Erik Lindegren

Som bilder över kanalens djup, regntunga skyar med rök från stressad kontinent. En dag då vi stod väntande, på öde strand med ögon fästade mot evighet, som vid Shelleys hav en gång då tidens frusna jag blev skuggornas ...

Av: Hans-Evert Renérius | 30 augusti, 2010
Utopiska geografier

En fåfängans marknad, ändå nödvändig

En fåfängans marknad, ändå nödvändig Tidningen Kulturens Guido Zeccola besöker oskuldsfullt Göteborgs bokmässa, diskuterar italienska kungahus med en Bernadotte och lyssnar till Edenborgs obscena predikningar. Jag hade aldrig varit på bokmässan ...

Av: Tidningen Kulturen | 28 september, 2006
Kulturreportage

Varför ”dissipativa strukturer”?

När Prigogine som den förste fick grepp om de system med återkoppling, som konstituerar vår värld, kallade han dem ”dissipativa strukturer”. Efter honom har man sedan mestadels kallat dem ”självorganiserande ...

Av: Erland Lagerroth | 24 november, 2014
Agora - filosofiska essäer

Att dela sitt liv med sig själv

I början av året bestämde jag mig för att läsa om en roman: Fredag eller den andra ön. Jag hittade boken av en slump i en andrahandsbutik och insåg att ...

Av: Daniel Svederud | 15 Maj, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Majken, ungdomsbild

Min mor – den glittrande hemslavinnan



Hon var yrkesskicklig. Tiden och nödvändigheten hade frambragt dessa kunskaper. Hon var arbetsledare, kock, organisatör, skräddare och heminredare. Hon skötte ett litet palats vid Södra Promenaden i Malmö. 

Rapsodi över vackra Majken från Trollhättan



Den nostalgiska drömmen lyste ur hennes ögon.
Självlärd hemmafru

Hon var yrkesskicklig. Tiden och nödvändigheten hade frambragt dessa kunskaper. Hon var arbetsledare, kock, organisatör, skräddare och heminredare. Hon skötte ett litet palats vid Södra Promenaden i Malmö.

Lönen var usel. Visserligen – fritt vivre och fria arbetskläder, hårfrisörska titt som tätt, skor, smycken, parfymer, fritidskläder och festkläder. Allt detta ingick, samt resor och semesterbostad. Semester, förresten? Semester? Njaeeee.
Men det var fint vid havet och sommarbostaden var rymlig och relativt bekväm.

Hon var självlärd. När äktenskap ingick med Hilding, mannen som blev min far, kunde hon knappt koka vatten. Det fick hon veta. Det var hennes man som lät henne veta detta. Då tog hon i. Hon var gift, hon skulle vara hustru och maka och hon skulle sköta deras hem.
Bit för bit, bit för bit, och bit för bit en gång till lärde hon sig det som ingick i en god hustrus skyldigheter. Hon var seg. Gav inte upp. Lärde och lärde igen. Matlagning. Korvstoppning. Laga kåldolmar som mannen ville ha dem. Sömnad var hon redan förtrogen med. Förstås. Kvinnogöra.
Och så blev hon en fena på att klä om möbler. Jag minns hur hon riskerade sina naglar med den speciella tapisserinål som hon använde.

När min far fick en lektorstjänst på ett lantbruksuniversitet med rikstäckande uppdrag var det hon som skötte representationen. Snart kom det folk från hela Sverige - från Luleå i norr, från Ystad och Trelleborg vid sydkusten i Skåne. Ja, från grannländerna i Europa och från USA. Hon såg bra ut, tyckte om människor och trivdes med gästerna. En del övernattade i jungfrukammaren bakom köket.

Matsalen på S:a Promenaden i Malmö

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Matsalen på S:a Promenaden i Malmö

Standarden höjdes av att min far kunde ha kontoret hemma, något som gav ekonomisk ersättning från arbetsgivaren.

Lite tur hade hon kanske. Min far lär inte ha snålat med hushållspengar, och äktenskapet byggde på ömsesidig kärlek och attraktion. Enligt moral och sed den tiden var de förlovade några år innan de klev upp för kyrkogången i Örgryte nya kyrka i Göteborg.

Jag tror att min mamma under hela sitt liv mindes det första året som gift, inklusive bröllopsresan, i ett vackert skimmer. Det lät så på henne. ”Då bodde vi i Söndrum, då gjorde vi ditten och så gjorde vi datten.” Den nostalgiska drömmen lyste ur hennes ögon.

Majken bakar.

Majken bakar.

Vackrast, utfrusen och den uschla spriten.

Men sedan?

Tragiska omständigheter gjorde att vi lämnade den lilla staden Halmstad för rikets tredje stad, Malmö. Min mor stod inte ut med det illasinnade skvaller som drabbade henne efter en tids sjukdom.
Det förflutna flög upp och jagade henne. Under uppväxten i Trollhättan hade hon inte enbart anseende som stadens skönhetsdrottning ”Vackra Majken”, men drabbades av utfrysning och förakt. Min morfar, hennes far, specerihandlare och duktig musiker, kom att tillhöra Trollhättans A-lag. ”Jag såg din far i dag.” När hon hörde kamraterna säga så visste hon vad de sett. Pappa Robert på bänken bland kompisarna med flaskan.
Min mormor sa:
- Den uschla spriten!

I Halmstad gick ryktet att hon själv fallit för faderns last. När en grannfru kom på visit och möttes av en sjuk och trött Majken i nattrock var slutsatsen klar.

Min far hade anor från europeisk adel. Det fick alla veta, antingen vi nu önskade upplysning om detta eller inte. Min farmors morfar (tror jag det var) hade rymt från Napoleon och invandrat till Kalmar, varifrån han tagit sig upp till Norrland, där han etablerat sig i stor stil som ägare till en lantegendom. Vid giftermålet med Per, min farfar, hade farmors arv övergått till äkta maken. Så var det då.
På 20-talet ägde min far en gård i Danmark. Meningen var att farfar skulle tillbringa ålderns höst där. Krueger kom, såg och kraschade, varpå drömmen gick om intet.

Men gården har jag besökt. Den blev snart museum. Vi har den på bild. Ett vackert korsvirkes hus vid vatten under skuggande träd.

Förlorade år som lysande värdinna

Min farfar var distriktslantmätare i Halmstad med stor paradvåning mittemot Halmstads slott vid Nissan. Ibland kunde vi komma dit med roddbåt, framförd av en roddarmadam.

Interiör från Strandgatan, mina farföräldrars hem i Halmstad

Interiör från Strandgatan, mina farföräldrars hem i Halmstad

Majkens lysande karriär som värdinna i ett av Malmös välbärgade hem motsvarades inte av glädjen att ha lyckats. Inte ens hennes egna syskon ville tro att hon skulle passa som medlem i Hildings familj. Då tog hon i. Hon skulle visa dem. Och så blev hon skräddare, kock, organisatör, heminredare, värdinna i ett slottsliknande hem.

Hon trivdes aldrig i Malmö och de fina rummen som hon själv ställt i ordning med gardiner som hon sytt, möbler hon valt, krukväxter hon skött och odlat. Ja, så blev hon ju trädgårdsmästare på den kuppen.
Den skånska dialekten förbryllade henne, och hon förstod knappt vad folk sa. Men det gick över, och hon vande sig. Hon deltog som fjärde spelare vid bridgeborden. Hon var med i en syjunta, vars medlemmar mest bestod av ”fruar”, d.v.s. hustrur till min fars kolleger. De drack likör, stickade vantar och broderade dukar.

Tiden i Malmö kom hon att tala om som ”förlorade år.”
Min fars intresse för andra kvinnor kunde ta sig vissa bisarra uttryck. Ibland kom han hem från resor med erotiska bildmagasin i bagaget. Dessa kunde ligga strödda i våningen på S:a Promenaden och visa upp kvinnor i svart spets, rosa silke eller, stundtals, poserande i ingenting alls.

Han predikade högt och tydligt flirtens välsignelser, något han tillämpade under fester hemma och borta. Mao: han gillade att krama om sina kollegers fruar och tyckte att Majken kunde göra detsamma med respektive män. Svartsjuka skulle inte vara något för dem, enligt honom.

Majken och Hilding på resa

Majken och Hilding på resa

Kvällsgroggens inflytande.

I mitt minne är hon en splittrad och orolig människa. Hon hade tankar på skilsmässa, men vart skulle hon ta vägen? De färdigheter hon utvecklat inom ramen för ett äktenskap i svensk medelklass passade knappast in någon annan stans än just där. Hon hade varken betyg eller egen status.

När min far, omsider, fick ett kontor utanför hemmet upphörde apanaget till S:a Promenaden 1 a, och det blev till att söka en mindre fashionabel bostad. Vi flyttade från kanalen med kastanjeallén och utsikten mot parken med en slottsliknande byggnad på dess andra sida.
Nu kom vi till en mindre anspråkslös fyrarumslägenhet utan spektakulär utsikt, men bekväm med jungfrukammare och badrum, två balkonger – en åt gatan, en åt gården – och hiss upp till den 5e våning där vi bodde.

Umgänget fortsatte, men mindre anspråksfullt. Inga baler, inga middagar för ca 30 personer. En och annan större fest, dock. Bridge, syjuntor och kafferep med kakor och skvaller. Min mors rykte för att baka läckra wienerbröd och småkakor spred sig i den skånska metropolen.
-D borde starta ett hembageri!

Vad bridgen anbelangar var hon mer av en korthållare än strategisk spelare. Och hon lärde sig aldrig ställa in radion. Skrällde den, visste vi vem som varit där och skruvat på knapparna.
Min fars alkoholvanor tog allt större plats i hemmet. Kvällsgroggen bestod gradvis av alltmer konjak och allt mindre vatten. Besöken på systembolaget var som ett nödvändigt överlevnadsprojekt. Bolaget. Hur lång kön än var – han härdade ut. Tyvärr tog sig alkoholen in i hans kropp och rev ned den i ont samarbete med dåliga matvanor och yrkesmässig smörprovning. Min far var ledande smörkonsulent i mejeribranchen och ofta anlitad expert över hela Skandinavien. Karriären hade sitt pris.

Jag vet att han kämpade mot detta på en viss nivå – cykelturer för att öka spänst och kondition, rökning aldrig före klockan tolv, groggen aldrig före kvällen, grönsaker och vitaminer, detta som han lärt och lärde ut som agronom.

Gruppfoto från fest. Majken längst fram t.h. i bild.

Gruppfoto från fest. Majken längst fram t.h. i bild.

Påverkad av Majken och mig avstod han, under en viss tid, totalt från spriten. Men abstinensen var svår och humöret ilsket. Till slut var det min mamma som tyckte att han blev så otrevlig, att det var bättre att han drack.

Städerska och värdinna

Min mors skicklighet, kunnande, och kanske, framför allt, begåvning beträffande vad ett sådant hushåll på den tiden kunde kräva för att fungera, fick vare sig betyg eller förfining genom utbildning. Med envishet lärde hon sig klä om möbler och blev skicklig i avancerad matlagning till vardag och fest.
När kokerskor och städerskor eller annan personal anlitades, ledde hon arbetet med självklar känsla för organisation och vad som måste göras. . Dessutom skurade hon själv, dammade och bonade, tillsammans med den anlitade städfrun. Jag minns hennes städrock och kluten runt håret. Hon och städfrun luktade svett och matos.

Jag minns också hur hon, som representativ värdinna dagen därpå, tog emot gäster i, ofta hemsydd, elegant klänning, vällagat hår, noga valda smycken och exklusivt doftande parfymer.

Var allt detta med eller emot henne?
Hon var en av många. Hennes väninnor på syjuntan och kafferepen var hennes kolleger. De hade inga karriärer, inga titlar, inga akademiska examina. Deras män, däremot hade allt detta.
Allmänt hade medelklassens kvinnor på den tiden del i sina mäns yrkesroller, och kunde rentav få titlar utan att ha motsvarande kunnande eller lärdom. Doktorinnan visste sällan något om sjukvård, och biskopinnan fick nog knappast predika i kyrkan.
Men – lärarinnan kunde undervisa. Prästinnan då? Njae, hon fanns nog knappast, och kunde hänvisas till gånga tiders myt och saga, möjligtvis till främmande folks underliga seder.

Min mor blev ingen förebild för mig. Jag vill inte påstå att jag bröt mot traditionen, men jag lät mig glida iväg på helt andra vägar, när så blev möjligt. Vi speglade inte varandra, Majken och jag själv. Trots detta – ett slags djup och underbar kärlek genom såväl sorg som ilska som olikheter och besvikelser. Till såväl henne som Hilding.

Som enda barnet hade jag inga syskon att bråka med, avsky eller älska. Allt detta fick röra sig kring Hilding och Majken och deras sociala umgänge. Jag hade visserligen kontakt med jämnåriga kamrater, men ofta försvann de vid flytt eller andra förändringar inom familjerna.

Mitt ideal och min drömbild blev den tysta och ensamma hyddan i skogen. En dag kom jag dit. Den låg i Indien, några tusen meter över havet. 

Läs gärna mina övriga artiklar i Tidningen Kulturen. Tex dessa båda: 

Kvinnorna i ljuset. Något om indiska kvinnor och ickevåldets apostel

Hur angår oss Indien?

Författarens hemsida: http://www.storafamnen.dinstudio.se
Se länk nedan till författarens böcker hos Bokus.com.

Annakarin Svedberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Den orientaliska dansen  i Kyss henne

Kulturfarans förvandling till äkta svensk kulturskatt

Sommar och sol och friluftsteater som folknöje. Folkkära skådespelare (kända från fina teatrar och populära filmer) uppträder under sommaren bland träd och buskar, i parker, i slottsträdgårdar eller vid ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 29 augusti, 2016

Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Christina Sassner – Prolog till ( stämningen tassande toffelburen )

Det här är prologen till novellsamlingen [ stämningen tassande toffelburen ] med lyriskt laddade surrealistiskt socialrealistiska noveller utan kommatecken med feministiska förtecken. Jag skriver och läser och lär ut. Jag skriver ...

Av: Christina Sassner | Utopiska geografier | 04 juni, 2012

Duccio di Buoninsegna Den sista måltiden

Det nya förbundet

”När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget!”

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 02 april, 2015

Bortglömd diktare jubilerar

Det jubileum som tilldrar sig den kulturintresserade publikens huvudintresse detta år, måste utan vidare vara Richard Wagner-jubileet. Mer i skymundan kan man notera 200-årsminnet av det tyska befrielsekrigets store skald ...

Av: Simon O. Pettersson | Litteraturens porträtt | 17 december, 2013

Frilans – en livsstil i utdöende? Nedslag i Allan Löthmans bildvärld

1976 var ju faktiskt frågan om Väst eller Öst först skulle ösa iväg sina kärnvapenmissiler och de överlevande vakna upp i totalt mörker under stoftmolnen, i en nukleär vinter som ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om litteratur & böcker | 19 februari, 2012

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 16

Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Stefan Whilde | 24 juli, 2017

Liv Strömquist och äktenskapets baksida

Porträttet ingår i Christer Järeslätts projekt REFRICATER. Hela porträttserien visas på Hotel Tylösand 27 juni - 31 augusti. Liv Strömquist är en av senare års mest omskrivna serietecknare. Hennes rättframma ...

Av: Jimmy Wallin | Litteraturens porträtt | 30 juni, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.