Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | 12 Maj, 2014
Agora - filosofiska essäer

Även en kniv kan vara konst

Bo Helgesson i ateljénBland damasker, skedsjölpar och ostronknivar hos Bo Helgesson. Kniven är människans eviga följeslagare. Av trä, ben, sten. Av brons och klumpigt tillplattat järn. Långt senare gjord av rostfritt ...

Av: Gunder Andersson | 28 augusti, 2008
Konstens porträtt

Veckan från hyllan, Vecka 11, 2012

Det har varit presidentval i Finland. Sauli Niinistö vann. Han är konservativ, men i Finland som på många andra håll i världen vill inte de konservativa kalla sig för konservativa ...

Av: Gregor Flakierski | 10 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

Renässans för Rönblom

”Råkefårt, sade handlaren på sin flytande franska och svängde med armen.” H.–K. Rönbloms deckare ”Skratta, Pjazzo” från 1956 inleds i speceriaffären på en lantlig ort där ryktena snabbt tar fart ...

Av: Ivo Holmqvist | 05 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Prostitution är lögn och postmodernismen är depression



Kajsa Ekis  Ekman. Foto: Sara AppelgrenKajsa Ekis Ekman är skribent, författare och essäist. Nyligen har hon givit ut en bok Varat och varan (Leopard förlag) som har väckt uppmärksamhet i både dagspressen och teven. Reportageessän handlar om någonting politikerna tar upp ganska ofta i Sverige: prostitution och surrogatmödraskap.
Vi har träffat Kajsa Ekis Ekman för en intervju.


Varat och Varan. Du skriver att den prostituerade kroppen fragmenteras och delas av samhället bara för att kunna utnyttja den. Menar du att kroppen slutar vara kropp när denna säljs - låt oss säga, på tjänstens altare?

- Jag utgår från en syn på människan som en helhet. Det vill säga, att kroppen och själen är två ord för samma sak. Om inte identiska, så lever ändå kroppen och själen i ett samspel, och allt som händer kroppen händer också själen. Det här låter inte så uppseendeväckande och de flesta skulle nog hålla med. Men i prostitutionen tvingas vi dela upp oss i två delar: en kännande del som hålls utanför prostitutionen och en död del som säljs, som inte får känna därför att det skulle bli för smärtsamt. De som försvarar prostitution talar också om kroppen som en ägodel, som jaget kan sälja utan att påverkas, och det är denna dualism som jag vänder mig emot.

Men även kroppen hos till exempel en grovarbetare är en tjänstvara med den skillnaden att den inte utnyttjas sexuellt. Varje arbetande kropp är på något sätt till salu. Är det inte så?

- Ja, det är ju inte bara i prostitution som människor delar upp sig i två delar, uppdelningen varan/varat finns varje gång något av en människa är till salu, och det var detta som Lukacs beskrev så bra och kallade reifikation. Att i ett kapitalistiskt samhälle blir människor till salu och lär sig att se på sig själva som ÄGARE av sina FUNKTIONER istället för en helhet. Arbetet blir något man säljer istället för en organisk del av tillvaron osv.

- Men detta betyder inte att prostitution är att kategorisera som eller ens jämföra med ett arbete. Det här är ju ett vanligt tankefel som många gör: om arbetet börjar likna prostitutionen, då betyder det att prostitution är ett arbete! Denna underliga association går till ungefär så här: Arbete = utnyttjande. Prostitution =utnyttjande. Alltså: prostitution = arbete. Och därmed prostitution = bör legaliseras. Definitionen på att något bör vara ett arbete skulle alltså vara att människor utnyttjas, och på det följer att man alltså ska låta folk jobba med allt som utnyttjar dem, oavsett om det är samhällsnödvändigt eller inte. Otroligt korkat, för någon annan likhet mellan prostitution och arbete finns inte.

- Prostitution är inte arbete, prostitution är lögn. Prostitution skapar ingenting, utan det enda det gör är att hålla män i en drömvärld och kvinnor i misär. Prostitution går ut på att miljoner kvinnor ska säga till miljoner män att de är så bra, fantastiska, häftiga, underbara, för att vi får betalt för att säga det, när vi egentligen biter ihop och tänker att de är idioter. Om det ska bli någon jämlikhet mellan män och kvinnor måste prostitutionen försvinna, män måste få veta sanningen, vad kvinnor egentligen tycker om dem, annars kan de aldrig förändras.
De som försvarar prostitution måste inse att de försvarar en lögn.
I prostitutionen säger inga kvinnor sanningen till män.

Du påstår att nyliberalismen (och kapitalismen) är mer öppen till sexarbetet än andra tankesystem. Varför det?

Vad jag beskriver i min bok är ett skifte i prostitutionens ideologiska överbyggnad, alltså den myt som prostitutionen håller sig med, för den måste alltid ha en myt. Om myten skulle försvinna skulle vi stå där och se dess fula nakna ansikte, då skulle vi inte kunna leva med prostitution. Förr var myten att prostitution var nödvändig för civilisationen och äktenskapet. Den var ett slags avloppsrör, sade den franske hygienisten Parent DuChâtelet och man sa att kvinnorna var biologiskt underlägsna och inte dög till något annat. Nu, i den nyliberala tiden, säger man istället att det är ett yrke, fritt och självständigt.

Spinozas ontologiska uppfattning är holistisk, allt som existerar är en del av helheten och förstås bäst ur helhetens perspektiv. Den försokratiska filosofen Parmenides och senare Martin Heidegger menade samma sak. Vår tids dekadans beror inte bara på surrogatmödraskap och prostitution. Dekadansen, om vi vill begränsa oss till de senaste 40 åren, är någonting postmodernt och relativistiskt. Att dekonstruera betyder att fragmentera. Är inte detta som skapar våldet mot kropparna?

- Jag tror jag förstår vad du menar, fast din fråga är redan fragmenterad då du skriver "våldet mot kropparna" istället för våldet mot människorna. En kropp är en människa. Jag avskyr den här trenden på universitetet att man ska tala om "kroppar i det offentliga rummet" och att "skriva på kroppar". Vadå kropp? Det heter väl människa? Att säga kropp är redan att reducera människan.

- Jag tror att den här fragmenteringen är en tendens i kapitalismen. Det är inte en tanke eller en teori utan en verklig utveckling. Eftersom allt ska vara till salu och inget är för heligt för att styckas upp och säljas, blir vi ju alltmer uppdelade. Man kan inte se en film utan att avbrytas av reklam. Man kan inte läsa en artikel utan att avbrytas av reklam. Man kan inte ens sitta och fika utan att avbrytas av någon jävel som ringer den man fikar med. Man kan inte göra något utan att det ska komma något annat emellan. Det blir så svårt att ha ett ögonblick som bara är just det ögonblicket och inget annat. Sedan kommer den här dekonstruktionen och postmodernismen som en ideologisk ursäkt för denna process. Tagen "i sig" är dekonstruktionen tänkvärd och intressant men i just detta sammanhang, denna specifika tid och plats, så blir det en destruktiv kraft eftersom den ursäktar den samtida kapitalismen istället för att förse oss med vapen mot den. Det här fattade jag inte förut men det blir alltmer tydligt för mig nu. Att det enda "radikala" vi tror oss ha idag är att ifrågasätta och bryta ner och krossa, vilket är så otroligt begränsat till det förstörande.

- Om vi inte kan bygga upp, sätta ihop, sy ihop, blir vi ofarliga. Axel Honneth är en teoretiker som börjat ta upp det här med reifikation igen, eftersom teorin varit ganska begravd ett långt tag. Honneth skriver att reifikation är att glömma. Ju mer vi reifieras, desto mer glömmer vi vilka vi är. När det gäller våra kroppar så vi har glömt bort att kroppen är jaget. Det är något helt uppenbart som gått förlorat. Vi tror att kroppen är något annat, något mystiskt som vi inte förstår. Det är därför kroppen är så populär i samtida konst. Den skärs i, styckas, man ska se på flådda kroppar och förundras över hur konstig kroppen är, precis som när det gäller våra egna kroppar. Vi ska skulptera om dem, göra dem märkvärdiga. I litteratur och teori samma sak, där är det Kroppen med stort K, som ska vridas och vändas på. Jag menar, här har vi gått runt och varit människor i miljoner år, med armar, ben och så vidare, vi har sett likadana ut, och helt plötsligt blir vi främmande för oss själva! Det är ju ett typexempel på hur reifikation fungerar.

Du skriver: "I slutet av nittiotalet då kvinnor började känna att de inte orkade fokusera på allt som var dåligt och sökte sig till queer, som vara lättare att ta till sig. I queer var allt okej så länge det var häftigt och "samhället" tyckte det var dåligt".
Var det inte så under sextio- och sjuttiotalen också? Var ligger skillnaden?


- Nu levde jag inte under 60-70-talet. Men jag kan föreställa mig att mycket av sexualliberalismen också gick ut på det, att allt sex var liksom häftigt och bra och att man skulle vara för prostitution och sånt. Det är som i Östeuropa nu eller i Spanien efter Franco, att när något varit förbjudet blir folk så ensidiga att de börjar hylla det utan att tänka efter. Kom igen - lite mer ska man väl kunna kräva av människan, tycker jag! Queer går ut på samma sak, d.v.s. att skapa en inverterad moralism. Allt som är dåligt enligt "moralen", blir per definition bra och tvärtom. Gayle Rubin är ett typexempel på detta.

Det här är oerhört problematiskt. För det första blir ett sådant synsätt ju ingen teori i sig själv, den kan inte stå på egna ben eftersom den hela tiden måste följa "moralen" - vad nu det är. Den analyserar inte fenomen utifrån deras inre logik utan för hur de ser ut genom samhällets glasögon. För det andra bygger det inte på en förståelse av kulturens värdesystem där något kan fördömas utåt men ändå vara en fullständigt integrerad del av kulturen. Att säga, som Gayle Rubin gör, att prostitution är "revolutionärt" därför att det "fördöms av samhället" är ju fel. Prostitutionen är ju en grundläggande del av den patriarkala kulturen. Det är en del av den kapitalistiska ekonomin. Män i samhällets topp köper sex. Annars skulle det inte finnas. Att det sedan "fördöms" är ju bara ytligt, i alla fall i det USA hon befann sig i när hon skrev texten.

Betyder postmodernismen triumfen av individualismen och slutet på ett kollektivistiskt tänkande?

- Postmodernismen är en depression som inträder när gemenskapen går förlorad. När man känner sig ensam i världen, utan mål och utan sammanhang. När det övergripande gemensamma projektet dör. När man har kastats ut i ett universum man inte förstår och saknar hållpunkter blir allt relativt, inget är fel eller rätt, det finns ingen sanning. Postmodernismen är att upphöja detta sorgliga tillstånd till teori och ideal.


-Surrogatmoderskapet betyder att jag kan låna en kvinnas livmoder (och kropp) mot betalning, för att alstra ett barn. Ägg och spermie kommer från donatorer och, detta oavsett om jag är hetero eller homo, betyder att den gravida kvinnan bara blir en köttslig container som efter nio månader ska tömmas. Påminner inte detta dig om bland andra Jean Baudrillards teori om Simulacre alltså skenbild, ett betecknande utan verklig innebörd? Surrogatmodern blir ett tecken utan en riktig betydelse.


- Den kvinna som föder ett barn är en moder. Barnet ligger i henne nio månader, sitter ihop med henne, andas hennes syre, får näring när hon äter. Det sitter fast i henne med en navelsträng och barnets navel är för evigt ett minne av att ha levt inne i sin mammas mage. Och hennes kropp bär för evigt märken av att ha fött barnet.
Hon är ingen köttslig container. Hon är en människa och en mamma, och det barn hon föder är hennes barn.
Inga filosofer i världen, ingen Torbjörn, Kutte eller Jean i världen kan ändra på det.
Däremot kan de kollra bort oss, snacka bort det. Säga att hon bara är en ugn, en livmoder, en behållare. Att kroppen och själen är olika saker, att hon utövar bestämmanderätt och kontroll över sin kropp, att graviditet bara är en social konstruktion, att det bara är mystik att anta att kvinnan har känslor. Och annat skitsnack.

- Och på så sätt ser köparna, industrin, agenturerna - kvinnan som en container, precis som du säger. De tänker inte på henne som en människa, de ser en livmoder de kan använda sig av. Sen sockrar de på efteråt med låtsad empati för att lugna oss, men faktum kvarstår: hon får inte ha känslor för barnet - hon ska bara vara kroppen.
Även när man kritiserar varufieringen av människor tycker jag inte man ska använda sig av ett varofierande språk. Vi är människor, men vi behandlas som varor. Jag gillar inte när man säger "hon är bara en köpt livmoder" eller "horan säljer sitt kön" och sånt. Nej, hon är en människa som behandlas som om hon vore en vara och det är det som är så fel.

Om jag har förstått dig rätt, vi har på ena sidan en radikal queerfeminism , strävande efter en total befrielse, och som förvandlar sexualitet till asexualitet, och på den andra sidan postmodernismen som vältrar sig, och fördjupar sig i de fragmenterade och kaotiska strömmarna av förändringar som om bara förändringarna fanns.

- Du har inte förstått mig rätt, jag tror du delvis tolkar in saker som du själv tycker. Vad jag menar i det avsnitt du syftar på är en pendelrörelse som jag såg inom feminismen. Inom alla sociala rörelser finns det alltid pendelrörelser. Och ibland kan man bli fångad i en pendelrörelse mellan två missförstånd och helt hjälplöst slängas fram och tillbaka. På 90-talet började jag bli aktiv inom den utomparlamentariska vänstern. Först var jag punkare, sen aktivist. Det är jag fortfarande. Och vi hade en helt fantastisk kvinnorörelse. Vi var bäst, så solidariska med varann, vi tog ingen skit från någon. Systerskap är förresten den form av solidaritet som är mest utvecklad i hela samhället. Ingenstans kan man se en sån djup solidaritet som i systerskapet, där är det inte ord, där är det verklighet med varenda fiber av kroppen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

- Saken är att det kunde utvecklas en kultur som var att man skulle må dåligt av mycket. Att man skulle fokusera på allt våld och all skit som gjordes mot kvinnor. Det kunde bli för tungt. Jag minns att jag hade flera diskussioner då jag försökte förklara att man kan visst försvara sig mot att bli våldtagen, det betyder inte att det är ens eget fel om man blir det. Men att vi ska kämpa i den här världen, vi kan lära oss att orientera oss i den, det är inte en djungel där man "aldrig kan veta vem som är våldtäktsman" - kom igen, det kan man visst lära sig. Man ska inte så hjälplöshet hos kvinnor. Det är inte så vi har överlevt fram tills nu, genom att bli paranoida. Men jag tror att det tunga blev för mycket för folk, för efter två år, då hade det här bytts ut mot en slags gladfeminism där ingen var offer och alla var starka och företagsamma - eller på akademiska: utövade agens. Folk började hålla på med porr och tyckte det var höjden av frihet, nu skulle man pröva sina gränser!

- Det ena gav alltså det andra. Kanske oundvikligt, men det är fortfarande delvis en pendelrörelse mellan två missförstånd. Som pendelrörelsen som sker nu inom den utomparlamentariska vänstern mellan intersektionalitet och klasskamp. Det är också två missförstånd. Det gäller ju att förstå världen. Fast i och försig kanske man alltid förstår den genom missförstånd, bara att vissa missförstånd är bättre än andra.

"Den som tänker i koncept och bilder, betraktar språket med samma grymheten som bara ser sociala grupper och inte människor. " (Ernst Jünger). Vad tycker du?

- Detta är sant! Jag har inte hört denna mening förut men så är det. Jag avskyr koncept och jag avskyr de som tänker i sociala grupper. Det är så pinsamt och nonchalant. Typiskt killar som går på universitetet. Jag har svårt för vissa intellektuella män eftersom de ofta tänker i koncept och sociala grupper. Det står jag inte ut med! De gömmer sig bakom ironi, men egentligen menar de allvar, de tror verkligen på sina generaliseringar och de är t.o.m. stolta över dem eftersom de tror att de är ett bevis på deras kunskap. Jag tror på att generalisera, men alla generaliseringar måste upphävas varje gång man träffar en ny människa.

Sista fråga. Du är också en begåvad novellist och författare. Kommer din nästa bok att vara skönlitterär?

-Jag hoppas det, om jag inte blir så upprörd över en ny fråga att jag bara måste engagera mig. Om borgarna vinner valet kanske jag sätter igång massa politisk aktivitet och blir uppslukad av det. Annars skulle jag vilja skriva skönlitterärt för att det är så jag är egentligen, jag tänker mer i människor än i kategorier, och så är jag trött på kategorier. Man måste vara så exakt och på pricken när man skriver om politik. Hamnar man fel blir man anklagad för någon -ism. När det gäller folk kan man vara mer flytande, som livet är, lite vansinnigt.

Intervjuare Guido Zeccola

Ur arkivet

view_module reorder

Ayodhya sexton år efteråt

1992 jämnade extremistiska hinduer Babru moskén från 1500-talet i Ayodhya till marken, under det att ledare för BJP och andra politiska grupperingar hejade på. Omkring tvåtusen människor mördades i de ...

Av: Pär Fredborn Larsson | Resereportage | 10 februari, 2009

Dagarna bara försvinner

slängt idag ut min enorma samling plank- och bredstumpar från ena lidret, kan inte fatta hur det blivit sådana mängder, och ens varifrån, helt abnormt, men tiotals års mest meningslösa ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 02 augusti, 2012

Sado-masochism - historien bakom ordet

Sado-masochism - historien bakom ordet Donatien Alphonse Francois de Sade (1740-1814) framkallar ett ord. Den stolte markisen, den subversive författaren, den ständige fängelsekunden och den store ateisten är upphovet till ett ...

Av: Agneta Tröjer | Essäer om samhället | 04 augusti, 2007

Samuel Beckett, nobelpristagare 1969. En tillbakablick

Samuel Beckett fick nobelpriset år 1969 och har nått ut till en stor publik, framför allt när det gäller pjäsen I väntan på Godot, just nu aktuell på Stockholms Stadsteater ...

Av: Percival | Essäer om litteratur & böcker | 14 december, 2009

Oförkränkta sinnen

Jag levde före revolutionen sovande med fagra kärleksbon i lindor runt hårsvallet och skuldrorna. Duva, nu när du kommer dråsande, kommer du sent men du kommer efterlängtad.Ömmande lust och ömhet ...

Av: BOEL SCHENLÆR | Essäer om religionen | 07 september, 2009

Rapport från Stockholms genrefilmfestival ”Monsters of Film”

Från 8:e till 12:e oktober 2014 iscensattes den andra upplagan av Monsters of Film-festivalen i Stockholm, en genrefilmfestival där skräck, fantasi, provokation, surrealism, konst och framförallt monster får plats. Festivalen ...

Av: Marco De Baptistis | Essäer om film | 25 oktober, 2014

Benjamin 3

     

Av: Håkam Eklund | Kulturen strippar | 28 augusti, 2011

Oliver Knussen, foto Mark Allan

Orkesterns man! - Oliver Knussen i Stockholms konserthus

Tonsättarporträtten i Stockholms konserthus är inne på sin trettioförsta vända. Nu kan man hänga upp ytterligare ett porträtt - på den engelske tonsättaren Oliver Knussen - bredvid de andra trettio ...

Av: Ulf Stenberg | Musikens porträtt | 01 december, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.