Sångerskan Vanja Renberg om vardagen och stå på scen med The Vanjas. Foto: Martin Wallén.

Intervju: Vanja Renberg

Många av de artister jag porträtterar får med sig musiken från hemmiljön och det gäller också Vanja Renberg. Men Vanja har valt sin egen väg, långt från hemmets musikval av ...

Av: Thomas Wihlman | 03 maj, 2016
Musikens porträtt

Födelsedagens dag

Härmed utnämner jag 22 januari till Födelsedagens dag. Yes meine Damen und Herren, i dag, tisdagen den 22 januari firar vi ”Födelsedagsdagen”. Här kommer mitt bidrag till dess hugfästelse. I dag är det ...

Av: Vladimir Oravsky | 22 januari, 2013
Gästkrönikör

Marilyn och satan inom oss

Marilyn och satan inom oss Som ung bjöd hon ner Djävulen i sängen, efter tre äktenskap bjöd hon ner en president. Sedan mördades hon. Stefan Whilde skriver om en av 1900-talets ...

Av: Stefan Whilde | 07 december, 2006
Essäer om film

Konstnären Giorgio Rosas mikronation “Isola delle Rose” från 1968

Ett litet land av konst

I november 2016 brann Lars Vilks träskulptur Nimis vid Kullabergs naturreservat i nordvästra Skåne. Medierna spekulerade om det rörde sig om ett vanligt vandaliskt dåd eller om det fanns en ...

Av: Mathias Jansson | 08 februari, 2017
Essäer om konst

Fundamentalisterna är den arabiska vårens vinnare



Ayed Ahmed med Mohamed OmarMohamed Omar intervjuar den palestinske läkaren Ayed Ahmed.

Ayed Ahmed är en läkare och politisk aktivist med rötter i Palestina. Han är ordförande för Arabiska kulturföreningen och sitter i styrelsen för palestinska folkets förening i Uppsala. Vi träffas ofta över en kopp kaffe för att diskutera arabisk politik. När jag kommer hem till honom den här gången sitter han och tittar på den nya tevekanalen Al-Mayadeen. Den libanesiske kulturpersonligheten Ziad Rahbani blir intervjuad av journalisten Ghassan bin Jiddo. Ziad Rahbani är musiker och författare men också uttalad kommunist och frispråkig debattör. Han är son till sångerskan Fairuz. Ghassan arbetade förut på Al-Jazeera men hoppade av år 2011 på grund av dess ensidiga rapportering från krisen i Syrien, vilket han tolkade som ett kryperi för imperialismen. Många journalister har hoppat av Al-Jazeera, som har förlorat mycket av sitt förtroendekapital. Man uppfattar den mer och mer som ett verktyg för den oheliga alliansen bestående av de qatariska och saudiska diktaturerna, Muslimska brödraskapet och USA-imperialismen.

Vilka är den så kallade ”arabiska vårens” vinnare?

- Den frågan är lätt att svara på: fundamentalisterna! Många svenskar jag möter verkar ha en bild av att araberna helt spontant har rest sig mot diktaturerna och krävt demokrati. Så är det inte. Protesterna i arabvärlden har i många fall – inte alla – varit inspirerade av fundamentalistiska religiösa ledare. De har ofta börjat i moskéer efter fredagsgudstjänsterna. De har inte alls varit spontana, utan mycket välorganiserade. Det arabiska folket är vårens förlorare. Vi har gått flera decennier tillbaka i utvecklingen. Libyen till exempel är idag tillbaka där det var före revolutionen 1969. Vinnarna är fundamentalisterna, särskilt det Muslimska brödraskapet, ikhwan al-muslimin. Jag kallar det för ikhwan al-mujrimin, det kriminella brödraskapet. Vad som är tydligt är att USA-imperialismen och brödraskapet ingått en ohelig allians. Detta är inget nytt. Brödraskapet har en lång och blodig historia av samarbete med imperialismen för att sabotera för sekulära, progressiva krafter i arabvärlden.

Så inget gott har kommit ur ”den arabiska våren”?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

- Nej, ingenting. Den arabiska våren är ingen revolution, den är en kontrarevolution. En revolution för mig innebär sociala och ekonomiska framsteg. Var är dem? Vad vi har fått är en religiös fundamentalism som därtill är lika villig att samarbeta med USA-imperialismen som de tidigare regimerna. För att åstadkomma en verklig vår behövs ett alternativ till brödraskapet. De sekulära, progressiva krafterna måste organisera sig i ett parti, en ideologisk förtrupp, som kan leda folket. Jag tror inte på ledarlösa revolutioner.

Vi kan tala mer om alternativet sedan. Nu vill jag att du säger något om den syriska krisen

- Det som pågår där är helt klart en kontrarevolution. Syrien har hittills haft en stor självständighet. Det har inte haft något militärt samarbete med USA-imperialismen. Det har också stött den palestinska kampen. USA och dess allierade vill förstöra Syrien för att så kunna strypa Hizbollah, den enda arabiska armén som lyckats stå emot Israel i krig. Försvinner Syrien, försvinner Hizbollah.

Just nu finns det bara två alternativ i Syrien: baathpartiet och brödraskapet. Det finns inget tredje alternativ. Det är bara illusioner. Den sekulära oppositionen i Syrien, nationalistiska grupper och vänstergrupper, de bär inga vapen. Det finns ingen sekulär milis i Syrien. De enda som bär vapen mot staten är fundamentalisterna. Det är de som får pengar och vapen från de reaktionära oljemonarkierna. Om den nuvarande staten kollapsar kommer fundamentalisterna att fylla tomrummet. Några liberala, demokratiska miliser finns inte. Och det är den som har vapen som bestämmer. Detta gör att även om man är kritisk till det nuvarande baathstyret, som jag också är, så måste jag ändå försvara det eftersom alternativet är mycket sämre.

Medan vi talar strömmar det in religiösa fanatiker till Syrien från hela världen. Till och med från Afghanistan. Fanatikerna har också börjat döda varandra. Det pågår ett inbördeskrig inom inbördeskriget. Religiösa, sekteristiska strider. Det finns ingen militär lösning på konflikten. Den sansade oppositionen måste ta sitt ansvar och sätta sig ned med Assad. Dialog är den enda vägen ut ur blodbadet. Det finns opinionsundersökningar från förra året som visar att en majoritet av syrierna stödjer Assad. Jag tycker det är djupt orättvist att en minoritet ska kunna genomdriva sin vilja med våld.

Palestinier är delade i frågan om Syrien. Men generellt kan man säga att sekulära vänstergrupper och nationalistiska grupper är mer positiva till det nuvarande systemet, eller rättare sagt, de är misstänksamma mot vad som ska komma i dess ställe, medan religiösa, islamistiska grupper är mer positiva till oppositionen. Av palestinska, politiska grupper har PFLP-GC ställt sig helt bakom Assad. PFLP på Västbanken däremot är mer försiktiga i sitt stöd till Assad. Fundamentalistiska grupper talar om ”den syriska revolutionen” och ”jihad”. Jag generaliserar, som sagt.

Vad är alternativet till fundamentalismen?

- Arabvärlden behöver utveckling på alla plan: ekonomiskt, socialt och vetenskapligt. Det finns tre hundra miljoner araber i världen, och en tredjedel av dem är analfabeter. Visst behöver vi demokrati, men för att demokratin ska kunna fungera behöver vi utbildning. Det finns sekulära, progressiva krafter i arabvärlden. Kommunismen har dock försvagats efter Sovjetunionens fall. Den lyckades heller aldrig attrahera massorna. Det beror på att kommunismen av många människor upplevdes som en främmande ideologi inplanterad i arabvärlden. Man brukar skoja om att kommunisterna bar paraply i Damaskus och Beirut när det regnade i Moskva.

Om kommunismen och socialismen ska ha framgång i arabvärlden måste den anpassa sig till kulturen och de förhållanden som råder i respektive land. I Sudan var ledaren för det kommunistiska partiet, Alshafi Ahmed Elshikh, samtidigt imam och mosképredikant. Han var en religiös muslim och kommunist. Man kan se honom som en arabisk Ernesto Cardenal. Han avrättades 1971 av den islamistiske diktatorn Numeyri. Det är ett exempel, det finns flera, på hur progressiv vänsterideologi kan anpassa sig till arabisk kultur. Man behöver inte vara religiös, det är inte det, men man bör sträva efter att ha en nationell förankring och en nationell framtoning.

Om vänsterkrafterna ska ha en chans i vår tid måste de bli bättre på att organisera gräsrötterna. De måste nå ut till folket med en folklig retorik. Nu, efter den arabiska våren, protesterar man redan mot fundamentalisterna i Tunisien. Vi kommer att få se mer av sådant, tror jag. Missnöjet sprider sig. Fundamentalismen är dömd att misslyckas, och när den gör det kommer människor att leta efter ett alternativ. Då gäller det att man är beredd och kan gå in och leda kampen. Egyptierna klagar redan på brödraskapet. Det lovade mycket, men har inte levererat.

Brödraskapet är mer diktatoriska än Ben Ali och Mubarak. Dessa sekulära diktatorer var visserligen servila mot USA-imperialismen, men de gav individen en viss frihet. De nya härskarna, fundamentalisterna, är både servila mot USA-imperialismen och inskränker individens fri- och rättigheter, särskilt kvinnans.

I Egypten har det nyligen skett någonting som gör mig hoppfull. Nasseristerna, som var splittrade i flera partier, har gått samman och bildat ett gemensamt parti. I presidentvalet som hölls nyligen fick den nasseristiska kandidaten, Hamdeen Sabahi, en tredjedel av rösterna. Det är inte lite. Jag tror att detta nya parti, i koalition med sekulära vänstergrupper, har en verklig chans att utmana brödraskapet.


Intervjuare Mohamed Omar

 

Ur arkivet

view_module reorder

Konsten att syssla med konst

Vad är konst - egentligen? Vad gör man på en konstkurs? Och är det ingen som målar vanliga tavlor längre? Dessa frågor försöker reportern Jenny Johansson ge svar på genom att ...

Av: Jenny Johansson | Kulturreportage | 21 maj, 2010

Hos mennesket danner sinn, sjel og kropp en virkelig enhet. Del I

Innledning Tiden for kjetteri er ikke over. Å hevde synspunktet at hos mennesket danner sinn, sjel og kropp en virkelig enhet, er å stå fram som kjetter. Standpunktet strider imot naturvitenvitenskapelige ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 20 januari, 2014

Omöjlig intervju med Aleister Crowley – del 2 av 666; att uppfylla sig…

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz, Freke Räihä | Essäer | 09 augusti, 2012

En ny novell av Mats Waltrè

En novell av Mats Waltré ur en opublicerad novellsamling "Stockholm noir"

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 08 november, 2017

Efter en danteläsning

Kärleken gav mig ingen ro, den, vars plats jag inte vet eller endast i skymningsljusets dunkla vrå fått skåda, lätt vid aftontid, eller som morgonljus, en dag så ny som tidens nu i väntans skimmer och ...

Av: Hans-Evert Renérius | Utopiska geografier | 12 april, 2010

Fallet Depardieu

– Varför handlar Gérard Depardieu som han gör? Somliga framställer utflytten som provokation, men vem förklarar motiven bättre än vederbörande själv? Nu kan France 2 presentera ett exklusivt klargörande…  http://www.youtube.com/watch?v=5KHZvpD-RaU  Rysk ...

Av: Roger Fjellström | Övriga porträtt | 15 november, 2013

Livet selv, ett sammendrag

  På sidene som følger setter jeg fram enkelte betraktninger om hva jeg denoterer som «'livet selv'»: Den første delen er negativ, det vil si at jeg bestrider at veien inn ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 september, 2009

Kvalité och känsla

Kvalité och känsla "Franskspråkig skönlitteratur i svensk översättning" är Elisabeth Grate Bokförlags motto, men en och annan bok från den anglosaxiska världen har smugit sig in i utgivningen.

Av: Agneta Tröjer | Porträtt om politik & samhälle | 25 september, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.