Kan teatern dra nytta av höstens filmdebatt? Teatersåret 2009

I samband med Stockholms Filmfestival i november anno 2009 vaknade för en gång skull ett debattsuget Sverige till liv. Kanske minns ingen lika tydligt festivalfilmerna som den debatt med fokus ...

Av: Anna Nyman | 25 december, 2009
Kulturreportage

Tibet - en dröm i väst

Om "Prisoners of Shangri-La" av Donald S. Lopez jr. Utgiven på The University of Chicago Press i Chicago 1998 Boken kan ses som en lång och faktaspäckad berättelse om hur ...

Av: Annakarin Svedberg | 23 februari, 2011
Essäer om religionen

Teater Sláva visar Inannas mod

Katabasis. Foto: Daniel Rudholm Den 7 november är det urpremiär för Katabasis - The Best of Hell i Teater Slávas uppförande. Spelet handlar om och kretsar runt Inannas nedstigning i underjorden. Inanna ...

Av: János Deák | 03 november, 2008
Scenkonstens porträtt

Primo Levi. Så faller det oanade över oss

Två poeter för mig okända i den egenskapen, Primo Levi så känd för sitt öde, delvis av politiska skäl, att det överskuggat hans diktning, Chlebnikov okänd för han språk för ...

Av: Oliver Parland | 27 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

En vänlig och hjälpsam, oppositionell skriftställare – Jan Myrdal blir 80 år den 19 juli.



jan-myrdal.jpg 
Jan Myrdal. Foto: Maria Söderberg

En vänlig och hjälpsam, oppositionell skriftställare

– Jan Myrdal blir 80 år den 19 juli.

Första gången såg jag honom bara på ryggen. Det var mitt sista år i gymnasiet och på besök i Linköping drog vi runt på stadens humanistdagar. Plötsligt stod han där lite för sig själv, långt bak och lyssnade på något föredrag. Jan Myrdal: stor, frodig, med händerna på ryggen, lätt gungande.

En enmansinstitution i svenskt kulturliv.

Inte visste jag då att han nyligen hämtat sig efter hjärtinfarkt och bypass-operation och att han på universitetet denna dag år 1988 gjort ett slags "positionsbedömning" som han själv kallade det. Det talet om den frie intellektuelles ansvar och möjligheter skulle jag komma att läsa först flera år senare, när texten trycktes i boken Inför nedräkningen.

Dagen efter var han på bild i Corren, vid det klotterplank där också vi stått. Vad jag själv skrev minns jag inte, men Myrdal uppdaterade Maos gamla slagord: "Det är - fortfarande - rätt att göra uppror."

Sedan den där septemberdagen har jag hunnit möta Myrdal några gånger. Vi har träffats i olika sammanhang, bland annat genom Folket i Bild/Kulturfront där vi suttit i samma styrelse. Och när jag väl kommit över min överdrivna respekt för monumentet Myrdal upptäckte jag en vänlig och hjälpsam människa - tvärt emot hans rykte som burdus och hårdslående.

Men framför allt har Myrdal kommit att betyda mycket för mig genom det han skrivit. Det mesta av vad han producerat sedan bokdebuten 1954 med pjäsen Folkets hus har jag läst. Och det är ganska mycket det. I min bokhylla står närmare nittio volymer inom de mest skiftande områden och ämnen. Där finns romaner och dramatik; "den oregelbundet utkommande enmanstidskriften" Skriftställning med polemik och politik; reseskildringar och böcker om konst, meccano, science fiction, litteratur, vin... Det är alltid kunnigt och beläst med stora, breda perspektiv på historien och samtiden.

Det var flera år efter Linköping som jag genom en studentafton i Lund med Myrdal fick lust att läsa honom. Att det då blev just nyutgåvan av Söndagsmorgon - hans samlade krönikor ur Stockholms-Tidningens söndagsbilaga från mitten av 1960-talet - var en ren tillfällighet. Jag drabbades obönhörligt av de skarpa iakttagelserna och slagkraftiga formuleringarna, och Söndagsmorgon är en bok som haft livsavgörande betydelse för mig. Den blev nämligen min inkörsport till hela det myrdalska författarskapet, som för alltid har förändrat mitt sätt att se på världen.

En fråga dyker upp i Myrdals böcker gång på gång: vad gör du med ditt liv, din stund på jorden? Det är en djupt moralisk fråga. Den har hemsökt författaren under hela hans liv, och han jagar läsaren med den. Myrdal låter en inte slingra sig undan, och man har inte en chans att fly. Till slut står man där mot väggen: du har ett ansvar för ditt liv och det kan inte lämpas över på någon annan människa.

När världen ständigt "fördjävligas", som Myrdal skulle uttrycka saken, har varje människa ansvar inför hela mänskligheten. Det finns ett djupt engagemang i denna fordran. Men också en obarmhärtig piska. Världsläget kräver hela tiden av Myrdal att han skall sätta sig vid sin maskin och formulera sig. "Rör ditt pulverkaffe med vatten. Det kan du göra när du läser!," manar han sig själv i Brev från en turist. Det finns något beundransvärt men samtidigt djupt skrämmande i denna vägran att slå sig till ro. Det är en värld utan nåd.

Samtidigt finns också en annan sida av Jan Myrdal. Att han är en människa som faktiskt förverkligat det liv i fritt skapande han drömde om när han hoppade av läroverket. "Visst har jag utfört en hel del men det har inte varit lönearbete eller ålagd plikt utan lustfyllt arbete... Att jag försörjer mig på att göra vad jag vill upphör inte att förvåna mig", som han skriver i förordet till På resa.

Just resandet är, tillsammans med själva läsandet och skrivandet, det som mer än något annat kommit att utmärka Myrdals liv. Så fort möjligheterna öppnade sig på 1950-talet började han resa tillsammans med hustrun Gun Kessle. Inte som turist bara, utan för att vidga sin egen värld. Och insikterna från mötena med världens förtryckta har kommit att bestämma hela hans liv och verk. De gjorde att han, med sina egna ord, "förmådde bryta med den europeiska lojaliteten".

De många reserapporterna - från Kina, Indien, Afghanistan och flera andra länder - skildrar världen ur ett annat perspektiv och ser den med de fattigas ögon. Att de är så drabbande beror mycket på samverkan med Gun Kessles fotografier och etsningar. Fram stiger jordens fördömda folk med sina rika kulturer.

Det han ser, och som plågar honom, är det anständiga Europas vidrigheter. Men där de välmenande liberalerna ser en tradition av humanistiska värden som gjort sig skyldig till oförklarliga snedsteg i form av humanitära brott, ser Myrdal en konsekvent brottslig kolonialism överskyld med storvulna ord om mänskliga rättigheter för högtidstalen. Och vi är - var och en - en del av detta förtryck och hyckleri, om inte annat så genom vår vägran att se.

Därmed är uppgiften given: det gäller att spräcka den offentliga lögnen, alla de många ord som skall dölja den blodiga verkligheten. Först då kan vi ta ställning och agera. "Att skriva är att verka. Ett medvetandegörande som förändrar världen", som det heter i Söndagsmorgon.

Vindarna har hunnit vända några gånger under hans mer än femtio år som fri skriftställare, och möjligheterna att verka har skiftat. Under 1950-talet hade han svårt att bli publicerad, för att under 1960- och 1970-talen bli en av de mest lästa förgrundsgestalterna i den svenska vänstern. När många sedan blev kappvändare fortsatte Myrdal envist. I längden vinner det respekt med någon som går sin egen väg utan hela tiden blicka åt sidorna.

Jan Myrdal har behållit sina grundvärderingar och vägrat anpassa sig efter vad som är konjunkturlämplig sanning. Fast ibland har han inte alltid kunnat vara riktigt fri i förhållande till den tillskansade rollen som Den Store Oppositionelle. Den som säger att det alltid är rätt att göra uppror blir ju på sitt bakvända sätt lika styrd av samtiden som den som flyter med.

Liksom Vilhelm Moberg har Myrdal sett faran i att bli uppburen och officiellt belönad av författarkollegiet. Hur det smyger sig in en försiktighet och ett hänsynstagande som fräter sönder ärligheten. Myrdal brukar hävda att han medvetet skrivit sig ut ur de fina litterära salongerna och därför kunnat fortsätta att skriva otaktiskt. Men det är klart att han ändå vill ha deras erkännande - men genom att bli så stor att han varken kan ignoreras eller rubbas.

Så har han också kommit att få en unik position i svenskt kulturliv. Det är ständigt denne Myrdal som gör sig hörd med böcker, filmer, utställningar, debattartiklar, tal...

Samtidigt är han som få andra bespottad och ständigt uträknad. Själv är jag, förstås, inte alltid överens med honom. Men det finns en ömsesidig respekt mellan mig som kristen och honom som socialist och därmed en möjlighet att resonera. Annorlunda är det med många av dem som kritiserar och avfärdar Jan Myrdal. Har de egentligen läst honom och bemödat sig om att ta reda på vad han faktiskt sagt och inte?

För den som vill, så står böckerna där. Och de kommer att finnas kvar när alla hans provinsiella belackare sedan länge är döda och glömda. Serien med jagböcker, flera av reseskildringarna och hans många studier kring August Strindberg är sådant som kommer att bestå.

Den Jan Myrdal som nästa vecka fyller 80 år är en stor svensk intellektuell. En man som försökt ta sitt ansvar, och som påfallande ofta lyckats ta till vara de möjligheter som öppnats för att verka. Må han leva i hundrade produktiva år!

Mikael Löwegren

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Guido Zeccola

  denna aladåb tillredd av spastiskt kött och plågarsås denna deliriumbuljong och smärtsamma cream fresch denna outhärdliga näring av jäsande pasta och frätande sprit som går på och går på oavbrutet dag ...

Av: Tidningen Kulturen | Utopiska geografier | 26 januari, 2009

Det mångkulturella Storbrittannien

   Tarquin Hill. www.tarquinhall.com Det mångkulturella StorbrittannienBok- och biblioteksmässan i Göteborg har varje år många intressanta utländska gäster. Förutom att ge oss värdefulla insikter om världen utanför vår lilla svenska ankdamm, kan ...

Av: Tidningen Kulturen | Litteraturens porträtt | 28 september, 2006

Mathias Jansson

Mathias Jansson. En dikt

Indimmiga loci. En dikt av Mathias Jansson , konstvetare och konstskribent med mera

Av: Mathias Jansson | Utopiska geografier | 18 juli, 2016

Angående balansgång och att kunna flyga med verkligheten

Henrik Eklundh Paglert, redaktör, formgivare och förläggare, uttrycker sig mycket insiktsfullt i bokens inledningstext: ’…vi låter titeln vara osagd och bilderna fria för var och ens tolkning.’ ’Elskåp på malmöitiska alltså’ ...

Av: Ida Thunström | Essäer | 26 januari, 2013

Anna Larsson om kulturföretagande i dagens Sverige. Intervju

Anna Larsson började som gymnast och märkte efterhand att hon var duktig på att dansa. Då började hon ta lektioner i streetjazz och hiphop på en dansskola i Lund, för ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 27 augusti, 2013

Döden är den stora illusionen

Den tibetanska dödsboken och det som aldrig dör

”Total närvaro är väsentligt då någon dör. Det är av yttersta vikt och mycket kraftfullt om vi kan relatera i nuet, eftersom det just då finns en osäkerhet mellan kropp ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 01 december, 2015

En martyr är dödad...

Budskapet kommer som ett brev på posten: oväntat, opaketerat och sårbart. Det centrala temat denna Annandag jul är martyrens. Det är ett nytt budskap, som talar om lidande, försakelse, sorg ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 26 december, 2014

Guido Zeccola. Foto: Ida Thunström

Innan festen tar slut

Chefredaktören Guido Zeccola lämnar i februari Tidningen Kulturen. Ida (som även hon lämnar sitt uppdrag -som konstredaktör- på tidningen) och Guido har träffats för att tala om Tidningen Kulturens liv ...

Av: Ida Thunström | Media, porträtt | 28 februari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts