Hur mår din själ?

"Hur mår du?" säger jag och ler lite låtsascoolt. Men så - helt plötsligt, exakt när jag ska få mitt svar, står allt still: det är som om tiden stannar ...

Av: Sara Shams | 05 mars, 2009
Gästkrönikör

C'est la vie!

Vår granne, vi kan kalla henne Ewa, huvudsakligen för att hon hette så, levde fram till sin 12-årsålder hos en familj som slog och skändade henne från morgon till kväll ...

Av: Vladimir Oravsky | 07 september, 2013
Gästkrönikör

Slå i glasen och låt oss lustiga vara

Jag har haft mina uppgörelser med julen. Jag har barrikaderat mig, dragit ur telefonjacket, hyrt en stuga i ödemarken, sjukskrivit mig efter att frivilligt smittat ner mig med vinterkräksjuka. Jag har ...

Av: Stefan Whilde | 06 december, 2011
Stefan Whilde

Gunnar Lundin

Prosadikter av Gunnar Lundin

Gunnar Lundin är tillbaka med en skönlitterär text

Av: Gunnar Lundin | 17 maj, 2017
Utopiska geografier

Fundamentalisterna är den arabiska vårens vinnare



Ayed Ahmed med Mohamed OmarMohamed Omar intervjuar den palestinske läkaren Ayed Ahmed.

Ayed Ahmed är en läkare och politisk aktivist med rötter i Palestina. Han är ordförande för Arabiska kulturföreningen och sitter i styrelsen för palestinska folkets förening i Uppsala. Vi träffas ofta över en kopp kaffe för att diskutera arabisk politik. När jag kommer hem till honom den här gången sitter han och tittar på den nya tevekanalen Al-Mayadeen. Den libanesiske kulturpersonligheten Ziad Rahbani blir intervjuad av journalisten Ghassan bin Jiddo. Ziad Rahbani är musiker och författare men också uttalad kommunist och frispråkig debattör. Han är son till sångerskan Fairuz. Ghassan arbetade förut på Al-Jazeera men hoppade av år 2011 på grund av dess ensidiga rapportering från krisen i Syrien, vilket han tolkade som ett kryperi för imperialismen. Många journalister har hoppat av Al-Jazeera, som har förlorat mycket av sitt förtroendekapital. Man uppfattar den mer och mer som ett verktyg för den oheliga alliansen bestående av de qatariska och saudiska diktaturerna, Muslimska brödraskapet och USA-imperialismen.

Vilka är den så kallade ”arabiska vårens” vinnare?

- Den frågan är lätt att svara på: fundamentalisterna! Många svenskar jag möter verkar ha en bild av att araberna helt spontant har rest sig mot diktaturerna och krävt demokrati. Så är det inte. Protesterna i arabvärlden har i många fall – inte alla – varit inspirerade av fundamentalistiska religiösa ledare. De har ofta börjat i moskéer efter fredagsgudstjänsterna. De har inte alls varit spontana, utan mycket välorganiserade. Det arabiska folket är vårens förlorare. Vi har gått flera decennier tillbaka i utvecklingen. Libyen till exempel är idag tillbaka där det var före revolutionen 1969. Vinnarna är fundamentalisterna, särskilt det Muslimska brödraskapet, ikhwan al-muslimin. Jag kallar det för ikhwan al-mujrimin, det kriminella brödraskapet. Vad som är tydligt är att USA-imperialismen och brödraskapet ingått en ohelig allians. Detta är inget nytt. Brödraskapet har en lång och blodig historia av samarbete med imperialismen för att sabotera för sekulära, progressiva krafter i arabvärlden.

Så inget gott har kommit ur ”den arabiska våren”?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

- Nej, ingenting. Den arabiska våren är ingen revolution, den är en kontrarevolution. En revolution för mig innebär sociala och ekonomiska framsteg. Var är dem? Vad vi har fått är en religiös fundamentalism som därtill är lika villig att samarbeta med USA-imperialismen som de tidigare regimerna. För att åstadkomma en verklig vår behövs ett alternativ till brödraskapet. De sekulära, progressiva krafterna måste organisera sig i ett parti, en ideologisk förtrupp, som kan leda folket. Jag tror inte på ledarlösa revolutioner.

Vi kan tala mer om alternativet sedan. Nu vill jag att du säger något om den syriska krisen

- Det som pågår där är helt klart en kontrarevolution. Syrien har hittills haft en stor självständighet. Det har inte haft något militärt samarbete med USA-imperialismen. Det har också stött den palestinska kampen. USA och dess allierade vill förstöra Syrien för att så kunna strypa Hizbollah, den enda arabiska armén som lyckats stå emot Israel i krig. Försvinner Syrien, försvinner Hizbollah.

Just nu finns det bara två alternativ i Syrien: baathpartiet och brödraskapet. Det finns inget tredje alternativ. Det är bara illusioner. Den sekulära oppositionen i Syrien, nationalistiska grupper och vänstergrupper, de bär inga vapen. Det finns ingen sekulär milis i Syrien. De enda som bär vapen mot staten är fundamentalisterna. Det är de som får pengar och vapen från de reaktionära oljemonarkierna. Om den nuvarande staten kollapsar kommer fundamentalisterna att fylla tomrummet. Några liberala, demokratiska miliser finns inte. Och det är den som har vapen som bestämmer. Detta gör att även om man är kritisk till det nuvarande baathstyret, som jag också är, så måste jag ändå försvara det eftersom alternativet är mycket sämre.

Medan vi talar strömmar det in religiösa fanatiker till Syrien från hela världen. Till och med från Afghanistan. Fanatikerna har också börjat döda varandra. Det pågår ett inbördeskrig inom inbördeskriget. Religiösa, sekteristiska strider. Det finns ingen militär lösning på konflikten. Den sansade oppositionen måste ta sitt ansvar och sätta sig ned med Assad. Dialog är den enda vägen ut ur blodbadet. Det finns opinionsundersökningar från förra året som visar att en majoritet av syrierna stödjer Assad. Jag tycker det är djupt orättvist att en minoritet ska kunna genomdriva sin vilja med våld.

Palestinier är delade i frågan om Syrien. Men generellt kan man säga att sekulära vänstergrupper och nationalistiska grupper är mer positiva till det nuvarande systemet, eller rättare sagt, de är misstänksamma mot vad som ska komma i dess ställe, medan religiösa, islamistiska grupper är mer positiva till oppositionen. Av palestinska, politiska grupper har PFLP-GC ställt sig helt bakom Assad. PFLP på Västbanken däremot är mer försiktiga i sitt stöd till Assad. Fundamentalistiska grupper talar om ”den syriska revolutionen” och ”jihad”. Jag generaliserar, som sagt.

Vad är alternativet till fundamentalismen?

- Arabvärlden behöver utveckling på alla plan: ekonomiskt, socialt och vetenskapligt. Det finns tre hundra miljoner araber i världen, och en tredjedel av dem är analfabeter. Visst behöver vi demokrati, men för att demokratin ska kunna fungera behöver vi utbildning. Det finns sekulära, progressiva krafter i arabvärlden. Kommunismen har dock försvagats efter Sovjetunionens fall. Den lyckades heller aldrig attrahera massorna. Det beror på att kommunismen av många människor upplevdes som en främmande ideologi inplanterad i arabvärlden. Man brukar skoja om att kommunisterna bar paraply i Damaskus och Beirut när det regnade i Moskva.

Om kommunismen och socialismen ska ha framgång i arabvärlden måste den anpassa sig till kulturen och de förhållanden som råder i respektive land. I Sudan var ledaren för det kommunistiska partiet, Alshafi Ahmed Elshikh, samtidigt imam och mosképredikant. Han var en religiös muslim och kommunist. Man kan se honom som en arabisk Ernesto Cardenal. Han avrättades 1971 av den islamistiske diktatorn Numeyri. Det är ett exempel, det finns flera, på hur progressiv vänsterideologi kan anpassa sig till arabisk kultur. Man behöver inte vara religiös, det är inte det, men man bör sträva efter att ha en nationell förankring och en nationell framtoning.

Om vänsterkrafterna ska ha en chans i vår tid måste de bli bättre på att organisera gräsrötterna. De måste nå ut till folket med en folklig retorik. Nu, efter den arabiska våren, protesterar man redan mot fundamentalisterna i Tunisien. Vi kommer att få se mer av sådant, tror jag. Missnöjet sprider sig. Fundamentalismen är dömd att misslyckas, och när den gör det kommer människor att leta efter ett alternativ. Då gäller det att man är beredd och kan gå in och leda kampen. Egyptierna klagar redan på brödraskapet. Det lovade mycket, men har inte levererat.

Brödraskapet är mer diktatoriska än Ben Ali och Mubarak. Dessa sekulära diktatorer var visserligen servila mot USA-imperialismen, men de gav individen en viss frihet. De nya härskarna, fundamentalisterna, är både servila mot USA-imperialismen och inskränker individens fri- och rättigheter, särskilt kvinnans.

I Egypten har det nyligen skett någonting som gör mig hoppfull. Nasseristerna, som var splittrade i flera partier, har gått samman och bildat ett gemensamt parti. I presidentvalet som hölls nyligen fick den nasseristiska kandidaten, Hamdeen Sabahi, en tredjedel av rösterna. Det är inte lite. Jag tror att detta nya parti, i koalition med sekulära vänstergrupper, har en verklig chans att utmana brödraskapet.


Intervjuare Mohamed Omar

 

Ur arkivet

view_module reorder

Vita Frun och andra gengångare

Varje europeisk adelsfamilj med anseende verkar ha sitt eget slottsspöke. Överallt på slotten bultas, knackas och hånskrattas det. De äldsta spökhistorierna härstammar från 1100-talet, men tron på gengångare hade sin ...

Av: Lilian O. Montmar | Allmänna reportage | 21 maj, 2009

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Porrslinsblomman

Av min okända och förvackra porrslinsblomma. De toaornas fler tvenne antal på det. Vuxit innan i en lavoar vara, ser man brunt envist kvar det lavoariska havets tidvattensbevis. Dessa varit ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 21 oktober, 2010

Varför gnäller männen?

– Det är svårt att tala om män som offer, sade Jens Liljestrand. – Jamen vad beror det på, frågade Belinda Ohlsson. Och längre kom de inte, trots att de drog över ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 28 september, 2011

Från penselhår till pixelporr – en essä om pornografi i konsten

Hur många unga pojkar slet inte ut sin joystick på 80-talet i dunkla pojkrum framför en flimrande TV-skärm? Det var inte bara plattformsspel och shoot-em-up spel som visades på skärmarna ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2012

Grattis Sverige

När medicine doktor Naděžda Kavalírová dog 93 år gammal i början av 2017, förlorade Förbundet av politiska fångar i Tjeckien (Konfederace politických vězňů České republiky) och Institutet för studier av totalitära regimer (Ústav pro studium ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 11 februari, 2017

Jubeldårar

Åter ser man hur bra förlag riktigt läser manuskript, de vet inte ens om de läser. Visst kan man ju ana att de inte orkar läsa manuskripten, med minsta motståndets ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 december, 2013

Omöjliga intervjuer. Bertil Falk intervjuar Aurora Ljungstedt

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Bertil Falk | Litteraturens porträtt | 11 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.