Nils Byrén. Dikter

Mitt namn är Nils Byrén, jag är 23 år gammal och kommer från Eskilstuna. Just nu studerar jag klassisk sång(opera) på musikhögskolan i Hannover, Tyskland.Mina studier började i ”Gamla stadens ...

Av: Nils Byrén | 02 juni, 2014
Utopiska geografier

Omöjliga Intervjuer – Johan von Fritz intervjuar Aleister Crowley

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz | 26 juni, 2012
Övriga porträtt

Le Chat Noir Gaudeamus

Bortglömd radikal från konstnärernas Montmartre

En ny bild av det tidiga nittonhundratalets Montmartre framträder när den politiskt medvetne målaren Théophile-Alexandre Steinlen får ta plats på Musée de Montmartre i Paris. Tidens strömningar och politiska dramatik ...

Av: Eva-Karin Josefson | 27 februari, 2015
Konstens porträtt

Orientalism – västs syn på Öst

Foto: Simon Amarcord TEMA ÖST-VÄST Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi beskriver hur den västerländska självbilden vuxit fram i kontrast till ett, mer eller mindre, konstruerat Öst. Resor till fjärran länder i syfte att upptäcka ...

Av: Mohammad Fazlhashemi | 30 april, 2008
Essäer om samhället

En vänlig och hjälpsam, oppositionell skriftställare – Jan Myrdal blir 80 år den 19 juli.



jan-myrdal.jpg 
Jan Myrdal. Foto: Maria Söderberg

En vänlig och hjälpsam, oppositionell skriftställare

– Jan Myrdal blir 80 år den 19 juli.

Första gången såg jag honom bara på ryggen. Det var mitt sista år i gymnasiet och på besök i Linköping drog vi runt på stadens humanistdagar. Plötsligt stod han där lite för sig själv, långt bak och lyssnade på något föredrag. Jan Myrdal: stor, frodig, med händerna på ryggen, lätt gungande.

En enmansinstitution i svenskt kulturliv.

Inte visste jag då att han nyligen hämtat sig efter hjärtinfarkt och bypass-operation och att han på universitetet denna dag år 1988 gjort ett slags "positionsbedömning" som han själv kallade det. Det talet om den frie intellektuelles ansvar och möjligheter skulle jag komma att läsa först flera år senare, när texten trycktes i boken Inför nedräkningen.

Dagen efter var han på bild i Corren, vid det klotterplank där också vi stått. Vad jag själv skrev minns jag inte, men Myrdal uppdaterade Maos gamla slagord: "Det är - fortfarande - rätt att göra uppror."

Sedan den där septemberdagen har jag hunnit möta Myrdal några gånger. Vi har träffats i olika sammanhang, bland annat genom Folket i Bild/Kulturfront där vi suttit i samma styrelse. Och när jag väl kommit över min överdrivna respekt för monumentet Myrdal upptäckte jag en vänlig och hjälpsam människa - tvärt emot hans rykte som burdus och hårdslående.

Men framför allt har Myrdal kommit att betyda mycket för mig genom det han skrivit. Det mesta av vad han producerat sedan bokdebuten 1954 med pjäsen Folkets hus har jag läst. Och det är ganska mycket det. I min bokhylla står närmare nittio volymer inom de mest skiftande områden och ämnen. Där finns romaner och dramatik; "den oregelbundet utkommande enmanstidskriften" Skriftställning med polemik och politik; reseskildringar och böcker om konst, meccano, science fiction, litteratur, vin... Det är alltid kunnigt och beläst med stora, breda perspektiv på historien och samtiden.

Det var flera år efter Linköping som jag genom en studentafton i Lund med Myrdal fick lust att läsa honom. Att det då blev just nyutgåvan av Söndagsmorgon - hans samlade krönikor ur Stockholms-Tidningens söndagsbilaga från mitten av 1960-talet - var en ren tillfällighet. Jag drabbades obönhörligt av de skarpa iakttagelserna och slagkraftiga formuleringarna, och Söndagsmorgon är en bok som haft livsavgörande betydelse för mig. Den blev nämligen min inkörsport till hela det myrdalska författarskapet, som för alltid har förändrat mitt sätt att se på världen.

En fråga dyker upp i Myrdals böcker gång på gång: vad gör du med ditt liv, din stund på jorden? Det är en djupt moralisk fråga. Den har hemsökt författaren under hela hans liv, och han jagar läsaren med den. Myrdal låter en inte slingra sig undan, och man har inte en chans att fly. Till slut står man där mot väggen: du har ett ansvar för ditt liv och det kan inte lämpas över på någon annan människa.

När världen ständigt "fördjävligas", som Myrdal skulle uttrycka saken, har varje människa ansvar inför hela mänskligheten. Det finns ett djupt engagemang i denna fordran. Men också en obarmhärtig piska. Världsläget kräver hela tiden av Myrdal att han skall sätta sig vid sin maskin och formulera sig. "Rör ditt pulverkaffe med vatten. Det kan du göra när du läser!," manar han sig själv i Brev från en turist. Det finns något beundransvärt men samtidigt djupt skrämmande i denna vägran att slå sig till ro. Det är en värld utan nåd.

Samtidigt finns också en annan sida av Jan Myrdal. Att han är en människa som faktiskt förverkligat det liv i fritt skapande han drömde om när han hoppade av läroverket. "Visst har jag utfört en hel del men det har inte varit lönearbete eller ålagd plikt utan lustfyllt arbete... Att jag försörjer mig på att göra vad jag vill upphör inte att förvåna mig", som han skriver i förordet till På resa.

Just resandet är, tillsammans med själva läsandet och skrivandet, det som mer än något annat kommit att utmärka Myrdals liv. Så fort möjligheterna öppnade sig på 1950-talet började han resa tillsammans med hustrun Gun Kessle. Inte som turist bara, utan för att vidga sin egen värld. Och insikterna från mötena med världens förtryckta har kommit att bestämma hela hans liv och verk. De gjorde att han, med sina egna ord, "förmådde bryta med den europeiska lojaliteten".

De många reserapporterna - från Kina, Indien, Afghanistan och flera andra länder - skildrar världen ur ett annat perspektiv och ser den med de fattigas ögon. Att de är så drabbande beror mycket på samverkan med Gun Kessles fotografier och etsningar. Fram stiger jordens fördömda folk med sina rika kulturer.

Det han ser, och som plågar honom, är det anständiga Europas vidrigheter. Men där de välmenande liberalerna ser en tradition av humanistiska värden som gjort sig skyldig till oförklarliga snedsteg i form av humanitära brott, ser Myrdal en konsekvent brottslig kolonialism överskyld med storvulna ord om mänskliga rättigheter för högtidstalen. Och vi är - var och en - en del av detta förtryck och hyckleri, om inte annat så genom vår vägran att se.

Därmed är uppgiften given: det gäller att spräcka den offentliga lögnen, alla de många ord som skall dölja den blodiga verkligheten. Först då kan vi ta ställning och agera. "Att skriva är att verka. Ett medvetandegörande som förändrar världen", som det heter i Söndagsmorgon.

Vindarna har hunnit vända några gånger under hans mer än femtio år som fri skriftställare, och möjligheterna att verka har skiftat. Under 1950-talet hade han svårt att bli publicerad, för att under 1960- och 1970-talen bli en av de mest lästa förgrundsgestalterna i den svenska vänstern. När många sedan blev kappvändare fortsatte Myrdal envist. I längden vinner det respekt med någon som går sin egen väg utan hela tiden blicka åt sidorna.

Jan Myrdal har behållit sina grundvärderingar och vägrat anpassa sig efter vad som är konjunkturlämplig sanning. Fast ibland har han inte alltid kunnat vara riktigt fri i förhållande till den tillskansade rollen som Den Store Oppositionelle. Den som säger att det alltid är rätt att göra uppror blir ju på sitt bakvända sätt lika styrd av samtiden som den som flyter med.

Liksom Vilhelm Moberg har Myrdal sett faran i att bli uppburen och officiellt belönad av författarkollegiet. Hur det smyger sig in en försiktighet och ett hänsynstagande som fräter sönder ärligheten. Myrdal brukar hävda att han medvetet skrivit sig ut ur de fina litterära salongerna och därför kunnat fortsätta att skriva otaktiskt. Men det är klart att han ändå vill ha deras erkännande - men genom att bli så stor att han varken kan ignoreras eller rubbas.

Så har han också kommit att få en unik position i svenskt kulturliv. Det är ständigt denne Myrdal som gör sig hörd med böcker, filmer, utställningar, debattartiklar, tal...

Samtidigt är han som få andra bespottad och ständigt uträknad. Själv är jag, förstås, inte alltid överens med honom. Men det finns en ömsesidig respekt mellan mig som kristen och honom som socialist och därmed en möjlighet att resonera. Annorlunda är det med många av dem som kritiserar och avfärdar Jan Myrdal. Har de egentligen läst honom och bemödat sig om att ta reda på vad han faktiskt sagt och inte?

För den som vill, så står böckerna där. Och de kommer att finnas kvar när alla hans provinsiella belackare sedan länge är döda och glömda. Serien med jagböcker, flera av reseskildringarna och hans många studier kring August Strindberg är sådant som kommer att bestå.

Den Jan Myrdal som nästa vecka fyller 80 år är en stor svensk intellektuell. En man som försökt ta sitt ansvar, och som påfallande ofta lyckats ta till vara de möjligheter som öppnats för att verka. Må han leva i hundrade produktiva år!

Mikael Löwegren

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Ediths bilder

Fantasimänniskan Hjalmar Ekdahl i Henrik Ibsens pjäs Vildanden drömmer om stora projekt, alla de revolutionerande uppfinningar som han bär nästan färdiga i huvudet. De förverkligas förstås aldrig. Han är en ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 06 juli, 2014

Hur krig förs i köket, längs promenader och bland vänner

I maj 2011 avled den holländska författaren Hans Keilson, 101 år gammal. Det skapade inga rubriker i Sverige, vilket är lite synd. Hans Keilson skrev en del romaner och andra ...

Av: Daniel Svederud | Essäer om litteratur & böcker | 30 december, 2011

En liten guide till Vasastan

 Stadsdelen som till skillnad mot andra döda platser i vårt avlånga land sjuder av liv Enklast kommer man till Vasastan från underjorden. Odenplans tunnelbaneuppgång har en rulltrappa som ofta fungerar, och ...

Av: Einar Askestad | Gästkrönikör | 22 september, 2014

Hilma af Klint som konferensämne

Det finns många som frågar sig varför Hilma af Klint inte är ett världsnamn. Hon målade abstrakt före Kandinsky, Malevich och Mondrian, för att nämna några stora. Enligt Ricki Neuman ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 09 juni, 2013

Tintins skapare Georges Remi "Hergé" blir 100 år

Tintins skapare Georges Remi "Hergé"  blir 100 år I år skulle Tintins skapare Georges Remi, mera känd som Hergé, ha fyllt 100 år. Sjöhistoriska museet i Stockholm firar med utställningen "Tintin ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2007

Ett författarskap i mellanrummet

I öppningsscenen i Adnan Mahmutovics lilla svarta bok [Refuge]e (2005) sitter en bosnisk kvinna, Almasa, ombord på en buss på väg mot en flyktingförläggning i Uddevalla. I sitt inre rör ...

Av: Nicklas Hallén | Litteraturens porträtt | 06 augusti, 2009

Roman Charity och amning i konsten

Den gamla mannen suger girigt på den unga kvinnans fasta bröst. Motivet med sina erotiska undertoner lockade många konstnärer under 1600- och 1700-talet. Peter Paul Rubens målning av Roman Charity ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 23 december, 2014

Erotiskkrönika 04 Bandagesstation

Mina nerver svek mig goda hårdhudade, fastän försökte intala mig att är ju lyxpoet, den som skall kunna komprimest mera inte minst även den svåraste av opplevda verkligheter i de ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 26 augusti, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.