Napoleon den III, skaparen av det moderna Frankrike?

Napoleon den tredjeNapoleon den III, den kanske mest missförstådde kejsaren, föddes för tvåhundra år sedan, den 20 april 1808.  I sina memoarer skriver Hortens, Hollands drottning om sin nyfödde son ...

Av: Anne Edelstam | 15 oktober, 2008
Essäer om samhället

Benjamin 28

Av: Håkan Eklund | 25 februari, 2012
Kulturen strippar

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | 04 oktober, 2013
Övriga porträtt

Slottet i Montsegur

Göran Fant och medeltidens katarer – en över trettio år lång livsrelation

Förra året - 2016 - utsågs av katolska kyrkan till ett så kallat misskundsamhetsår, då man vill förlåta alla synder som begåtts i det förflutna. En grupp människor som drabbades ...

Av: Michael Economou | 08 september, 2017
Övriga porträtt

"Ju mer vi är tillsammans..." Individualisternas kollektiva härdsmälta



Peter Falk alias ColomboDet är inte längre en tvistefråga utan det är fint att vara individualist. Vi har fattat "ensam är stark"-grejen, vi ser värdet i åsikt som värdet i oss själva, man behöver inte längre vara rebell för att avvika ifrån den stora vägen; det är snarare ansett som dålig karaktär att inte leva ut sin fulla potential som modern och medveten människa. Vi ska vara oss själva, älska oss själva, ära och bära oss själva, och på det stora hela är det ingen dum idé. Det är bra att finna viss ro i sig själv, att känna sig stark i oroliga tider och framför allt att känna att det finns ett värde i att vara just sig själv med allt vad det innebär. Problemet med tankar på det stora hela är att vi gärna blir något simplifierande, det ligger i naturen hos grand theories, annars går det inte riktigt ihop men det betyder trots allt inte nödvändigtvis att det är odugligt eller osant, lika litet så som att det hela inte är komplicerat.

"X räknas som Y i kontexten C." Det är formeln för förståelsen av verkligheten. Typ. Jag tror mig minnas att jag inte till fullo uppskattade den amerikanske filosofen John Searle och hans "The Construction of Social Reality" (Free Press 1995), många ord för praktiska självklarheter när man är ung och har bråttom. Så ploppar den jäkeln plötsligt upp i mitt medvetande många år senare, ja nåväl, det är kanske inte Searles fel per se att vi blivit så kontextfattiga människor att vi måste få det hela förklarat för oss igen.

En av de allra viktigaste lärdomarna jag fått ifrån universitetstiden är att alltid ställa sig frågan "ett fall av vad?", att specificera vad vi granskar och berätta vad vi ser. Den svårare men minst lika viktiga läxan är att begränsa frågeställningen, att inte försöka ge svar på allt i ett tjog som sannolikt kommer att sluta som babbel om man inte passar sig. Jag har onekligen haft svårt att anpassa mig till det senare. Lockas jag att föra ett samtal gällande ett samtidsfall av överdrivet ställningstagande? Jag skulle önska att existentialism var fallet, det skulle jag verkligen, en ny storhetstid för Jean-Paul Sartre, Sören Kierkegaard eller varför inte Friedrich Nietzsche, och jag tror förvisso att vi tenderar att allt mer köpa människan som en existens som föregår dess essens. Kanske i skvalpet av nyliberalismens självberättigande och hyllning till friheten att välja, vi är tomma tills vi väljer att vara något annat, blev moral en korrelation till handling i en mer praktisk form. Fast även om jag känner fler människor idag som läst Sartre än för tio år sedan tror jag inte vi tittar på ett fall av filosofiskt styrt mandat, men vi står vid någon flummig skärningslinje mellan den individuella och kollektiva människan. Det är en väldans akademisk hegemoni i samtalet, det är nästintill oundvikligt kan det tyckas men jag ser hur det ligger och puttrar där ute, ute i den riktiga världen där man får tycka blott för att man tycker och så är det inget mer med det. När valet att inte välja också är ett val kanske vi emellanåt finner oss inför ett obönhörligt ansvar där varenda gnutta av vår samvaro måste bli rätt; för annars blir vi fel. Och vi blir banne mig dömda för det också.

Jag minns en vän, jag tyckte om honom, det gjorde jag. Utom de gånger han dök upp med nyrakat huvud eller spelade någon musik som fick mig att må fysiskt illa. Då bråkade vi alltid en stund, fast jag vann ju alltid. Men inte för att jag är en briljant debattör utan för att han visste att det var ett påhittat hat lika mycket som jag visste det. På många sätt var vår vänskap svår, våra sociala positioner var som natt och dag och det är väl klart att jag som de flesta inte tyckte om att värdemässigt sänkas av hans icke politiskt korrekta persona. Men jag visste de förtroliga bekännelserna som kröp ur honom efter att alla andra somnat, jag visste mycket väl att den här ungen som fötts i totalt underläge eftersom hans morsa inte kunde ge fan i spriten var liten och klen även om han slogs titt som tätt.

Att fosterhemsslussen, socialtjänsten, övervakarna och varenda vuxen jävel man kunde hitta hade inte gett honom annat än goda anledningar till att avsky och misstro. Vi var unga tonåringar, han skulle aldrig ha behövt kalla sig för nazist för att överleva. Han skulle inte behövt vara alkoholist innan han ens fick gå på Systembolaget, han skulle inte behövt bli slagen och nertryckt och han skulle inte ha behövt vårt överdådiga moraliserande. Men nu var det som det var och hur det är idag är det samma fast ändå inte. Vuxna människor bör inte vandra genom livet med ursäkter, med ålder bör det tillträda ögonblick när vi kan stiga utanför oss själva och se på oss med förlåtelse men också med uppsåt att bli våra verkliga jag, om vi nu då förstås inte tycker oss ha fått rätta kort på given. Det var lite skamligt på den tiden att ha så opassande förbindelser, idag vet att jag att prata öppet om det innebär att min personlighet, min ideologi och min högst privata moral kommer att ställas inför tribunal. Idag är det oförsvarbart att prata om individuella berättelser, enskilda människors liv och val, för det ses som ett isär plockande för att slippa ta ställning i moraliska frågor. För jag ser dess uttydning framhärda mycket mer i moraliska formler framför ett mer clean cut ifrågasättande av ideologi. Det handlar inte längre om vad jag gör, mitt sätt att leva, verka och skriva talar inte för mig tillräckligt nog.

Jag måste sätt mig ner och rangordna mina vänner, bekanta, opponenter som familj och allt annat löst folk jag rör mig omkring, det är lätt att säga "jag tycker olika" men det är fan så svårt att leva efter det i någon sann mening. För dem som håller räkningen så gillar jag inte extremister efter någon skala, jag gillar inte heller folk som går barfota i city mitt på dagen utan anledning och det är sant som ryktet går, det finns en folkgrupp jag inte gillar, det gör det. Men inte för dess etnicitet, arv, tradition, inte ens blott för deras varande som grupp utan för att många tycks vara jävligt gnälliga helt i onödan. Sådan är jag och jag kan leva med det, precis som jag kan leva med att dem jag på något sätt inte finner någon lämplig plats för i mitt liv kan ha sitt på eget håll. Jag kan vara vän med människor som går på stan i badkläder men jag kan också välja att låta bli. Konfrontation kan emellanåt vägas mot att kort och gott skita i varandra. Jag tror på att vara individuell, det kan vara nyttig och faktiskt tror jag det är mer spännande så, men individen lever inte utan ett kollektiv. Även små öar måste stå i relation till något annat för att veta vilka de är just som öar, utan det blir vi alltför egensinniga. Ensamma.

Under slutet av nittiotalet minns jag hur vi något tafatt försökte resonera oss fram till huruvida nationalistiska, i dagligt tal mer kända som rasistiska, partier skulle få besöka våra skoldebatter. Jag tror vi oftast hamnade i ett nej, representanter för partier som inte verkade för allas lika värde i vårt samhälle skulle inte få en plattform hos oss. Vi var inte säkra, det var vi inte alls, på att det var rätt, och jag tror idag kanske vi ibland undrar om vi inte borde ha gått åt ett annat håll. Nu står min generation här med ett folkvalt nationalistiskt parti som skaffat sig fler demokratiska säten av makt och förtroende än vad de ens fysiskt kan tillgodose. Och vi vet fortfarande inte om vi ska ta debatten eller ej. Objektivitet och subjektivitet har en annan laddning i vårt klimat, jag uppmanar inte att vi ska bli fega eller suddiga - klart att vi ska våga vara lika tydliga i våra nej som i våra ja - men vi bör beakta den mäktiga situationen vi befinner oss i. Arenan för åsikter, som till mångt och mycket byggts upp till omättlig genom teknologiska framsteg så som sociala medium, är paradoxalt nog liten. Det krävs inte särskilt mycket för att härska och söndra. Vi är sårbara vid subjektivitetens yttersta brant, vi är lika mottagliga som utsatta för saxandets kutym. Vi blir alltmer kategoriska i vårt tänk liksom i våra reaktioner, ett sätt utan frågor och utan svar, och det oroar mig. Vissa människor vet jag att jag inte vill ha med att göra, de har inget för mig och jag har sannolikt inget för dem. En del människor jag känner resonerar så olikt mig själv att jag ibland får andnöd, fast jag gillar dem ändå. Några är lite mer som mig och så blir vi också lite mer för varandra. Jag tror att det är en mycket naturlig process men den ligger djupt i otakt med sättet vi lever våra sociala liv.

Ni som är lite finare i kanten med Ert kulturella liv kan hoppa över det här exemplet, men det är ett jäkligt bra sådant. Den animerade serien "South Park", skapade av Trey Parker och Matt Stone, handlar om några barn i en liten stad i Colorado (John Searle råkar faktiskt av ett mystiskt sammanträffande vara född i Denver) där allt surrealistiskt man inte kan tänka sig sker och det hela är för det allra mesta oerhört stötande men avslutas alltid med någon typ av moralisk summering hos de två lite smartare pojkarna. Ett avsnitt handlar om en flaggas varande eller icke varande. Karaktären Chef kräver att flaggan ska bytas eftersom den är rasistisk då den föreställer en svart streckgubbe som blir hängd av ett gäng vita streckgubbar och han förstår inte varför de annars så sansade barnen är emot honom. Sensmoralen kommer uppenbara sig genom att det visar sig att barnen aldrig ens tänkt på att streckgubbarna har olika hudfärg. "Rasismen gjorde mig till rasist", begrundar Chef. Ibland står vi helt enkelt i vägen för våra egna korståg, våra goda intentioner kan gå förlorade för att vi är så ivriga att framhärda att vi alienerar kanske dem som behöver oss eller rent av dem som vi själva har behov av.

Åsiktsfrihet räknas som en mänsklig rättighet och den är lätt att stödja, den gynnar oss alla personligen. Åsiktsfriheten har dock blivit en aningen solkad genom det äktenskapliga förhållandet med yttrandefriheten för den bringar ett helt annat bagage, en helt annan dimension av moral. Yttrandefriheten testar vår sans och etik och vi har petat in lagar och små förordningar för att eländet inte helt ska lyfta ifrån rälsen men paradoxen är ett rusande tåg likaväl. Inte för att vi är dåliga människor de facto utan för att det teoretiska bygget att försvara rätten till fritt uttryck även för dem som förnekar andras rätt till detsamma och mer därtill är ett tufft koncept. Principen är rätt, tillämpningen har följder och det blir vid någon punkt omöjligt att vara konsekvent.

För tillståndet av varandet undergår även förändringar av synen på det publika och privata, och tyvärr inte på det sättet som tidigare, då under parollen för jämlikheten mellan könen, utan nu handlar det om identitet och karaktär. Kanske mest karaktär. Finns det utrymme för att vara offentlig OCH privat längre? Får vi ens göra så, göra skillnad menar jag, att anpassa sig efter den gamla devisen att det finns en tid och en plats för allt verkar vara otroligt blasé. Ta Ola Lindholm, jag har inte skrivit en rad om honom tidigare för jag vet inte vad jag ska säga. Vad man får säga? En fyrtio-någonting årig man, programledare, ledamot i styrelsen för "Barnens rätt i samhället" och chefredaktör för vår institutionella ungdomstidning "Kamratposten". En uppskattad människa med uppenbart bra moraliska värderingar. Ja, åtminstone fram tills maj månad 2011 då löpet exploderade med åtal om ringa narkotika brott. Från det ögonblicket var det kört för Ola Lindholm, trots sitt nekande vet vi att han är moraliskt korrupt. Karln jobbar med barn och åker fast med en gnutta kokain i pissprovet, vi är chockade och bedragna! Nej, han är ju inte dömd men vi måste väl fatta att om man står inför åtal kan man inte vara med i public service tablån heller. Detta avgörs inte i domstol, det avgörs i Expressen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag gillar Ola Lindholm, jag är partisk på det lilla viset. Jag är inte heller direkt känd för att förespråka droganvändande, jag tycker åtminstone att jag gör en ansträngning med att betona att inget gott kommer ur det. Men Lindholm har ju gjort sitt jobb klanderfritt, kommer min unge börja snorta linor för att vi ser på "Wild kids"? "Men han är ju en offentlig person, en förebild för unga", så säger folk och jag undrar stillsamt över två frågor; Slår de ens på teven i vanliga fall, och, vad betyder det för våra unga att se hur en människas liv kan slitas totalt i stycken för andra anser sig ha den moraliska rättigheten på sin sida? Unni Drougge skrev en rätt schysst poäng i en krönika från 2003 - den funkar lika bra 2011 - "Red upp era egna problem istället". Hon menar att "den största tjänsten jag gjort mina döttrar var att rikta till mitt eget liv. För hur mycket de coola kompisarna och H & M-reklamen och de lättklädda MTV-brudarna än påverkar de unga, så är det ändå sättet föräldrarna hanterar sina problem på som betyder mest".

Charlie Sheen, idag kanske mest känd för "Two and a Half Men" eller snarare för kontroversen kring sin person i samband med inspelningen av denna toppserie. Alla gillade att se Sheen på deken, vi gillade hela konceptet eftersom vi visste att han var ostabil redan innan just den här showen blev en tittar succé och det hela blev ju bara bättre ju värre han blev. Tills han gick över gränsen med skandalöst dåliga uttalanden. Då började ju kollision att drabba andra, nu fick vi minsann lära oss att skämmas, inte för att vi roade oss med en sjuk människa utan för guilt by association. Där nådde en nära på fyrtioårig karriär sitt esse, vi kommer inte att minnas Charlie i 1986 års klassiker "Plutonen" eller hyllade "Wall Street", det är då tämligen säkert. Det senaste jag hörde om Sheen var att han skulle bli talesperson för de bipolära och jag tänkte att det var ju skönt, tänk trots allt vad mycket vi andra med just den sjukdomen kan ställa till med innan vi når hans nivå av offentligt dömande. Tidigare så älskade Mel Gibson gjorde detsamma, "Mad Max" och Oscars statyetter för "Braveheart" blåste iväg så fort Gibson stannades för rattfylla 2006 och hela världen fick veta vad han sagt även om han själv inte var riktigt på det klara med det. Häromdagen såg jag på teve hur Jodie Foster fick en utskällning för att hon fortfarande var hans vän. Lars von Trier härjar i Cannes, Hans Majestät Konungen fortsätter att vara fantastiskt mjäkig, lokala nazi sympatisörer rekryterar Facebook- kamrater under falskt namn. Det finns liksom ingen ände på bedrövligheterna och att hamna på den goda sidan känns ibland som att flippa ett mynt om saken.

"Now are you sure you want a piece of me?" sjunger den amerikanska pop prinsessan och det är väl kanske lite det som det hela handlar om, hela fallet. Begär man något kan man bli förvånad när man får det. Man kanske rent av inte gillar det. "Fakin' like a good one, but I call 'em like I see 'em" sjunger hon i en annan låt och så tenderar vi människor att göra, vi dömer det vi ser och inget konstigt med det. Vi måste bara förstå att 2000-talets sociala interaktioner är likt inget som vi tidigare upplevt, den direkta effekten av våra handlingar är så gott som absolut. Vårt lilla skvaller, vår speciella sarkasm, vår humor, allt som egentligen är kryddan av våra personligheter reduceras till enkla rader. De saknar kontext, och de saknar oss.

Skillnaderna mellan vårt privata och offentliga liv är inte längre så segregerade, inte ens när vi försöker, och visst kan det känns mer uppriktigt på något sätt men det är inte mer autentiskt för det. Fria liberaler som oss själva glömmer ständigt att vi befinner oss på den spekulatives marknad. Gränserna är intrikata. Tydligen är den svenska komediserien "Solsidan" ett hot mot "kulturvänstereliten" för att den är "medelklassens revansch", jag drar inte det här ur luften utan jag har faktiskt läst det. Jag gillar danska sitcome serien av samma slag, "Klovn", undrar om det gör mig till en klassförrädare, eller hade vi slutat med klassbegrepp, jag kommer av mig så lätt. Kulturens Sverige är överlag ett under att någon orkar kämpa för, det blåser då sannerligen motvind. Minns Ni poeten Mohamed Omar som med diktsamlingen "Tregångare" (Ruin förlag, 2005) fick pris av Samfundet De Nio och fick Uppsala kommuns kulturstipendium år 2006? Hans texter sågs här och var på alla platser man ska synas, som EXPO, Dagens Nyheter, Sydsvenska Dagbladet, Folket i Bild Kulturfront, Ordfront magasin, en drös med tidningar och radioinslag. Sedan en novemberdag 2009 spräcker Aftonbladet bubblan, Omar planerar att starta ett anti-judiskt parti som det heter, alla är välkomna även nazister ska den muslimske författaren ha deklarerat. Jag har inte läst "Tregångare", men om jag hade och om jag hade den i ägo skulle jag ha skämts ihjäl. Oavsett vad jag hade tyckt om den. Jag är inte ensam med villrådigheten, Jenny Seth skrev en krönika i Aftonbladet; "Borde jag bränna Chris Browns skivor på bål?" efter det att artisten anklagats för att ha grovt misshandlat dåvarande flickvännen och tillika världsartisten Rihanna. "Din favoritartist visar sig plötsligt från sin allra sämsta sida. Vad gör du? Rensar Ipoden eller fortsätter nynna med som om inget har hänt" frågar Seth och jag vet inte vad ett bra svar är.

När Keith Richards lyckades skaffa sig en hjärnblödning efter att ha ramlat ner ifrån ett palmträd 2006 blev det ingen "Ola" inte trots att det är svårt att tänka sig att gubben var substansfri under händelsen. Vi kämpar ändå i oändlighet för att få tag i Stones konsertbiljetter, Richards jobbar trots allt inte med barn och saken är därmed lagt till handlingarna antar jag. Johanne Hildebrandt för Aftonbladet och Metros Fridah Jönsson skriver kolumner om olika företeelser men så lyckas de få till samma kärna; vad vi visar upp, eller försöka visa upp ska validera vår godhet och inget annat. Man kan ge pengar till Cancerfonden utan att köpa det Rosa bandet, men som Jönsson skriver vill man ju gärna visa att man gjort något. Det räcker inte att bara veta för sig själv. Hildebrandt avslutar efter att ha berättat om extraordinära människor som Hugh C Thomson, Josef Schultz och Raul Wallenberg just den här krönikan med att skriva; "man behöver faktiskt inte gå så långt som att rädda judar eller barn, skjuta sig själv, eller ens vara perfekt, det räcker faktiskt att försöka bete sig som folk". Özz Nûjen är rolig tydligen för när han säger hemska saker om folk så är det ändå public service, Göran Hägglund skyddar "verklighetens folk" ifrån kulturelitens hemska angrepp, och Jan Guillou har varit en "värdefull" agent för KGB. Hur ska jag kunna bete mig som folk, vem ska jag lära mig av egentligen? Precis som Johan Hakelius skulle jag också vilja se hur Janne Josefsson är på redaktionsmötena, jag vill se kontexten. Sluta redigera det viktiga om vi ständigt förväntas att ta rediga beslut! Det ena eller det andra måste triumfera.

Härom kvällen såg jag den amerikanske teveserien "Columbo" från 1968, jag minns de flesta avsnitten, repriserna gick redan när jag var liten och jag brukade se dem tillsammans med min mamma. Peter Falks karaktär berättar för en samling damer om hur det är att vara kommissarie vid mordkommissionen i Los Angeles; att vara mordutredare är inte enbart så mörkt och grymt. "Ibland händer det att jag gillar mördarna", säger kommissarie Columbo, "aldrig för vad de gjort men för att ibland är de också intelligenta, trevliga och snälla människor". Det är onekligen det som är det svåra med människor, vi är många saker och vi måste alla hitta någon nivå där vi kan just bete oss som folk. Många av de offentliga personerna jag skrivit om idag förtjänar att skämmas om det som sägs är sant, det tycker jag. Man ska försöka göra intelligenta val, vara en anständig människa, men vi måste också begåvas med viss acceptans för att detta är en förmåga i en rymd av möjligheter och omständigheter. Varför? För att i de flestas fall är livet en lång affär. Jag lyssnar på artister jag inte gjorde förr, jag stirrar på saker för att de inte längre har samma färg och form som jag minns dem, jag läser om texter jag en gång tyckte var briljanta för att finna att de var skit redan då. Om Samuel P. Huntingtons "clash of civilizations" infrias så kommer det inte att passera obemärkt även om man mot alla odds råkar vara offline. Vi har bara frihet i just den stunden vi nyttjar den. Överlever gör den som kan hålla sin ställning, vinner gör den som kan stänga av datorn med hedern i behåll.

Linda Bönström

Ur arkivet

view_module reorder

Magisk Prag

 Nyligen visade SVT den fascinerande dokumentären "Åter till Prag", där Astrid Ohlsén repriserar filmbilder från ett besök i revolutionsyrans Prag 1989. Hon intervjuade då också den tillbakadragne Vaclav Havel; regimkritikern ...

Av: björn gustavsson | Resereportage | 06 december, 2009

Skendränkning i demokratins namn

Foto: Uniforum Är västvärldens bristande intresse för moraldiskussion om möjligt ett mer grundläggande hot än terrorismens våld? Tobias Lundberg resonerar om Thomas Pogges teorier. I en intervju i det amerikanska tv-programmet The ...

Av: Tobias Lundberg | Gästkrönikör | 05 maj, 2008

Veckans porträtt: Katarina Norling om Katarina Norling

Katarina Norling om Katarina Norling    "Vaktchefen", 2006 (ur "Natten, A-Z")    The Anchor, 2006. 1. Min mor kom aldrig hem från resan till Italien. Hon fick en hjärtattack i Castiglione della Pescaia, ett fiskeläge ...

Av: Katarina Norling | Konstens porträtt | 23 november, 2006

Mjällare än älfvenben

Orden här uppe tillhör Viktor Rydberg, för våra unga läsare vill jag berätta att han inte är någon programledare från tevens barndom, utan en svensk författare som dog redan 1895 ...

Av: Bo Bjelvehammar | Essäer | 12 april, 2012

Diversity in the definitions of truth

Rig Veda 1.164.46c states as an axiom, "Truth is one; the wise call it by many names." Is this the plain narration of a fact, or a meta-narrative, which engages ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 07 november, 2014

Erotomanen Carl Jonas Love Almqvist – en överraskande upptäckt

Mina barn gav mig en läsplatta i födelsedagspresent, och den första bok jag laddade ner var Johan Svedjedals imponerande trebandsverk om Carl Jonas Love Almqvist, med titlarna Kärlek är, Rosor ...

Av: Mats Myrstener | Övriga porträtt | 09 augusti, 2013

Bilmekanikerskojaren och döden

Plötsligt men jag har fått nog mer än ett pluralis, mer än impulsivt tvingat. Jag ger upp, orken släpper. Börjar afträda bokbranschen och avsluta författarskapet. Har närmast redan i tio år ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 27 oktober, 2014

Postemmakrönika 7 Post krönikawc

Vad i helgjutna mässingshelgon, gjort jag hade beställt en bok om bokomslag, eftersom, så eftersom jag skulle slippa läsa, avförkorta proceduren, läsa 58 romaner och böcker från art deco-tiden i ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 20 maj, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.