Eva Grip

Eva Grip – Född 1950. Debutnovell i Bonniers Litterära Magasin 1983, därefter skönlitterärt publicerad med noveller och dikter i tidningar, tidskrifter och antologier. Under en period skrivarkurslärare på Åsa Folkhögskola.   Det ...

Av: Eva Grip | 23 juli, 2012
Utopiska geografier

Gud är fantastisk så det smäller!

Jag har försökt komma underfund med vem jag är de senaste 40 åren och är fortfarande inte klar. En gång köpte jag ett hus och skulle renovera det, såsom lagom ...

Av: Jenny Berggren | 21 april, 2013
Gästkrönikör

Desperately Seeking Kurt: I väntan på Jeff

Arto Lindsay har alltid varit en av mina favoritartister. Från DNA till hans soloalbum, spela mig något av Arto, så kommer jag genast att må bra.  Jag älskar hans poesi såväl ...

Av: Sachiko Hayashi | 17 september, 2011
Musikens porträtt

Roskildefestivalen 2008

Spridda noteringar om läderbögar, barnafödande, danska politiker och Nick Caves femtioårskris. Mattias from Örebro! Where are you? Remember last year at Rosklide? I never got your last name. THIS IS YOUR SON: (En bild på en ...

Av: Adam Vilgot Persson | 16 juli, 2008
Essäer om musik

En vänlig och hjälpsam, oppositionell skriftställare – Jan Myrdal blir 80 år den 19 juli.



jan-myrdal.jpg 
Jan Myrdal. Foto: Maria Söderberg

En vänlig och hjälpsam, oppositionell skriftställare

– Jan Myrdal blir 80 år den 19 juli.

Första gången såg jag honom bara på ryggen. Det var mitt sista år i gymnasiet och på besök i Linköping drog vi runt på stadens humanistdagar. Plötsligt stod han där lite för sig själv, långt bak och lyssnade på något föredrag. Jan Myrdal: stor, frodig, med händerna på ryggen, lätt gungande.

En enmansinstitution i svenskt kulturliv.

Inte visste jag då att han nyligen hämtat sig efter hjärtinfarkt och bypass-operation och att han på universitetet denna dag år 1988 gjort ett slags "positionsbedömning" som han själv kallade det. Det talet om den frie intellektuelles ansvar och möjligheter skulle jag komma att läsa först flera år senare, när texten trycktes i boken Inför nedräkningen.

Dagen efter var han på bild i Corren, vid det klotterplank där också vi stått. Vad jag själv skrev minns jag inte, men Myrdal uppdaterade Maos gamla slagord: "Det är - fortfarande - rätt att göra uppror."

Sedan den där septemberdagen har jag hunnit möta Myrdal några gånger. Vi har träffats i olika sammanhang, bland annat genom Folket i Bild/Kulturfront där vi suttit i samma styrelse. Och när jag väl kommit över min överdrivna respekt för monumentet Myrdal upptäckte jag en vänlig och hjälpsam människa - tvärt emot hans rykte som burdus och hårdslående.

Men framför allt har Myrdal kommit att betyda mycket för mig genom det han skrivit. Det mesta av vad han producerat sedan bokdebuten 1954 med pjäsen Folkets hus har jag läst. Och det är ganska mycket det. I min bokhylla står närmare nittio volymer inom de mest skiftande områden och ämnen. Där finns romaner och dramatik; "den oregelbundet utkommande enmanstidskriften" Skriftställning med polemik och politik; reseskildringar och böcker om konst, meccano, science fiction, litteratur, vin... Det är alltid kunnigt och beläst med stora, breda perspektiv på historien och samtiden.

Det var flera år efter Linköping som jag genom en studentafton i Lund med Myrdal fick lust att läsa honom. Att det då blev just nyutgåvan av Söndagsmorgon - hans samlade krönikor ur Stockholms-Tidningens söndagsbilaga från mitten av 1960-talet - var en ren tillfällighet. Jag drabbades obönhörligt av de skarpa iakttagelserna och slagkraftiga formuleringarna, och Söndagsmorgon är en bok som haft livsavgörande betydelse för mig. Den blev nämligen min inkörsport till hela det myrdalska författarskapet, som för alltid har förändrat mitt sätt att se på världen.

En fråga dyker upp i Myrdals böcker gång på gång: vad gör du med ditt liv, din stund på jorden? Det är en djupt moralisk fråga. Den har hemsökt författaren under hela hans liv, och han jagar läsaren med den. Myrdal låter en inte slingra sig undan, och man har inte en chans att fly. Till slut står man där mot väggen: du har ett ansvar för ditt liv och det kan inte lämpas över på någon annan människa.

När världen ständigt "fördjävligas", som Myrdal skulle uttrycka saken, har varje människa ansvar inför hela mänskligheten. Det finns ett djupt engagemang i denna fordran. Men också en obarmhärtig piska. Världsläget kräver hela tiden av Myrdal att han skall sätta sig vid sin maskin och formulera sig. "Rör ditt pulverkaffe med vatten. Det kan du göra när du läser!," manar han sig själv i Brev från en turist. Det finns något beundransvärt men samtidigt djupt skrämmande i denna vägran att slå sig till ro. Det är en värld utan nåd.

Samtidigt finns också en annan sida av Jan Myrdal. Att han är en människa som faktiskt förverkligat det liv i fritt skapande han drömde om när han hoppade av läroverket. "Visst har jag utfört en hel del men det har inte varit lönearbete eller ålagd plikt utan lustfyllt arbete... Att jag försörjer mig på att göra vad jag vill upphör inte att förvåna mig", som han skriver i förordet till På resa.

Just resandet är, tillsammans med själva läsandet och skrivandet, det som mer än något annat kommit att utmärka Myrdals liv. Så fort möjligheterna öppnade sig på 1950-talet började han resa tillsammans med hustrun Gun Kessle. Inte som turist bara, utan för att vidga sin egen värld. Och insikterna från mötena med världens förtryckta har kommit att bestämma hela hans liv och verk. De gjorde att han, med sina egna ord, "förmådde bryta med den europeiska lojaliteten".

De många reserapporterna - från Kina, Indien, Afghanistan och flera andra länder - skildrar världen ur ett annat perspektiv och ser den med de fattigas ögon. Att de är så drabbande beror mycket på samverkan med Gun Kessles fotografier och etsningar. Fram stiger jordens fördömda folk med sina rika kulturer.

Det han ser, och som plågar honom, är det anständiga Europas vidrigheter. Men där de välmenande liberalerna ser en tradition av humanistiska värden som gjort sig skyldig till oförklarliga snedsteg i form av humanitära brott, ser Myrdal en konsekvent brottslig kolonialism överskyld med storvulna ord om mänskliga rättigheter för högtidstalen. Och vi är - var och en - en del av detta förtryck och hyckleri, om inte annat så genom vår vägran att se.

Därmed är uppgiften given: det gäller att spräcka den offentliga lögnen, alla de många ord som skall dölja den blodiga verkligheten. Först då kan vi ta ställning och agera. "Att skriva är att verka. Ett medvetandegörande som förändrar världen", som det heter i Söndagsmorgon.

Vindarna har hunnit vända några gånger under hans mer än femtio år som fri skriftställare, och möjligheterna att verka har skiftat. Under 1950-talet hade han svårt att bli publicerad, för att under 1960- och 1970-talen bli en av de mest lästa förgrundsgestalterna i den svenska vänstern. När många sedan blev kappvändare fortsatte Myrdal envist. I längden vinner det respekt med någon som går sin egen väg utan hela tiden blicka åt sidorna.

Jan Myrdal har behållit sina grundvärderingar och vägrat anpassa sig efter vad som är konjunkturlämplig sanning. Fast ibland har han inte alltid kunnat vara riktigt fri i förhållande till den tillskansade rollen som Den Store Oppositionelle. Den som säger att det alltid är rätt att göra uppror blir ju på sitt bakvända sätt lika styrd av samtiden som den som flyter med.

Liksom Vilhelm Moberg har Myrdal sett faran i att bli uppburen och officiellt belönad av författarkollegiet. Hur det smyger sig in en försiktighet och ett hänsynstagande som fräter sönder ärligheten. Myrdal brukar hävda att han medvetet skrivit sig ut ur de fina litterära salongerna och därför kunnat fortsätta att skriva otaktiskt. Men det är klart att han ändå vill ha deras erkännande - men genom att bli så stor att han varken kan ignoreras eller rubbas.

Så har han också kommit att få en unik position i svenskt kulturliv. Det är ständigt denne Myrdal som gör sig hörd med böcker, filmer, utställningar, debattartiklar, tal...

Samtidigt är han som få andra bespottad och ständigt uträknad. Själv är jag, förstås, inte alltid överens med honom. Men det finns en ömsesidig respekt mellan mig som kristen och honom som socialist och därmed en möjlighet att resonera. Annorlunda är det med många av dem som kritiserar och avfärdar Jan Myrdal. Har de egentligen läst honom och bemödat sig om att ta reda på vad han faktiskt sagt och inte?

För den som vill, så står böckerna där. Och de kommer att finnas kvar när alla hans provinsiella belackare sedan länge är döda och glömda. Serien med jagböcker, flera av reseskildringarna och hans många studier kring August Strindberg är sådant som kommer att bestå.

Den Jan Myrdal som nästa vecka fyller 80 år är en stor svensk intellektuell. En man som försökt ta sitt ansvar, och som påfallande ofta lyckats ta till vara de möjligheter som öppnats för att verka. Må han leva i hundrade produktiva år!

Mikael Löwegren

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Isaiah Berlin1983.  Foto Wkipedia CC BY SA 3.0

Igelkottar och rävar

En fransman klagade nyligen över det egna språkets förlorade världsdominans. Enligt denne intellektuelle imperialist är engelskan ett mycket torftigare språk än franskan. I hans suveräna föreställningsvärld framträder Sverige inte ens ...

Av: Niklas Anderberg | Agora - filosofiska essäer | 14 maj, 2016

Senmoderniteten. Del 1

Innledning Emnet for essayet mitt er livet i senmoderniteten. ‘Senmoderniteten’ er et abstrakt begrep; om abstrakte begrep sirkulerer i et samfunn, er det ikke helt opplagt at dermed er disse ord ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 20 juli, 2013

Göran af Gröning

SÅ MÅNGA NÄTTER … SÅ MÅNGA SPRIDDA TANKAR

Om man kunde utplåna allt det neurosen ristat in i anden och hjärtat, alla de osunda avtryck som den lämnat efter sig, alla de orena skuggor som åtföljer den! Allt ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 25 januari, 2016

Dikter av Gunnar Lundin

    Till G H Hur länge stannar du i ditt lantliga vägskäl? Varje skäl pekar Pekar ditt åter mot stan? Och varje skäl har en botten stjärnorna i julinatten ovanför fårens ögon därunder      se stjärnorna i ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 12 september, 2008

Hänt i skvättet 9

                             

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 25 november, 2013

Brasilianska filmfestivalen. Möte med Marilia Rocha

Tack vare föreningen Brasilcines organisation har Stockholm under sju års tid haft möjlighet att skåda det absolut bästa som Brasilien har att presentera när det gäller filmindustri. Men Brasilien har också ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 23 november, 2012

Ett samtal med Peter Beard

"Om något, så är jag en eskapist" Ett samtal med Peter Beard. Text & foto av Carl Abrahamsson. Med en ny imposant megabok utgiven av Taschen och en fantastisk utställning ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 30 november, 2006

Emmakrönika XXVIII Ett e-postkort II fr. H;fors

Sköna kärleksomutliga Emma emottog märkligt nog emot mig för en kort visit, allt till mig var jag då, förvånansvärt vänlig var hon, nästan sitt gamla jag, och visade lite runt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 01 oktober, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.