Om strukturene og relasjonene mellom individet, samfunnet og kulturen. Del III

 Vår egen tid I senere artikler har jeg tatt opp anliggender som har å gjøre med vår menneskeværen; det på høy tid å vende tilbake til spørsmålet om en har å ...

Av: Thor Olav Olsen | 05 februari, 2013
Agora - filosofiska essäer

Marius Daniel Popescu - flyttade hållplatser

I mars besökte den flerfaldigt prisbelönte rumänsk- schweiziske författaren och busschauffören Marius Daniel Popescu (f. 1963) Stockholm och framträdde i ett samtal med Jonas Ellerström och Anna Nyman på Rumänska ...

Av: Benita Funke | 18 juni, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Analys av Kvasirmyten

1. Sammanfattning av innehållet i Kvasirmyten Enligt Snorres tolkning i Skaldskaparmál var mjöden en produkt av freden mellan asar och vaner. För att befästa freden spottade bägge parter i ett kar ...

Av: Kristian Pella | 25 mars, 2012
Essäer om religionen

Den institutionella plikten och den svårmanövrerade referenspunkten

”Det är institutionernas ansvar att sörja för en konstnärlig återväxt som inte räds att ta ut svängarna och i en del fall rasera daterade förväntningar på konstformen som sådan.” Frågan ...

Av: Magnus Bunnskog | 03 mars, 2013
Essäer om musik

Stefan Hammarén

Bilmekanikerskojaren och döden

KraniumPlötsligt men jag har fått nog mer än ett pluralis, mer än impulsivt tvingat. Jag ger upp, orken släpper. Börjar afträda bokbranschen och avsluta författarskapet. Har närmast redan i tio år över oavbrutet stött på patrull och varit emotarbetad på alla håll, eller saboterad, ofta genuint, oftare även på nära håll. Och det har bara blivit värre med årens lopp, aldrig någon lättnad i något enda avseende, kan inte mer se något i sikte som lättar precis, och utdelningen blir ju allt mindre med fler böcker, aldrig tecken på tvärt om_ heller. Bra branschen är helt död som jag kan se saken. Finns inga läsare, inga förlag, inga tidskrifter, inte tillräckligt jävlae stupendier, inga plattformer, ingen bockritik, inga redaktioner, inga reaktioner, inget roligt, inga kanaler tillfälligt utomlands till ävensättning, ingen avsättning, inget någonstans alls, inga sidoeffekter nånsin, aldrig heller en enda Burroughsskrivmaskin att få, inga inget, bara dött som finska vikens havsbotten, men överallt av författare ingen läser, och det som finns något undantag av blir bara till närmelsevis mindre och smärre värre i varje hänt, detta kan inte rekommenderas någon. Tar fem år av tid och kräver i regel längre långtgående personlig insats att bearbeta och övertyga en läsare att förmå läsa hammarénskt och då i regel orkar de visst antal sidor, någon orkar halvannan bok.

Post krönika wc (dinto o cess)

Stefan HammarénVad i helgjutna mässingshelgon, gjort jag hade beställt en bok om bokomslag, eftersom, så eftersom jag skulle slippa läsa, avförkorta proceduren, läsa 58 romaner och böcker från art deco-tiden i sydosthörnet av USÄ, med att endast läsa om tidsenliga bokomslag (som kunde vara ytterst symboliskt laddade, inte sällan den mest lyckade delen av en dito bok), tusen mer rationellt därmed, men nersotat helgonbarn, vad kommer det istället oförskyllt mig: "Timber Construction – details, products & case studies". Vad nytt, New materials and stricter energy-efficiency requirements have brought about radical changes in timber construction in recent years. Whether built on site or pre-fabricated, this publication provides a concise survey of modern timber construction, the materials and their applications. Därmed. Det blir min läsning under våren om. Jag är galen gammal i träd och virken som ni framledes ska få veta mer av, [har redan] de av er som orkar läsa mina böcker, eftersom min roman VII handlar mycket om träd, liksom diktandsamling IV (under skrivning IIII) [denna], likaväl även av den insektkonvulsion som påbörjats och afbryts inom kort såtill [existent] kanské kommer faktum också dagens "Timber Construction" till nytta [blev lagom] fastän jag så gärna hade läst om bokomslag.

Den perversa hjärnan av Stefan Hammarén

sexual deviationJust i ett ögonblick krockar travhästambulanstransport med retroleprahemsenklaven på oändliga hjul där Señor Breackruffstes i förarsätet in på ett Hilfskrankenhauss entré, turné både han och jagg den fraktade instrumentdirektören bars in på Typoss dels ihopfällbara valsvagn i lika opprört virriga tillsstånd väl, beklämmande står det i folkjournalen Närmare. Jagg var ifrån mig den första mindre behagliga tiden på det beryktade Hilfskrankenhaus, men började klarna återhämta mig sakta i oljudet dån av någon (s)magnifuck undersökningsapparat, lät som antik maskinspurtsprutegevärsskjutningen på ställning smattrae, inte som jagg förståss vet exakt hur det lät från början i första tidiga Atlaskrigets dagar men nästan så här enligt min korrekta gissning, när dessa fördöma vapen var mer vackert stål och mässingsinlägg än moderna sprut det vill säga närmare, var ändå ett behagligt tydligt odämpt ljud i salvorna i sej eller liknade mindre bedövt smatter om det inte störts av den hemska obegripligt obestridliga avledningsmusiken påskruvad värre här än högt om vad herr förre mord Aldo Moro Oil hade fått dras med under sin tidigare kidnappning sista tid när han hölls fjättrad och i absoluta hörrlurar dånats.

Narcissus pseudo-Narcissus på sankt Görans trädgård

Fons mundiFör det första, snål spar och fan tar, det vill säga om man blir fast eller vill låta måla bilen. Ville inte betala parkeringsavgift som vanligt, så åkte till gratisstället jag kommit på, ett läkemedelsföretags innergård, så åkte dit till deras VIP-besökares reserverade platser, nå fanns bara en ledig plats dit in jag klämde in mig, men de hade parkerat fel, snett och slarvigt, rymdes just och just in, så smalt att tänkte själv kliva ut genom fönstret för att komma ut, de hade nog utstakade parkeringsfickor där, men deras besökare hade struntat i ränderna, men jag kom på, att deras VIP-kunder får ju veritabelt anfall när återvänder och de inte kommer in i sina bilar när jag kört in där emellan, att det blir ett oherrans hallå när de återvänder, så backade ut tillbaka för att åka till direktionens platser, faaaaaan, jag skrapar en halv meter deras lyxbil, öh, hysteriskt skratt på mig, då gäller det att rymma fort härifrån innan någon ser mig, fastän har inte tid att börja söka parkeringsplatser på stan, försenad snart, så parkerar tio meter bort på direktionens parkeringsplats, de har breda platser. Sedan gick jag in där, olåst ytterdörr men dörren har åtminstone fyra övervakningskameror, och vart man än ser upp i taket i korridårerna och aulor finns det övervakningskameror, otrolig kameratäthet, efter några meter en ny dito, sedan finns det i en glasbur en liten knäarflicka som har säkert 100 skärmar som hon glor i medan filar sina naglar, men är så upptagen att hon ändå inte märker mig eller väljer att ge fan i mig, kanske hon bara tycker att det var kul att jag skråmade bilen, så jag putsar skorna där i besökarnas skoputsmaskin, på en knapp trycker man fram skoputsmedel, på knapp två trycker man en borste, på knapp tre borste två, på knapp fyra finborsten. Sedan med nyputsade polerade skor (som bara blev fulare, för vem har högpolerade skor framme och smutsiga i hälpartiet, ser liksom helt sjukt loseraktigt ut) smyger jag mig ut från det idiotiska stället och glad att knäarflickan inte verkar fortfarande bry sig om mig. Sedan går jag några kmeter till blodläkaren, regn, och kommer fram som en dyblöt katt eftersom aldrig orkade slå ut paraplyet, när ändå blev så loser i skorna så kan ju lika bra anlända våt som en dränkt.

Figlio de putinara

Prokrustes Ylimääräs såg inte detEnär jag tidigt sent omsiden vaknade till hade demonstrationsskara samlat sig fram, hittat till utanförr leprahemmet, förkunnade i en och samma ivriga folkmun att dr Timo Prokrustes Ylimäärä genast skulle ge mig fri lejd i trotsej utmarsch och till avbruten löjlig behandling hos hemmet, och amputationssetet skulle han självfallet inte få för det skrek de, textdirektören skall uttåga rakt genom hopen, eller så sades de storma in och tar isoleringssmittan men släpper mig veterligen. Jag stod plötsligt på mina ben fri trots allt, svag seg uthållighetsbelönad men utan smittan, så med knäarflickan bar jag strax delvis själv tungt krökt på amputationssetet genom hela ytterskaran jubla till. Dr Prokrustes Ylimäärä tog ett formellt, trumpet avsked af mig, berättade att enär han varit ung, var enda ett leprahem beläget långt ute i havsbandets skär, utan någon vårdare, ingen sköterska alls hade, de förpassade där fick klara sig bäst de kunde en tid, förutan båt så klart, utan enda förbindelse, inga som helst besök såklart nånsin, inte en telefon hade de heller, inte ens gravgrävaren gitte komma. Havet var deras fjättring, och något fritagningsförsök var det aldrig tal om för någons del, kom icke på frågan att hoppas på. Ylimäärä hade själv varit sjas och budpojke en tid, fått kantra ut de knappa förnödenheter som en gång i halvannan månad skickades med en lotskutter ut till hemmet, som aldrig tog i land på den i spe folkmun fruktade holmen.

Lundmannen tror han är skapelsens största välsignelse

 
Cocco americano da PlurabellaAf även ett främst inmundigat absolutskaldebärsaen i två tvenne fler dagar kort hägrat draget längre sedan alls tillbaka, tills snarast ingen smak finns särskilt mer skilja, på, eller. Så förföll jag för min ena spécialite andra och sjuk ovild förströelse hänföras, av mig att utföra en del smarta kupper på sjukhus, inga märkliga förehavanden om, men stundom då och då någonting att förse sig med, dock inget så ock lyxperversts att jag mig skulle fara iväg med ett lik bara ändå, men kanské bär jag ännu en annan vacker dag iväg med ett benrangel eller en hjärna på glasburk när surrealismen riktigt slår sig mig om, tror så, ett sådant frö som jag planterat bäst i mig själv. Man får ju inte vara déjà vulyxpoeter emedan om man enbart väljer levas galen hjärnae vid högt rankade tangenter trögt, verklighett bör bejakas som bekant aldrig den. Eller er hur jävla det går till. Hur helst hittills som det gällt coupe in instrumente, grymt många saxutensilier, sexualitet, massvis med tvålmedel, diversé tillbehör, antika djupa oflata pottkärl, grejer från vitriner, papper, några apparater eller en maskin etc. som varit på tapeten. För ett antal redan år sedan var jag förpassad till käckirurgen som inplockade bort något märkligt implantagé från min storgapliga käft, en absurd hela tillställning vid var det som är rikt och fängslande detaljdjupare dokumenterad i det ”Russinbruna drevet” som ingår av text i den förlängd inedita boken ”Flickan från spikregent”, ur, ”Eller tösen fr. hällregnet” förtösen flörtöst eller från skyfallet pannplätt, antagen sedan snart hos förläggaren redan förståsch. Den gången var jag tok för illa medmedtagen ohänförd för att nämnvärt utföra något i stil ärbart lagt, svårt mera olustigt drogad och pumpad på genomskinligt grummliga blodmediciner mera i en sal med bisarra nästan urgalna figurer och förskrämpliga personligheter, en handfull typer, allra ett andligt nerkördhet till själens grundmur tältets tegel förkrossad enär hon vackra Emma bara någon vecka innan oresolut enbart förpassat mig till såväl en längre åratal undergång som ett farligt nära afsked ifrån jordklotets övriga grönska och sköna plats all den stund, å varje försnopenhett att inte ens tillnyktra sig hos en käkmedikus mottagning, att taga ur ens gap mund är ungefär som att tillbita i en kronjuvelsguld.

zombies jul och novelletten

Stefan på lågstadietOm ifall nog jag det inte gjort mest tvivelaktig kometkarriär som ärkeförfattare och absolut lyxskald hänt, fortsatt måste nu nog anses därmed höra till de anständiga männen i samhälletten, hade jag med en viss förkärlek och om outtalad dragning kunnat säkert bli ivrig kassaskåpssprängare eller tömt montrar i de rififikupperna, eller av en gammaldags hederlig herr bedragare som hon udda flickan i Joe David Browns roman Paper moon, mycket fin att läsa för övrigt sagt, passat min läggning allt detta, och om all utmaning så som jag även hatar kameraövervakningar annat. Sällan förstås försent att sadla om är. Hur helst har jag än en gång varit till bortre hufvudstaden, idag på en liten livsförverkliganderesa. Allra har jag tidigare redan nämnt till lust och leda om Sylvi-husets spökande, fastän i grsaksboka om inte annars, den som fördärvar människor helt, av Sylvi, den första ägarens fagra hustru som var en manipulativ pigg mansslukerska och livsrusig festerska, aldrig sen med sitt, den tidens mest vänsterprasslande nymfoman, hennes parfymé som carl efter karl klippte av hängslen för, ingen som heller var bättre på fräcka vitser än hon, och hon snart i slang med några andra mördade sin man som blivit obekväm, begravningskransfabrikören som hade blivit svinstenrik på sina ideliga heliga kransar alltid, hans var ett begrepp vida i den tiden hufvudstaden liksom hon om sitt, alla som köpte och ville ha deras av, nå väl, vid själv Sylvis första mordförsök blev karlen stel och lam mest, det hela var inte så bra genomfört, blev istället ett paket, dock vårdades han en sista sommar i Sylvi-huset av henne innan hon bragté honom om livet slutligen just ganska innan världskriget bröt ut. Kvar i sylvihouse blev senare förutom väsendet Sylvianden, inte hans ande, även ett underbart stenhårt antikt bröd, pansarbröd – brödtext – som ingen någonsin äter aldrig ätit jämte av ett fint stort rejält bäckenfat i lyxporrslin, av en märklig smal potta som kördes under honom enär han skulle njurvattna och skita så halvlam ofta.

Jubeldårar

Homo CornutusÅter ser man hur bra förlag riktigt läser manuskript, de vet inte ens om de läser. Visst kan man ju ana att de inte orkar läsa manuskripten, med minsta motståndets lag, bara låtsas, svarar de efter några månader sedan med ett standardsvar, och någon idiotisk lektör kvitterar ut ett ynka arvode för regelrätt dumhet, vad annars när läskunnigheten sjunkit till nuvarande nivå.

Men ännu värre, de vet tydligen inte ens mera överhuvudtaget när de tar del av ett manuskript eller när det är en annan text, och när de läser blott ett e-brev av mig.

Jag skickade aldrig in manuskriptet till Natur och Kultur, utan ett brev, de trodde ett brev på en sida var manuskriptet, tog det för dem hela två och en halv månad att komma fram till att de refuserar manuskriptet som i själva verket alltså var ett brev på blott en ynka sida.

Att de sedan inte förstod ett ord av brev, må vara en parentes i sammanhanget. Just vad man kunde tänka sig:

"Tack för att du skickat in ditt manus till Natur & Kultur.
Tyvärr måste vi tacka nej till erbjudandet om utgivning.

På grund av begränsade resurser kan vi dessvärre inte ge någon individuell kritik.
Vi önskar dig lycka till på andra förlag!"

Ur arkivet

view_module reorder

Min kreativitet håller mig vid liv

Inom mig klämtar en ständig geografisk samt själslig längtan till några platser. Känslan förstärks, vidgas med tid och avstånd. Detta har legat latent som ett virus under lång tid, först ...

Av: Jenny Markström | Gästkrönikör | 12 december, 2013

Den holländska guldåldern och Judith Leyster

Under 1600-talet hade målarkonsten i Holland sin gyllene tid. Denna utgjorde en blomstrande period i Hollands historia ur såväl politisk, ekonomisk som social och konstnärlig synvinkel. Välståndet kom att spegla ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 14 oktober, 2012

Lakrits och benproteser. Tredje generation Skarabéerbok

Ett jamesjoycianskt ordflöde, strindbergskt egensinne och ett näst intill postnorénsk uttryck i den underliggande kärlekssagans navelexponerande privatexhibitionism och i övrigt något som i sina mest kroppsfilosofiska intimiteter kan liknas vid ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2012

Ladogas ishästar

Myten om Ladogas ishästar lever

Under krigstiden i Finland användes över 70 000 hästar av armén. Hästarna var nödvändiga för transporter av utrustning som proviant, ammunition, vapen. Hästarna drog tunga kanoner. Man uppskattar att 15 ...

Av: Rolf Karlman | Kulturreportage | 29 oktober, 2016

Sekelskiftets svenska kvinnliga konstnärers avbildningar av de Andra

Eva Bonnier, Orientalisk kvinna (1884). I de svenska handböckerna som tecknar 1800-1900-talets konsthistoria är den koloniala historien märkbart dold. Om den nämns så är det för att blicka ut mot ...

Av: Åsa Carin Bharathi Larsson | Essäer om konst | 08 september, 2008

Tiden, människans största illusion

Vad är tid? Den danske författaren Peter Høeg ställde frågan i ”De kanske lämpade”, men är inte ensam om att försöka reda ut begreppen. Marcel Aymé skriver i novellsamlingen ”Mannen ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 maj, 2012

En schlager-teologisk reflektion

När nu Loreens Euphoria har vunnit Eurovision Song Contest så kan man undra hur viktig låttexten är när Europa ska rösta fram sin vinnare. Är det så att de som ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 03 juni, 2012

Guido Zeccola

  denna aladåb tillredd av spastiskt kött och plågarsås denna deliriumbuljong och smärtsamma cream fresch denna outhärdliga näring av jäsande pasta och frätande sprit som går på och går på oavbrutet dag ...

Av: Tidningen Kulturen | Utopiska geografier | 26 januari, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts