Jag ropar

Jag ropar en varm tunga öppnar en sångs tillblivelse Har i vändpunkten ropet som är ett direkt tilltal där randen av fuktighet möter . En tunga söker en mun En blick är funnen I ett stenröse en röst begraven ...

Av: Hebriana Alainentalo | 11 januari, 2007
Utopiska geografier

Den sjuka pojken. Fastlåst i en syn med tungan styv som ett horn.

Kan dikten, som är ett verbalt medium, fånga det väsentliga i en målning, en teckning eller ett fotografi, och därigenom transformera det till text så att läsaren i läsningen upplever ...

Av: Emma Tornborg | 08 oktober, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Maja Stenis 1923-2008

Lustig längtan - en sökares samhällssyn

En gång i tiden var jag också en snäll, liten pojke. Mamma tyckte då att det nog inte var så bra för mig att vid fem års ålder sitta ...

Av: Dr Jan Stenis | 23 mars, 2015
Utopiska geografier

Eugenio Carmi – den pythagoreiske målaren

I dagarna öppnades en utställning med den italienske målaren Eugenio Carmi i Stockholm. Verk av den genuesiske målaren visas på Nobis Hotel vid Norrmalmstorg, och en mindre del på Italienska Kulturinstitutet ...

Av: Guido Zeccola | 29 maj, 2012
Konstens porträtt

Från järnbruket till Folkhemmet En svensk samhällsplanerings-historia från Stormaktstid till Folkhem



Lövsta från öster vid sekelskiftet 1700. I förgrunden den nyuppförda herrgården med park. I bakgrunden skymtar brukets välordnade bostads-bebyggelsePlaneringen av nya stadsdelar och bostadsområden under efterkrigstiden har röt¬ter i stor¬maktstidens anläggande av bruksorter. Likheten mellan ett allmännyt¬tigt bo¬stads¬om¬råde i Folk¬hem¬mets Sverige såsom Vällingby eller 60-talsstadsdelen Sätra i Gävle och stångjärns¬bruket Lövsta i norra Uppland från 1600-talets mitt är påfallande. I de tre fal¬len är det samma patri¬arkala grundsyn och samma tek¬niskt-funktionella och ad¬mi¬nist¬rativa an¬grepps¬sätt på bo¬stads¬frå¬gans lösning. För att kunna ta emot inflyttad arbets¬kraft har ett stort väl¬designat bestånd av standardiserade lägenheter inklusive bostads¬komplement med sam¬hälls- och kommersiell service plan¬lagts och på kort tid upp¬förts på jungfrulig mark enligt en ideal modell. Den väsentligaste förändringen som skett under 300 år är rätten för tillträdet till bo¬städerna förutom den självklart omvälvande höj¬ningen av utrustningsstandarden.
Nedan skall denna utvecklingslinje tecknas med den rumsliga dimen-sionen, det vill säga bebyggelsemönstrets ordnande, i fokus. Utvecklingen är insatt i ett europeiskt civilisa¬toriskt sammanhang.
Bostadssituation 1945
Bo¬stadssitutionen i Sverige var vid krigsslutet svår. Trångbod-dheten var utbredd och bo¬stä¬dernas ut¬rust¬nings¬standard var generellt mycket låg. 1945 hade till exempel inte mer än drygt hälften av lägen¬he¬terna i stä¬derna  WC och på landsbygden var det ännu sämre ställt med be¬kvämligheter som WC, bad med mera. Inflyttningen till städer och tätorter var mycket stor och förvänta¬des fortsätta. Därigenom skulle bostadssituationen för-värras ytterligare. Det före¬låg emellertid en uttalad politisk vilja att radikalt förbättra situationen. Vi¬sio¬nen om det goda och starka sam¬hället där den goda bo¬staden som rättighet för alla var en central beståndsdel hade vuxit fram och skulle förverkligas - Folkhem¬met började ta form. Föredömen fanns och tillväga¬gångssättet syntes klart. Un¬der lång tid hade nämli¬gen en föreställning om den goda mänskliga bosättningen vuxit fram. Den låg nu färdig att med moderna tillägg prövas i nationell skala. Det som återstod för politikerna var finansieringen. Se¬dan kunde samhällsbyggandet sätta igång.

Emanuel de Geer, ägare till Lövsta 1650-1692 under vars tid Lövsta fick sin form. Oljemålning av Bartholomeus van der Helst. Lövsta herrgård. Ursprunget till ett planlagt bostadsbyggande
Folkhemmets förorter och bostadsområden är planerade efter en bestämd  planerings¬formel med grundtemat den mänskliga bo¬sättningen där allt är ordnat till det bästa, var sak har sin plats och allt är ut¬tänkt i förväg. Ytterst är det till den italienska renäs-sansens ideal¬stadspro¬jekt som idé¬erna om en sådan fysisk hel-hetsplanering kan härledas. Ett rad idealistiskt präglade projekt har sedan burit visionen om hel¬hetsplaneringen över århundra-dena fram till våra dagar.

Renässansens idealstadskoncept var en rationell, tekniskt-konstnärlig formel för hur man realiserar samhällsuto¬pier och ger dem en fysisk gestalt. Det ursprungliga konceptet såg enligt Gulio Argan ut så här. "Idealstaden var en konstnärlig och politisk uppfin¬ning av sin tid och den grunda¬des på principen att stadens per¬fekta arkitekto¬niska och stads¬bygg¬nadsmäs¬siga form motsva¬rade full¬ändningen hos dess poli¬tiska och sociala ordning så som den upp¬fat¬tades och tillämpa¬des genom furstens vishet. På samma sätt skulle stadspla¬nens form och byggnadernas skön-het uttryckas ge¬nom arkitektens skicklighet. En ide¬alstad byg-gdes på upp¬drag av en suverän furste och byggandet bottnade i ett behov att markera makt." Viktigt att tillägga är att en ide¬alstad av¬sågs att byggas i ett sam¬manhang och företrädesvis på jung¬frulig mark.
Detta sorts stadsbyggande är en sammansmältning av stats-konst och bygg¬nads¬konst i sin högsta form. Fullt ut realiserade exempel på idealstäder finns inte vilket torde framstå som självklart beträf¬fande utopier.

1600-talets Sverige - Importör av idéer
Renäs¬san¬sens och den därpå föl¬jande barockens idévärld slog under 1600-talets början igenom på bred front i den europeiska ut¬kantsstaten Sverige som därmed lämnade det gamla där det gällde att överleva dag för dag och tog språnget in i ett mo¬dernt pla¬ne¬rande samhälle med blickarna riktade framåt - mot fram-tiden. Sverige var en ny¬mornad stor¬makt med väldiga ambitio-ner och en glupande aptit på allt nytt. Århundradet kan med rätta beteck¬nas som den nya tidens inbrott i Sverige. Nationen öppna-des för tidens idéer och dessa kom till snabb til¬lämpning på många om¬rå¬den i sam¬hället så¬väl inom konst, teknik, stats¬för¬valtning som inom byg¬gande. De mo¬derna vetenska¬perna grund-lades vid denna tid, uni¬versite¬ten ut¬vecklades, den statliga by¬råkratin ex¬pan¬derade kraftigt och en mängd tek¬niska och ad¬mi¬nistra¬tiva nyheter in¬för¬des. Statliga ämbetsverk med Lantmäteri-ver¬ket som ett exempel grundades vid denna tid. Den viktigast innovationen för byg¬gandet var på sikt införandet av stads¬plane¬kons¬ten och stadsplanerarprofessionen. Man började utar¬beta för¬slag för byggnader, stadsavsnitt och städer och rita upp dem in¬nan de byggdes. I och med det föddes det mo¬derna bygg¬proje-k¬tet liksom den mo¬derna stadspla¬ne¬ringen.

Söderfors med gatan som leder fram till herrgården. Foto Catrin Pihl.  Källa: Arbetarbladet, Gävle.   1600-talet - ett stort sekel för svensk stadspla-nering
Stadsplanering var en tidstypisk och allmän västerländsk kultur-yttring under 1600-talet. Stadsplanekonsten är brukskonst och innehåller jämsides med den praktiska grunden utomordentliga möj¬ligheter till uttryck och manifestation. Inom den kulturytt-ring som kommit att kallas "conspicous consumption" erbjöd stadspla¬nekonsten en tätposition. Stadsplanering var således ett lock¬ande verksamhets¬fält för prestigehungriga furstar men även stormän kunde här ha chansen att visa framfötterna. Den store kardinalen Richelieus egen idealstad Richelieu var ett fram-trädande och förmodligen inspirerande exempel därpå.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

1600-talet blev bland mycket annat det stora stads¬bygg¬nad¬sårhundra¬det i Sverige. Helt jämbördigt kvalitativt och kvantita-tivt med vårt eget 1900-tal. I det svensk-finska riket planla¬des 24 nya städer och tio äldre planerades om och fick moderna stads¬planer med rätvinkliga gatusystem, bland dem gamla städer som Uppsala och Gävle. Tessin d ä:s regleringsplan för Gävle från år 1646 är ett tydligt exempel på tidens ideal. Avgörande för denna storartade stadsbygg¬nads¬satsning var Sveriges expansion och tidens snabba idé¬spridning med hörn¬ste¬nar som bok¬tryckarkonsten och de allt tätare personkontak¬terna med andra kulturer.

Bruksherren John Jennings (1729-1776) med brodern Frans och svägerska i Paris 1769. Jennings var en typisk representant för de nya uppländska bruksägarna som gjorde entré vid 1700-talets mitt. Det var dessa herrar som omformade upplandsbruken till anslående mönsteranläggningar. Renässansens idealstad som var 1600-talets förebild känne-tecknades av en rationell, geo¬metrisk ordning med ett samman-hang mellan helhet och detalj, med harmoniska gatu- och torgrum och enhetliga hushöjder. Renhet, klarhet, harmoni och klassiska arkitektoniska värden skulle styra stadens utformning. Re¬näs¬san¬sens planerare gick från helheten till detaljen. Staden var för dem en sammanhållen fysisk gestalt som ut¬gick från en rationell och förståelig ordning. Gränsen mel¬lan stad och lands-bygd var knivskarp. Det var ett generellt ideal som gällde alla städer och inte enbart de befästa. Idealstaden innebar ett fjär¬mande från natu¬ren och lokalite¬ten; idén dominerade över verkligheten. Människan skulle betvinga naturen med de möjlig¬heter en ny tekno¬logi gav - en tanke som återkommit under historien. Inte minst hos funktio¬nalis¬terna och andra utopister under 1900-talet.

Det idémässigt mest avancerade svenska samhällsbyggnads-projektet från 1600-ta¬lets mitt var den ald¬rig realiserade stads¬planen för manufaktur¬sta¬den Carl Gustafs Stad (nuvarande Eskils¬tuna) som på beställning av Karl X Gustav år 1658 för-fattades av arki¬tekten Jean de la Vallée åt den bal¬tiskt-holländske in¬dustrialisten Reinhold Rademacher. Hela staden är genomri¬tad in i minsta detalj från den enklaste byggnaden till den storslagna slottsanläggningen med sin park. Plane¬ringen skedde som ett led i kronans an¬strängningar att värva Rade¬macher och hans verk¬sam¬het till Sverige. Ett an¬nat likartat pro¬jekt från denna tid som också förblev orealiserat är stads¬pla¬nen för sta¬den Ja¬cobshamn på Kål¬landsö i Vä¬nern upprättad av Olov Falck 1667. Pla¬nen utgick bland annat från ekono¬men Johan Risinghs teorier och planlägg¬ningen skedde på uppdrag av greven Mag¬nus Gab¬riel de la Gardie. Syftet med Ja¬cobshamn var att ut¬veckla de la Gardies grev¬ska¬p och markera hans höga samhällsställning. Un¬der stor¬maktstidens inledning ålåg det rikets främsta, de tre grevarna Brahe, de la Gardie och Wrangel, att planera och bygga städer i sina respektive grevskap. Ett exempel är greve Brahes Gränna.

Via de livliga kontakterna med Nederländerna och Tysk¬land, där det fanns långt ge¬nomförda ideala stadsprojekt, introducerades idéerna i Sve¬rige. De kom således inte direkt från Italien. Åt-skilliga holländska och tyska stadsplanerare gick i svensk tjänst och den hol¬ländska och tyska stadsplanelitteraturen från denna tid är betydande. Till ex¬em¬pel publice¬rade den kände renässans-konstnären Al¬brecht Dürer 1527 ett ide¬al¬stadsförslag. Detta projekt an¬ses ha inspirerat utformningen av idealstaden Freuden-stadt som pla¬ne¬rades 1599 för att ta emot pro¬testan¬tiska tros-flyktingar från det katolska Österrike. Freudenstadt har i mycket samma in¬ne¬håll och utformning som Lövsta. Fler paralleller finns såsom att bergs¬bruk skulle vara bas för näringsfånget och att valloner kom att flytta till staden.

På några få år efter det att Claes Grill förvärvat Söderfors omgestalt-ades bruket till ett strikt utformat 1700-talsmässigt mönstersamhälle. Oljemålningen Lövsta: Det första planmässiga bostadsbyggan-det i Sverige
Den till Sverige invandrade Louis de Ge¬er hade skapat sig en ställning som en av Euro¬pas ledande vapenhandlare och finans-män. Sedan 1620-talet satsade han stort på det svenska bergs-bruket där den upp¬ländska stångjärnsproduktionen med tiden blev flaggskeppet. Storle¬ken på det företagsimpe¬rium han ska¬pat torde sätta hans resurser i klass med, för att inte säga över¬träffa, samtida svenska stor¬mäns.

Före sin död 1652 delade de Geer upp sina väldiga egendomar i Sverige såväl som i andra länder på sina många barn. I Sverige tillföll Finspång, Österby och Lövsta olika söner. Sonen Emanuel de Geer tillträdde Lövsta 1650. Som nyadlade svenska stormän hade de Geers söner behov av att skaffa sig en samhäl-lsposition. Ett sätt var att genom livsstil och byggande markera sin ställning. Finspångs storslagna slott från 1661 ska ses som en manifestation av en av de Geers söner. Detta bygge gavs också en plats i propagandaverket Suecia Anti¬qua, något som inte förunnades vare sig Lövsta eller Österby. Varför Lövsta ute-lämnats ur Suecian har diskute¬rats i flera sammanhang men någon förklaring har ännu inte presenterats.

Det tidigaste genomförda samhällsbyggnadsprojek¬tet i Sverige med idealstadsansats torde vara stångjärnsbruket Lövsta i norra Uppland. Carl Gustaf Stadsprojektet avancerade aldrig längre än till en handfull byggnader, de så kallade Rademachersmedjorna i Eskilstuna. Än i dag efter mer än 300 år finns Lövstas bebyg-gelsemönster kvar intakt trots rysshärjningar och den därpå följande återuppbyggnaden på 1720-talet.
Det gällde för Lövstas ägare, vare sig det var den gamle Louis eller sonen Emanuel som var initiativtagaren, att på kort tid skaffa fram bostä¬der åt ett stort antal sme¬der, kolare och andra yrkeskategorier vilka rekryterats från Vallo¬nien och som tillsammans med sina famil¬jer invandrade till Sverige. Ideal¬stadskonceptet var väl lämpat för ett snabbt an¬läggande av nya bo¬sättningar för en rekryterad nyinflyttande befolkning. Jämför Freudenstadt och Carl Gustaf Stad som andra exempel. Det var också ett utmärkt instrument för styrning på distans. Louis de Geer be¬sökte, såvitt är känt, aldrig Lövsta.

Han uppehöll sig mes¬tadels i Amsterdam vari¬från han styrde hela sitt vid¬sträckta, närmast världsomspännande imperium. Likaså vistades so¬nen Emanuel mestadels på annan ort. Han lär ofta ha uppehållit sig i Hamburg där han ägnade sig åt sitt stora operain¬tresse. Den dag-liga skötseln av de Geer-bruken ombesörjdes av en be¬fullmäk-tigad man på plats, bruksinspek¬torn, som fick sina direktiv vid ägarens besök och per korrespondens.

Fram till 1650 ägde Louis de Geer både Österby och Lövsta. 1650 frånträdde han ägar¬skapet och fördelade Österby respek-tive Lövsta på två av sina sö¬ner Laurens och Emanuel. Någon gång mellan 1643 och 1660 sattes en omfattande utbyggnad och nydaning av Lövsta i gång. Tids¬an¬givelsen byg¬ger på att de Geer arrenderade Lövsta fram till 1643 då han köpte bruket och på dateringen av en målning på Lövsta herrgård från ca 1660 som visar ett ut¬byggt och storslaget Lövsta. Ut¬byggnaden skedde vid samma tid som Carl Gustaf Stadprojektet var aktu¬ellt. Satsningen kom i Lövsta i stället för i Ös¬terbybruk som dittills varit centrum i de Geers uppländska impe¬rium och störst bland bruken. Varför platsen för expansionen blev Lövsta är ännu inte klarlagt men kan ha berott på antigen att de nya ägarna, det vill säga de Geers söner, hade skilda ambitio¬ner eller på andra för¬hållanden. Jämfört med Österby låg Lövsta i en närmast obrukad och jungfru¬lig trakt. Här fanns gott om skog och mindre konkurrens om denna viktiga råvara. Lä¬get när¬mare kusten var också gynn¬sam¬mare för ut¬skeppning av det färdiga stångjärnet. I Löv¬sta fanns heller inte så¬dana terräng¬hinder eller ägosplitt¬ringar som skulle kunna omintetgöra anläg¬gandet av en stor sam¬manhållen bo¬sätt¬ning. Någon stads¬plan el¬ler annat daterat do¬kument har inte återfun¬nits för Lövsta, men en karta över bru¬ket från 1687 visar ett bebyggelse¬mönster i form av en påbörjad kvadrat alternativt rektangel med karaktär av en oavslutad ideal-plan. Detta 1600-talsplanmöns¬ter består i dag intakt i Lövsta.

På kort tid uppkom ett stort stadslik¬nande mönstersam¬hälle. Lövsta hade som mest cirka 1 200 in¬nevånare medan som jäm-förelse den närbelägna staden Öre¬grund endast hade runt 650 vid samma tid. Redan vid mit¬ten av 1600-talet, möjligen något årtionde senare, hade det skapats ett en¬het¬ligt ut¬format bo¬stads-bestånd inkluderande servicein¬rätt¬ningar med  stan¬dardiserade lägen¬heter, bostads¬komple¬ment, lokaler för hälsovård, under-visning, andakt, äld¬reomsorg, dag¬ligva¬ruhandel etc. Allt med en be¬stämd social och rumslig ordning och med bo¬stä¬der och arbetsplat¬ser åtskilda. Alltså i grunden en "bostadsmaskin" av samma slag som funktionalisterna 300 år senare lanserade som lös¬ningen för Folkhemmets bostadsproblem.

Bebyggelsemönstret i Lövsta är oavslutat och ser ut som ett stort E. Det är rimligt att utgå från att denna figuration är oavslutad och av¬setts att fullbordas i en sluten geometrisk form. An¬tingen till en rektangel eller en kvadrat så som exempel¬vis i Freudenstadt. Att utbygg¬naden avstannade kan bero på många saker, såväl en enskild som av flera samverkande. Några tänk¬bara skall anges. Myndigheterna i vallonernas hemland införde ett stopp för utvand¬ringen 1655 och därefter kom inga nya invandrade valloner till Sverige och Lövsta. I Löv¬sta fanns ett bon¬debruk jämsides med de Geers anläggningar. Bönderna hade rätt till fall¬höjd för sin egen ham¬mare vilket starkt inskränkte på de Geers rörelsefrihet. Först på 1680-talet kunde de Geer för¬värva bondebruket och få fullständig kontroll över Lövsta. Den statliga myndighet, Bergsamtet som bytte namn till Bergskol-legium, övade uppsikt och styrde brukshanteringen och regle¬rade brukens produktion och storlek strängt. Slutligen lade Karl XI:s re¬duktion under se¬nare delen av 1600-talet hämsko på adelns byggande. Lövstas storslagna herrgård och par¬kanläg-gning började först ta form under senare delen av 1680-talet.

Gata i Gamla bruket i Sandviken. Likheten med de äldre upp-landsbruken är pålitlig. Foto: Mats Jonsson. Källa: Arbetarbladet, Gävle. Värt att notera är att Lövstas moderbruk Österby inte under-kastades nå¬gon omform¬ning av Lövstas omvälvande art utan behöll sitt ursprungliga bebyggelsemönster med tre raka bost-adsgator för sig och en bruksgård med park på motstående sida av bruks¬dammen för sig. Bruksgården byggdes från och med 1700-talets mitt ut till en anslående herrgårdsan¬läggning. Ytter-ligare tidsenliga additioner gjordes undan för undan såsom de i folkmun be¬nämnda "ostbitarna" som ingår i den under senare delen av 1700-talet anlagda nya bruksinfar¬ten. I Ös¬terby saknas alltså ett enkelt urskiljbart helhetsmönster anlagt vid en tidpunkt.

1700-talet - mönstersamhället och förskönas
Under 1700-talet planerades och anlades inga nya städer i Sverige, förutom Öster¬sund, som blev århundradets enda nyan-lagda stad. Stadsbyggandet inriktades på att fullfölja, moderni-sera och försköna 1600-talsplanerna. Stilmässigt gjordes betyd-ande förändringar.
1700-talet medförde ett genombrott för det franska infly¬tandet i Sverige. Franska idéer och fransk smak do¬mine¬rade under seklets senare hälft och färgade av sig på svensk kultur, arkitektur och stadsplane¬ring. Furstens boning, slottet, blev ut-gångs¬punk¬ten i 1700-talets stadsbyggnads¬konst med Versailles som det höga föredö¬met. Normalt upp¬träder stad och slott i re¬nässans¬planer som två fristående ele¬ment bredvid var¬andra så som i staden Richelieu med slott och i planen för Carl Gus¬tafs Stad med till¬hö¬rande slott. Även i Lövsta kom denna lokali¬seringsprincip till uttryck. I Lövsta vänder herrgården brukets bostadsbebyg¬gelse ryggen. Herrgård med park och ekonomi-bygg¬nader är en enhet och brukets bostadsdel en annan. De ligger sida vid sida men är ej hopkom¬ponerade enligt gängse 1600-talsuppläggning. Med väl¬villig tolkning kan denna tvådel-ning anses föreligga även i Österby. En helt annan princip för skapande av helhetsmönster introduceras under 1700-talet.

Barocken innebar såväl en brytning med som en vidare-utveckling av renäs¬sansens landvinningar vilka drevs till nya höjdpunkter inom konsten. Nu introdu¬cerades det ro¬mantiskt-känslomässiga, och de humanistiska idealen ersattes av en strä-van att förhärliga furs¬temakten samtidigt som förnuftsidealen och rationaliteten trängdes tillbaka till förmån för ett sö¬kande efter stämningar, effekter och konstnärliga värden. Stadsbyg-gandet under ba¬rocken utgick från detaljen och arbetade sig fram till en helhet. Befintliga element i staden knöts ihop till samman¬hängande och ofta överras¬kande helheter som till exempel i 1700-talsplanerna av Jean Erik Rehn för Gimo och Forsmarks bruk. Stad och slott komponerades ihop och vegetationen och land¬ska¬pet, som hållits utanför renäs¬san¬sens städer, togs nu in i stadsplanen som ett integrerat es¬tetiskt element. Gränsen mellan stad och land upphävdes. Den Hårleman tillskrivna planen för Söderfors är den tydligaste och mest lättlästa av 1700-talspla¬nerna bland upplandsbruken. Söderfors är i sin plan en veritabel versailleskopia.

Barocken medförde nya ut¬tryckssätt i stads¬byggnadskonsten: succes¬sivt stegrade sinne¬s¬intryck, monumen¬tal¬ver¬kets utstrål-ning, pers¬pek¬tiviska illusioner, oändlig¬het, medvetna ljus- och skuggeffekter och framför allt en sam¬kom¬position av stad, slott och landskap. Denna typ av stadsplanering är en konstnärligt uttrycksfull pla¬ne¬ring som skiljer sig från den tidigare åter¬håll-samma, sakliga och understundom smått torra in¬gen¬jörs- och lant¬mä¬tarpla¬ne¬ringen som an¬vände sig av enkla geometriska formprinci¬per. De stora upp¬landsbruken har en mer eller mindre långtgående franskinfluerad karaktär som senare kopierades i andra svenska bruk inte minst i de gästrikska bruksanläggnin-garna.

Beträffande själva stång¬järnsproduktio¬nen och den sociala uppbygg¬naden skedde där¬emot inga väsent¬liga förändringar i upplandsbruken utan förhållandena konsoliderades under 1700-talet och blev kodifierad och nationellt sanktionerad i hammar-smedsordningen 1766. Också den lutherska Hustavlan torde ha legitimerat det patriarkala väldet även om de uppländska bruks-ägarna själva var reformerta. Idén om möns¬tersam¬häl¬let levde vi¬dare. Stil¬mässigt skedde emeller¬tid om¬väl¬vande föränd¬ringar när ett antal av de stora upplandsbru¬ken från och med år¬hundra¬dets mitt om¬gestaltades radi¬kalt. Bruken blev därigenom inte enbart vackrare utan framför allt tyd¬ligare som bilder av en god samhällsordning. Ex¬empel på ideala, för¬tydligande och förskön-ande planer från 1700-talet är bruken Sö¬derfors, Gysinge, Fors-mark och Gimo som planera¬des om i och med att nya ägare till-trädde.

Gemensamt för dessa norduppländska järnbruk var för¬utom stång¬järns¬produktio¬nen att de var stora och att de ägdes av "stora" ägare hem¬mahörande i en speciell kulturkrets. Dessa nya bruksher¬rar som ersatte de tidigare mer beskedliga ägarna var utom¬or¬dent¬ligt ambi¬tiösa och välorien¬te¬rade, internationellt verksamma penningaristo¬krater av borger¬ligt ur¬sprung. De bo-dde i huvudstaden och inte på bru¬ken. Från sin bas i Stockholms be¬va¬kade och diri¬ge¬rade de sina intressen runt om i världen. De var i högsta grad inter¬nationellt oriente¬rade och urbana och de skilde sig i detta avseende från svenska bruksägare i gemen så som till exempel de gäst¬rikska, som oftast var lo¬kalt förank¬rade. De nya uppländska bruksherrarna bar namn som Grill, Be¬doire, Lefe¬bure, Finlay, Jen¬nings med mera och tillhörde skeppsbro-adeln. De var alla refor¬merta tros¬be¬kän¬nare i lik¬het med de Geer, deras före¬gångare och föredöme. Claës Grill kunde i rike¬dom mäta sig med de Geer.
Inom den reformerta trosin¬rikningen sattes ar¬bete och bild¬ning mycket högt och de reformerta bruksägarna ville ge sina bruk en föredömlig gestaltning i linje med dessa ideal.

I sin strävan att manifes¬tera hemortsrätt i samhällets främsta kret¬sar,
det vill säga som ett in¬slag i prestigekampen med den gamla bördsa¬ris¬tokratin, byggde sig dessa bruks¬her¬rar inte bara slott med storslagna parker utan hela mönster¬samhällen. Det äldre Lövsta var en förebild som gärna skulle överträffas. De nya ägarna anlitade sin tids främsta arki¬tekter som tillämpade de se¬naste och mest avancerade idéerna inom arkitektur och stads¬plane¬ring. Arki¬tektnamn som Carl Hår¬le¬man, Jean Erik Rehn, Erik Palmstedt, Olof Tem¬pelman och Carl Christofer Gjörwell före¬kom¬mer i sam¬band med 1700-talets och det tidiga 1800-talets byg¬gande i de uppländska bru¬ken.
Upplandsbrukens nya uttrycksfulla och förskönade gestalt var således inte en direkt följd av återuppbyggnaden efter ryss-härjning¬arna sommaren 1719, utan omgestaltningarna inleddes först från och med 1750, det vill säga drygt 30 år senare. Om-gestaltningarna måste tol¬kas som ett utslag av den nya bruks-ägarkret¬sens lust och ideal.

"Den glansperiod som den svenska brukshanteringen upplevde hela 1700-talet igenom blev ett av de stora inslagen i Sveriges andliga historia. Brukspatronerna, såväl de adliga som de oad-liga, komma i medelpunkten för 1700-talets svenska kultur-utveckling. På sätt och vis kan man säga att detta utgjorde den största vinning Sverige allt sammantaget skördade av sin mono-polistiska brukspolitik." (Heckscher, 1971)
Det är inte den geografiska lokaliseringen som utgör den främsta grunden till att be¬handla upplandsbruken för sig utan de är till sin struktur och art starkt skilda från svenska bruk i all¬mänhet.

Traditionen förs vidare - designen förenklas
Traditionen att bygga mönstersamhällen togs upp och fördes under 1800-talet vidare av några av den svenska industrialis-mens banbry¬tare. De var män med filantropisk läggning som in¬tresserade sig för sam¬hällsfrågor, nykterhetsfrågor och liknande utöver huvudintresset eko¬nomi och tek¬nik. Ett exem¬pel  är gros-shandlaren, sedemera konsuln, Göran Fredrik Göransson. 1861 grun¬dade han Sandvi¬ken som gavs det in¬dustrialiserade möns-ter¬sam¬hällets form. Såg¬verkssamhället Skutskär strax söder om Gävle är ett annat samtida exempel.

Under in¬dustrialismen betonades åter det ratio¬nella och ingen-jörsmässiga och den enkla rutnätsplanen lyftes fram som före-döme medan de konstnärliga uttrycken hölls tillbaka. Järnvä¬gen och dess sträckning var en nyhet som äg¬nades särskild omsorg och infrastruktursatsningar och all slags kommunal¬tekniska lös¬ningar var högprioriterade i denna ingenjörsplanering. Inom det allmänna stadsbyggandet sågs hygien- och brandskydds¬frågor som syn¬nerligen viktiga. Staden sektionerades och delades upp med hjälp av breda trädplante¬rade esplanader för att förhindra spridning av brand och smittosamma sjukdomar, se som exem-pel Gävles magnifika Esplanad som följde sin tids utformnings- och utsmyckningsideal. Gjutjärnet gjorde sitt inträde och användes i fontäner och monument. Det var sin tids plast som villigt lät sig formas i alle¬handa historiska dräkter. Gjutjärns-kolonner, gjutjärnsgudinnor med mera gjorde sitt intåg som utsmyckningsdetaljer i byggnads- och den publika konsten. Men idealstadskon¬ceptet och det gamla mönsterbruket fanns kvar som under¬lig¬gande tanke¬mönster. Man kan till exempel i Gamla bruket i Sandviken lätt känna igen drag som över¬tagits från före¬gångarna de äldre upp¬landsbruken.

De industriella mönstersamhällena Skutskär, Båt¬skärsnäs, Kiruna och något senare Bergslags¬byn i Bor¬länge och det oreali- serade projektet för Forsbacka av arkitekten Sigurd Lewerentz är andra exempel på patriakalt styrda mönster¬samhällen med var sak på sin plats där några av tidens främsta arki¬tekter anlitades. Företagsledarna så¬som den tidi¬gare nämnde G F Göransson, Frans Kempe, Hjal¬mar Lundbohm med flera var patriar¬ker som ville ordna allt till det bästa för sina an¬ställda. De följde i de för-industriella bruksägar¬nas fotspår och lät sig inspi¬reras av tidens högsta ideal - in¬hemska såväl som internationella. Även de anli¬t- ade sam¬tidens främsta experter så som förstarangsarki¬tekterna Per O Hallman, Gustav Wickman, Os¬wald Alm¬quist med flera.


Folkhemsbyggandet finner sin form
Un¬der 1800-talet börjar det anglosaxiska inflytandet att så sakta göra sig alltmer gäl¬lande i Sverige. England blev genom sin ställning som industrialismens föregångsland och ti¬dens största imperium tongivande i världen. Stadsplanerings- och arkitektur-principer från England blanda¬des med konti¬nen¬tala och inhem-ska strömningar i svensk stadsplanering. Helt omvälvande blev stads¬planering¬sprincipen Trädgårdsstaden som lan¬serades av Ebenezer Howard vid sekelskiftet 1900. Trädgårdsstadsprinci-pen innebar en so¬cialt grundad, sam¬hällsre¬forme¬rande dynamisk schema¬planering, där man i diagramform angav lo¬kaliserings¬prin¬ciper och andra fy¬siska paramet¬rar, men inte fixerade byggnadernas eller bebyggel¬semönstrens form så som man gjort tidigare. Den enkla geometrin övergavs som gestaltning¬s¬princip. Samtidigt förde österri¬karen Camillo Sitte fram ett konst¬närligt stadsbyggnadsprogram som utgick från stadsrum¬mens centrala be¬tydelse för stadslivet. Enligt honom skulle gator och torg skänkas liv med hjälp av en medveten och konst¬närlig gestalt-ning.

Mer omvälvande än de gestaltningsmässiga aspekterna var att en träd¬gårdsstad skulle ägas, planeras, byg¬gas och förvaltas kol-lektivt av sina invå¬nare. Trädgårdsstadsbyggan¬det var från bör-jan av¬sett som ett so¬cialt re¬form¬pro¬gram mer än en rent teknisk pla¬nerings¬mo¬dell. Ändå, eller just därför, blev den ut¬gångs¬punkten för den sociala men likväl starkt fysiskt-funk¬tio¬nellt präglade grann¬skapsplanering som stod mo¬dell för efterkrigs¬ti¬dens demokratiska och allom¬fat¬tande svenska samhällsbyg¬gande.

Under 1930-talet gjorde funktionalismen sitt genombrott i Sverige. Dess främsta in¬sat¬ser på bostadsbyggandets område var utvecklingen av goda planlösningar av lägen¬he¬terna och satsningen på flerbostadshus och på dessa områden skördades stora framgångar. Funktio¬nalis¬men utgick från de¬taljen och gick därifrån till helheten. Man sammanförde välstuderade, välfun-gerande och ytsnåla bostadslä¬genhe¬ter till rationellt utformade flerbostadshus. Enligt den funktionalistiska doktrinen skulle maximalt med sol och ljus släppas in i bostäderna och hus¬krop¬parna orientera¬des därför efter det gynnsammaste väderstrecket. Funktionalismen bröt med det slutna kvarteret och bannlyste den traditionella slutna korridorga¬tan med husen radstående i gatu-linjen. I stället skulle byggnaderna pla¬ceras fritt i naturen i enlig-het med fältropet "Hus i park". Man bröt med det tidigare geo-metriskt formade och slutna rummet som gestaltningselement. Med Björn Linns ord ändrades bebyggelsemönstret från den intensiva stadens till den extensiva.
Funktionalismen lyckades aldrig trots CIAM:s massiva propagerande och Aténchartan utveckla någon egen övergri-pande fysisk samhällspla¬ne¬ringsprin¬cip som kom till allmän till¬lämpning. En sammansmältning av funktionalismens detaljlös¬ningar för hus och kvarter med den amerikansk-engelska regional- och grann¬skapsplane¬ringens övergri¬pande planerings-princi¬per förde fram till den svenska stadsplane¬ringsmodellen som Folkhemmet kom att byggas efter.


Konsul Göran Fredrik Göransson 1819-1900 grundare av Sandvikens järnverk och samhället Sandviken. Göransson var en typisk representant för den tidiga industrialismens patriarkaliska brukspatron. Oljemålning av T Lövgren, 1919 Formeln är färdig - nationell satsning - Miljonprogrammet
Det allmänna - staten och kommunerna - tog under 1930-talet undan för undan över an¬svaret för bo¬stads¬försörjning och annan sam¬hällsservice. Socialdemokratin hade vid denna tid vuxit sig så stark att den erövrat den politiska makten i landet och därmed över planering och ge¬nomfö¬rande av samhällsbygget. Från att tidi¬gare en¬bart ha gällt ett fåtal exempel i de historiska bru¬ken och bland industialismens bolagssamhällen var nu målet att det ideala sam¬hällsbygget skulle gälla hela nationen.

I och med 30-talet skedde alltså en vaktav¬lösning av ledar-skapet och de svenska mönster¬sam¬hällena hade inte längre en välvillig bruks¬patron till mentor utan denne byttes ut mot kom¬munens politiska ledning. Kommu¬nalpampen ersatte bruks-patronen.
Den egentliga starten för det nya samhälls¬bygget för¬dröjdes av 30-talets dåliga kon¬junkturer och av andra världskrigets utbrott. Byggandet inleddes först 1942 och accelererade starkt efter krigsslu¬tet 1945. Då kom de nya idé¬erna och meto¬derna att tillämpas all¬mänt vid plan¬läggning och byggande. Klarast ut¬tryckta finns dessa principer i 1952 års gene¬ralplan för Stockholm där särskilt en illustration, "Schemaplan för stadsdel med förorts¬baneför¬bindelse", torde ha haft samma roll för bo-stads- och stadsplaneringen som en gång idealstadsillustrationer  haft för 1600-talets stadsbyggande. Den internationellt ryktbara stockholmsförorten Väl¬lingby byggdes till exempel efter denna princip. Plane¬ringsprincipen blev också den domine¬rande un¬der Miljonprogrammet 1965 - 75 då en miljon lägenheter byggdes på tio år runt om i Sverige. Utmärkta exempel på miljonprog-ramsplanering är stadsde¬larna Sätra och An¬dersberg  i Gävle från 60- och 70-talen. De är rena skolboksexempel på tidens bo¬stadsplanering. Renlärigare och tydligare överföringar av planer-ingsprinciperna än som kom till stånd i dessa två gävlestadsde¬lar är svåra att finna.

Från den centrala delen av 1960-talsstadsdelen Sätra i Gävle. Sätras bebyggelsemönster följer det i Stockholms generalplan 1952 föreslagna Visionen om mönstersamhällets bebyggelseform och tekni-ken och metoderna för dess plane¬ring hade bestått pro¬vet. Efter sekler av prövande av idéns hållbarhet kom den nu att all¬mänt tillämpas i na¬tio¬nell skala. Den politiska led¬ningen hade överta-git visionen och gjort den till sin och politikerna hade därtill funnit ett sätt att finansiera förverkligandet. Brukspatronen er¬sattes av kommu¬nalpampen men vi¬sionen skulle fortfarande ut-formas av tidens främsta för¬mågor. Uno Åhrén, Sven Markelius och arkitektteamet Backström & Reinius är bara några av de främsta nam¬nen bland de arkitekter som var med och utformade Folkhemmets bostadsområ¬den.    

Sammanfattning
Historien om det planlagda och medvetet utformade bostads¬byg¬gandets fram¬växt i Sverige illustrerar en påtaglig kontinuitet i fråga om ideal, planeringsprinciper och aktörer. Ut¬trycket "Inget nytt under solen" är slitet men träffande för att beteckna Miljonpro¬grammet. Ut¬veck¬lingshistorien handlar om beställaren - patriarken, hans expert och planeringsmodellen. En pla¬nering som utgår från en helhetsbild av det fysiska samhället där bebyggelsen ges en ideal ge¬stalt följande tidens högsta principer. Planeringen är en utpräglad ex¬pertplanering utan lokal på- eller medverkan. Bebyggelsen uppförs på jungfrulig mark och den är avsedd att ta emot inflyt¬tare.

Ur gestaltningssynpunkt är det två de¬sign¬modeller som varit vägle¬dande för plane¬ringen av mönstersamhällen un¬der denna tre¬hund¬ra¬åriga historia. Under 1600-, 1700- och 1800-talet bottnade mönsterpla¬nerna ytterst i den aris¬tokratiska ide¬alstads¬modellens ge¬stalt så som den utvecklats och formulerats i renäs¬sansens Italien. Denna fixa pla¬ne¬ring¬sprincip utgick från en bestämd fysisk form som i förväg utformats på pap¬per och sedan överförts till en byggd, statisk och hierarkisk verklighet. Be¬byggelse¬mönstret tryck¬tes ner på marken som man trycker en stämpel på ett papper. Denna plane¬ring¬sprincip började avlösas vid se¬kelskif¬tet 1900 genom den av Ebe¬nezer Howards lan¬serade dy¬namiska och icke form¬fixerade schema¬planering som be¬tonade de sociala processerna i stads¬byggandet - trädgårds-stadsplaneringen. Pla¬ne¬ringen försköts från en teknisk till en social design.
Under 30- och 40-talen ut¬vecklades trädgårdsstadsidén och omformades till en grann¬skapsplane¬ring som blev den allmänt ac¬cepterade och tillämpade stadsplaneringsmodellen i Sverige. Den svenska grannskapsplaneringen kan beskrivas som en sammansmältning av Howards och funktiona¬lismens idéer. Den kännetecknas på övergripande nivå, det vill säga på stadens och stadsdelens nivå, av Howards tan¬kar medan den för det enskilda bostadshuset, tomten och kvarteret följer funk¬tionalismens principer.

Politiskt och maktmässigt är det en radi¬kal scenförändring som skett. Makten över pla¬nering och bostadsbyggande har flyttats från en¬välde till demokrati  - från fursten till folket. Närmare bestämt från enväldet till den representativa demokra-tin - lite tillspetsat från brukspat¬ronen till kommu¬nalpampen. Båda använde visionen om det byggda mönster¬samhället och båda lät de ti¬dens främsta experter gestalta lös¬ningen.    
Det tog 300 år från det första lyckade exemplet till en allmän tillämpning på nationell front av detta visionära samhällsbygge. Tanken om det byggda idealsamhället har således enve¬tet levt vi¬dare sekel efter sekel. Varje epok har gett det sin tids ideala gestalt. Ett ideal som tagits fram av tidens visionärer och främsta arkitekter. Beställar¬en av utopin, patriarken, har ut¬tryckt sitt poli¬tiska, sociala och kulturella ideal i en ideal bosättning och tycks sig märkvärdigt lik till kynnet vare sig han är den förin-dustrielle brukspat¬ronen, industrialismens gross¬hand¬lare eller Folkhemmets kommunalpamp.


Som avslutning
Den undersökning som resulterat i den ovan presenterade historiska genomgången in¬led¬des med två frågor som infann sig vid upprepade rundvandringar i järnbru¬ket Lövsta. Besök i Söderfors, Forsmark och andra upplandsbruk spädde på nyfiken-heten och underströk frågor¬nas relevans. Till vilken kategori skall en bebyggelseagglomeration som Lövsta och de andra stora upp¬landsbruken bäst hänföras? "Att stångjärnsbruk ser ut så här" var inte uttömmande eller ens bra som svar. Det framstod tidigt att det inte kunde röra sig om byar i vanlig mening. Be¬byg¬gelsemönstret kunde således inte springa ur en lokal byggnadstradition. Och städer var det inte fråga om men lik¬heter med stads¬an¬läggningar framträdde allt tydligare. Att fruktbara upp¬slag till svar skulle stå att finna i stadsplanehistorien framstod allt tydligare. Ger¬hard Eimer av¬färdar visserligen i sitt stora verk om den svenska stormaktstida stadsplaneringen mellan år 1600 och 1715 upplandsbruken som ointressanta i stadsplanehänseende. Han har emellertid endast översiktligt granskat Strömsbergs och Älvkarleö bruk. Lövsta ingår inte i hans underlag - därav hans förhastade slutsats.

Harald Aronsson, socialdemokratisk kommunalpamp i Örebro 1953-1971. Aronsson torde tydligast av Sveriges kommunalpolitiker personifiera den svenske folkhemsbyggande kommunalmannen som under efterkrigstiden axlade tidigare brukspatroners mantel. Foto Sven Persson De inledande frågor som mer eller mindre gav sig själva blev: "Vad är detta?" och "Varför ordnades och utformades bebyggelsen på detta sätt?" Frågorna visade sig fruktbara och har under arbetets gång lett till ett djupare grävande men framför allt lockat till vidare ut¬blickar för att finna ledtrådar och svar. Jämförelser har således gjorts med samtida euro¬peisk högkultur och tidsspannet har förlängts. Därigenom har mönster börjat framträda som blivit synliga först från ett ballongfararperspektiv i tid och rum.

De försöksvist formulerade svaren har redovisats etapp¬vis. Svaren har länkat sig samman till en hypotes om en tänkt linje genom det ännu hart när oöverskådliga fältet stads¬byggnads-historia. Hypotesen ska tjäna som "något att hålla i handen" och som orienterings¬hjälp vid ett första kartläggande av detta vidsträckta och föga utforskade problem¬fält. Studien är alltså ett bi¬drag till stadsforskningen. Betoningen ligger på den fysiska dimen¬sio¬nen det vill säga bebyggelse¬mönster och hör hemma inom plan- och planerings¬forskning. Förde¬len med an¬satsen med ett långt tidsperspektiv är att mönster och sammanhang framträder. Detaljstudier har en tendens att besanna talesättet "Att inte se skogen för bara träd!"

Stadsbyggnadshistoria är ett kunskapsområde med mycket stora vita fläckar.  Man kan med fog påstå att det i dag ännu inte existerar någon heltäckande bild av området.  Det här presenterade projektet ska därför ses som ett bidrag i arbetet att avhjälpa denna brist genom att införa upplandsbrukens mönstersamhällen i stads¬byggnads¬histo¬rien.  Projektets resultat blir därigenom ett komplement till Gerhard Eimers (1961) fram¬ställning av den första perioden av svensk stadsplanering och Marie Nissers (1970) redogörelse för svensk 1700-talsplanering.

Upplandsbruken förtjänar särskild uppmärksamhet då de är de första exemplen på planlagda mönsterbosättningar i Sverige. De i detalj planlagda samhällena intar en hittills föga be¬aktad ställning inom svensk stadsbyggnadshistoria. Upplandsbruken är de första ex¬emp¬len på tidig mo¬dern sub-urban bebyggelse-planering, något som kom att bli huvudformen under efter¬krigsti¬dens massiva samhällsbyggande.

Kunskapsöversikten "Perspektiv på planering" (Hall, 1991) har under arbetets gång gett råg i ryggen och vid genom-läsningar fått mig att inse att det här presenterade arbetet har en plats och fyller en lucka. Inte minst gäller det Björn Linns bidrag där han pläderar för att använda be¬byggelsemönster som analys-modell och för analyser på plats men även följande citat av An¬ders Gull¬berg: "Vägledande för denna framställning har för det första varit att planering är nära kopplad till reformsträvande, intention och handling men också att varje mer inträng¬ande studie av planeringsfenomen förutsätter en inplacering i ett större sammanhang för för¬ståelse av såväl uppkomst, praxis som resultat. För det andra har jag lagt tyngdpunkten på studium av den rumsliga dimensionen..." (s 47). Citatet passar som handen i handsken till denna under¬sökning.

Olof Hirn



Litteraturlista

Ahnlund, M & Brunnström, L (1986) "Bolagsbyggandet - ett försummat kapitel i arkitektur- och stadsplanehistoria." Konsthistoriska studier 9. Särtryck, Helsingfors.
Argan, G C (1969) The Renaissance City. Braziller, New York.
Bannasch, H (1977) "Grundrisse neuzeitlicher Städte II. Freudenstadt". Historischer Atlas von Baden - Württemberg. Erläuterungen IV, 11. Kommission für geschichtliche Landeskunde in Baden - Württemberg, Stuttgart.
Barton, H A (1985) Canton vid Drottningholm. Ett mönstersamhälle för manufakturer från 1700-talet. Arena, Stockholm.
Bedoire, F (1995) "Kyrka, herrgård och bruk. Den reformerte kapitalisten som byggherre och     kulturförmedlare i det svenska 1700-talet." Konsthistorisk Tidskrift LXIV Häfte 3,     1995.
Beskow, H (1954) Bruksherrgårdar i Gästrikland. Nordiska Museets Handlingar: 47, Stockholm.
Brinckmann, A E (1920) Stadtbaukunst. Athenaion, Berlin-Neubabelsberg.
Carl Gustaf Stad. Reinhold Rademachers manufakturverk och Eskilstuna. (1959) Historiska skrifter utgivna av Eskilstuna stad I. Eskilstuna Centralbibliotek, Eskilstuna.
Carlestam, G (1986) Samhällsbyggarna vid Storsjön. En plats i utkanten blir en stad i världen. SIB Meddelande M86:3, Gävle.
Dahlgren, E W (1923) Louis De Geer 1587-1652. Hans lif och verk. Uppsala.
Darley, G (1975) Villages of Vision. The Architectural Press Ltd, London.
De la Croix, H (1972) Military considerations in city planning: Fortifications. Braziller, New York.
Douhan, B (1985) Arbete, kapital och migration. Valloninvandringen till Sverige under 1600-talet. Studia historica upsaliensia 140. Almqvist & Wicksell, Stockholm.
Eimer, G (1961) Die Stadtplanung im Schwedischen Ostseereich. Mit Beiträge zur Geschichte der Idealstadt. Scandinavian University Books - Svenska bokförlaget, Stockholm.
Hall,  P (1988) Cities of Tomorrow. An intellectual history of urban planning and design in  the twentieth century. Blackwell, Oxford.
Hall, T (red) (1991) Perspektiv på planering. Frågeställningar och frontlinjer inom planeringshistorisk forskning. Humanistisks-amhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR), Stockholm.
Heckscher, E (1971) Svenskt arbete och liv. 7:e uppl. Aldus, Stockholm.
Hellner, B (1943) "Brukens arbetare" (två olika kapitel, ss 93 - 114 & 193 -216) i Den svenska arbetarklassens historia, 9:1. Hus och hem. Tiden, Stockholm.
Hidemark, O & Månsson, G (1968) Gamla järnbruk i Korsnäs AB ägo. Korsnäs Marma AB, Gävle.
Hildebrand, K-G (1962) "De uppländska bruken" i Svenska turistföreningens årsskrift 1962. Uppland. Svenska turistföreningens förlag, Stockholm.
Hildebrand, K-G (1987) Svenskt järn. Sexton- och sjuttonhundratal. Exportindustri före industrialismen. Jernkontorets bergshistoriska skriftserie 20. Jernkontoret, Stockholm.
Hirn, O (1988) "Forsmark och Lövsta. Bebyggelsen i två kulturmiljöer." Kulturrådet 1988:5, Stockholm.
Hirn, O (1992) "Vad i de uppländska järnbruken bör bevaras? Att dra nytta av historiska kartor i samhällsplaneringen", ingår i Historiska kartor i forskning och samhällsplaneringen.  LMV-rapport 1992:13, Gävle.
Howard, E (1960) Garden Cities of To-morrow. Faber and Faber, London.
Isacson, M (1991) "Bruket och folkhemmet." Häften för kritiska studier. Årgång 24, 2:91. Stockholm.
Isaksson, O (1995) Vallonbruk i Uppland - människor och miljöer. Bonniers, Stockholm.
Janson, S & Janson, B red (1984) Forsmarks bruk. En uppländsk herrgårdsmiljö. LTs förlag, Stockholm.
Karling, S (1980) "De målade utsikterna över Stora Wäsby och Leufsta". i Uppland 1980. Upplands Fornminnesförenings Förlag, Uppsala.             ,,    Kompendium/Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet. (1980?)-Bruksseminariet. Kompendier 1-6. (Forsmark, Gimo, Harg, Lövsta, Söderfors & Österbybruk.) Stockholm.
Lindahl, G (1988) "Svensk byggnadstradition: Maktens räckvidd". Arkitektur nr 6 1988, Stockholm.
Linn, B (1992) "Arkitekturens referenser. En skiss av en grupp begrepp."Nordisk Arkitekturforskning 1992:3, Göteborg.
Magnusson, U (1992) "Stigfinnare på villovägar." Häften för kritiska studier, Årgång 25,     1:92. Stockholm.
Molin, H (1950) Karlholms bruks historia. En krönika kring ett upplandsbruk. Karlkolms Aktiebolag.
Nikander, G (1929) Fiskars bruks historia. Fiskars AB, Fiskars.
Nisser, M (1970) "Stadsplanering i det svenska riket 1700 - 1809." i Sju uppsatser i svensk arkitekturhistoria. Ars Suetica 2, Uppsala.
Nordström, O (1973) "Svensk bruksbebyggelse". i Svensk landsbygd. Almqvist & Wicksell, Stockholm.
Norrby, J (1991) Jennings. Vattenfall, Köping.
Olausson, M (1993) Den Engelska parken i Sverige under gustaviansk tid. Piper Press, Stockholm.
Paulsson, G (1976) Svensk stad. Studentlitteratur, Lund.
Planstädte der Neuzeit vom 16. bis zum 18. Jahrhundert. (1990) Badisches Landesmuseum, Karlsruhe.
Råberg, M (1987) Visioner och verklighet I & II. En studie kring Stockholms 1600-talsstadsplan. Stockholmsmonografier nr 54:I & 54:II, Stockholm.
Schaab, M (1985) "Neuzeitliche Gründungsstädte in Südwestdeutschland. Ergebnisse eines Kolloquiums in Karlsruhe und Stuttgart." Zeitschrift für die Geschichte des Oberrheins. 133. Band. Kohlhammer, Stuttgart.
Schama, S (1989) Mellan Gud och Mammon. Nederländerna under guldåldern 1570 - 1670. Bonniers, Stockholm.
Schmierer, W (1977) "Grundrisse neuzeitlicher Städte II. Ludwigsburg". Historischer Atlas von Baden - Württemberg. Erläuterungen IV, 11. Kommission für geschichtliche Landeskunde in Baden - Württemberg, Stuttgart.
Selling, G (1980) "De tre herrgårdarna på Leufsta" i Uppland 1980. Upplands Fornminnesförenings Förlag, Uppsala.
Sjöberg, M (1993) Järn och jord. Bergsmän på 1700-talet. Studier i stads- och kommunhistoria nr 9. Stads- och kommunhistoriska institutet, Stockholm.
Sjöberg, S (1976) Rysshärjningarna i Norduppland. Östervåla.
Strömberg, T (1994) "Folkhemmets familjefader." Bebyggelse-historisk tidsskrift. Nr 28. 1994. Stockholm.
Summerson, J (1949) "John Wood and the English Town-Planning Tradition." Heavenly Mansions and other essays on architecture. The Cresset Press, London.
Söderfors 300 år.(1976) Jubileumsskrift. Stora Kopparbergs Bergslag AB, Falun.
Vallonerna (1996) Stiftelsen Leufstabruks utställningskataloger nr 3. Lövstabruk.






Ur arkivet

view_module reorder
Foto: Björn Gustavsson

Litauen - en integrerad del av västvärlden

Björn Gustavsson om Litauen, ett nytt, lite exotiskt resmål för många.

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 19 september, 2015

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

bild Privat ägo

Jack Vanarsky och den potentiella konstens sällskap

Han arbetade med rörligt, skivade skulpturer och dito ("lamellade") bilder, Jack Vanarsky, den argentinskfödde konstnären (1936-2009) som landade i Paris under upprorens tid 1968 och blev kvar och verksam där ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 18 maj, 2016

 Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Att bestiga ett fjäll: Henrik Ibsen (del II)

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för ...

Av: Carsten Palmer Schale | Scenkonstens porträtt | 06 juli, 2015

Konkretpoesi til Tidningen Kulturen fra Uwe Max Jensen

  ŠŠŠŠŠŠŠ./Z¯/)                          ŠŠŠŠŠŠ..,/¯../ ŠŠŠŠŠŠ./Š./                        ŠŠŠŠ./Z¯/'Š'/Z¯¯`·z ŠŠŠ./'/Š/Š./ŠŠ./s¯\                          ŠŠ..('(ŠZŠZŠ. ¯~/'Š') ŠŠŠ\ŠŠŠŠŠ..'Š../                          ŠŠŠ."Š\ŠŠŠ. _.·Z ŠŠŠŠ\ŠŠŠŠ..(                          ŠŠŠŠ..\ŠŠŠŠ.\Š    

Av: Uwe Max Jensen | Utopiska geografier | 04 oktober, 2008

Åvald Norén. Texter

Mitt namn är Åvald Norén, 22 år och studerar på Malmö Folkhögskola. Jag har skrivit mycket med inspiration av spoken word och även rapp då jag vill uppnå den typen av ...

Av: Åvald Norén | Utopiska geografier | 17 juni, 2013

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | Musikens porträtt | 24 september, 2014

Ian McEwan: Sweet Tooth

Goda vänner till oss på Nya Zeeland köpte för många år sedan en försvarlig hög tegelstenar i St. Privat, en liten lantlig by i det inre av Frankrike. Fast de ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 20 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.