Krönika från Maspalomas 2

 Hade borgarna kunnat vinna valet 2006 om inte Persson-Nuder redan börjat talla på välfärden? Nej, inte om det funnits något vettigt reformförslag, något som kommit eftersatta grupper till godo. Tandvårdsreform ...

Av: Christer B Johansson | 24 september, 2012
Gästkrönikör

Fotnot till recension

När jag nyligen här på Tidningen Kulturen recenserade novellsamlingen med den intetsägande titeln Fem berättelser, så avslöjade jag att en av berättelserna, Per Olaisens ”Minusmördaren”, är något av det bästa jag ...

Av: Bertil Falk | 15 februari, 2014
Gästkrönikör

Hilda Doolittle

H. D. i analys hos Freud

Bo Gustavsson om Hilda Doolittles psykoanalytiska möte med Sigmund Freud.

Av: Bo Gustavsson | 04 juli, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Paul Verlaine var kung i baren

Paul Verlaine – ”och allt det övriga är litteratur”

Den symbolistiska skolan, med Baudelaire som förelöpare (Verlaines första kontakt med poesin och stora inspiration var Baudelaires "Ondskans blommor") och Rimbaud, Mallarmé och Verlaine som främsta företrädare, inledde en ny ...

Av: Göran af Gröning | 09 februari, 2015
Litteraturens porträtt

Tiziana Luciani Foto: Chicco Fratta

Det är medvetenheten om kön och genus som skapar vår identitet



Tiziana Luciani är psykoterapeut och författare, hon föddes i Rom men bor i Perugia. På grund av sitt arbete reser hon ofta i Italien och utomlands. Jag har alltid uppskattad i henne stränghet och ömhet som två förenade delar av hennes sätt att erfara ”Händelsen” i livet och i arbetet. Tiziana har nyligen gett ut boken ”E corrono ancora. Storie italiane di donne selvagge” (Ungefär ”Och de löper fortfarande. Italienska historier om vilda kvinnor”) på det italienska förlaget Frassinelli. 

Intervju med Tiziana Luciani


En kärlekssmärta, som i grunden är mycket privat, för att han eller hon inte känner för mig samma känslor som jag, kan genom en amplifiering nå fram till en känsla, en ömsesidig mänsklighet och någonting större och universellt.
Tiziana Luciani Foto: Chicco Fratta

Tiziana Luciani Foto: Chicco Fratta

Din senaste bok E corrono ancora ger röst till en pluralitet av ”vilda” kvinnor, alltså de som inte låter sig ramas in, en pluralitet som blir koral i bland.
Ändå skulle jag snarare kalla din bok ”kvinnlig” än feministisk. Har jag fel?

- Jag har varit med i den italienska feministrörelsen och ordet feminist är, för mig, inte någonting jag tänker distansera mig från, utan är den ömma och hårda delen av min utvecklingsprocess från flicka till kvinna. Samtidigt tycker jag mycket om när du definierar min bok som ”kvinnlig”.

Jag känner, tack vara mina feministiska erfarenheter och många andra saker som livet gav mig, att det är en välsignelse att vara kvinna. E corrono ancora liknar en kör, men en kör där du kan i bland tydlig skilja ut vissa röster från de andra, och kören, ja kören sjunger stumt då och då, i väntan på att varje enskild kvinna startar sin kortare eller längre sång.

Dessa sånger är de otaliga berättelserna och vittnesmålen om personliga livserfarenheter, lyckliga eller tragiska, som boken innehåller.

Med ordet ”kvinnlig” menar jag de kvinnorna du väljer att ge röst åt i din bok, med hjälp av citat från kända böcker samt efter samtal du haft med dina patienter. Du befriar kvinnan från ”den okända kontinenten” som Lacan talade om, och sedan från alla dessa freudianer som ställer frågor utan att sedan kunna ge några direkta svar...

- Ja, Lacan själv ställde frågor som inte hade lösningar eller som han vägrade finna en lösning till. Liksom Oidipus sfinx...

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag tycker att många flickor och kvinnor söker en dialog med de andra, killar och män, de som befinner sig på den andra sidan, men dialogen kompliceras kanske av den större möjligheten som kvinnan har att uttrycka känslor och emotioner, och av den lite mer begränsad kunskap som den manliga världen har om dessa ”svävande” världar. Tydligheten och en viss geometri som tillhör det manliga och behagfullheten och komplexitet som är kvinnlig, när de blir ensidiga och envisa, blir de stumma som sfinxer och börjar ställa frågor till och spela charader för varandra.

Vilken skillnad finns mellan ”världen” och den kvinnovärld som du i din bok kallar ”handgjord”?

- I en digital tid där allting aktiveras och beslutas av ett fingers rörelse (digita betyder på latin ”röra med fingrarna”) föreslår E corrono ancora i varje kapitel kreativa aktiviteter som får med sig händerna i sin helhet, inte bara fingrarna.

Kvinnovärlden blir handgjort. I det kvinnliga arkaiska, fjärran, sovande, minnet, finns ett mer konkret närmande till existensen, ett mer praktisk ”kunna göra” i jämförelse med mannens verklighet.

Och även där vi, i vissa situationer, inte tycks kunna klara oss, finner vi till slut alltid, som man brukar säga, ändå ett sätt för att lyckas. Det var det som våra förmödrar, kunde göra väldigt mycket mer än kvinnorna idag, de hade en otrolig hantverksförmåga.

I min bok vill jag uppmärksamma och påminna om dessa kunskaper och kompetenser ur ett själv-terapeutiskt perspektiv. Jag försöker förklara att den fysiska eller psykiska smärtan, en svårighet, ett hinder, ändå kan få en lösning, en utväg, om ”krisen” representeras eller berättas med hjälp av färger, kollage, assemblage, med hjälp av passande texter eller modelleras med hjälp av formbara material så som lera, vatten och mjöl.

Att kunna förvandla vårt eget obehag till någonting annat hjälper oss att må bättre, detta blir någonting som vi blir kapabla att berätta om någonting vi lyckas humanisera. Även vår innevärld kan vara handgjord och bli mänskligare.

När jag läste din bok grät jag, lite av glädje och lite av längtan. Jag tänker på viktiga läsningar i mitt liv som du citerar i din bok, och du citerar dem eftersom de liknar dig som kvinna. Men jag tänker också på Stabat mater av Julia Kristeva, på Kärlekens samtal: fragment av Roland Barthes men framförallt på Luce Irigaray från Speculum (kontra Freud) till Amo a te (jag älskar till dig), att tala blir aldrig ett neutrum

- Kärlekens samtal: fragment är fortfarande en viktig bok för mig och den citeras i min text. Jag tror att en person som lever en olycklig kärlekshistoria (mal d'amore) kan finna tröst i den. Hur? Säkert inte med hjälp av de banala lösningarna som läroböckernas plastdiagnostik bjuder på, utan med den underbara hjärtmedicinen som kan kallas amplifiera. Amplifiera, ett ord som, bara om du uttrycker det, öppnas andningen i ditt bröst.

En kärlekssmärta, som i grunden är mycket privat, för att han eller hon inte känner för mig samma känslor som jag, kan genom en amplifiering nå fram till en känsla, en ömsesidig mänsklighet och någonting större och universellt. Jag finner de ord som poeter har skrivit för att besjunga den olyckliga kärleken, och sedan finner jag bilder, musik, tankar” fragment”, som speglar den fragmentering i vilket mitt hjärta befinner sig, ett hjärta, som man brukar säga, i tusen bitar, men som också speglar den rikedom av olika erfarenheter som finns.

När vi, när som helst i våra liv, blir än en gång ”kärlekssjuka”, blir vi återigen som tonåringar, vi börjar läsa om och skriva om dikter, till exempel. Barthes skänkte med sin bok oss det jag kallar ”amplifiering”, som både är ett psykoanalytiskt instrument men också en mänsklig resurs som är till för alla.

Ditt tal och därför ditt sätt att berätta är aldrig neutralt, aldrig likgiltigt och indifferent, utan ständigt medvetet om genus, dessa nakna, råa, aldrig dödssprittande men levandegörande fragment som är här för att befria.

- Att vara medveten om genus till vilket vi tillhör är början på vår identitet.
I min bok deklineras de olika orden än gång till femininum och än till maskulinum, men det icke ”neutralitet” i texterna är någonting bortom all lingvistik och grammatik.
Boken, som försöker identifiera de viktigaste etapper och vändpunkterna i dessa kvinnorns liv, är full av manlig närvaro och av det maskulina.

Hur kunde annars vara? I boken finns texter av poeter, liv levda av konstnärer, dikter skrivna av förälskade tonåriga, pappors historier, det finns min egen far, min man, mina bröder, mina kärlekshistorier och historier som tillhör många andra kvinnor.
Jag citerar till exempel den faderliga kärleken som André Breton visade till sin dotter Aube, då han önskade att hon i framtiden skulle bli ”vansinnigt älskad”.

Jag känner män som har läst min bok eller som läser den, de använder boken för att hitta möjliga lösningar på sina egna svårigheter och tvivlar, de vill gå djupare i deras förhållande med den kvinnliga världen, och de blir förvånade över att de upptäcker någonting de hade ingen aning om, de blir rörda av att läsa de historier kvinnorna berättar i boken.

Det finns vissa män som har mycket svårt när de läser kapitlet ”Orchi e Barbablu” (Odjur och Bluebeard) som handlar om sexuellt våld mot barn, våldtäkt mot kvinnor eller Femicide. Men många av dessa män känner sig starkare och djupare som människor efter den läsningen.

Allt det som kan bidra till molnfria möten mellan män och kvinnor är viktiga för att vi ska börja lära känna varandra bättre, det är viktigt därför att det skapar ett rum mellan de olika genusen där kärleksmöten blir möjliga.

Din erfarenhet som terapeut tycks vara långt ifrån de freudianska divanerna …nej, istället blir din psykoterapi , för att parafrasera Angelo Maria Ripellino, ”en färd in i det underbara”.

-Ja, jag citerar Jung, Neumann, von Franz, Kast, Hillman, framförallt Pinkola Estés i min bok, och detta vittnar om min jungianska orientering, men jag gillar din definition av min psykoterapi som en färd in i det underbara. Men du får inte glömma att det underbara gränsar till det sublima och det sublima till det förskräckliga.

När jag lyssnar på mina patienters historier, blir jag alltid slagen med häpnad av den mänskliga naturens rikedom. Det är oftast något helt unikt i deras slagkraft eller bräcklighet men de är unika också för de dunkla och förskräckliga erfarenheter de går igenom. Vilka infernon bor in i oss!

Det är därför som allt detta kräver försiktighet och respekt, precis som i en sång av den italiensk popsångaren Lucio Battisti (här på engelska ):

”In my heart,
in my soul,
there is a green meadow on which
none, none ever walked.
If you will want to meet him,
then walk gently because,
in my silence,
even a smile could make noise ”

Vi som arbetar med terapi blir ofta den enda verkliga bron mot den andra, den enda som man med små stegen kan gå igenom, och sedan falla ned, fortsätta fram, springa tillbaka igen fulla av rädsla...

Den symboliska triangeln Moder, barn, bröst föreslås i din bok genom den moderliga kroppen i förhållande till de jordiska elementen. Saknar den stora modern en relation med den gudomliga sfären?

Nej, den gudomliga aspekten finns i de delar där jag skriver om Maria, jungfrun Maria. Oavsett om man är troende eller inte, är Marias gestalt mycket viktig för oss kvinnor.
I E corrono ancora försöker jag befria Maria från den tystnad som kyrkan och traditionen har förvisad henne till. Det är så som jag kan upptäcka hennes kroppsliga och mänskliga aspekter och därför också hennes gudomlighet.

Det är när Maria förmänskligas som hela mänskligheten blir helig.

I min bok beskriver jag de olika tavlorna som föreställer ”Maria Lactans” alltså Maria som ammar Jesusbarnet. Jag har organiserat experiment där kvinnor får skapa triptyker med Maria som gestalt med hjälp av figurer, och där kromatik och collage spelar en viktig roll. Deltagarna skapar, förutom bilderna, även personliga meningar om Maria och bön.

Jag gjorde detta många gånger och har alltid upplevt någonting emotionellt mycket starkt. Detta visar att den andliga aspekten hos kvinnorna är genuin och konkret.

Gud är närvarande i min bok även som sökande efter skönheten. Det sublima som visar sig genom traditionen, men också genom nuet, eller som nyfikenhet för framtiden, igenom det öppna förtroende. Detta kräver, i våra mörka tider, beslutsamhet och mod, någonting helt mänskligt, vilket Gud från sin himmel säkert tycker om, därför att han/hon ser att allt detta är liv som motstår döden.

Sista frågan: Arbetar du på någonting nytt just nu? Finns en ny bok du tänker på?

Just nu gör jag research kring ett tema som intresserar mig mycket. Det handlar om de inter-generationella förbindelserna, det vill saga om hur mycket våra farmödrar och morfäder är närvarande i våra liv idag.

Det av deras liv som fortfarande är viktigt och aktuellt för oss.

Detta skildras genom deras berättelser om det de har lyckats med och om det som aldrig blev till. Dessa förluster finns kvar i oss - som dröm, kallelser, möte, vägar, saker som jag tror fortfarande påverkar oss.

Ett sort stamträd över våra öden, kan man säga, det som Italo Calvino beskriver i inledningen av Fiabe Italiane (italienska sagor) som ”ett öde som blir till”.

Guido Zeccola

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Det isländska ljudlandskapet

Det isländska ljudlandskapet Island, en ö omringad av is och vatten, en ö som närapå intakt har bevarat språket som talades i Skandinavien för mer än 1 000 år sedan, exporterar ...

Av: Jim Knutsson | Essäer om musik | 27 mars, 2010

Viktigheten av mennesker

I Philosophy in The Flesh1 konseptualiserer George Lakoff & Mark Johnson studiet av selvet,2 eller selvforståelsen vår, som strukturen i våre indre liv og at spørsmål om den oppstår på ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 03 juli, 2013

Stammen mörk i sin egen skymning

Detta är ingen ovanlig berättelse, den handlar om ett visst förfall, men inte om demens, inte heller om vanvård; om en viss omsorg och om omständigheter, som inte går att ...

Av: Bo Bjelvehammar | Gästkrönikör | 31 augusti, 2014

Om Rimbauds förehavanden 1891-1900

Att försöka skriva något om Arthur Rimbauds sista, minst sagt dunkla levnadsår är som att ge sig in i en tät, exotisk djungel utan vare sig karta eller kompass. Man ...

Av: Jonas Wessel | Litteraturens porträtt | 31 januari, 2013

Det stora okända

Ingen samtida svensk diktare har blivit så flitigt kommenterad som Tomas Tranströmer. Det har uppstått en kritisk industri kring hans författarskap som studerats utifrån alla möjliga och omöjliga perspektiv. Ändå ...

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 09 september, 2010

Härskarmakt och Religion: Bandet mellan makten i himlen och på jorden

 ”Ni förstår ingenting. Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under (Joh. 11:49-50).” Översteprästen Kajafas  Bakgrund Religion och makt har ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 23 januari, 2012

Hans-Evert René. Gunnar Ekelöf

Gunnar Ekelöf     Jag har läst Mästaren.   Han ser den slutna stenen. Han ser den sköra tråden. Komprimerad vilar höstens sand i distans av okuvlig klarhet.   Som i en alltför sluten krets drar han uppmärksamheten till sig.   I en ...

Av: Hans-Evert René | Utopiska geografier | 19 maj, 2014

Unga. Begåvade. Älskade. Döda

Både media och den skivköpande allmänheten tycks ha en speciell plats i sina hjärtan för de stjärnor på musikens himmel som släcks alldeles för tidigt. De är för evigt unga ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 22 februari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.