EN TEXT OM KONST AV CARL KÖHLER (1919-2006)

Henry Köhler son till den berömda bildkonstnären Carl Köhler har skickat till oss en artikel som hans far skrev för många år sedan. Vi hedrar minnet av Carl med denna ...

Av: Carl Köhler | 08 september, 2011
Essäer om konst

Feministiska serier – en ny typ av uttryck

De senaste åren har kvinnliga tecknare som Liv Strömquist, Sara Granér och Nina Hemmingsson blivit omskrivna och hyllade i kulturvärlden, ofta i litteratursammanhang. Jag vill dock se dessa tecknare ur ...

Av: Sara Broström | 24 oktober, 2011
Essäer om konst

Mats Waltré. Om O

 ”om O” är en diktsvit som handlar om allt, eller kanske snarare om alltet. Eleaten som nämns i ett par dikter är Parmenides, och vem kvinnan på Tepeyacs sluttningar är ...

Av: Mats Waltré. | 09 september, 2013
Utopiska geografier

Ord vi dissar (om engelsk ordimport)

Ord vi dissar (om engelsk ordimport) Den engelska ordimporten till Norden är ett ofrånkomligt faktum, och engelskan ter sig närmast oslagbar med sitt enorma utbud av ord, det vill genomsyra bland ...

Av: Stefan Hammarén | 12 oktober, 2006
Essäer om litteratur & böcker

Porträtt om politik & samhälle

Förstår liberaler frihet?

Domenico Losurdo foto Pierre GillyÄr det dags att uppdatera bilden av Joseph Stalin? Har liberaler aldrig förstått sig på frihet? Är kampen mot kolonialismen verkligen över?  Frilansskribenten Pierre Gilly har intervjuat den kontroversielle italienske filosofiprofessorn Domenico Losurdo.   

Jag tänkte börja med att be dig kommentera de olympiska spelen i Sochi.  

Väst har lyckats militarisera de olympiska spelen. OS har blivit ett redskap i ett nytt kallt krig. Vi har sett bojkott eller bojkottsförsök i samband med spelen i Peking. Och nu med OS i Sochi. Men vi såg ingen bojkott i samband med OS i London. Storbritannien var ändå ansvarig för att ha krigat, för att ha deltagit i det andra Gulfkriget, med USA, utan mandat från FN:s säkerhetsråd. Det var ett avskyvärt krig som startades med hjälp av lögner. Storbritanniens premiärminister Tony Blair hävdade till exempel att Saddam Hussein kunde och var beredd att använda massförstörelsevapen på fyrtiofem minuter. I det här fallet blev det ingen bojkott. Det betyder att kriga inte är ett brott mot mänskligheten. Det är Washington som bestämmer vad som är ett brott mot mänskligheten. En stor del av vänstern i väst delar tyvärr den här synen och har ställt sig till förfogande i det här nya kalla kriget.

En ovanlig strateg

Strategen Giap om krigets konstGeneral Vo Nguyen Giap har avlidit 102 år gammal. Denne vietnamesiske strateg kämpade mot japanerna, besegrade fransmännen vid Dien Ben Phu 1954 och tvingade USA att dra sig tillbaka ur Vietnam. Nu hyllas han – inte bara av sina vänner utan också av gamla fiender – som ett militärstrategiskt geni. Helt i linje med kinesen Sun Tzu, som för över tvåtusen år sedan skrev ”Krigskonsten”. Även Vo Nguyen Giap har skrivit en manual för hur man bedriver krig, en text som ivrigt studerats runtom i världen.

”How We Won the War” är en mycket intressant skrift, visserligen författad på svårsmält politrukartad, marxist-leninistisk jargong, men ger man sig tid att läsa vad som egentligen står bakom de kommunistiska schablonerna och hyllningarna till partiet, så förklaras segern över USA in i minsta detalj. Det är en skrift fylld med lärdomar.

Ytligt sett tycks dessa lärdomar vara begränsade till att beskriva framgångsrik, enpartistyrd gerillakrigföring. Djupare sett överskrider texten gränsen för marxist-leninistiska doktriner och representerar fullt användbara strategier för inte bara gerillakrigföring utan också för annan verksamhet, precis som Sun Tzus ”Krigskonsten”, som också har kommit att tillämpas på andra områden. Strateger av skilda slag runtom i världen har använt sig av denna manual, som utgör ett komplext system som inkluderar det mesta: strategi, logistik, organisation, politik, planering, analys.

I raden av notabla erfarenheter är tidsperspektivet och långsiktigheten hos vietnameserna i kontrast till den amerikanska otåligheten och kortsyntheten avslöjande. Skillnaden är som mellan de snabba klippens dagtradare på stockholmsbörsen och wallenbergsfamiljens generationsbaserade långtidsperspektiv.

Nelson Mandela – förebild för tolerans och försoning

Nelson MandelaDen 18 juli 1918 föddes Nelson Mandela i Mvezo, Östra Kapprovinsen. På hans födelsedag i år firas på Times Square i New York den internationella Nelson Mandela-dagen, som instiftades av FN år 2010. Temat är ”The Power of words”.

Enligt egen utsago hade Nelson Mandela kunnat bli en afrikansk hövding med många får och getter och en omfångsrik mage. Förutsättningar därtill fanns: fadern hade rötter i en hövdingesläkt.  Men i stället kom Mandela att bli en över hela världen aktad ledare med en nimbus fjärran från den som ofta förbinds med dagens politiker och styresmän. Den kropp som härdades genom sit-ups, armhävningar och tennis under 27 år i fängelse, större delen av tiden på Robben Island, hålls nu vid liv av modern livsuppehållande apparatur.

Mandela har fått uppleva den inte så vanliga ynnesten att bli hyllad, närmast helgonförklarad , före sin död, inte minst i vårt land. ”Sverige intar en särskild plats som solidaritetsbaserad samarbetspartner”, enligt den sydafrikanske frihets- och jämlikhetskämpen.

Pierre Gilly och den osynliga sanningen om Iran

Pierre GillyPierre Gilly är journalist och författare. Han är bosatt i Linköping men befinner sig ofta på resande fot. Gilly hade ett bidrag i Högerns Svarta bok, och debuterade 2008 med Bombdiplomati : konsten att skapa en fiende. Hans nya bok heter Information mot Iran. Samtliga är publicerade hos Verbal förlaget. Det mesta Pierre Gilly skrivet är kontroversiellt, och, Informationskriget mot Iran är kanske det mest kontroversiella hittills.  

Vill du först berätta lite om dig själv för våra läsare.

- Det är svårt att analysera sig själv, och minnet är oerhört opålitligt. Jag brukade berätta historier om hur oerhört skeptisk jag var till vad vuxna sa redan i förskolan men hur vet jag att det inte är efterhandskonstruktioner? Ska man tro forskningen om minnet så är det under ständig rekonstruktion. Minnet är mer av en kreativ process än något som liknar en hårddisk. Fast jag tror att de flesta som känner mig skulle beskriva mig som kritisk. Att jag är halvfransk har säkert bidragit.

I Sverige står konformismen högt i kurs. I Frankrike är det en sport att tycka olika.

- Jag är inte särskilt social. Jag umgås helst med folk jag känt sedan grundskolan. I små doser. Jag reser oftast ensam. Jag tycker inte om telefoner, TV eller Facebook. Kuriosa: Jag gick på Katedralskolan i Linköping, i samma klass som författaren Jan Wallentin. För runt femton år sedan hjälpte jag Christer B Johansson – som recenserat min senaste bok för Tidningen Kulturen – att tömma tidskriften Förr och Nu:s kontor. Vi har nog inte setts sedan dess. Kartongerna hamnade i Jan Myrdals källare.  Sociala människor kan lätt bygga upp ett fantastiskt kontaktnät inom kultursvängen som allmänheten inte känner till men som ändå påverkar vem som får jobb, och vad som skrivs. Sverige är väldigt litet. Den som inte umgås privat med andra journalister eller författare har lättare att skriva fritt.

Jack Uppskäraren. En ikon för massmördarna

omslaget på tidningen PuckÄven om man kanske inte vet vilka offren var eller hur han tog livet av dem, känner de flesta människor än idag till namnet Jack the Ripper. Den bakomliggande personen är dold och han har kommit att gå till historien som ett fenomen, en slags ickeexistens, ett ansiktslöst spöke. Han har ingen bakgrund, ingen barndom. Han är inte förankrad i samhället annat än som likställd med sina handlingar.

Denna mytologisering grundar sig givetvis i flera faktorer: hans brutala modus operandi, offrens utsatta sociala position med mera. Men det tyngst vägande argumentet är trots allt ändå den omständighet att polisen aldrig lyckades gripa honom. Hade de gjort det, skulle tidningarnas bevakning av fallet sannolikt ha hållit i sig fram till och med rättegången, men i och med domen skulle han antagligen ha fallit i glömska och på sin höjd gått till historien som en vaxdocka i något hörn av The London Dungeon. Det faktum att han aldrig tillfångatogs, aldrig blev en fysisk, faktisk person, gör att han fortsätter vara en gåta. Krasst uttryckt skulle man kunna säga att det kända blir historia, det okända mytologi. 

Genom åren har över tvåhundra misstänkta presenterats. Många är de sentida författare som mer än ett sekel efter morden menar sig ha kommit på lösningen till gåtan om vem Jack the Ripper var, något som gör det svårt att sätta sig in i fallet då det finns så mycket oseriös litteratur att tillgå i ämnet. Med tiden har det dock kommit att bli allt mindre relevant att spekulera kring vad mördaren egentligen hette och idag är det kanske mer intressant att undersöka hur de samtida tidningarna på ett rent språkligt plan presenterade vad som skedde. För det råder ingen tvekan om att skribenterna genom sina semantiska och retoriska val påverkade läsarna och bidrog till mytbildningen kring Jack the Ripper.

Det kommer inte att uppstå fler nya ledtrådar eller bevis i fallet. Oavsett vilken ingång man tar så har man samma material att arbeta med, nämligen det som de samtida journalisterna skrev i sina tidningar. I detta fall är det så att reportern skapat historien - historikern kan enbart sortera och undersöka den.

Minnet av Finland

kyrkogården i KimitoFör några år sedan var jag i Finland i samband med en doktorandkurs i minnets politik som arrangerades i samarbete mellan Linköpings Universitet och Åbo Akademi. Besöken på detta den svenskspråkiga minoritetens enda högre lärosäte gav ett alldeles särskilt perspektiv på den finska och finlandssvenska nationella självbilden, mycket lärorikt för en rikssvensk som sedan barnsben är van vid att höra sitt modersmål omkring sig i offentligheten i Sverige, men få ha det för sig själv när man är utomlands.

Den annorlunda relationen såväl till språket som till historien mötte oss i närmast fysisk manifestation när vi besökte kyrkogården i Kimito, på lansbygden strax utanför Åbo i det som på svenska sedan gammalt kallas Egentliga Finland. Svenska språkets högre representation bland gravstenarna än bland de levande i dagens Åbo är svår att inte lägga märke till för en svenskspråkig besökare från Sverige, en märklig upplevelse av att de dödas språk är mer begripligt än det som på Åbos gator talas av de levande. I ett hörn av kyrkogården kunde man se hjältegravarnas vita kors uppradade kring ett monument över Frihetskriget, Vinterkriget och Fortsättningskriget. Just så kallas de – hjältegravar – ett ord för ett fenomen som för de flesta moderna svenskar är mer bekant från amerikanska filmer än från egen erfarenhet, ens från kyrkogårdar som i övrigt inte alls skiljer sig från de som omger svenska landsbygdskyrkor.

Mubarak har odlat skägg. Samtal med Fayek Saleh

Fayek SalehDet finns nog ingen palestinavän i Uppsala som inte känner Fayek Saleh. Han är ordförande för Palestinska folkets förening och brukar tala på de flesta palestinamöten i staden. Han föddes 1952 i den lilla byn Rishaf i södra Libanon, ungefär två kilometer från Bin Jbeil. Föräldrarna kom dit 1948 efter att ha fördrivits från sitt hem av den israeliska ockupationsmakten i det som på arabiska kallas nakban, katastrofen. Jag träffar honom på Drottninggatan, där han driver en resebyrå.

När blev du politiskt medveten?

- Så fort jag började tänka blev jag politiskt engagerad. Det var en naturlig följd av vår situation. Det gick inte att undvika politik. Mina föräldrar kom från en by som heter Tarshiha i Palestina, nära gränsen till Libanon. De var bönder som hade egen mark och eget hus. När Israel bildades förlorade de allt och blev flyktingar.

Jag föddes i Rishaf i södra Libanon, men när jag var två år gammal flyttade vi till ett flyktingläger i hamnstaden Tyr. Hela familjen bodde i ett rum. Det fanns ungefär en toalett per hundra invånare i lägret. Vi var sextio barn i varje skolklass. Det fanns inget vatten. Min mor fick gå två kilometer för att hämta vatten. Hon bar vattnet i en behållare på sitt huvud.

Den orättvisa som hade drabbat mig och min familj tvingade mig att bli politisk. Vårt hem fanns bara några mil från flyktinglägret! Men det var ockuperat av israelerna och vi kunde komma dit. Fram tills sexdagarskriget trodde vi att Nasser skulle befria Palestina och att vi skulle få återvända hem. Nederlaget tvingade oss att tänka om. Palestinierna måste befria sig själva.

1969 gick jag med i DFLP, Demokratiska fronten för Palestinas befrielse, som var en utbrytargrupp ur PFLP, Folkfronten för Palestinas befrielse. Jag fick snabbt ett stort ansvar. Vi var påverkade av Mao Zedongs teorier om det långvariga folkkriget och av Che Guevara. Det gick inte att förlita sig på att någon arabisk stat skulle hjälpa oss. Hela det palestinska folket måste mobiliseras. Vi insåg nu att kampen kunde bli mycket utdragen.

Fundamentalisterna är den arabiska vårens vinnare

Ayed Ahmed med Mohamed OmarMohamed Omar intervjuar den palestinske läkaren Ayed Ahmed.

Ayed Ahmed är en läkare och politisk aktivist med rötter i Palestina. Han är ordförande för Arabiska kulturföreningen och sitter i styrelsen för palestinska folkets förening i Uppsala. Vi träffas ofta över en kopp kaffe för att diskutera arabisk politik. När jag kommer hem till honom den här gången sitter han och tittar på den nya tevekanalen Al-Mayadeen. Den libanesiske kulturpersonligheten Ziad Rahbani blir intervjuad av journalisten Ghassan bin Jiddo. Ziad Rahbani är musiker och författare men också uttalad kommunist och frispråkig debattör. Han är son till sångerskan Fairuz. Ghassan arbetade förut på Al-Jazeera men hoppade av år 2011 på grund av dess ensidiga rapportering från krisen i Syrien, vilket han tolkade som ett kryperi för imperialismen. Många journalister har hoppat av Al-Jazeera, som har förlorat mycket av sitt förtroendekapital. Man uppfattar den mer och mer som ett verktyg för den oheliga alliansen bestående av de qatariska och saudiska diktaturerna, Muslimska brödraskapet och USA-imperialismen.

Ur arkivet

view_module reorder

Toleranse og verdi i senmoderniteten

Innledning I dette essayet skriver jeg om hva som mer presist er lagt ned i toleransebegrepet, der ‘toleranse’ likeledes er uttrykk for ‘verdi’. Om det er slik at ‘moderniteten’ satte inn ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 juli, 2013

Shaw´s corner Foto Ivo Holmqvist

Engelska mil 1: Shaw´s Corner

Den andra bok som Jan Olof Olsson-Jolo gav ut efter debuten med ”Kungens Köpenhamn” hette ”Engelska mil” och var illustrerad av Birger Lundqvist. Omslaget är vackert, med kåsörens och ...

Av: Ivo Holmqvist | Resereportage | 03 augusti, 2016

Gabriella Olsson. Foto: Anna Langseth

Ragga sadist!

"- Chefsöverläkaren är min, sa jag bestämt, sadister växer inte på träd, jag ska ha honom."

Av: Gabriella Olsson | Gästkrönikör | 21 maj, 2015

Gunnar Lundin Vad dagen vet

VAD DAGEN VET       Måsarna i mars – de sista snöfläckarna har fått vingar!       En våg i havet En flagga fladdrar i vinden       Det händer att den som talar fort har något att dölja På ett långsamt ord kan ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 05 augusti, 2013

Veckan från hyllan

Just nu pågår det ett VM i handboll i Sverige. Fotbollslandslaget är på turné i Sydafrika. Alla de stora fotbollsligorna ute i Europa pågår för fullt. Det spelas dessutom andra ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 23 januari, 2011

Litteraturens etik

Vad är autonomi? Finns det en litteraturens etik? Detta är de grundläggande frågorna för Carin Franzéns studie För en litteraturens etik som Mårten Björk granskar för Tidningen Kulturens räkning. Är ...

Av: Mårten Björk | Essäer om samhället | 18 december, 2007

Tills vidare (Essä i fragment)

Vad är redigering? Komposition av aforismer, det avgränsades oavslutade gräns? Formen måste fångas när den finns där – Sudelbuchigheten – och sedan komponera. Och hur leva? Att tillåta detta andra som händer ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer | 23 maj, 2013

Ivar Kreuger. En spännande entreprenör, i affärsvärlden

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Max Lundqvist | Övriga porträtt | 30 december, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.