Viva Roberto Rossellini! Viva Ingrid Bergman!

Filmen Stromboli av Rossellini visades också på Stortorget en historisk plats i Gamla Stan. Här en sekvens med Ingrid Bergman, i bakgrund ses Nobel Museet. Bild: Paolo Grana Viva Roberto ...

Av: Mirva Huusko | 08 september, 2006
Allmänna reportage

Benjamin 6

 

Av: Håkan Eklund | 17 september, 2011
Kulturen strippar

Inget Namn

  Hebriana H. Bebådelse   Två rader ner och början är inom synhåll kom alla armar som ska bära bära allt som stavas kall grogrund inom raden det är ryggraden som ...

Av: Författare: dikten | 16 mars, 2009
Utopiska geografier

Det kryddiga brödet och bagarens hustru

Vi anländer till den legendariska Scopello en vårmorgon. Det är en sagolik plats: fyra hus inneslutna i en innergård från sextonhundratalet, ett litet torg med en fontän av sten, två ...

Av: Nadia Scapoli | 13 juli, 2013
Resereportage

Näring

Psykoterapi och läkande vildhet.



De kallade henne ”Den vilda”. På skoj. Hon jobbade med människor, var stor som några hus och hade bakgrund från såväl Brasilien som Kungsholmen. Det fanns de som kallade henne Moby Dick – den vita valen, omöjlig att fånga. 

Om Inga-Britt Ranemark.


När jag lärde känna henne befann hon sig i en personlig kris. Trots sin väldiga stofthydda, kunde hon ha dragningskraft på vissa män – eller, rentav, tack vare den. På biblioteket i Umeå hade hon förälskat sig i en gift, manlig kollega. Situationen blev ohållbar, och hon flydde till Stockholm. Det var där hon sedan påbörjade den terapi som så småningom ledde till att hon själv började ta emot patienter.
Näring

Näring

Första gången jag såg henne var på Medborgarhuset i Stockholm. Det är några decennier sedan nu. Överviktig, blond och klädd i skarpt grön jumper med hög polokrage och grå kjol satt hon på en av de första bänkraderna i ett fullsatt föreläsningsrum. Inte precis osynlig bland den annars så gråmelerade och lagom slimmade publiken. Hennes kinder var äppelröda.

Själv hade jag kommit i sällskap med två goda vänner för att lyssna på ett föredrag, anordnat av föreningen Kultursyntes. Mitt sällskap var medlemmar av ett nybildat icke-kärnkraftsvänligt liberalt parti och hade tagit sig hit för att värva proselyter.

Bredvid henne satt en ung man i stark kontrast. Brunmurrigt klädd. Mager, mörk och brunögd. Det var han som startat föreningen Kultursyntes. Jack Rahmström.

Detta blev upptakten till en mångårig vänskap.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hon var född 1917. Jack var född 1936. Jag lärde känna dem när han var några och tjugo, och hon några år över fyrtio, alltså mot slutet av 1950-talet.

Hon hette Inga-Britt Ranemark. Ibland kallades hon Maj. Lite då och då under livets gång bytte hon namn. Hon var en av Sveriges första kvinnliga akademiker, bl.a. intervjuad och omnämnd i tidningen "Husmodern".

Jag hörde henne ofta tala om Brasilien, där hon bott med sin mor och styvfar, som vistades där genom sitt arbete på LM Eriksson. Brasilien var inte Sverige, det förstod ju var och en. Själv kom jag att bo Sydeuropa under några år. Det var heller inte Sverige. För att nu inte tala om Indien, dit jag omsider sökte mig.

Hon hade jobbat på Skå-Edeby, som då drevs av kontroversielle och envise Gustaf Jonsson, s.k. Skå-Gustaf. Han väckte ständig debatt på grund av sin uppfattning om hur barn borde fostras och behandlas. Inte med stryk, inte med orimliga krav. Barn måste inte sitta fint vid bordet om de inte själva ville.

Inga-Britt hade tillbragt något år som bibliotekarie i Umeå. Hon var lektor i spanska och hade en tjänst på Sjökrigsskolan i Stockholm.

Tillsammans med författaren och sociologen Martin S. Allwood genomförde hon en sociologisk studie – Medelby (Bonniers 1943)– som då kritiserades för sina okonventionella metoder, sedermera kom att anses banbrytande.

När jag lärde känna henne höll hon på att utbilda sig till psykoterapeut. Hon var elev till en berömd själsläkare, Paul Bjerre. Han såg henne som en naturbegåvning. Jack var i själva verket Inga-Britts patient, föreslagen av Paul Bjerre.

Jack hörde röster, såg syner, hade tvångstankar. Hans lilla rum i föräldrarnas lägenhet i Vasastan bågnade av koffertar, som alla innehöll hans skrivna alster. Helst skrev han på engelska. Vi brukade, småningom, läsa varandras texter för varandra, Jack, Inga-Britt och jag själv. Vi kunde sitta så fram till morgonkulan och öppna nattens dörrar för varandra.

Inga-Britts patienter blev allt konstigt och udda som rörde sig på två ben i Stockholm med omnejd. Hon blev den mor som sa: "Du duger som du är", och kanske ännu mer "Du duger som du kan bli, även om du själv kanske inte tror det."
Hennes stora talang var lyssnandet.

Ljuset i portalen

För mig kom hon att representera avvikandet som en fruktbärande livsstil, full av möjligheter. Jag kan utan vidare säga, att hon var den första människan i mitt liv som verkligen såg mig. Hon såg nämligen människor på ett sätt som vi sällan gör.

 

Livsnödvändig beredskap

Vad är det som gör att det kan kännas så oavvisligt nödvändigt att skriva om henne? En kvinna som gick ur tiden 82 år gammal, och som ingenting annat lämnat efter sig än avtrycken hos oss som faktiskt minns henne. Hon hade inga barn. Vilka som ännu kan minnas henne förutom jag själv vet jag ganska lite om, men jag tror att det kan vara några stycken. Inte Jack, eftersom han dog före henne.

Men människor som kom och gick i hennes praktik. Människor, för vilka hon säkerligen blev en ren livsnödvändighet. Hon var en de få som hade beredskap att acceptera andra människor i hela deras existentiella verklighet. Jag menar inte att hon var ett helgon, för sådana vill jag inte tro på. Men hon hade en empatisk förmåga som nästan gick över gränsen för det passande, och som många gånger sårade henne själv. Det finns nog de, som skulle kalla henne helig galning.

Dessutom var hon, i hela sin uppenbarelse, ett slags mänsklig dimension, som en alldeles egen existentiell kvalité i universums gränstrakter.

Under några år hade hon praktik på Artemisgatan i Hjorthagen. Ironiskt, kanske, med tanke på jaktgudinnans slanka och spänstiga uppenbarelse i myten och Inga-Britts tydliga ätstörningar, vars resultat var en stofthydda som fötterna knappast bar.
Det hände att hon vistades på klinik för bantning. När hon kom därifrån och var ca tjugo kilo lättare, märktes knappast någon skillnad.

Jag minns det röriga köket på Artemisgatan med hennes cykel på hedersplats bland bråte och pinnstolar.

Hon flyttade till Söder i Stockholm, där terapirummet belamrades av allsköns grejer. En stor bild av ett segelfartyg i storm dominerade ena väggen. Sånt är livet, tycktes hon mena, och förmedlade budskapet till vänner och patienter. Det gäller alltså att lära sig bemästra seglatsen.

Hon hade hund. Nej, det hade hon inte. Hon hade en kompis som var hund. Ingen visste varifrån den kommit. Hunden var svart och lurvig. Något slags kortbentblandras. "En Buddha-hund", visste Jack.

Buddha-hunden kom och gick lite som den tyckte. Den hade inget halsband, inget koppel. Inga-Britt delade frikostigt med sig av det hon hade: mat, vatten, utrymme.

 

Brokiga undantag i Brasilien, Sverige och Finland

Inga-Britt hade, i sin ungdom, gått till fots från Lappland till Skåne. Detta var efter finska vinterkriget. Hon hade bott i Finland, där hon förlovat sig med en finsk man. Han stupade i kriget. I efter-krigets kaos tog hon sig upp till svenska gränsen i norr. Därifrån vandrade hon till Skåne, där hennes släktingar fanns.

Jag skriver om henne, därför att hon var ett undantag, och nästan bara därför. Bland hennes vänner och bekanta fanns den tidens intellektuella och kulturpersonligheter. Hon umgicks med kvinnorna i Fogelstadgruppen och kände bl.a. Karin Boye, Elin Wägner, Elisabet Tamm, Honorine Hermelin.

Till mig sa hon någon gång:

- Jag hade kommit därhän i livet när jag inte hade någon att tala med.

Det handlade om utveckling, inte övergivenhet. Inga-Britt sökte nya stigar, eller otrampad mark. Sociologin hade intresserad henne, men hon fann den otillräcklig, och att människan, i dess begrepp, till slut lämnades i ett vakuum.

Det var som att hon sökte människans heliga rum inom människan. Uppväxtår i Brasilien hade givit henne något som hon omöjligt kunde finna i Sverige. Inte heller kunde hon återvända på den långa resan till dessa hennes barndoms trakter. Därför blev det Stockholm, Kungsholmens gymnasium och Uppsala universitet. Hon talade ständigt om Brasilien, där det fanns rytmer och dans, solsken, skratt, smärta, gråt, och där tillvarons magi togs på allvar.

Hon älskade sin far – styvfar – och hade dålig kontakt med sin mor. Hennes mor var ogift, och den biologiska fadern försvann för att aldrig återkomma. Han blev skuggan, drömmen, längtan i det okända. Inga-Britt togs om hand av en äldre moster, som blev hennes överlevnads-ankare.

I Brasilien lärde hon sig simma tack vare ett rep. Det var tjockt och löpte längs en pir ut i havet. Inga- Britt tog tag i repet, sprattlade och höll upp näsan. Till slut kunde hon släppa repet.

Som barn kammade hon sin hund, helt övertygad om att när hon kammat klart, skulle vovven visa sitt rätta jag, skaka av sig hund-skalet och stiga fram som en prins.

När jag lärde känna henne befann hon sig i en personlig kris. Trots sin väldiga stofthydda, kunde hon ha dragningskraft på vissa män – eller, rentav, tack vare den. På biblioteket i Umeå hade hon förälskat sig i en gift, manlig kollega. Situationen blev ohållbar, och hon flydde till Stockholm. Det var där hon sedan påbörjade den terapi som så småningom ledde till att hon själv började ta emot patienter.

Relationen mellan henne och Jack förblev diffus för mig – kanske också för dem själva.

Han bodde kvar hemma hos sina föräldrar i sitt pojkrum bakom köket i en lägenhet i Vasastan.

Rummet var fullproppat med hans manuskript. De täckte väggarna i mer eller mindre prydliga högar på hyllor och i koffertar från golv till tak. Också utrymmet under sängen var fullt.

Jack hade diagnosen schizofreni. Hans mor hade sökt hjälp hos Paul Bjerre för sin sons räkning, och Bjerre hade hänvisat till Inga-Britt, som också var Bjerres patient, elev och, enligt vad hon sa till mig, hans utsedda arvtagerska.

Varför de alls umgicks utanför den strikt terapeutiska situationen visste jag aldrig. Det var ju deras sak. Vid våra sammankomster kunde jag uppfatta en djup, unik vänskap mellan dem där jag själv blev delaktig som en tredje part. Inte "femte hjulet", men i ett utvidgande av perspektivet, som vi alla kunde ta del av. "Att vara tre är blomman av all gemenskap", påstod Inga-Britt vid något tillfälle. Ett osynligt flöde öppnades mellan oss och skapade mening, om inte alltid harmoni.

Var Inga-Britt en naturbegåvning? Antagligen. Hon hade framgångsrikt utövat hypnos enligt Bjerres anvisningar. Var Jack en naturbegåvning? Under sina friska perioder kunde också han ta emot patienter.

 

utanför dagen

 

Främmande och de kriminella

Mannen som hållit föreläsningen i Medborgarhuset var en norsk psykoterapeut, - Egil Rönne-Pedersen, också han elev/patient hos Bjerre. Inga-Britt kallade honom Bergtrollet.

Föreläsningen hade handlat om de kriminella som samhällets hopp, något som upprörde mitt sällskap och utlöste ett antal föraktfulla kommentarer efteråt. Men jag antecknade mig på Kultursyntes intresselista och gick senare till ett möte med fyra andra människor. Det ägde rum hemma hos Jacks.

Jag var bara främmande. Det var det jag var. Inga-Britt var främmande liksom Jack. Vi möttes i främlingskapet som att vi behövde varandra just där just då. Inga-Britts geni handlade om att kunna möta människor i deras främlingskap.

Jacks föräldrar var teosofer. En dag la han Blavatskys "The secret doctrin" (två snåriga tegelstenar) framför mina ögon, något jag omöjligt kunde läsa, framför allt inte på engelska. Jag visste inte mycket mer om teosofin än att teosofer trodde på återfödelse. Det lät intressant, men min kunskap om den läran stannade där.

Alla tre upplevde vi på något sätt att Sverige var ett land där ingen av oss passade in. De flesta svenskar tillhörde fortfarande statskyrkan, vi hade socialdemokratisk regering och i riksdagen satt bondeförbundare, folkpartister, högern och kommunister. De senare var skrämmande och knappast rumsrena.

Jack var ofta briljant, ibland rentav förnuftig med fötterna på jorden och logisk i sitt tänkande. När han gjorde sina språng utanför vår verklighet och gruppens sammankomster urartade, tystnade vi andra. Ingenting avgjordes, ingenting utvecklades. Kultursyntes förstummades eller blev smulor.

I dag minns jag allt detta som fragment. Lösryckta meningar, enskilda händelser. Tonfall. Inga-Britts tysta, stora gestalt i Jacks lilla rum medan Jack la ut texten. Jack som klädde sig i lager av tröjor med olika färg eftersom varje färg hade en speciell betydelse, enligt hans psykotiska jag. Långa promenader genom stan, allvarligt samtalande om allt jag nu har glömt. Inga-Britts fantastiska skratt, som ibland ackompanjerades av att hon slog sig på knäna och stampade med ena foten.

Det var som om hennes stora kropp också innehöll den djupa anden, de dolda hemligheterna, och som om dessa hemligheter inte enbart tillhörde henne själv, utan kunde uppenbara våra egna dolda skrymslen.

Jag minns mer hur jag lyssnade på Jacks och hennes tankelabyrinter, serpentiner av frågor och svar, språng och infall, än att jag själv deltog.

Jag minns knappast vad som faktiskt avhandlades. Bara stämningen, fascinationen. Och själva strävan förbi det som i dag kallas mainstream, det som vi, alla tre, uppfattade som blott alltför vanligt, banalt intill farlighet och död. Livet fanns utanför gränserna, bredvid de anlagda vägarna, bortom själva tillvaron, rentav.

Av en slump kom jag att lära känna några av hennes patienter. Mercedes, en högutbildad spanjorska som hade svårt att känna sig hemma i Sverige och fick gensvar hos den "vilda terapeuten" som också talade hennes språk; Ulla, som hade sökt länge inom psykiatrin och inte upplevt att hon blivit förstådd, eller Karin, den kränkta överklasskvinnan, som aldrig fann ro, pappan som hatade hela världen utom sin son. Alla fann något hos Inga-Britt som de inte funnit någon annan stans.

 

Läkekraft och katastrof

Hon föreföll ha förmåga att acceptera allt mänskligt, något som kunde vara djupt läkande för den som kom i kontakt med denna förmåga. För henne själv kunde det emellertid innebära problem, liksom för hennes patienter, när hon inte längre höll måttet.

Hon ansåg sig ha förmågan till nära nog 100%-ig empati – alltså att känna exakt det som patienterna kände. Det var en tillgång i arbetet, sa hon, men mänskligt utmattande. Det kan förvåna mig, i dag, att hon inte fann någon bättre kompensation för detta än alkohol.

Hennes kunnande räckte inte till bättre fungerade metoder för självinsikt och självhelande.

Inga-Britt var på gränsen mellan sann läkekraft och katastrof. När jag sedermera kom i kontakt med verkligt helande metoder som yoga, meditation och tai chi, förlorade hon sin tjuskraft och jag måste, mer eller mindre, slita mig loss.

Jack kunde beskriva sin egen upplevelse av hennes terapi:

- Det är som att lyssna på en pianist som spelar underbart vackert, tills det plötsligt kommer falska och störande ackord.

Kanske bestod läkedomen av just de personliga motsättningarna och splittringen, det aldrig övervunna traumat. Att leva med det, inte undertrycka eller förtrycka.
Någonstans, som ett slags livförsäkring, fanns hon. I vissa lägen kunde det kännas som att hon satt inne med livets alla nycklar. Men hon var också bräcklig. Som ett berg på väg att falla sönder.

Hon kan förefalla som en gåta, men det är hon inte. Hon var en kvinna med stor begåvning, dålig kulturell timing, sårbar och med ett någorlunda ovanligt livsöde. Hon var ingen perfekt människa, eller också var det precis det hon var.

 

LSD

 

LSD

Inga-Britt var drog-romantiker. Jag kallar det så. Min egen relation till droger var relativ likgiltighet. Knappt nyfiken.

Hon intresserade sig för hippie-kulturens drogromantik, psykedeliska preparat och sinnesutvidgande kemikalier, som hon också provade.

Det fanns försvarare av drogkulturer, och det fanns motståndare liksom det, på den tiden, fanns försvarare av något som kallades fri uppfostran, liksom det fanns förfärade motståndare. Det fanns övertygade, trosvissa kristna i olika samfund, liksom det fanns övertygade ateister, argumenterande för sannolikhet och förnuft.

Förbud mot barnaga kunde leda till "infantokrati", enligt vissa kritiker. Avskaffande av kristendomsundervisning i skolorna kunde leda till allmänt förfall och moralisk upplösning. Drogkultur? Alkohol har aldrig hos oss ifrågasatts på samma sätt som andra droger. Men att ersätta en drogkultur med en annan?

Bruket av LSD spred sig från USA till Europa. För många en frälsardrog, liktydigt med att ha funnit salighetens nycklar, för andra en dödlig fara. Då visste jag inte vad jag skulle tro. I dag vet jag vad jag tror, och jag tror inte att LSD ger frälsning eller djupa insikter i vår mänskliga natur. LSD är dessutom socialt stigmatiserande på ett sätt som alkohol inte är (men kanske borde vara).

LSD hade också börjat användas i terapeutiska sammanhang. Det ansågs att den hade verkningar som öppnade psykets motstånd mot obehagliga och förträngda minnen, och kunde på så vis främja självinsikt och psykisk läkning.

Ibland tänker jag att hon hade drag av sekt-ledare, och ibland tänker jag att så var det minsann inte alls. Tvärtom. Eller är det inte just så som sektledare fungerar? Så att folk omkring dem inte riktigt vet vad de skall tro.

Hon kunde inte släppa taget om sina patienter. Många gick kvar hos henne, år efter år efter år. De försörjde hennes missbruk.

Vi som föddes och växte upp under mitten av 1900-talet var alla barn av 1800-talet. Dess värderingar var ännu gångbara och färgade av sig på oss. Våra far-och morföräldrar levde ofta ännu, talade med oss och påverkade vårt sätt att tänka och fungera.

Världen har ändrats. Bit för bit, genom teknikens uppfinningar, forskning, litteratur, tankeutbyte och politiska processer, resor och förflyttningar har världen öppnat sig. I dag kan vi många gånger bestämma oss för att vilja vara i Kina ena dagen, och faktiskt vara där nästa dag. På den tiden var det undantagen som reste.

Religiösa föreställningar diskuteras och ifrågasätts, påven får finna sig i att bli uppläxad av, till och med, katoliker, och protestantismen är starkt marginaliserad. Under 1940-talet var det fortfarande svårt att lämna svenska kyrkan, och tillåtelse att utträda på egna villkor infördes först 1951. Barn fick lära sig att läsa trosbekännelsen, (jag fattig syndig människa i synd född...) kristendomsundervisning var obligatorisk, fritänkare och ateister djävulens avföda liksom anhängare av andra religioner, som i bästa fall kunde omvändas och vinnas med missionens hjälp. Min mormor misstrodde katoliker.

Det finns något bristfälligt i att politisera tillvaron. Allt detta påståeliga, tyckande, åsiktande analyserande. Eller, som Jack kunde säga: "Jag är så trött på alla dessa manifestationspersoner som springer omkring."

Uppdelningar i grupper och föreningar som kämpar för en eller annan idé. Alla dessa protokoll och dessa struktureringar men som glömmer människans djupare motivation.

I sin terapi var Inga-Britt inte freudian. Hon var inte heller jungian. I stället hade hon studerat och tagit del av de flesta skolor och idéer som över huvud taget fanns att få, också de mest kontroversiella, som t.ex. Wilhelm Reich. När andra dömde ut hans metoder, (som att sitta naken hopkrupen i en låda!) studerade Inga-Britt med intresse hans beskrivningar för att utröna om det fanns något som hon själv kunde lära sig av det. Hon kallade sig eklektiker, alltså "lite av varje". Kanske någon skulle kalla det pyttipanna på psykoterapi. Jag menar att det nog mest handlade om beredskap och en öppenhet mot det ovanliga, det undanskymda.

Djupast sett handlar det om rätten att vara sig själv, utan omgivningens definitioner. Där finns en utmaning vid gränsen – andra och jag själv, jag själv och andra. Anpassning är nödvändig, men inte till vad pris som helst. Hur värdefull är en människa? Hur värdefulla våra innersta tankar och dess fria spelrum? Det gudomliga i djupet av det mänskliga, det okränkbara i vår egen botten. Allas botten.

Annakarin Svedberg text, Hebriana Alainentalo bilder

Ur arkivet

view_module reorder
Skrift av Ka’b ibn Al-Ashraf.

Stor arabisk poet eller usel kättare?

Det finns såvitt jag vet bara en biografi över profeten Muhammed skriven av en svensk på svenska. Den heter "Muhammed. Hans liv och hans tro" och kom ut första gången ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om religionen | 30 januari, 2016

Aruba-minnena

Ett reportage av Björn Gustavsson om Aruba och det Karibiska havet

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 07 juli, 2017

Senmoderniteten. Del 1

Innledning Emnet for essayet mitt er livet i senmoderniteten. ‘Senmoderniteten’ er et abstrakt begrep; om abstrakte begrep sirkulerer i et samfunn, er det ikke helt opplagt at dermed er disse ord ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 20 juli, 2013

Dagmar Norell och omvändelse

Det finns hos vissa människor idag en övertro på vetenskapen. De kan endast tro på det som kan bevisas, vilket säkert är ett hinder för att leva helt och fullt ...

Av: Lena Månsson | Övriga porträtt | 25 juni, 2012

Heiligendamm

På Nordeuropas riviera

Under 1800-talet blev havsbad på modet och längs den tyska östersjökusten byggdes mängder av badhotell. Många har under senare år rustats upp och moderniserats och blivit synnerligen attraktiva besöksmål för ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 13 februari, 2015

Johan Jönson

Johan Jönson; poet, född 1966 – har gett ut böcker på Displaced press (i översättning av Johannes Göransson), OEI editör, Maskinen och Albert Bonniers förlag men är även verksam som ...

Av: Johan Jönson | Utopiska geografier | 26 september, 2011

Erik Carlquist översätter ”Rader” en dikt av Robert Burn

Politiskt kannstöperi och skvaller har gamla anor, och med hjälp av informationsteknologiska framsteg, från tryckpressen till "sociala media", har man numera lyckats driva upp dem till astronomiska nivåer. Redan på Robert ...

Av: Robert Burns | Kulturreportage | 28 maj, 2013

Hans Memling. Den heliga  Ursula

Smittas av stillheten

Mathias Jansson uppmärksammar den pågående triennalen i Brygge i ett inlägg här på sidan med en bra början: tänk om befolkningen i denna medeltida stad skulle expandera under de kommande ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 21 juli, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.