• Post Scriptum
• Publicerad: 21 Maj, 2013

Mats Waltré. Dikter

Mats Waltré, född 1953, bor och arbetar i Stockholm. Har publicerat dikter genom utställningar i samarbete med konstnärer, i Populär Poesi och i Tidningen Kulturen. Debuterar som poet i Post Scriptum.

Existens

 

i den korpsvarta kvällen

våndades den grå massan

osynlig, dold, vibrerande

och där stod jag

och ut ur dimman

kom fyra minuter

det var all tid

och i den stunden

var jag inte

längre

en individ

Porträtt C

 

i moderns rum

med väggar av malört

och tak av otillräcklighet

tog härskarinnan

brännjärnet mot glöden

du är inte värd kärlek

men från sprickor

sipprade vatten

gnistrande droppar

o käraste själ

ditt hjärta kramas

och du ler

det vackraste leendet

med ögonen skiftande

i leende veck och linjer

men inom bortom

ett mörkt obestämt

dina ögon glittrar

i dropparnas hopp

om renhet utan fel

till belåtenhet

tills skeenden bjuder

smolk och slagg och grummel

och tysta torra tårar faller

så outhärdligt tysta

aldrig vilande

alltid hoppandes

mellan fallet i brunnen

och skönheten i all skönhet

färdas du

fram och åter

och barnet väntar

på ropet efter hjälp

’hjälp mig, jag vill ut’

och väntar än

 

Porträtt T  -  fastän solen alstrade honom

 

dystopi och tom sexualitet

på jakt i flykten till lätthet

svårmodets moder

i skummet på sinnenas vågkam

i tillfredsställelse som går över

i styrka som mals till vekhet

och lämnar tomrum, ensamhet

och sen igen, tömmande drivkraft

urholkandes själva närvaron

och själen

och han går med flackande blick

i instängd sörja och vämjelse

avsides avskild

från självet och allt och alla

och de levande bromsas i fjärran

för han bär en borrande trötthet

skäggstubb, torkad svett

gryniga ögon som genomlever

stunden och dagen och livet

och natten

i vilket land gråter du

du underbara hjärta

slocknande ögon

lyssna, lyssna på ditt rop

du är ensam i din värld

men under våren är du en ört

en outslagen blomma

morgondagens dofter

döden går bredvid dig

och du väljer att inte se

du har en lång väg att gå

och om du kommer

håller vi din hand

och om du inte kommer

så håller vi din hand

när du kommer

 

Marianne Väster

 

det gnistrade över ordens sånger

i skrift, i möten, ett fåtal dagar

och sedan drog ett ovädersmoln in

det smutsiga vattnet föll längs berget

obevekligt, utan att stanna

Marianne skänker sig hel och hållen

med alla fibrer, kvinnlig värme

lysande vacker, leende sommar

ögonen glittrar, givmild, ljuvlig

ett bröllop är bokat till natten

och nu så börjar det som hade börjat

när hon var liten, innan hon föddes

för käckhet döljer renhetsängslan

hon tvagar och tvålar, tvättar och torkar

och rädslan den dränker sagan

men tiden går och mörkret väller

hon frågan får om hur dagen varit

kaos och satans överfördjävligt

men utan frågor kommer oron

jag är väl till belåtenhet

med plötslig gråt och hätska utbrott

och söner som skyggar med slagna blickar

med fördragna fönster år försvinner

och högar av ordning på golv begraver

två fötter vill inte vada

ett litet steg i taget hinner

smyger kontroll, segrar kontroll

hur att dölja och hur förställa

hur att lyda eller betvinga

så ensamt egensinnet är

det gnistrade över ordens sånger

i skrift, i möten, ett fåtal dagar

och sedan drog ett ovädersmoln in

det smutsiga vattnet föll längs berget

obevekligt, utan att stanna

 

Ökenmästarens lärjunge

 

du kommer att nå mörkret av din ande

eftersom din resa är på flykt

men en dag stannar du i vinden

och vinden stannar med dig

och blicken glider över öknen och bergen

och du ser att husen står där ändå

och att din flykt skapar sig själv

ej dig, ej skuggan bakom dig

och inte heller dig bakom skuggan

örnvingar slår med svepande slag

tinningar vibrerar, bröstkorg hävs

och ditt huvud böjs mot sandig jord

mot dina öppna händer över jorden

du kommer att nå mörkret av din ande

eftersom du så gärna vill leva

och där när du ser så förvandlas du

och när du inget ser tar du emot

och mästaren ger dig ett sandkorn

och nästa dag ännu ett, ännu ett

om du var redo för en liten lycka

skulle ökenmästaren kanske skicka

skulle en fjäder sakta singla

men alstrat sken väntar tålmodigt

att du ska träda fram fullt synlig

och när vingarna inte hörs

när andningen blir tung

skickas en trädlärka till din axel

och när vingarna hörs så tar du emot

ett sandkorn, ett sandkorn i taget

och låter blicken gå över öknen

och låter husen vara vad de är

och när du nådde din andes mörker

så hade det bleknat till stillsamt ljus

du kommer att nå mörkret av din ande

eftersom du så gärna vill leva

En stillhet gled in

 

en stillhet gled in

smekte dina sinnen

viktlöst över brunnen

och dröjde sig kvar

djupet samlade sig

och kastade sig mot skyn

hamrande genom hela dig

och stillheten klövs

av den oro den stillat

av de blå hoppen

under ögonskymning

från lungspets till himmel

friden sökte åt öster

famlade efter solen

böjde sig mot väster

och blev bunden vid ett träkors

slogs i bidandets lås

av blåskälvande hopp

stilla men oblida under manteln

och var var du

som lät detta ske

som lät kaos gå över din brunn

Dofter av vad

 

dofter av vad

landade så mjukt i de kupade händerna

och briserade i lukten av brända hopp

så oförlöst avlade i livets gång

eller var det doften av svedjeland

buren av en rosenkranskrona

där det tyngsta pannbandet sliter

tankar ur rödmärkt sprängda ögon

och där morgonvakan svarar med

en skål där daggen, den friska, samlats

porlande mot gommen, livsbejakande

 Hon såg inte vågen

 

hon såg inte vågen

för blicken var ofäst

men den rullande framkanten

anade hon

i den blanka ytan

som speglades

i tecken ännu inte nu

förebådande

svartblank järnram

grovkornigt smidd

av gärningar och tankar

särskilt de svåra

och där var hon

hållande sin järnram

seende sig själv

 i reflexerna

från vågens framkant

                      det är inte bra med mig

tänkte hon

och tårar vällde

i forsande arv djupt inifrån

från barndom och svek

                      jag måste förändras

svarade den stumma

                      vem är jag

mellan järnramarna

och intighetens vatten sköljde över

och skänkte henne

                      jag svek mig själv

ett pärlhalsband med en pärla

i väntan på nästa våg

den större

där modet att se

även det lätta

sken i den rosa pärlan

den hon skulle skapa

 

Det står en tavla där

 

det står en tavla där

på andra sidan djupet

lockande, otillgänglig

den goda meningen

hoppets bild

på låtsas och ogripbar

men här, på denna sida

där det bekanta råder

där solen går upp i öster

och sveper över himlavalvet

idag, igår, imorgon

där råder jag

stilla där borta

innanför ramarna

går du och andra

och ni har ett märke

över era hjärtan

och i märket

anas silverglans

skrämmande glans

främmande

och jag tänker

nödtvunget

att jag ser

högar av självlögner

rädslans odör

klibbande smuts

och i ekot från tavlan

från andra sidan

hör jag tomhet

avskuren från tavlan

avskuren från mig

hör jag dovt

bara mig själv

i kvävda stötar

skallrar tanken

du är lurad, förnedrad

till vanföreställningar

om trygghet falsk

och självutplåning

schaktande din grav

men inifrån tavlan

från andra sidan

är också du sedd

när du betraktar

där från andra sidan

där solen går upp i öster

i det brungråa gräset

och jag ser dig

i din egen härlighet

i din egen hålighet

ensam

där samtal

och hudkontakt

ensamma med tankar

bygger gemenskap

som en tegelmur

tövande

nekande självets rop

längtans rop

så självet blev tyst

och går upp på morgonen

utan levande sorg

och i frånvaron

går vemod i tjänst

och sjunger

var är färgerna

var är sången

och mellan

grågräs och tavla

svindlar en avgrund

vem är jag

det finns en tavla

på andra sidan

i ett annat land

vad är det jag ser

varför går jag inte

ja, du behöver inte

allt är tillfyllest

du måste inte

ännu inte krossad

men ögonen, ögonen

lugna, ljusa, öppna

som ett annat väsen

den ämnade människan

hon som andas

omslutande och ämnandes

och solen går ned i väster

och dagarna går

mina dagar

och jag lever dem

undrande över dessa ögon

med sina lugna hjärtslag

och en dag tog du

och sträckte ut

din högra arm

över avgrunden

som drog och drog

och foten liksom slant

och din själ skrek i nöd

” hjälp mig, jag vill leva!”

och ropet gjorde ett val

 jag kastade mig framåt

och allt var stilla

vinden smekte som nyss

leker över kinden

och jag vänder mig om

och ser ingen avgrund

bara de böljande sädesfälten

och den solmogna jordvägen

slingrande från fjärran

ända fram till mina fötter

till svartmyllan under dem

och jag vänder mig åter om

och tavlan är skingrad

förrunnen, upplöst

och allt är sig likt

och inget

 

Porträtt S - ett sorgespel

 

fruset mod

frusen glädje

ensam där jag bor

svävar en rädsla

som jag glömt

i mitt gömda rum

som jag glömt

där hörs mitt rop

som jag glömt

slå mig inte

jag är väl bra

jag gör ju rätt

oälskad, oälskad

äter sig tanken

mot ditt rum

men på dess väg

vänder du ryggen

kliver på förnimmelsen

och i tystnad

drunknar ditt rum

från det slutna huset

svajar en fönsterlucka

en enda lucka

och din hand sträcker sig ut

ropande och i blindo

jag gör väl rätt pappa

pappa, det är väl så

och förtänkt

med betsel på vildhäst

i stilla avvägd röst

kommer orden

och din arm slår

oförmögen

och hård

 

Innan lavan stelnar

 

medan tankarna stelnar                           

intill skuggor av mörkröda skyar             

under lavaflodens väg mot havet                                  

mot dess öde att härdas                          

ett asplöv förtunnas                                 

och naken blir hon kvar längs tiden        

med iskristaller under tårna                     

och förunderlig är stillsamheten              

när skytten stiger fram och spänner                              

”du är ingenting” far igenom                                        

med almpilen i sina händer

och spetsen mot en fingertopp

så skådar hon och undrar   

vilken färg kommer jag att ha                                                             

vid slutet av dagen