- Post Scriptum
- Publicerad:
Mats Waltré. Dikter
Mats Waltré, född 1953, bor och arbetar i Stockholm. Har publicerat dikter genom utställningar i samarbete med konstnärer, i Populär Poesi och i Tidningen Kulturen. Debuterar som poet i Post Scriptum.
Existens
Stöd Tidningen Kulturen
i den korpsvarta kvällen
våndades den grå massan
osynlig, dold, vibrerande
och där stod jag
och ut ur dimman
kom fyra minuter
det var all tid
och i den stunden
var jag inte
längre
en individ
Porträtt C
i moderns rum
med väggar av malört
och tak av otillräcklighet
tog härskarinnan
brännjärnet mot glöden
du är inte värd kärlek
men från sprickor
sipprade vatten
gnistrande droppar
o käraste själ
ditt hjärta kramas
och du ler
det vackraste leendet
med ögonen skiftande
i leende veck och linjer
men inom bortom
ett mörkt obestämt
dina ögon glittrar
i dropparnas hopp
om renhet utan fel
till belåtenhet
tills skeenden bjuder
smolk och slagg och grummel
och tysta torra tårar faller
så outhärdligt tysta
aldrig vilande
alltid hoppandes
mellan fallet i brunnen
och skönheten i all skönhet
färdas du
fram och åter
och barnet väntar
på ropet efter hjälp
’hjälp mig, jag vill ut’
och väntar än
Porträtt T - fastän solen alstrade honom
dystopi och tom sexualitet
på jakt i flykten till lätthet
svårmodets moder
i skummet på sinnenas vågkam
i tillfredsställelse som går över
i styrka som mals till vekhet
och lämnar tomrum, ensamhet
och sen igen, tömmande drivkraft
urholkandes själva närvaron
och själen
och han går med flackande blick
i instängd sörja och vämjelse
avsides avskild
från självet och allt och alla
och de levande bromsas i fjärran
för han bär en borrande trötthet
skäggstubb, torkad svett
gryniga ögon som genomlever
stunden och dagen och livet
och natten
i vilket land gråter du
du underbara hjärta
slocknande ögon
lyssna, lyssna på ditt rop
du är ensam i din värld
men under våren är du en ört
en outslagen blomma
morgondagens dofter
döden går bredvid dig
och du väljer att inte se
du har en lång väg att gå
och om du kommer
håller vi din hand
och om du inte kommer
så håller vi din hand
när du kommer
Marianne Väster
det gnistrade över ordens sånger
i skrift, i möten, ett fåtal dagar
och sedan drog ett ovädersmoln in
det smutsiga vattnet föll längs berget
obevekligt, utan att stanna
Marianne skänker sig hel och hållen
med alla fibrer, kvinnlig värme
lysande vacker, leende sommar
ögonen glittrar, givmild, ljuvlig
ett bröllop är bokat till natten
och nu så börjar det som hade börjat
när hon var liten, innan hon föddes
för käckhet döljer renhetsängslan
hon tvagar och tvålar, tvättar och torkar
och rädslan den dränker sagan
men tiden går och mörkret väller
hon frågan får om hur dagen varit
kaos och satans överfördjävligt
men utan frågor kommer oron
jag är väl till belåtenhet
med plötslig gråt och hätska utbrott
och söner som skyggar med slagna blickar
med fördragna fönster år försvinner
och högar av ordning på golv begraver
två fötter vill inte vada
ett litet steg i taget hinner
smyger kontroll, segrar kontroll
hur att dölja och hur förställa
hur att lyda eller betvinga
så ensamt egensinnet är
det gnistrade över ordens sånger
i skrift, i möten, ett fåtal dagar
och sedan drog ett ovädersmoln in
det smutsiga vattnet föll längs berget
obevekligt, utan att stanna
Ökenmästarens lärjunge
du kommer att nå mörkret av din ande
eftersom din resa är på flykt
men en dag stannar du i vinden
och vinden stannar med dig
och blicken glider över öknen och bergen
och du ser att husen står där ändå
och att din flykt skapar sig själv
ej dig, ej skuggan bakom dig
och inte heller dig bakom skuggan
örnvingar slår med svepande slag
tinningar vibrerar, bröstkorg hävs
och ditt huvud böjs mot sandig jord
mot dina öppna händer över jorden
du kommer att nå mörkret av din ande
eftersom du så gärna vill leva
och där när du ser så förvandlas du
och när du inget ser tar du emot
och mästaren ger dig ett sandkorn
och nästa dag ännu ett, ännu ett
om du var redo för en liten lycka
skulle ökenmästaren kanske skicka
skulle en fjäder sakta singla
men alstrat sken väntar tålmodigt
att du ska träda fram fullt synlig
och när vingarna inte hörs
när andningen blir tung
skickas en trädlärka till din axel
och när vingarna hörs så tar du emot
ett sandkorn, ett sandkorn i taget
och låter blicken gå över öknen
och låter husen vara vad de är
och när du nådde din andes mörker
så hade det bleknat till stillsamt ljus
du kommer att nå mörkret av din ande
eftersom du så gärna vill leva
En stillhet gled in
en stillhet gled in
smekte dina sinnen
viktlöst över brunnen
och dröjde sig kvar
djupet samlade sig
och kastade sig mot skyn
hamrande genom hela dig
och stillheten klövs
av den oro den stillat
av de blå hoppen
under ögonskymning
från lungspets till himmel
friden sökte åt öster
famlade efter solen
böjde sig mot väster
och blev bunden vid ett träkors
slogs i bidandets lås
av blåskälvande hopp
stilla men oblida under manteln
och var var du
som lät detta ske
som lät kaos gå över din brunn
Dofter av vad
dofter av vad
landade så mjukt i de kupade händerna
och briserade i lukten av brända hopp
så oförlöst avlade i livets gång
eller var det doften av svedjeland
buren av en rosenkranskrona
där det tyngsta pannbandet sliter
tankar ur rödmärkt sprängda ögon
och där morgonvakan svarar med
en skål där daggen, den friska, samlats
porlande mot gommen, livsbejakande
Hon såg inte vågen
hon såg inte vågen
för blicken var ofäst
men den rullande framkanten
anade hon
i den blanka ytan
som speglades
i tecken ännu inte nu
förebådande
svartblank järnram
grovkornigt smidd
av gärningar och tankar
särskilt de svåra
och där var hon
hållande sin järnram
seende sig själv
i reflexerna
från vågens framkant
det är inte bra med mig
tänkte hon
och tårar vällde
i forsande arv djupt inifrån
från barndom och svek
jag måste förändras
svarade den stumma
vem är jag
mellan järnramarna
och intighetens vatten sköljde över
och skänkte henne
jag svek mig själv
ett pärlhalsband med en pärla
i väntan på nästa våg
den större
där modet att se
även det lätta
sken i den rosa pärlan
den hon skulle skapa
Det står en tavla där
det står en tavla där
på andra sidan djupet
lockande, otillgänglig
den goda meningen
hoppets bild
på låtsas och ogripbar
men här, på denna sida
där det bekanta råder
där solen går upp i öster
och sveper över himlavalvet
idag, igår, imorgon
där råder jag
stilla där borta
innanför ramarna
går du och andra
och ni har ett märke
över era hjärtan
och i märket
anas silverglans
skrämmande glans
främmande
och jag tänker
nödtvunget
att jag ser
högar av självlögner
rädslans odör
klibbande smuts
och i ekot från tavlan
från andra sidan
hör jag tomhet
avskuren från tavlan
avskuren från mig
hör jag dovt
bara mig själv
i kvävda stötar
skallrar tanken
du är lurad, förnedrad
till vanföreställningar
om trygghet falsk
och självutplåning
schaktande din grav
men inifrån tavlan
från andra sidan
är också du sedd
när du betraktar
där från andra sidan
där solen går upp i öster
i det brungråa gräset
och jag ser dig
i din egen härlighet
i din egen hålighet
ensam
där samtal
och hudkontakt
ensamma med tankar
bygger gemenskap
som en tegelmur
tövande
nekande självets rop
längtans rop
så självet blev tyst
och går upp på morgonen
utan levande sorg
och i frånvaron
går vemod i tjänst
och sjunger
var är färgerna
var är sången
och mellan
grågräs och tavla
svindlar en avgrund
vem är jag
det finns en tavla
på andra sidan
i ett annat land
vad är det jag ser
varför går jag inte
ja, du behöver inte
allt är tillfyllest
du måste inte
ännu inte krossad
men ögonen, ögonen
lugna, ljusa, öppna
som ett annat väsen
den ämnade människan
hon som andas
omslutande och ämnandes
och solen går ned i väster
och dagarna går
mina dagar
och jag lever dem
undrande över dessa ögon
med sina lugna hjärtslag
och en dag tog du
och sträckte ut
din högra arm
över avgrunden
som drog och drog
och foten liksom slant
och din själ skrek i nöd
” hjälp mig, jag vill leva!”
och ropet gjorde ett val
jag kastade mig framåt
och allt var stilla
vinden smekte som nyss
leker över kinden
och jag vänder mig om
och ser ingen avgrund
bara de böljande sädesfälten
och den solmogna jordvägen
slingrande från fjärran
ända fram till mina fötter
till svartmyllan under dem
och jag vänder mig åter om
och tavlan är skingrad
förrunnen, upplöst
och allt är sig likt
och inget
Porträtt S - ett sorgespel
fruset mod
frusen glädje
ensam där jag bor
svävar en rädsla
som jag glömt
i mitt gömda rum
som jag glömt
där hörs mitt rop
som jag glömt
slå mig inte
jag är väl bra
jag gör ju rätt
oälskad, oälskad
äter sig tanken
mot ditt rum
men på dess väg
vänder du ryggen
kliver på förnimmelsen
och i tystnad
drunknar ditt rum
från det slutna huset
svajar en fönsterlucka
en enda lucka
och din hand sträcker sig ut
ropande och i blindo
jag gör väl rätt pappa
pappa, det är väl så
och förtänkt
med betsel på vildhäst
i stilla avvägd röst
kommer orden
och din arm slår
oförmögen
och hård
Innan lavan stelnar
medan tankarna stelnar
intill skuggor av mörkröda skyar
under lavaflodens väg mot havet
mot dess öde att härdas
ett asplöv förtunnas
och naken blir hon kvar längs tiden
med iskristaller under tårna
och förunderlig är stillsamheten
när skytten stiger fram och spänner
”du är ingenting” far igenom
med almpilen i sina händer
och spetsen mot en fingertopp
så skådar hon och undrar
vilken färg kommer jag att ha
vid slutet av dagen
