Meditering mellan sinnets och fysikens gränstrakter

Dhamma Pataka-centrets påfågel flyger över huvudet och landar strax framför mig, just som jag går nerför vägen till matsalen. Tio män äter frukost i tystnad. Bara harklingar och nysningar bryter ...

Av: Gustav Broms | 27 oktober, 2009
Essäer om religionen

Människor och historia. Essä i form av aforismer

Vad är dessa ögonblick jag undfått i naturen efter fem, tio minuters promenad i ett bildmummel av nyss timade möten och händelser, osorterade, meningsuttunnade. Undan undan sjunker slöjorna och så ...

Av: Gunnar Lundin | 06 december, 2013
Essäer

Prins Eugen – Ett levande konstnärskap

Det allmänna fenomenet svenskt monumentalmåleri blir partikulärt genom en orientering av prins Eugens konstnärliga praktik. Likt många andra svenska konstnärer kring förra sekelskiftet var prins Eugen en konstnär som ägnade ...

Av: Allan Persson | 22 januari, 2013
Konstens porträtt

Stan kan emellanåt verkligen påminna om Amsterdam...

En helg i Göteborg

En weekendresa till Göteborg är alltid lika trevlig. Själv provade jag MTR:s nya expresståg Stockholm—Göteborg; en linje som har mycket bättre punktlighet än SJ-tågen och som dessutom, i 1 klass ...

Av: Björn Gustavsson | 13 april, 2017
Resereportage

Jack Uppskäraren. En ikon för massmördarna



omslaget på tidningen PuckÄven om man kanske inte vet vilka offren var eller hur han tog livet av dem, känner de flesta människor än idag till namnet Jack the Ripper. Den bakomliggande personen är dold och han har kommit att gå till historien som ett fenomen, en slags ickeexistens, ett ansiktslöst spöke. Han har ingen bakgrund, ingen barndom. Han är inte förankrad i samhället annat än som likställd med sina handlingar.

Denna mytologisering grundar sig givetvis i flera faktorer: hans brutala modus operandi, offrens utsatta sociala position med mera. Men det tyngst vägande argumentet är trots allt ändå den omständighet att polisen aldrig lyckades gripa honom. Hade de gjort det, skulle tidningarnas bevakning av fallet sannolikt ha hållit i sig fram till och med rättegången, men i och med domen skulle han antagligen ha fallit i glömska och på sin höjd gått till historien som en vaxdocka i något hörn av The London Dungeon. Det faktum att han aldrig tillfångatogs, aldrig blev en fysisk, faktisk person, gör att han fortsätter vara en gåta. Krasst uttryckt skulle man kunna säga att det kända blir historia, det okända mytologi. 

Genom åren har över tvåhundra misstänkta presenterats. Många är de sentida författare som mer än ett sekel efter morden menar sig ha kommit på lösningen till gåtan om vem Jack the Ripper var, något som gör det svårt att sätta sig in i fallet då det finns så mycket oseriös litteratur att tillgå i ämnet. Med tiden har det dock kommit att bli allt mindre relevant att spekulera kring vad mördaren egentligen hette och idag är det kanske mer intressant att undersöka hur de samtida tidningarna på ett rent språkligt plan presenterade vad som skedde. För det råder ingen tvekan om att skribenterna genom sina semantiska och retoriska val påverkade läsarna och bidrog till mytbildningen kring Jack the Ripper.

Det kommer inte att uppstå fler nya ledtrådar eller bevis i fallet. Oavsett vilken ingång man tar så har man samma material att arbeta med, nämligen det som de samtida journalisterna skrev i sina tidningar. I detta fall är det så att reportern skapat historien - historikern kan enbart sortera och undersöka den.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Som enda nyhetsorgan var tidningens roll vid den här tiden avgörande för den verklighet som återgavs till läsarna. När man undersöker en text är det viktigt att tänka på i vilket samhälle den tillkommit och verkat. Vem har skrivit den och till vilka läsare? Det sociolingvistiska klimatet är vid tiden för de här morden, 1888, ett helt annat än det är idag. Intresset för det mänskliga psykets uppdelning i gott och ont är väldigt stark, något som kommer till uttryck även inom litteraturen. Författare som Poe, De Quincey och Stevenson serverar alla sin samtid skräckinjagande historier om de mörkaste delarna av den mänskliga naturen. Det ligger därför i tidens anda att försöka beskriva det obeskrivliga i övernaturliga termer. I tidning efter tidning utmålas således mördaren som ett regelrätt monster. Inte sällan stöter man på referenser till vålnader, vampyrer och liknande; ordval som idag är reserverade för fiktionen. En annan skillnad som gör sig påmind är givetvis den starka färgningen av det imperialistiska klassamhället där uttryck som "superior" och "inferior" är självklara begrepp, precis som gott och ont och moraliskt försvarligt och moraliskt förkastligt. Detta märks bland annat på sättet att beskriva de drabbade.

Tidningarna visar ömsom medlidande, ömsom ogillande för offren vilka samtliga var kvinnor som efter att de blivit ensamstående tvingats till prostitution. De var alkoholiserade och saknade fast adress. En annan gemensam faktor var att de levde i Whitechapel i East End, vilket vid den här tiden var ett utav Londons tyngst socialt belastade områden. I oktober 1888 uppskattade stadens polisväsende att det allena i denna stadsdel fanns sextiotvå bordeller och runt tolvhundra gatuprostituerade. Gängse pris för sex med en prostituerad var vid den här tiden 2 pence, eller en liten limpa bröd, medan priset på ett stort glas gin var 3 pence, vilket ger en uppfattning om hur utsatta dessa kvinnor var. De utförde sitt arbete i gränder och på bakgårdar och de var också där deras respektive lik återfanns, något som rapporterades i tidningarna. Men läsarna måste ju få veta inte bara vem, utan även hur. Mördarens signum var att lemlästa kropparna: sprätta upp buken och skära bort en del såväl inre som yttre organ, bland annat könsorganen. Här märker man journalisternas dilemman. Det handlar inte bara om att tidens moralkodex helt enkelt förbjuder att man skulle nämna vissa av de skadade kroppsdelarna vid namn, utan också om att inte stöta bort läsarna.

Hellbrevet som tillskrivs Jack UppskärarenDärför är det intressant att se hur de olika tidningarna väljer att presentera det första mordet. The Times går i försiktiga ordalag runt det inträffade med formuleringar som "fearful cuts and gashes" ochThe Daily Telegraph avslöjar att "Her throat was cut, and she had other terrible injuries" medan The Daily News väljer att omnämna avlägsnandet av inälvor och könsorgan som "wounds of the lower body".

Men lika viktigt som det som sägs i en text är egentligen det som utelämnas. Så när The Starden 31:e augusti skriver "the actual wounds were of a character too horrible to mention in detail", väcker detta frågor hos läsaren. Varför vill man inte beskriva det? Vad är det egentligen som har hänt? Läsaren utlämnas nu åt sina egna värsta fantasier.

Mycket snart uppstår en het konflikt mellan pressen och polisen, då den senare aldrig tycks komma någonstans i utredningen och tidningarna uppmanar folk att själva ta aktion. "London must rouse itself. No woman is safe while this ghoul is abroad. Up, citizens, then, and do your own police work!" skriver The Star den 8:e september.Här är det London mot mördaren, för mördaren kan inte vara en del av staden, utan är istället något som måste elimineras. Detta tidstypiska synsätt tillåter även att man ogenerat refererar till "races of savages" då man talar om andra kulturer. Vilden, i sig själv en bild av något som står utanför det engelska samhället, omfattas inte av borgerlighetens moralbegrepp och värderingar och utgör därför en symbol för något som ska alieneras. I denna kontext blir tanken på att en engelsman skulle kunna göra något som stod ännu längre ifrån de rådande normerna så ofattbar att man måste ta bort den minsta gemensamma nämnaren mellan den civiliserade britten och vilden, nämligen mänskligheten, och i stället låta mördaren få formen av ett monster för att göra honom och hans handlingar begripliga. Monstret representerar i grund och botten det okända, det farliga, något som man måste fjärma sig ifrån. Vi vet inget annat om monstret än att det kan skada oss. Det har ingen personlighet, inga känslor. (Här åsyftas mytiska folkloreväsen som vampyrer, spöken, gastar etc., inte gotikens empatiska dito.)

Så småningom har det dock kommit att ske en förskjutning och namnet har i sig självt kommit att bli ett vedertaget begrepp. Numera refererar tidningarna gärna till Jack the Ripper så snart man ska beskriva en ny massmördare. Där den viktorianske reportern valde monstret som en användbar form att förklara mördaren med, väljer dagens journalister istället det han kom fram till, nämligen begreppet Jack the Ripper, allt som en pedagogisk illustration av det faktum att litterär mytbildning både påverkas av och påverkar verkligheten. 

Sofie Nikolajsen Bergh

 

Ur arkivet

view_module reorder

Filip Lindberg. Några dikter

Filip Lindberg (f. 1990),studerar masterprogramet i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Även redaktör för litteraturtidskiften Tydningen.                      

Av: Filip Lindberg | Utopiska geografier | 14 april, 2014

Isabella Lundgren

Nya generationers samtal centralt för yttrandefriheten

Vår civilisations överlevnad hänger på vår förmåga att kommunicera, för klarar vi inte det så kommer vi att slåss, kriga och förgöra varandra istället.

Av: Isabella Lundgren | Essäer om samhället | 22 maj, 2017

In memoriam Rautavaara

In memoriam Rautavaara Stefan Hammarén skriver ett memorandum över Tapio "Tapsa" Rautavaara, finsk sångare, skådespelare och idrottsman.

Av: Stefan Hammarén | Musikens porträtt | 09 november, 2006

Den stockholmska barfotatrion åter på frammarsch

  Bandets galne trummis Andreas, basisten Joen och Martin. Den stockholmska barfotatrion på frammarsch Riffrockarna, Jaaris pojkar eller den underliga barfotatrion. Som man säger: kärt barn har många namn. Deras egentliga och ...

Av: Petter Stjernstedt | Musikens porträtt | 16 februari, 2007

Afrikanska toner och skönsång på jazzfestivalen

Etienne Mbappé. Afrikanska toner och skönsång på jazzfestivalen I slutet av oktober gick jazzfestivalen i Umeå av stapeln. Det fanns åtta scener och framföranden för alla smaker, från skönsång med The ...

Av: Calle Hedrén | Kulturreportage | 13 november, 2007

Idioten på muséet

Hörde en gång om en idiot som gjorde ett museum på precis allt som flöt iland hos honom vid ett klippors ytterskär, bl.a. åror, lådor med smuggelsprit, talrika naziuniformer, EFFOA:s ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 26 oktober, 2011

Hatthyllan

Det var en höstkväll och allt var stilla. Regnet piskade mot stuprännan. Han satt där med ögonen i den dammiga boken. Sidorna var skrynkliga. Fyllda med kaffefläckar och intorkade ostbitar. Han ...

Av: Stina Nilsson | Utopiska geografier | 05 maj, 2010

Om Nijinskys teckningar

Bild och ande är på något sätt oskiljaktiga hos Nijinskys tecknade motiv värld. De linjer han skapar och återger med krita, kol, grafit, pastell eller olika sorters tusch och vattenfärger ...

Av: Jonas Lindman | Gästkrönikör | 29 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts