Mikael Enchell. Foto Cata Portin

Filosemiten Mikael Enckell

”Vad du icke vill att din nästa skall göra dig, det skall du icke göra honom. Det är hela Toran, allt annat är tillämpningar. Gack och studera!” ”Om icke ...

Av: Gunnar Lundin | 02 oktober, 2016
Agora - filosofiska essäer

Skratt på fel plats

Vad man minst av allt förväntar sig på Judiska Museet i Berlin är att få sig ett gott skratt. Det är inte därför man går dit. Det som möter en ...

Av: Ulf Stenberg | 30 juli, 2009
Gästkrönikör

Bertil Falk - en svensk hjälte

Det finns människor som arbetar mot den kulturella provinsialismen utan att göra så mycket väsen av sig. Människor som samhället kallar kulturarbetare men i vissa fall handlar det om någonting ...

Av: Guido Zeccola | 23 juli, 2010
Litteraturens porträtt

Foto: Emma Fäldt

Han vandrade bort sin livskris

Det var en blåsig och kall novemberdag. Johan, då 34 år, promenerade runt i sin brors trädgård och funderade över hur han skulle gå vidare med livet. Han hade de ...

Av: Emma Fäldt | 31 maj, 2015
Resereportage

Orientalism och myt hos María Zambrano – om annan kunskap



TEMA ÖST-VÄST

Image
Maria Zambrano (1904–1991). Foto: Multiforo

Den spanska filosofen María Zambrano – skriver Karolina Enquist Källgren – erbjuder ett alternativt tänkande, som strävar efter att lösa upp motsättningarna mellan Orient och Occident. Sedan Edward Said publicerade sin bok Orientalism 1978 har diskussionen om Europas eller Västerlandets förhållande till Orienten blivit akademiskt allmängods. I första hand har man tagit fasta på slutsatsen att föreställningen om Orienten inte är något annat än en föreställning som inte motsvaras av något i verkligheten existerande. Samtidigt har man understrukit att denna föreställning, som till sitt innehåll är exotiserande och oftast negativ, har bidragit till att skapa det positiva innehåll som föreställningen om Europa har. Vi har så att säga skapat orienten som den fiende eller barbar mot vilken vi kan se oss själva som befriare och civiliserande. Saids egen genomgång av europeiska resenärers och författares litterära produktion understryker gång på gång européernas negativa identifikation mot Orienten.

En del av den efterföljande kritik som riktar sig mot Said härrör ur glidningen mellan Orienten som å ena sidan representation utan verklig motsvarighet och å andra sidan föreställning som producerar kunskap och sanning. Är Orienten enbart en falsk bild som vi använder för en förenklad förståelse eller ett raster genom vilket vi förstår och därmed konstruerar vår omvärld och våra relationer till den? Saids understrykande av européernas stereotypa föreställningar tycks leda honom till slutsatsen att föreställningen om Orienten i grunden är en falsk representation som omöjligt kan motsvaras av något verkligt. Frågan uppstår då om det därmed räcker med att avslöja de falska föreställningarna och visa på de verkliga förhållandena (och därmed anta att det skulle finnas några verkliga förhållanden) för att förändra en kolonial förtrycksrelation?

Kritiker, som till exempel den marockanske filosofen Abdelkebir Khatibi, menar att detta är ett felaktigt sätt att förstå frigörelsen från förtryck på. Khatibi menar att föreställningen om Orienten och Västerlandet som två motsatta poler bara är ett sätt att återskapa det koloniala förtryck som en gång fanns. Genom att avslöja den falska representationen återskapar man ändå araberna/muslimerna som några andra än européerna/kristna. Istället bör man förstå att relationerna mellan araber/muslimer och européer/kristna erbjuder en mängd upplevelser uttalade på många olika språk och formulerade i flera olika vetenskaper. Att avkolonialisera sig handlar inte om att återskapa gamla motsättningar utan om att i mängden av språk, uttryck och kunskaper finna ett annat tänkande.

Att motsätta sig ett kolonialt tillstånd handlar alltså inte om att försöka återgå till och hävda en arabernas/muslimernas traditionella essens utan istället ifrågasätta både arabisk/muslimsk och västerländsk tradition som den koloniala konflikten ställer upp som motsatser. Ett annat tänkande – eller dubbel kritik – är en sorts förskjutning av perspektivet, från en historisk utveckling av orientalism som Said beskriver den till ett fokuserande på historio-geografiska platser; de möten, sammanblandningar och specifika motsättningar som funnits där. Dialektiken mellan öst och väst kan då ses som instrument för att lyfta faktiska historiska maktrelationer och föreställningar, på den nivå där föreställningar motsvaras av verklighetseffekter.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Frågan är dock hur ett sådant pluraliserat tänkande skulle kunna se ut? Hur skall man förstå användandet av föreställningar som är dialektiskt motsatta utan att för den skull institutionalisera dem som verkliga eller nödvändiga? Genom att vända oss till en tredje filosof kan frågorna kanske klarna.

Al-Andaluz i södra Spanien kan kanske ses som en sådan historio-geografiskt intressant plats. Där levde muslimer, judar och kristna tillsammans under en så lång period som närmare 800 år (711–1492). Historieskrivningen om den här perioden är enorm, med sin början på 1500-talet, och har ofta kopplats till frågan om regional kontra spansk nationell identitet. Men även hos så moderna filosofer som den spanska 1900-tals filosofen María Zambrano förekommer föreställningar om det spanska öster och den period som kallas ”la convivencia”, det vill säga samlevnaden.

Zambrano var framförallt inspirerad av den unga grupp historiker och filosofer som i generationen före henne, ofta kallad 1898 års generation, hade förnyat det historiska studiet om Al-Andaluz. Karaktäristiskt för dessa var att de, bland annat som en konsekvens av förlusten av kolonierna Kuba och Filipinerna, på nytt började intressera sig för Spaniens egen historia. Den koloniala period som ofta kallas ”guldåldern” var slut och man började intressera sig för en ny typ av historieskrivning som skulle skriva den iberiska halvöns egen historia. De såg därför inte historieskrivningen som ett sätt att skriva kolonialismens framgångssaga utan ville istället beskriva en i alla historiska situationer närvarande spansk essens. Framförallt diskuterade man hur den medeltida historien, innan 1492 års kristna maktövertagande, skulle förstås i förhållande till en sådan essens.

Zambrano själv försökte på ett liknande sätt förklara varför Spanien skiljde sig åt från de andra europeiska länderna. Framförallt i hennes tidiga böcker är det tydligt hur det spanska folket beskrivs som något som inkarnerar ett speciellt väsen med sitt ursprung i en mytisk forntid. Detta väsen har genom historien tagit sig olika uttryck, främst genom romersk och arabiskt inspirerad teologi och poesi.

Det är i synen på historien och poesin som Zambrano iscensätter motsättningarna mellan det kristna och det förkristna Spanien. Hennes historiska beskrivningar kan närmast liknas vid myter, förmodligen för att det som intresserar henne inte är specifika historiska situationer, utan sökandet efter den spanska a-historiska essensen. Zambrano förklarar att i det förkristna Spanien levde människorna i en harmonisk religiös sammanblandning, en slags religiös utopi baserad på förståelse och tolerans. Zambrano läser de medeltida lyrikerna, Cervantes riddardiktning men också moralisk lyrik. I dem ser hon hävdandet av en kunskap som är essensiellt spansk men som är annan än den europeiskt kristna och rationella kunskapen. Genom den får läsaren del av en mystisk och på kärlek baserad kunskapsform som förmedlas från den förkristna convivencia-tiden.

Vi ser här hur två olika motsättningar tar form, löper parallellt med och är beroende av varandra. Å ena sidan motsättningen mellan den kristna europeiska världen och den förkristna perioden under ”la convivencia”. Å andra sidan motsättningen mellan två kunskapsformer, den rationella som kopplas till det europeiska kristna och den mystiska convivencia-kunskapen. En ganska traditionell iscensättning kan tyckas, men det som är intressant är vad hon sedan gör med motsättningarna. Genom en argumentation som pekar ut att det europeiska rationella förnuftet med nödvändighet utesluter vissa kunskapsformer, som till exempel den mystiska, förespråkar hon en sammanslagning av dem båda i vad hon kallar ett poetiskt förnuft. Ett förnuft som innebär en sorts betraktarens öppenhet inför världen så som den visar sig, men som ändå inte kan reduceras till en sådan sinnesförnimmelsernas eller uppenbarelsens individuella kunskap eftersom den skall uttalas. Språket, och då snarast i poetisk bemärkelse, blir det sätt genom vilket vi kan sträva efter sann eller gemensam kunskap men som ändå möjliggör uttalandet av plurala och individuella erfarenheter. Ur de två stereotypa motsättningarna uppstår kritiken av samma motsättningar.

Den filosofiska diskussionen om Zambranos språkuppfattning får lämnas till ett annat tillfälle. Det som här är av intresse är att hon använder sig av stereotypa motsättningar för att kritisera samma motsättningar och att hon också, utifrån de specifika positioner som den spanska historien erbjuder skapar ett tredje alternativ med sikte på att möjliggöra plurala kunskaper. Genom att sätta dialektiska motsättningar i spel upphävs de.

Karolina Enquist Källgren
Doktorand i idéhistoria vid Göteborgs universitet

 

Ur arkivet

view_module reorder

Den europeiska tomheten

”Den civiliserade människans väsen är feghet.”(Joseph Roth, Die Flucht ohne Ende)  År 1927 utgav Joseph Roth (1894–1939) sin vändpunktsroman, den som markerar brottet mellan hans mogna ungdoms vänsterradikalism och hans alltför ...

Av: Anders Björnsson | Litteraturens porträtt | 16 maj, 2013

När tavlorna kommer till liv

Tänk att kunna gå in en tavla och uppleva en värld målad för hundra år sedan. Det franska uttrycket ”tableau vivant”, som betyder levande bild, har sedan romartiden varit ett ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 december, 2014

Svensk Musikvår 17-20 mars 2016.

Kraftsamling för nutida svensk konstmusik

Efter närmare 25 år återuppstod festivalen Svensk Musikvår, 17-20 mars 2016. I Stockholm kunde man lyssna till framföranden av 250 musiker och närmare 50 svenska tonsättare. En riktig kraftsamling för ...

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 26 mars, 2016

Lizzie Lundberg och den naivistiska konsten

I Sverige började man efter sekelskiftet 1900 uppskatta konst som tidigare missförståtts och föraktats, den naivistiska och den naiva. Den svenska naivismen uppstod närmast som en reaktion mot modernismen och ...

Av: Lena Månsson | Kulturreportage | 30 augusti, 2017

Gdansk - stad i skymning av Hans Evert René

Kopernikus, Schoupenhauer, Fahrenheit...

Av: Hans Evert René | Utopiska geografier | 01 juni, 2015

"Om man inte blir berörd själv så kan man knappast beröra någon annan."

"Om man inte blir berörd själv så kan man knappast beröra någon annan." Ett samtal med Maja Elliott. Text & foto av Carl Abrahamsson Svensk-irländska kompositören Maja Elliott skapar evokativ stämningsmusik för drömska ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 12 oktober, 2006

Kanon och labyrinten

Litterär kanon. Ett ämne som väcker diskussion fast många kanske inte riktigt vet vad det innebär. Det blir ofta en diskussion om estetik och personlig smak; litteratur som ett slags ...

Av: Daniel Svederud | Essäer om litteratur & böcker | 31 januari, 2012

Hobbiten, en oväntad resa bort, och hem igen

J.R.R. Tolkiens bok ”Hobbiten – Bort och hem igen”fångar essensen av drömmen om ett mysigt hem med ensjungande tekittel. Vissa romankaraktärer åker runt hela jorden för att komma hem. Andra ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 06 december, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.