från polismuséets ledning och intendent i huvudstaden, som sades innehålla tidigare bevismaterial mot de mest fruktade skriftställare från förr innan, så ingen polis förutsätts rimligt någonsin vilja plundra den vitrinen sist av allt, polis och litteratur hör ju icke ihop desto mer än alls, eller deras klienter lika lite, blott en del dumma författare som tror något annat orimligt, men den förblir under alla tider under oveten oppsikt, tills knäarflickan på författarparadiset retar mig till en coup de opp mot omtalade bläckvitrinen, att bläcket är lika förunderligt klutklassat som vår invitrinerade superskrivmaskin som kan göra varje vilken loserförfattare till världens främsta skriftställare inte sämre, och hon vet ännu säga att ämnerikanerna gjorde loserkultskrivmaskinsbandet i tiden framför allt medelst bläckdroppar ur kultbläcket till den alltför omtalade skrivmachinas första band vi förskrivit tidsenligt med i världen för världens mest inbrottssäkra oåtkomliga vitrin hamnat här nu till min avdelning intill, hellre med bläckflaskan i handen är vi inte i händerna på de med nycklarna, oberoende kartellhegemonierna som äger paradiset, retas hon, att fort hänger allt urkraftsskapandet för oss mer på bläcket mest, inte på maskinen ifråga i själva verket som vi hittills måhända befängt trott avigt bakfört. Tanken gjorde mig galen, jävla knäarflicka, ställer alltid till med. Vilket har medfört nya problem här genast dyka opp, jag kunde inte låta bli att mer än delvis öppna flaskan framför mig, nonpandorerat, orala manhafta horan Pandora kysst i aktern, ut spred sig en vidunderlig doft världsbläck som såg ut som en besvärlig svärm skalbaggar som genast anföll enöronVita Svinet stående bredvid nära mig i ett grymt dog på kuppen omgående, i kramp som aldrig övergick till skak mera spasmolytiskt, och likavhämtningen förde bort honom innan den ens var beställd som alltid, varpå världen åter än rasade mot loserförfattarfabrikens existentiella uraktlåtenhet efter en tid så fort nyheten löpt och löpsedeln köpts, inte var det nämligen bra bättre borta om att Vita-Svinet var ur ledet, och inte kunde han heller mer rädda oss som tidigare flera gånger, nu demonstrerade pöbeln av fruktan och svart där utanför nere, och inga polska lika skickliga låssmeder fanns mera hämta hit som vilka gjort den förra vitrinen åt oss där skrivmaskinen är oåtkomlig för var en, ifall vi möjligen vore gått med på att låsa in bort osötmas bläck för alla evinnerliga tillställningar och förglömda tider, tidevarven skonat vagnen. Ändå jag hotade dem på mest monumentalt härliga sätt dessa ideligliga gaphalsarna nere med ett att hälla §halva halvt det i NASAaerodromIDOdialogens avlopp~59arom plus, prövade &:så t;&.med medels:t en första droppe häll på ytan, spolade efter som aldrig tidigare och brandydirektören tömde en tunna på, samt njurvattnade, jag naturvattnade efter längre, och knäarflickan som besökte tillfället slängde mensblöjan efteråt längst, då en halv timme var det torrt, alltså tyst hos trottoarpöblens käftar och i kraften av, innan det började löpa Cononpetron i dem, herregud vad var det åstadkommit här. Enligt nyheter fanns det under triumfbågen myror som var i stånd att föra bort den för gott, och på 1920-svaret kom det med tropiska latinämnerikanskae gulaste frukter gulare myror till ett sjukhus, som etttusen främsta desinfektörer kämpade mot under hela 1930-, fyrttio-, och under det brinnande krigets alla eldhärjningar och flygangrepp oavsett omständighett, femtio-, under storstrejken, hispiga sextio-talet alltid, 1970, och de bara blott ökade, myrorna och terminatorerna, efter varje ytterligare förhoppningsfull bekämpningsrunda, de gulaste bar alltid längre stråt vad som än gjordes fantasirikt mot dem, men aldrig utanför sjukhuset tog sig i H:fors där de fanns och detta hände, och det kunde inte stängas heller, för då hade myrorna kommit med och spritt sig över hela huvudstaden befarat, plötsligt en dag, handlade om bläcket förmodligen, var de borta på 1970-svaret och aldrig synts en enda kvar mer efter det, utan att någon fattade varför, och aldrig återsetts i Made in Finland efter det på ingen ort, samt något tiotal år senare finns inte en sköterska som minns myrornas härjningar, omöjlig research minsann då, nu sprang här på paradisets elitförfattarvåning dessa så mycket värre Colonopetron nASAIDO59 spride sig självaste föröver ogjort tyst, som en lika tydlig angriplighetens översvämning hotfort som när Hollywood på duk och panikmanér och publiksuccé har legio av råttor, eller spindlar, kackerlackor, flugor, gråsuggor, grodor, ormar, maskar, text, nyckelpigor, svamp, fladdermöss, läderlappar, p-piller, UFOsmåkryp, oflitiga myror, tusenfotingar, icke gråsuggor suggor, dvärgar, bilar, offentliga personer, horor, ostor-ors, pirayor, pizzor, pluralis, sniglar, iglar, snöflingor, kulor, sandstormskorn, mannagryn, sepiolit, tjockmedel, svin, svinn, vitt knark, klyschor, frimärken, flytgods, diamanter, sexplosionella mängder antalets allra anstorm, vindpinat värre än än, som ungefär indianer i vilda västern intill fortet eller porten, posten, foten i fjätet, enligt hollywoodskoncept skräck och fasa handlar om mängd gått allt efter A. Hitchcocksk lansering av pausfåglarna alltid fler i synnerhett inte minst, läte över loserparadiset vår författarfabrik hänt, här vi slet, gjorde slitage, listat är nämligen alltid klyschorna en författares lättnad förbehållen sak, säg anstormningen närmat, samma den var på allt håll hänt emot oss en folkets mening, det var inte mera hotet från den nedre trottoarskaran direkt förbistrade klyschgardet med sakerna som vilka ånyo ville störta oss mest i hela fördärvet av högljudd skara som tystnade med sina tarmar omringat varandra, nu vi alla hade blivit förkackade ner i det nånting av allt omslutet, dyra råd visste jag inte minst av allt, slutade hälla ut av flaskan ur, den har en kort slang i flaskan för övrigt som leder till a tergoutensildurkslaget, droppmekanism, ooppochner ohällt vänt då var det genast bättre i tarmarna mångt men inte i munnen över mund. Loserförfattarfabrikens textdirektör, jag det, förstod inte sambandet ägt, icke ett enda av alla dessa, eller deras. De gjorde inte andra heller eller vad jag förstod, knäarflickan satt mest på annan WCinlåst, enda rummet jag aldrig varit inne borta på över här av panparadisets salar, axlar, det kändes förhatligt allt alltmera, tänkte nästan gå dit nu en stund.
'

Stefan Hammarèn

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Lakrits och benproteser. Tredje generation Skarabéerbok

Ett jamesjoycianskt ordflöde, strindbergskt egensinne och ett näst intill postnorénsk uttryck i den underliggande kärlekssagans navelexponerande privatexhibitionism och i övrigt något som i sina mest kroppsfilosofiska intimiteter kan liknas vid ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2012

Viva Verdi!

Han anses ha samma avgörande betydelse för Italiens nationella identitet som de nationalromantiska författarna hade för de europeiska folkens befrielsekamp under 1800-talet. Giuseppe Verdi föddes för 200 år sedan den 10 ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 19 oktober, 2013

Hundens genius

"Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer | 08 juni, 2014

Abbas Kiarostami Foto CC BY-SA 3.0

Att begravas: bildspråk i Kiarostamis Smak av körsbär

Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen ...

Av: Sonya Helgesson | Filmens porträtt | 04 mars, 2016

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 31 Maj, 2010

Pirkko Lindberg pratar lika intensivt som hon skriver

Pirkko Lindberg. Foto Henry StrengPirkko Lindberg är en fascinerande författare och en fascinerande person, och det var därför med stor förväntan jag häromveckan räknade ned dagarna till vår planerade träff ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 04 oktober, 2008

Ljuden i en indisk palmlund

Ljuden i en indisk palmlund Folke Rabe reser i södra Indien och fascineras av de tre största religionernas ljudbilder.

Av: Folke Rabe | Allmänna reportage | 04 september, 2006

Det humanistiska fotografiet

I jämförelse med sina generationskamrater, fotograferna Henri Cartier-Bresson och Robert Doisneau, har Willy Ronis (1910-2009) länge intagit en märkligt undanskymd plats i franskt kulturliv. Med den stora retrospektiva utställningen på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 22 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.