Niklas Aurgrunn Ögonblick av skräckslagen nåd

Niklas Aurgrunn (tidigare Erixon), född 1962, debuterade i Grupp 84 (W&W) och har vid sidan av otaliga helt misslyckade projekt, en handfull romaner och barnböcker på eget förlag och nåt ...

Av: Niklas Aurgrunn | 10 juni, 2013
Utopiska geografier

Kallets konstruktion

Fotograf: Hans Fredrik Asbjørnsen Kallets konstruktion Fiktions- och verklighetsbegreppet har varit flitigt debatterat i samband med höstens romanutgivning. Hanne Ørstavik, en av Norges främsta författare i den yngre generationen säger bestämt: ...

Av: Theres K Agdler | 05 november, 2007
Litteraturens porträtt

3. Väster

 Å på den ena sidan. Men det är bara om man kommer nerifrån det enskilt liggande lilla bostadsområdet som kallar sig by. Om man fortsätter, om man vandrar bland fåren ...

Av: Väster | 31 december, 2011
Lund har allt utom vatten

Carl von Linné och bildningen

TEMA BILDNING För Carl von Linné utgjorde bildning, forskning och religiösa föreställningar en helhet. Det tycks bli allt svårare att förstå Linné och hans tid. Den populärvetenskapliga litteraturen vill gärna framställa ...

Av: Mikael Mogren | 10 april, 2008
Gästkrönikör

Kroppen i det posthumana samhället



Kroppen i det posthumana samhället

bild03Tidningen Kulturens chefredaktör Guido Zeccola inleder en kort artikelserie om kroppens betydelse i våra samhällen.

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna våra ideal. Som Nietzsche skrev: "den bästa vishet är inte så vis som visheten i din kropp." - På det viset skrev Nietzsche slutordet på själens historia som Platon och monoteismen förverkligade.

Både Platon och monoteismen anlade en vishet eller vetskap i stånd att förinta den mänskliga ovisheten och ersätta den med mer solida mentala konstruktioner. För Platon är kroppen själens grav, ett dödligt och oviktigt varande. Polykleitos kommer senare att fixa en kanon för kroppens ideella propositioner. Polykleitos var skulptör i antikens Grekland, verksam omkr. 460-420 f.Kr., och formulerade den s.k. proportionsläran, Kanon, med regler och teknik för att i konst avbilda den mänskliga anatomin. Ett av hans mest kända verk är skulpturen Doryforos ("Spjutbäraren") som anses vara ett mästerverk i proportioners harmoni. Polykleitos proportionslära fick stor genomslagskraft och inflytande i sin samtidskonst.

bild01Den plågade kroppen

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Under medeltiden är praktikerna för att plåga och kuva kroppen flera. Det finns de som piskar sig själva för att sona sig inför Gudsdomen som t ex flagellanterna, och de som fastar för att bli penetrerade av Gud som t ex Katarina från Siena.

Under 1500-1600-talen förvandlades kroppen till ett nytt begrepp och födde anatomin av den holländska doktorn Nicolaas Tulp. Seklet därpå blir kroppen ett forskningsobjekt bra för biologi och genetik. Den feminina kanonen under romantiken ser smalhet som synonym för skönhet. Den ideella kvinnan ska vara blek, tvingad i hårda korsetter, fragil och ofta sjuk i tbc.

Med 1900-talet och feminismens födelse förblir den kvinnliga kroppen ett objekt, förvandlad dock till ett objekt av politisk kamp. Kvinnan befriar sig från den manliga blicken, the natural look blir ett befrielsetecken för många kvinnor. Idag är de estetiska idealen inkarnerade av rampljusikoner som Kate Moss, en anorektisk triumf av köttligheten.

Sinnen

Vår kropp är ett excellent ting för att sätta igång en relationsrörelse med oss själva, med de andra och världen.

Rösten ger oss möjligheten "att känna igen" oss, att känna att vi existerar, och detta mycket mer än ordet. Även poeterna behöver scenen eller en datastudio för att markera sina ord med en hypotetisk förstärkning som i själva verket bara är ett sätt att dämpa en egen ångest.

Genom känselsinnet kan vi skapa mer kompletta förhållanden eftersom huden är så nära hjärnan.

Våra läppar är dörren mellan det yttre utseendet och kroppens mystiska intimitet. Tystnaden tillåter oss en återkomst till oss själva genom våra läppar. En kyss är ett närmande mellan två intimiteter och läpparna öppnar oss till smaksinnets värld med vilket vi kommunicerar med världen. Våra läppar tillåter oss en mångfasetterad serie av olika förbindelser som ingen annan språklighet kan nå.

Vår kultur har dock ersatt kroppens medlingspotentialitet med godtryckliga metafysiska koder som exilierar oss från oss själva och skiljer oss från vår miljö och från de andra. Idag är kroppen överallt och samtidigt ingenstans. Det rör sig om en djurkropp, en objektkropp, en bildkropp, en robotkropp eller handlar det om en kropp som är sjuk och död, en kropp som inte "än" är "vår" kropp.

Kroppen vinner, kroppen förlorar

Kroppen har blivit någonting illusorisk, en fantasi som separerar oss från livet. Kroppen är frisk och perfekt bara i våra föreställningar, medan den i verkligheten drabbas av anorexi och bulimi.

Kroppen blir evig medan - så ung, dör (den) av krig, av brott, av saturday night, av sjukdom eller av självmord.

Vi är besatta av kroppen, en besatthet utan lidelse. Kroppen är en marknadsvara som säljs och låter sig köpas, kroppen är pengar.

Kroppen lever mycket längre än förr, men den är mindre tålbar, innesluten som den är i ett begränsat "utrymme" som kallas ungdom liksom den vore evig, men som i själva verket förespråkar backfischen.

Kroppen är politisk, framförallt är kvinnokroppen en teater för alla möjliga konflikter: religiösa, lagstiftande, sociala. En kvinnokropp som - ur mannaminnet - är reglerad, fängslad, övervakad, fruktad. Kvinnokroppen bidrar till den fruktansvärda motsättningen mellan Väst och Öst: Islam förslavar kvinnokroppen och förvisar den till samhällets skrymsle, Västlandet förödmjukar den och - genom gangbang och nakenhet - förvandlar den till hot flesh att konsumera.

De islamiska kvinnorna åberopar rättigheten att bära den slöjan som fängslar dem, inte bara symboliskt. Den västerländska kvinnan intalar sig själv en större frihet, men bara därför att hon kan klä av sig inför miljoner bio- eller tv-tittare, och är tvingad att använda sin egen kropp som en stridsklubba, skönheten eller sex appeal blir hennes enda identitet. 

bild02 
Samtliga bilder av Hebriana Alainentalo.

Kroppens historia

Den moderna historien berättar att den västerländska kvinnan aldrig haft rätt till en egen kropp och inte heller till en naturlig skönhet. Hennes bröst har särbehandlats av silikon, midjan har tunnats till döds, flankerna hyvlades av korsetter, stjärten har vulgärt proppats upp av krinoliner och "panier" (korgar), håret rakades till pannan eller puffades av peruker, och ansiktet bleknades av puder eller skuggades av rödsmink.

Det har funnits en tid då kvinnoidealet liknade en matrona, en fellinisk figur, moderlig eller maskulin. Idag behöver modern en kvinnokropp som är falsk. En artefakt mer än en kropp. Smal på vissa ställen, lite tjockare på andra. Hedonism och marknad slänger kvinnan utanför historien igen.

Den triumferade relativismen och den postmoderna könlösheten tvingar den intellektuellt icke frälsta kvinnan till en ny skärseld. Men kunde marknaden av den efemära kroppen tillfredställa sig bara med kvinnorna? Ja, materia prima var betydande och miljoner efter miljoner tjejer var säkert disponibla att ramla i fällan eller bara att drömma. Med det räckte inte. Så kroppsångesten har börjat smitta även mannens kropp.

Deras eviga strävan till "prestationsförmågan" har funnit en ny näring och är flyttad från sex till estetik. Vi har kunnat vittna ett nytt födelsebarn: den maskulina mystiken. Mannen behöver inte längre (eller inte bara) lära sig konsten att förföra kvinnan utan den behöver lära sig konsten att finna behag i sin egen skönhet och att finna sättet för att attrahera även andra män. Den homogena världen har blivit en homovärld.

Bodybuilding, beauty farm, Men's health, plastikkirurgi och mycket träning. Magazines och specialiserade tidskrifter visar en tillfällig skönhet, från vilken läsaren, den som tittar, är utesluten. Den är utesluten och utvisad till en glömd och obenägen skog bebodd av fulhet och sjukdom, av ålderdom och död. 

Den som inte har tillräckligt med pengar väntar i åratal på ett läkarbesök eller en tandvård. Den som inte kan spegla sig i de illusoriska gestalterna från kommersiella tv-kanalerna eller från magazines har inte tillgång till den teknovetenskapliga strävan efter reservdelar för kroppar i förfall.

Och även om kvinnan vet att hennes kropp, hyllad som värdefull, fri och vinnande, ständigt riskerar att bli rövad av det sexuella våldet, kommer ändå politik, moralism och misstänksamhet att segra över hennes behov och rättigheter.  

Media och kropp

På den sexuella frihetens marknad är kroppen (manlig och kvinnlig) ett tillgängligt gods. Kroppen glorifieras men förblir tyst och förlorar sin betydelsefullhet. Samhället letar efter nya kroppar och bland dem de mest heliga: barnens.

Pedofilen söker i barnets kropp det behag som de vuxna kropparna (manliga eller kvinnliga), narcissistiskt sysselsatta med sin självbehagenhet, inte längre kan ge. Kroppen triumferar i media också. Och modet - som borde vara och är den perfekta behållaren för mediabranschen, föreslås som den onda häxan. En häxa som förelägger omöjliga kroppar. Resultatet är att modet letar efter nya kroppar bland 14- eller 15-åriga!

Under det triumferande köttets epok är kroppen en fiende som ska domineras för att kunna förintas. Och vägen till det går inte bara via modet utan också via internet. Webbplatser som Pro-Ana (anorexi) blir flera och flera: http://www.pro-ana-nation.com/

På dessa sajter uppmanas människor till smalhet fram till den yttersta konsekvensen. Detta för att invända mot den vuxna världen. Det är fruktansvärt!

Efter gudarna, revolutionerna och de fria marknaderna äger kroppen sanningen idag. Bara kroppen har en hållbarhet, bara kroppen består. All hopp tillägnar vi till den och från kroppen förväntar vi oss en verklighet som vi annars har svårt att förstå. Kroppen blir vändpunkten i vilken all makt konvergerar, alla förväntningar, även de som kunde ge oss en frälsning.

Vi är dessa konstiga varelser, dessa främmande kroppens människor. Frågan är: av vilken kropp?

Guido Zeccola

Ur arkivet

view_module reorder

Patricia Petibon – ett porträtt

« En av de stora njutningar som teatern kan erbjuda dig är att när ridån gar upp på scenen upptäcka en artist som genom sin blotta uppenbarelse omedelbart gör dig på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 19 augusti, 2014

Emmakrönika XVIII, Kaikkein

"Mitä kirjailijat... yrittävät tehdä? Se kaikkein tuntematon yrittää jopa luoda universumin varsinainen nainen dokumentissa, josta tai missä hän on elänyt, mistä (joskus mihin) muut haluaisivat elää." / vet inte mer ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 28 maj, 2009

Carl R. Westerling – Det halva fotografiet

Jag föds under det sista året av det glada åttiotalet i en förort sydost om Stockholm. Men växer upp och går i skolan gör jag nere i Södermanland, ständigt omfamnad ...

Av: Carl R. Westerling | Utopiska geografier | 10 september, 2012

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Det underbara. Aragon, Breton och begäret

Ett av alla upptänkliga sätt att närma sig surrealismen är att studera dess teoretikers och utövares syn på sexualitet och begär, menar Tidningen Kulturens Roberth Ericsson. Åtskilligt kunde naturligtvis sägas ...

Av: Roberth Ericsson | Essäer om konst | 30 juni, 2010

Ett subjektivt försök till ett ifrågasättande av det kända

Föreställningen Farfar var Samuraj (och dödade massa amerikaner) hade sin urpremiär på Pusterviksteatern i Göteborg den 4 april. Skådespelaren David Fukamachi Regnfors kör i föreställningen en enmansshow, på utsidan till ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 19 april, 2011

Om utforskningen av våre liv

Våre personlige prosjekt og forbindtligheter er rotfestet i fortellerkategorien. Å være menneske er å ha et liv å leve og et liv å føre; og veien inn til hva det er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 maj, 2009

Aleister Crowley

Från djävulen till Buddha

Det goda rykte buddhismen har i våra dagar har den inte alltid åtnjutit. Länge sågs den som full av vidskepelse och många påstod att den var ateistisk. Numera ses ...

Av: Gustaf Redemo | Agora - filosofiska essäer | 28 oktober, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts