Från tablåspel till kyrkodrama

Följande är en genomgång av Olov Hartmans dramatiska arbeten. Det ger en bild av en ovanlig litterär utveckling och av det moderna, kyrkospelets framväxt. Den kritiska udden i granskningen förstör ...

Av: Bertil Falk | 28 oktober, 2009
Essäer om religionen

Nu är det vackert vid sjöarna

 Jag önskar att jag kunde sätta mig ner här i rummet och bara  med öppen hand föra in snöovädret som tätnar utanför  fönstret så att dikten som ligger framför mig försvinner  som en ...

Av: Kristian Lundberg | 28 december, 2010
Utopiska geografier

Staty av Søren Kierkegaard av Louis Hasselriis Arne List CC BY SA 3.0

Sören Kierkegaards liv och verk

Existentialismen har naturligtvis funnits så länge som människan existerat. Ändå har Sokrates kallats för den förste existentialisten, Sören Kierkegaard grundlagt dess moderna version och Sartre givet den sitt namn (Exempelvis ...

Av: Carsten Palmer Schale | 09 september, 2017
Agora - filosofiska essäer

Alice Petrén

Frankrike och Algeriet – oupplösliga band och olösliga konflikter

Elisabeth Tegelberg om Alice Petréns nya bok om relationerna mellan Frankrike och Algeriet

Av: Elisabeth Tegelberg | 11 juli, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Fundamentalisterna är den arabiska vårens vinnare



Ayed Ahmed med Mohamed OmarMohamed Omar intervjuar den palestinske läkaren Ayed Ahmed.

Ayed Ahmed är en läkare och politisk aktivist med rötter i Palestina. Han är ordförande för Arabiska kulturföreningen och sitter i styrelsen för palestinska folkets förening i Uppsala. Vi träffas ofta över en kopp kaffe för att diskutera arabisk politik. När jag kommer hem till honom den här gången sitter han och tittar på den nya tevekanalen Al-Mayadeen. Den libanesiske kulturpersonligheten Ziad Rahbani blir intervjuad av journalisten Ghassan bin Jiddo. Ziad Rahbani är musiker och författare men också uttalad kommunist och frispråkig debattör. Han är son till sångerskan Fairuz. Ghassan arbetade förut på Al-Jazeera men hoppade av år 2011 på grund av dess ensidiga rapportering från krisen i Syrien, vilket han tolkade som ett kryperi för imperialismen. Många journalister har hoppat av Al-Jazeera, som har förlorat mycket av sitt förtroendekapital. Man uppfattar den mer och mer som ett verktyg för den oheliga alliansen bestående av de qatariska och saudiska diktaturerna, Muslimska brödraskapet och USA-imperialismen.

Vilka är den så kallade ”arabiska vårens” vinnare?

- Den frågan är lätt att svara på: fundamentalisterna! Många svenskar jag möter verkar ha en bild av att araberna helt spontant har rest sig mot diktaturerna och krävt demokrati. Så är det inte. Protesterna i arabvärlden har i många fall – inte alla – varit inspirerade av fundamentalistiska religiösa ledare. De har ofta börjat i moskéer efter fredagsgudstjänsterna. De har inte alls varit spontana, utan mycket välorganiserade. Det arabiska folket är vårens förlorare. Vi har gått flera decennier tillbaka i utvecklingen. Libyen till exempel är idag tillbaka där det var före revolutionen 1969. Vinnarna är fundamentalisterna, särskilt det Muslimska brödraskapet, ikhwan al-muslimin. Jag kallar det för ikhwan al-mujrimin, det kriminella brödraskapet. Vad som är tydligt är att USA-imperialismen och brödraskapet ingått en ohelig allians. Detta är inget nytt. Brödraskapet har en lång och blodig historia av samarbete med imperialismen för att sabotera för sekulära, progressiva krafter i arabvärlden.

Så inget gott har kommit ur ”den arabiska våren”?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

- Nej, ingenting. Den arabiska våren är ingen revolution, den är en kontrarevolution. En revolution för mig innebär sociala och ekonomiska framsteg. Var är dem? Vad vi har fått är en religiös fundamentalism som därtill är lika villig att samarbeta med USA-imperialismen som de tidigare regimerna. För att åstadkomma en verklig vår behövs ett alternativ till brödraskapet. De sekulära, progressiva krafterna måste organisera sig i ett parti, en ideologisk förtrupp, som kan leda folket. Jag tror inte på ledarlösa revolutioner.

Vi kan tala mer om alternativet sedan. Nu vill jag att du säger något om den syriska krisen

- Det som pågår där är helt klart en kontrarevolution. Syrien har hittills haft en stor självständighet. Det har inte haft något militärt samarbete med USA-imperialismen. Det har också stött den palestinska kampen. USA och dess allierade vill förstöra Syrien för att så kunna strypa Hizbollah, den enda arabiska armén som lyckats stå emot Israel i krig. Försvinner Syrien, försvinner Hizbollah.

Just nu finns det bara två alternativ i Syrien: baathpartiet och brödraskapet. Det finns inget tredje alternativ. Det är bara illusioner. Den sekulära oppositionen i Syrien, nationalistiska grupper och vänstergrupper, de bär inga vapen. Det finns ingen sekulär milis i Syrien. De enda som bär vapen mot staten är fundamentalisterna. Det är de som får pengar och vapen från de reaktionära oljemonarkierna. Om den nuvarande staten kollapsar kommer fundamentalisterna att fylla tomrummet. Några liberala, demokratiska miliser finns inte. Och det är den som har vapen som bestämmer. Detta gör att även om man är kritisk till det nuvarande baathstyret, som jag också är, så måste jag ändå försvara det eftersom alternativet är mycket sämre.

Medan vi talar strömmar det in religiösa fanatiker till Syrien från hela världen. Till och med från Afghanistan. Fanatikerna har också börjat döda varandra. Det pågår ett inbördeskrig inom inbördeskriget. Religiösa, sekteristiska strider. Det finns ingen militär lösning på konflikten. Den sansade oppositionen måste ta sitt ansvar och sätta sig ned med Assad. Dialog är den enda vägen ut ur blodbadet. Det finns opinionsundersökningar från förra året som visar att en majoritet av syrierna stödjer Assad. Jag tycker det är djupt orättvist att en minoritet ska kunna genomdriva sin vilja med våld.

Palestinier är delade i frågan om Syrien. Men generellt kan man säga att sekulära vänstergrupper och nationalistiska grupper är mer positiva till det nuvarande systemet, eller rättare sagt, de är misstänksamma mot vad som ska komma i dess ställe, medan religiösa, islamistiska grupper är mer positiva till oppositionen. Av palestinska, politiska grupper har PFLP-GC ställt sig helt bakom Assad. PFLP på Västbanken däremot är mer försiktiga i sitt stöd till Assad. Fundamentalistiska grupper talar om ”den syriska revolutionen” och ”jihad”. Jag generaliserar, som sagt.

Vad är alternativet till fundamentalismen?

- Arabvärlden behöver utveckling på alla plan: ekonomiskt, socialt och vetenskapligt. Det finns tre hundra miljoner araber i världen, och en tredjedel av dem är analfabeter. Visst behöver vi demokrati, men för att demokratin ska kunna fungera behöver vi utbildning. Det finns sekulära, progressiva krafter i arabvärlden. Kommunismen har dock försvagats efter Sovjetunionens fall. Den lyckades heller aldrig attrahera massorna. Det beror på att kommunismen av många människor upplevdes som en främmande ideologi inplanterad i arabvärlden. Man brukar skoja om att kommunisterna bar paraply i Damaskus och Beirut när det regnade i Moskva.

Om kommunismen och socialismen ska ha framgång i arabvärlden måste den anpassa sig till kulturen och de förhållanden som råder i respektive land. I Sudan var ledaren för det kommunistiska partiet, Alshafi Ahmed Elshikh, samtidigt imam och mosképredikant. Han var en religiös muslim och kommunist. Man kan se honom som en arabisk Ernesto Cardenal. Han avrättades 1971 av den islamistiske diktatorn Numeyri. Det är ett exempel, det finns flera, på hur progressiv vänsterideologi kan anpassa sig till arabisk kultur. Man behöver inte vara religiös, det är inte det, men man bör sträva efter att ha en nationell förankring och en nationell framtoning.

Om vänsterkrafterna ska ha en chans i vår tid måste de bli bättre på att organisera gräsrötterna. De måste nå ut till folket med en folklig retorik. Nu, efter den arabiska våren, protesterar man redan mot fundamentalisterna i Tunisien. Vi kommer att få se mer av sådant, tror jag. Missnöjet sprider sig. Fundamentalismen är dömd att misslyckas, och när den gör det kommer människor att leta efter ett alternativ. Då gäller det att man är beredd och kan gå in och leda kampen. Egyptierna klagar redan på brödraskapet. Det lovade mycket, men har inte levererat.

Brödraskapet är mer diktatoriska än Ben Ali och Mubarak. Dessa sekulära diktatorer var visserligen servila mot USA-imperialismen, men de gav individen en viss frihet. De nya härskarna, fundamentalisterna, är både servila mot USA-imperialismen och inskränker individens fri- och rättigheter, särskilt kvinnans.

I Egypten har det nyligen skett någonting som gör mig hoppfull. Nasseristerna, som var splittrade i flera partier, har gått samman och bildat ett gemensamt parti. I presidentvalet som hölls nyligen fick den nasseristiska kandidaten, Hamdeen Sabahi, en tredjedel av rösterna. Det är inte lite. Jag tror att detta nya parti, i koalition med sekulära vänstergrupper, har en verklig chans att utmana brödraskapet.


Intervjuare Mohamed Omar

 

Ur arkivet

view_module reorder

Postmoderna perversioner: Guillaume Faye läser Heidegger

Den andliga fronten som under 1900-talet kämpade mot den moderna teknokratins destruktiva metoder existerar inte längre sedan något årtionde tillbaka.I svetsfogen mellan "usura" och en globalism som är totalitarismens verkliga ...

Av: Guido Zeccola | Essäer | 27 juli, 2010

Veckan från hyllan, Vecka 11, 2012

Det har varit presidentval i Finland. Sauli Niinistö vann. Han är konservativ, men i Finland som på många andra håll i världen vill inte de konservativa kalla sig för konservativa ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 mars, 2012

Ahimsa: Ickevåld

I dagens värld länkas vi till andra på många sätt. Det globala sammanvävs med det lokala. Lycka är inte bara ett individuellt behov utan också ett kollektivt fenomen; min lycka ...

Av: Lena Månsson | Reportage om politik & samhälle | 08 december, 2010

Sväva i en rymd

Sväva i en rymd inuti och födas i kvinnokamp. Känna blodsmak naken

Av: Tor Lundmark | Utopiska geografier | 30 oktober, 2007

Mary Wollstonecraft – med pennan som revolutionär kraft

Mary Wollstonecraft. Många miljoner människor har dött och glömts under de hundratrettio år som gått sedan hon begravdes. Men när vi läser hennes brev och lyssnar till hennes argument [...] ...

Av: Johanna Andersson | Essäer om litteratur & böcker | 08 december, 2008

Den kinesiska vägen till en konstnärlig kampfilm. Intervju med producenten Rui Li

Vid första ögonkastet verkar ”The Sword Identity” vara en ”vanlig” kinesisk kampkonstfilm, men i själva verket är den en högst poetisk kärlekshistoria. Filmen utspelar sig under tiden för Mingdynastin, en ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 14 december, 2011

Thomas Bernhard. Om geniet och fallet eller de sammanväxta i en verklighetens fiktion…

"What matters is whether we want to lie or to tell the truth and write the truth, even though it never can be the truth and never is the truth” (T ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 03 oktober, 2013

Självporträtt . Olja 1933

Bilden bortom tingen. Kasimir Malevitj och konstens vägval

”Det tycks mig som om Rafaels, Rubens, Rembrandts med fleras måleri för kritiken och för samhället inte har blivit något annat än en konkretion av otaliga ’ting’, som gör det ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 30 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.