Förbud Lucia och google

Det var strax före Lucia som insikten om min familjs totala brist på trendkänsla drabbade mig. Min femårige sons dagis skulle ha Luciatåg och sonen hade uttryckt önskemål om att ...

Av: Anna Hultgren | 22 december, 2013
Gästkrönikör

Nixon in China på Kungliga Operan. Foto Markus Gårder

Nixon åker till Kina på Kungliga operan

Vill någon verkligen se en opera om paret Nixon som åker till Kina för att träffa paret Mao Tse Tung? Det låter trist. Tycker nog många. Men inte den egensinnige ...

Av: Ulf Stenberg | 07 oktober, 2016
Essäer om musik

Vattenmannen och ålen

Fulvio Bacci arbetar med byns vattenfrågor, han vet det som är värt att veta om anläggningar, mätapparater, taxor, tariffer och betalningsskyldiga. Inte bara om människors förehavanden i nutid och allas ...

Av: Bo Bjelvehammar | 19 juni, 2012
Resereportage

Fragment av surrogatpyret VII

Fragment av surrogatpyret VII Ja dinse tjasande mot Lottahemmanet å va snart i hälarna på morfar, som vappe å hypple framför mä i de overkliga strålkastarjuset, som gjorde de lätt å ...

Av: Nikanor Teratologen | 13 november, 2007
Teratologisk sondering

Minnet av Finland



kyrkogården i KimitoFör några år sedan var jag i Finland i samband med en doktorandkurs i minnets politik som arrangerades i samarbete mellan Linköpings Universitet och Åbo Akademi. Besöken på detta den svenskspråkiga minoritetens enda högre lärosäte gav ett alldeles särskilt perspektiv på den finska och finlandssvenska nationella självbilden, mycket lärorikt för en rikssvensk som sedan barnsben är van vid att höra sitt modersmål omkring sig i offentligheten i Sverige, men få ha det för sig själv när man är utomlands.

Den annorlunda relationen såväl till språket som till historien mötte oss i närmast fysisk manifestation när vi besökte kyrkogården i Kimito, på lansbygden strax utanför Åbo i det som på svenska sedan gammalt kallas Egentliga Finland. Svenska språkets högre representation bland gravstenarna än bland de levande i dagens Åbo är svår att inte lägga märke till för en svenskspråkig besökare från Sverige, en märklig upplevelse av att de dödas språk är mer begripligt än det som på Åbos gator talas av de levande. I ett hörn av kyrkogården kunde man se hjältegravarnas vita kors uppradade kring ett monument över Frihetskriget, Vinterkriget och Fortsättningskriget. Just så kallas de – hjältegravar – ett ord för ett fenomen som för de flesta moderna svenskar är mer bekant från amerikanska filmer än från egen erfarenhet, ens från kyrkogårdar som i övrigt inte alls skiljer sig från de som omger svenska landsbygdskyrkor.

Carl Gustav MannerheimI Sverige får man ofta intrycket att historien redan är över eller i någon mening ägde rum i ett främmande land. Historien före Sveriges demokratisering är en annan än de händelser som ägt rum senare. Den tidigare historien presenteras ibland som en berättelse om det förtryck svenskarna sedermera överkommit – i andra sammanhang som berättelsen om ett jämlikt och relativt demokratiskt folk med lokal demokrati, tingstraditioner och välvilliga krönta landsfäder. Historien är med andra ord antingen god eller ond, men oavsett vilket förebådar den folkhemmet, antingen som antites till historien eller som dess fullbordan. Man kommer osökt att tänka på den kristna – och inte minst den Lutherska – principen att alltid tolka Gamla Testamentet i ljuset av det Nya.

I Finland är historien senare. Medan alla våldsamma skeenden i svensk historia är förlagda på säkert avstånd före Wienkongressen ruvar Finlands blodiga förflutna över 1900-talets historia, fortfarande mindre än en mansålder från samtiden. Finlands sista militära ryttarstaty, centralt placerad i Helsingfors, porträtterar Carl Gustav Mannerheim, Marskalk av Finland, tidigare finsk president, finsk riksföreståndare och kejserlig rysk generallöjtnant. Den restes 1960, 42 år efter att han ridit in i staden som segerherre i det krig som numera ofta beskrivs som Inbördeskriget. I Stockholm påminner den sista ryttarstatyn om marskalken Bernadottes intåg i Stockholm som nyvald tronföljare 1809. Några år senare skulle denne Marskalk av Frankrike och kronprins av Sverige bli den siste som ledde svenska armén i ett europeiskt krig, liksom Mannerheim blev den siste som ledde Finland i ett europeiskt krig runt 130 år senare.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Medan Bernadottes europeiska krig idag ter sig okontroversiellt i Sverige är Finlands krig kort efter Första Världskrigen sådant att det inte bara är svårt att enas om skillnaden mellan hjältar och förrädare; själva namnet på kriget är kontroversiellt och det har kallats allt från Frihetskriget eller Det Röda Upproret till Brödrarkriget eller Finska Revolutionen. Kyrkogården blir en plats där nationen mins, och i bästa fall begraver, sina förflutna konflikter. Att döma av samtal med den finlandssvenske författaren Kjell Westö och andra framgick emellertid att det så sent som för några år sedan fortfarande var mycket som man ”inte talar om”.

Jägare i de vita skyddskarerna deltar i en militärparad i Vasa 1918 Foto WikipediaFörst i Vinterkrigets hjältegravar kan nationen enas i ett minne. Här föreligger istället en annan typ föreställd skuld, numera rent av en arvsskuld. Nationalismens inneboende föreställning om arvsskuld handlar primärt om en skuld i den meningen att de nu levande är skyldiga sina hjältemodiga döda sin frihet, sekundärt rör det sig kanske också om en ärftlig skuld liknande den som annars förknippas med katastroföverlevande: känslan av skuld över sin egen överlevnad när så många andra dött (åtminstone den första typen framgick med all önskvärd tydlighet av vår åldrade finlandssvenska guides minnesbaserade berättelse på kyrkogården i Kimito). I detta ligger mycket av nationalismens och patriotismens kärna: kopplingen mellan nutid, förflutenhet och framtid i en organisk helhet, de efterkommandes skuld till sina föregångare och inte minst minnet av de dödas offergärningar.

Vilka som inkluderas i minne och skuld är knappast ens en orsak till, utan snarare samma sak som, vilka som inkluderas nu och i framtiden. Ytterst är detta narrativ en vital del av det som skapar nationens vi, den föreställda nationella gemenskap som inte är mindre påtaglig för att den är skapad av människor som en mental konstruktion. Samtidigt hjälper det oss att förhålla oss till det förflutna och, i synnerhet när det framstår som problematiskt, göra det till historia, det vill säga infoga det i ett narrativ. Detta narrativ manifesteras sedan inte bara i historieböckerna. Vi påminns också om det i minnesmärken, på kyrkogårdar och på bemärkelsedagar.

Röda befalhavare till häst.Foto  WikipediaNär nationaldagen firas i Helsingfors är en av de traditionella höjdpunkterna studenternas marsch med fanborg till hjältegravarna. Ljus tänds i fönstren och på kyrkogårdarna. Därefter följer middag i presidentens palats med de ännu levande Mannerheimriddarna som självskrivna gäster. Middagens svenska motsvarighet är närmast Nobelfesten. Finland känns på en gång nära och märkligt avlägset, dess nationaldagsfirande närmast raka motsatsen till det svenska ibland lite tillkämpade firandet av en ofta solig 6 juni som det ofta upprepas att ingen riktigt tycks veta varför den firas. Varken Gustav Vasa eller 1809 års regeringsform är heller någon särskilt påtaglig del av de flesta svenskars vardag. Inga starka svåra eller glädjerika minnen hanteras av den föreställda gemenskapen när marskalken Bernadottes ättlingar presiderar över firandet på Skansen.

Istället tycks firandet främst bekräfta en positiv bild av dagens och morgondagens mångkulturella Sverige. Det är händelse som ser ut som en tanke att Finlands självständighetsdag äger rum den 6 december, den exakt motsatta dagen på året.

Tobias Harding  

Ur arkivet

view_module reorder

Sofia Ahmad,, Dikter

Sofia Ahmad växte upp i Enköping och efter mina utlandsstudier valde jag att bosätta mig i ”Sundets pärla” Helsingborg. Ett enkelt val för havet betyder mycket för mig, jag älskar ...

Av: Sofia Ahmad | Utopiska geografier | 05 december, 2011

Malin Bergman Gardskär

Den kränkta högern

I sekvensen från den tecknade filmen om Robin Hood som varje år visas i teveprogrammet "Kalle Anka och hans vänner önskar god jul", kan vi se hur den legendariska stråtrövaren ...

Av: Tidningen Kulturen | Gästkrönikör | 02 oktober, 2015

Det namnlösa är himmelens och jordens begynnelse. Om Taoismen

Taoismen är en gammal kinesisk filosofi i likhet med konfucianismen. Trots stora skillnader har de sin gemensamma källa i en äldre förklaringsmodell för den verklighet som ligger bortom våra sinnesupplevelser ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 07 oktober, 2010

Urkult 2011 med fantastisk musik och eldshow

Någonstans mellan Bräcke och Ragunda dånar ett tåg fram. Nåja, dånar, är kanske att ta i – det gamla veterantåget körs i bekväma 90 kilometer i timmen, och det tar ...

Av: Mikael Audell, Sunna Nordgren | Allmänna reportage | 09 augusti, 2011

Att förbli stående bland ruinerna

 En essä om en musikgenre som kallas Neofolk. En musikgenre som dock inte bara var musik utan också en proteströrelse (såsom punk) ofta extremt provokativ och dunkel. Marco De Baptistis ...

Av: Marco De Baptistis | Essäer om musik | 07 januari, 2015

Tiden häruppe får en annan betydelse. Om Thomas Mann och Bergtagen

Senast jag var i Lübeck var Thomas Manns födelsehem renoverat och utställningarna välanpassade till moderna tiders krav på ett minnesmärke och museum över en stor man och hans verk. Monumentet ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 10 oktober, 2011

Den svenska industriella filmproduktionen pratar skånska

Jag lyfte blicken en dag i mitt flanerande på Östra Storgatan i Kristianstad och fick syn på en skylt jag inte lagt märke till tidigare. Intima Biografteatern stod det på ...

Av: Alexander Frost | Kulturreportage | 22 mars, 2011

En porrkrönika från Loserförfattarfabriken del II

blivit lätt i bruksanvisning närmare stådd, ändå fastnade detta, penumbran bockade i lock om opp höjt ovanfört, palindromt är förstört ditt namn karbottnat på språk, tillrop, vilje, rikt; krypin plus ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 17 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.