Omslag  av boken ” Mikronationer - på besök i hemgjorda länder”

Mikronationer - på besök i hemgjorda länder

"Mikronationer - på besök i hemgjorda länder" (Gidlunds förlag, 2017) är namnet på en ny bok som handlar om mikronationer. Mikronationer det är länder som inte är riktiga länder

Av: Mathias Jansson | 12 oktober, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Konrad Lorenz. Djurvärldens Einstein

Konrad Lorenz ansåg att den tidiga barndomens händelser är de mest avgörande för en människas vetenskapliga och filosofiska utveckling. Lorenz föddes år 1903 och tillbringade barndomen i ett slottsliknande hus ...

Av: Lilian O. Montmar | 06 april, 2014
Övriga porträtt

Fragment från en önation. En resa till Indonesien

Vi var ett delvis nytt och ett delvis gammalt gäng med rötter ifrån möten på Sigtunastiftelsen, som flög via Singapore till Jakarta, huvudstaden på den stora ön Java i världens ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | 29 Maj, 2014
Resereportage

"Kinas terrakottaarmé" på Östasiatiska i Stockholm

"Det var Chi Hoang Ti,kung av Tsin,"Ur "Muren och böckerna" av Evert Taube Det var aldrig meningen att de skulle utföra några krigiska bedrifter, dessa tusentals soldater som skapades på kejsaren ...

Av: Birgitta Milits | 11 september, 2010
Kulturreportage

Fundamentalisterna är den arabiska vårens vinnare



Ayed Ahmed med Mohamed OmarMohamed Omar intervjuar den palestinske läkaren Ayed Ahmed.

Ayed Ahmed är en läkare och politisk aktivist med rötter i Palestina. Han är ordförande för Arabiska kulturföreningen och sitter i styrelsen för palestinska folkets förening i Uppsala. Vi träffas ofta över en kopp kaffe för att diskutera arabisk politik. När jag kommer hem till honom den här gången sitter han och tittar på den nya tevekanalen Al-Mayadeen. Den libanesiske kulturpersonligheten Ziad Rahbani blir intervjuad av journalisten Ghassan bin Jiddo. Ziad Rahbani är musiker och författare men också uttalad kommunist och frispråkig debattör. Han är son till sångerskan Fairuz. Ghassan arbetade förut på Al-Jazeera men hoppade av år 2011 på grund av dess ensidiga rapportering från krisen i Syrien, vilket han tolkade som ett kryperi för imperialismen. Många journalister har hoppat av Al-Jazeera, som har förlorat mycket av sitt förtroendekapital. Man uppfattar den mer och mer som ett verktyg för den oheliga alliansen bestående av de qatariska och saudiska diktaturerna, Muslimska brödraskapet och USA-imperialismen.

Vilka är den så kallade ”arabiska vårens” vinnare?

- Den frågan är lätt att svara på: fundamentalisterna! Många svenskar jag möter verkar ha en bild av att araberna helt spontant har rest sig mot diktaturerna och krävt demokrati. Så är det inte. Protesterna i arabvärlden har i många fall – inte alla – varit inspirerade av fundamentalistiska religiösa ledare. De har ofta börjat i moskéer efter fredagsgudstjänsterna. De har inte alls varit spontana, utan mycket välorganiserade. Det arabiska folket är vårens förlorare. Vi har gått flera decennier tillbaka i utvecklingen. Libyen till exempel är idag tillbaka där det var före revolutionen 1969. Vinnarna är fundamentalisterna, särskilt det Muslimska brödraskapet, ikhwan al-muslimin. Jag kallar det för ikhwan al-mujrimin, det kriminella brödraskapet. Vad som är tydligt är att USA-imperialismen och brödraskapet ingått en ohelig allians. Detta är inget nytt. Brödraskapet har en lång och blodig historia av samarbete med imperialismen för att sabotera för sekulära, progressiva krafter i arabvärlden.

Så inget gott har kommit ur ”den arabiska våren”?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

- Nej, ingenting. Den arabiska våren är ingen revolution, den är en kontrarevolution. En revolution för mig innebär sociala och ekonomiska framsteg. Var är dem? Vad vi har fått är en religiös fundamentalism som därtill är lika villig att samarbeta med USA-imperialismen som de tidigare regimerna. För att åstadkomma en verklig vår behövs ett alternativ till brödraskapet. De sekulära, progressiva krafterna måste organisera sig i ett parti, en ideologisk förtrupp, som kan leda folket. Jag tror inte på ledarlösa revolutioner.

Vi kan tala mer om alternativet sedan. Nu vill jag att du säger något om den syriska krisen

- Det som pågår där är helt klart en kontrarevolution. Syrien har hittills haft en stor självständighet. Det har inte haft något militärt samarbete med USA-imperialismen. Det har också stött den palestinska kampen. USA och dess allierade vill förstöra Syrien för att så kunna strypa Hizbollah, den enda arabiska armén som lyckats stå emot Israel i krig. Försvinner Syrien, försvinner Hizbollah.

Just nu finns det bara två alternativ i Syrien: baathpartiet och brödraskapet. Det finns inget tredje alternativ. Det är bara illusioner. Den sekulära oppositionen i Syrien, nationalistiska grupper och vänstergrupper, de bär inga vapen. Det finns ingen sekulär milis i Syrien. De enda som bär vapen mot staten är fundamentalisterna. Det är de som får pengar och vapen från de reaktionära oljemonarkierna. Om den nuvarande staten kollapsar kommer fundamentalisterna att fylla tomrummet. Några liberala, demokratiska miliser finns inte. Och det är den som har vapen som bestämmer. Detta gör att även om man är kritisk till det nuvarande baathstyret, som jag också är, så måste jag ändå försvara det eftersom alternativet är mycket sämre.

Medan vi talar strömmar det in religiösa fanatiker till Syrien från hela världen. Till och med från Afghanistan. Fanatikerna har också börjat döda varandra. Det pågår ett inbördeskrig inom inbördeskriget. Religiösa, sekteristiska strider. Det finns ingen militär lösning på konflikten. Den sansade oppositionen måste ta sitt ansvar och sätta sig ned med Assad. Dialog är den enda vägen ut ur blodbadet. Det finns opinionsundersökningar från förra året som visar att en majoritet av syrierna stödjer Assad. Jag tycker det är djupt orättvist att en minoritet ska kunna genomdriva sin vilja med våld.

Palestinier är delade i frågan om Syrien. Men generellt kan man säga att sekulära vänstergrupper och nationalistiska grupper är mer positiva till det nuvarande systemet, eller rättare sagt, de är misstänksamma mot vad som ska komma i dess ställe, medan religiösa, islamistiska grupper är mer positiva till oppositionen. Av palestinska, politiska grupper har PFLP-GC ställt sig helt bakom Assad. PFLP på Västbanken däremot är mer försiktiga i sitt stöd till Assad. Fundamentalistiska grupper talar om ”den syriska revolutionen” och ”jihad”. Jag generaliserar, som sagt.

Vad är alternativet till fundamentalismen?

- Arabvärlden behöver utveckling på alla plan: ekonomiskt, socialt och vetenskapligt. Det finns tre hundra miljoner araber i världen, och en tredjedel av dem är analfabeter. Visst behöver vi demokrati, men för att demokratin ska kunna fungera behöver vi utbildning. Det finns sekulära, progressiva krafter i arabvärlden. Kommunismen har dock försvagats efter Sovjetunionens fall. Den lyckades heller aldrig attrahera massorna. Det beror på att kommunismen av många människor upplevdes som en främmande ideologi inplanterad i arabvärlden. Man brukar skoja om att kommunisterna bar paraply i Damaskus och Beirut när det regnade i Moskva.

Om kommunismen och socialismen ska ha framgång i arabvärlden måste den anpassa sig till kulturen och de förhållanden som råder i respektive land. I Sudan var ledaren för det kommunistiska partiet, Alshafi Ahmed Elshikh, samtidigt imam och mosképredikant. Han var en religiös muslim och kommunist. Man kan se honom som en arabisk Ernesto Cardenal. Han avrättades 1971 av den islamistiske diktatorn Numeyri. Det är ett exempel, det finns flera, på hur progressiv vänsterideologi kan anpassa sig till arabisk kultur. Man behöver inte vara religiös, det är inte det, men man bör sträva efter att ha en nationell förankring och en nationell framtoning.

Om vänsterkrafterna ska ha en chans i vår tid måste de bli bättre på att organisera gräsrötterna. De måste nå ut till folket med en folklig retorik. Nu, efter den arabiska våren, protesterar man redan mot fundamentalisterna i Tunisien. Vi kommer att få se mer av sådant, tror jag. Missnöjet sprider sig. Fundamentalismen är dömd att misslyckas, och när den gör det kommer människor att leta efter ett alternativ. Då gäller det att man är beredd och kan gå in och leda kampen. Egyptierna klagar redan på brödraskapet. Det lovade mycket, men har inte levererat.

Brödraskapet är mer diktatoriska än Ben Ali och Mubarak. Dessa sekulära diktatorer var visserligen servila mot USA-imperialismen, men de gav individen en viss frihet. De nya härskarna, fundamentalisterna, är både servila mot USA-imperialismen och inskränker individens fri- och rättigheter, särskilt kvinnans.

I Egypten har det nyligen skett någonting som gör mig hoppfull. Nasseristerna, som var splittrade i flera partier, har gått samman och bildat ett gemensamt parti. I presidentvalet som hölls nyligen fick den nasseristiska kandidaten, Hamdeen Sabahi, en tredjedel av rösterna. Det är inte lite. Jag tror att detta nya parti, i koalition med sekulära vänstergrupper, har en verklig chans att utmana brödraskapet.


Intervjuare Mohamed Omar

 

Ur arkivet

view_module reorder

Världen är kall och ödslig

Det finns inte längre några drömmar. Det finns inget hopp.Invånarna i Världsstaten framlever sina liv instängda och avskärmade djupt nere i de underjordiska städernas vittförgrenade nätverk av kulvertar. Arbete, sömn ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 17 mars, 2010

Jesaja: vredgad hovnarr. En julbetraktelse

How long shall they kill our prophets,While we stand aside and look? -- Bob Marley "Redemption Song"Profeten Jesaja blev en klassförrädare. Han tillhörde aristokratin i Jerusalem och hade ingångar såväl ...

Av: Mikael Löwegren | Essäer om religionen | 25 december, 2010

Kultur og livsform

Innledning Emnet for artikkelen min er at livet består av mye mer enn jobbing og shopping, instrumentell vitenskap og teknisk politikk. Dette beskriver jeg i termer av ‘progressivt framskritt’, som er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 september, 2013

Duccio di Buoninsegna Den sista måltiden

Det nya förbundet

”När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget!”

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 02 april, 2015

Filosofi og framskritt. Del 3

De filosofiske tradisjonenes betydning for epistemiske og etiske framskritt Nåtiden er ikke spesielt opptatt av at det gis relativt lange linjer i filosofihistorien; i vår tid driver en med filosofi uavhengig ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 augusti, 2013

Om maktmekanismer i det sydkoreanska samhället. Intervju med Cheol-soo Jang

Sydkorea kännetecknas av en vital filmindustri, en filmindustri som ofta kännetecknas av en extrem omsorg för det tekniska så till vida att alla filmtekniska medel musik, foto, skådespeleri ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 28 januari, 2011

Fornuft, følelser og liv

Innledning I dag er det svært mange konflikter og kriger rundt om i verden, som betyr at den pasifistiske idé har elendige kår. Tesen jeg forsvarer er denne: At sammen har ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 08 september, 2014

Höstdag i Provence

Jag befann mig, än en gång, på resa: destination Marseille för att därifrån ta mig via flyg till London, dit jag blivit inbjuden för att hålla ett litet anförande och ...

Av: Lars Holger Holm | Kulturreportage | 25 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.