Färgerna bortom Parthenons vita marmor

Varje samhälle använder sig av monument och konst att skapa minnen kring. Minnen som legitimerar de identiteter människor innehar i samhället. När en kollektiv identitet, ett vi, skapas, skapas också ...

Av: Sandra Jönsson | 05 mars, 2013
Essäer om konst

Legenden vars bästa tavlor brann upp!

Inge Schiöler (1908-1971) på en bild tagen av okänd fotograf 1957En essä av Olle Pettersson om bildkonstnärens Inge Schiöler och hans psykiska besvär. Inge Schiölers konstnärliga framgångar följdes av svåra depressioner och ...

Av: Olle Pettersson | 14 augusti, 2008
Essäer om konst

Storsjöyran står sig trots allt

I Östersund står regnet som spön i backen när beskedet kommer att N.E.R.D, Storsjöyrans headlineakt har ställt in. Pharell Williams har tydligen drabbats av halsfluss. Storsjöyran har alltid varit en ...

Av: Jonatan Spejare | 13 augusti, 2010
Kulturreportage

Georges Gurdjieff

Georges Gurdjieff, den suveräna narren

"Meetings with Remarkable Men" är den andra delen av en trilogi som heter "All and Everything" och säkert Gurdjieffs mest läsbara bok. Kanske den enda som borde läsas. Georges Gurdjieff upptar en ...

Av: Guido Zeccola | 25 juli, 2015
Essäer om religionen

De farligaste fängelserna har osynliga galler. Om Tariq Ramadan



Tariq RamadanI en tid då Sverigedemokraterna pekar ut muslimska invandrare som orsak till allt ont i det svenska samhället och då flera europeiska länder infört en islamofobisk lagstiftning genom förbudet mot att bära burka och niqab på offentlig plats behövs sansade röster som talar för tolerans och samförstånd. Även i Danmark diskuteras ett förbud mot burka och niqab och folkpartiledaren Jan Björklund har föreslagit ett liknande förbud i svenska skolor. Islamofobin griper omkring sig och då är det viktigt att en sådan röst som Tariq Ramadan kan få göra sig hörd. Han är sonson till Hassan al-Banna, grundaren av den islamistiska rörelsen Muslimska Brödraskapet, och han föddes 1962 i Genève eftersom hans far Said Ramadan hade tvingats i exil av Nasser på grund av sina politiska aktiviteter. Med en sådan bakgrund är det kanske inte så konstigt att Ramadan har misstänkliggjorts för att ha en dold islamistisk agenda.

Tariq Ramadan är verksam vid Oxforduniversitetet som professor i islamologi och han anses vara en av samtidens främsta muslimska intellektuella. 2008 placerades han på åttonde plats på en lista över världens 100 mest inflytelserika intellektuella. Han är en flitig debattör och föreläsare som reser runt i hela världen och talar inför stora auditorier. Han leder även den muslimska tankesmedjan Euro-Muslim Network.

Ramadan menar att islamofobin är ett tecken på en identitetskris inom de västerländska samhällena orsakad av globaliseringen, invandringen och hotet från terrorismen. Även muslimer genomgår en identitetskris i de sekulariserade länderna i Europa samtidigt som de känner sig stigmatiserade som minoritet. Ramadan är en kontroversiell intellektuell därför att han vågar kritisera båda parter i konflikten: västerlänningar och muslimer. Han drar sig inte heller för att fördöma arabvärldens antidemokratiska regimer, vilket gjort att han blivit persona non grata i flera av dessa länder. Han verkar ha stött sig med alla läger eftersom han vågar uttala obekväma sanningar. Det är ett pris som han är villig att betala därför att något mycket viktigare står på spel: att i likhet med al-Andalus i det medeltida Spanien skapa ett samhälle där samexistens och tolerans mellan folkgrupper och religioner får råda.

Ramadan har en lång rad böcker bakom sig om förhållandet mellan Europa, islam och moderniteten. Moderniteten utgör enligt honom inte ett hot mot islam och den muslimska identiteten utan en möjlighet till förnyelse. Han ser sig som en reformistisk tänkare som vill omtolka Koranen och den profetiska traditionen utifrån den nya situation som västerländska muslimer befinner sig i. Detta är en ny epok i deras historia som kräver ett nytänkande. Liksom det tidigare har funnits en arabisk, asiatisk och afrikansk islamisk religion så finns det numera även en europeisk islamisk religion. För att kunna förstå vad det innebär både för européer och muslimer måste de västerländska samhällena gå in i den nya fas som Ramadan kallar postintegrationen. Han utvecklar dessa idéer i sin nya bok What I Believe (Oxford University Press, 2010, 148 s.) som kan läsas som ett manifest för ett postintegrerat samhälle.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Postintegrationen kräver ett mentalitetsskifte då en omvärdering av identitetsproblematiken sker och en ny idé om medborgarskap utarbetas. Det finns egentligen ingen motsättning mellan att vara muslim och svensk eller muslimsk och fransman eller för den delen muslim och dansk. Ramadan menar att vi alla européer har många och heterogena identiteter och islams roll i de västerländska samhällena är att ställa denna problematik på sin spets. Eftersom islam är en universell religion, har den under historiens gång utvecklat olika varianter i olika kulturella kontexter. Lösningen på identitetskrisen och islamofobin i västerländska samhällen är därför paradoxalt nog islam själv: att vara en och många på samma gång. Med andra ord gäller det att behålla en kärnidentitet baserad på en uppsättning grundvärden samtidigt som historiska och kulturella förändringar accepteras. Islam erbjuder en modell för det postintegrerade samhället.

Muslimer å sin sida måste befria sig från känslan att vara ett offer och bli mer delaktiga i samhällslivet. I lokala politiska församlingar och nationella parlament måste flera muslimer ta plats. De måste befria sig från minoritetstänkandet och se sig själva som fullvärdiga medborgare. Delaktighet och solidaritet är stegen som leder bortom den misslyckade integrationspolitiken till postintegrationen. Alla européer tillhör och deltar i det historiska projekt som är det nya postintegrerade Europa. Hur ska då detta ske? Det kräver för det första att politiker slutar upp med att islamisera sociala problem som arbetslöshet, brottslighet och segregation. Sverigedemokraterna gick till val 2010 just genom att islamisera brottligheten här i landet, vilket gjorde att de blev invalda i riksdagen. Det finns ett uppdämt missnöje med politiker i allmänhet och integrationspolitiken i synnerhet som kanaliserades genom att folk la sin röst på Sverigedemokraterna i valet.

Främlingsfientlighet närs av rädslan för den andre men Ramadan menar att européer måste inleda en dialog med den andre och även med sina egna traditioner. Då visar det sig att det egentligen inte existerar någon homogen nationell identitet utan att det är en historisk konstruktion som utnyttjas av högerpopulistiska partier. Från muslimernas sida krävs det att de börjar kritisera missbruket av sin religion för att legitimera terrorism, tvångsgifte eller våld i hemmet. Koranen uppmanar till fred och samexistens snarare än krig och terrorism. Utmaningarna är många och Ramadan ägnar What I Believe åt att försöka ringa in förutsättningarna för det nya postintegrerade Europa.

Både muslimer och västerlänningar har en tendens att gräva ner sig i ett vi-och-dom-tänkande, vilket enbart leder till ideologiskt konfrontation och demonisering. Istället talar sig Ramadan varm för skapandet av en vi-mentalitet bortom rädsla och misstro. Grundtanken är att europeiska muslimer lever i dar al-shahada (vittnesbördets hem) och att den traditionella uppdelningen av världen i dar al-islam (islams hem) och dar al-harb (krigets hem) inte längre gäller. Det är en överspelad föreställning från islams tidiga expansionsperiod. Att leva i dar al-shahada innebär att på ett individuellt och kollektivt plan arbeta för universellt broderskap i islams anda. Muslimer är hemma i hela världen och kan vittna om sin tro överallt. Deras synlighet i samhällslivet är ett uttryck för en vilja att bidra snarare än ett tecken på protest och aggression.

Ändå oroar sig Ramadan för de vrångbilder av islam och muslimer som florerar i Europa. Till viss del är muslimska ledare eller ulaman ansvariga för denna situation eftersom de har misslyckats med att föra ut den sanna bilden av islam som en fredens och toleransens religion. Terrorister och fundamentalister har ingenting med islam att göra utan de utnyttjar religionen för sina egna politiska syften. Därför är det så viktigt med debatt och kunskap.

Ramadan tar till exempel upp synen på kvinnan då han betonar att islam som religion inte har några problem med kvinnor men det har tydligen muslimer. Deras kvinnosyn är ett resultat av historiska tolkningar av källorna, det vill säga Koranen och den profetiska traditionen. Därför är omskärelse, tvångsäktenskap, hedersbrott och slöjpåbud inte islamiska utan patriarkala historiska konstruktioner. Ramadan vet vad han talar om eftersom han själv studerat islamisk rätt vid al-Azharuniversitetet i Kairo. Kvinnor har enligt honom sin givna plats inom alla samhällsområden på lika villkor som män.

I ett postintegrerat samhälle har en attitydförändring skett hos västerländska muslimer inte bara i synen på kvinnan utan även i synen på sharia-lagarna som också de har utsatts för patriarkala misstolkningar genom historien. Sharia är ett sätt att efterleva islams universella principer om rätten till liv, jämlikhet, rättvisa, fred och omtanke om naturen. Varje land vars lagar värnar om liknande principer tillämpar sharia-lagarna och därför kan inte heller någon konflikt uppstå mellan det islamiska rättstänkandet och rättssystemen i demokratierna i Europa. Det nya medborgarskapet i egenskap av europeiska muslimer gör det fullt möjligt att efterleva andan i sharia som består i trohet mot islams universella budskap.

Integrationspolitiken har misslyckats därför att den befäster synen på invandrare som ett problem. I ett postintegrerat samhälle talas det inte längre om integration utan om gemenskap och gemensamma problem i samhället. En positiv postintegrationspolitik erkänner alla som bor och arbetar i ett land som likvärdiga medborgare eftersom alla deltar i projektet att skapa ett bättre samhälle. Våld, arbetslöshet och segregation i ghettoområden har inget med religion och kultur att göra utan det är sociala och politiska frågor som kräver sociala och politiska lösningar.

Men verkligheten är en helt annan i Europa idag, vilket Ramadan är den förste att medge. Därför föreslår han en vision av en ny europeisk identitet som han kallar "ett nytt vi". Västerländska demokratier måste erkänna de förändringar som invandringen inneburit och bygga en gemensam framtid utifrån detta faktum: ett pluralistiskt samhälle som omfattar religiös och kulturell mångfald. Det kommer säkert att ta minst två till tre generationer men "förtroenderevolutionen" har redan börjat på lokal nivå genom skapandet av mötesplatser mellan medborgare med olika religiös och kulturell bakgrund. Det är första steget mot ett nytt vi i Europa. Om inte förändringen kan komma uppifrån, så får den komma nerifrån. Politiker är oftast alltför kortsiktiga i sina prioriteringar för att våga eller kunna implementera en ny medborgaranda i de västerländska demokratierna. Det är en utveckling som är historisk nödvändig även om det finns ett starkt motstånd från somliga grupper mot muslimers ökade närvaro i samhället.

I slutet av What I Believe gör Ramadan upp en lista över sådana grupper där populistiska högerpartier naturligtvis figurerar men även sekulära organisationer, feministiska och HBT-grupper. Gemensamt för dem är en kritisk inställning till religion i allmänhet och islam i synnerhet med dess påstådda förtryckande kvinnosyn. Men det är inte islam som är kvinnoförtryckande, betonar Ramadan, utan somliga muslimska grupper och länder i Mellanöstern. Dessutom finns pro-israeliska lobbyorganisationer som brännmärker var och en som kritiserar Israels politik för antisemitism. Detta är den "nya antisemitismen" som i kombination med den världsomspännande kampen mot terrorismen stigmatiserar muslimer som ett hot mot fred och säkerhet. Och sist men inte minst motarbetas det pluralistiska samhället av radikala fundamentalister och sekulära muslimer inom den muslimska befolkningen i Väst.

För att övervinna svårigheterna krävs ett förtroendets jihad där termen jihad förstås i sin ursprungliga betydelse av inre kamp. I Koranen talas det om det större jihad som är en andlig reningsprocess för att bli en god muslim. Det förtroendets jihad som Ramadan förespråkar utgör en psykologisk och moralisk kamp som tar tid och som måste få ta tid. Han menar att de farligaste fängelserna har osynliga galler och kampen att bryta sig ur en mentalitet och erövra en annan mentalitet är just den process som han benämner postintegrationen. Det nya medborgarskapets etik är resultatet av denna personliga och historiska process. Det är en etik för det postintegrerade samhället som grundar sig på dialog och samförstånd, men även olikhet och konflikt. Oliktänkande utgör en naturlig del av det demokratiska samhället och det är något som både muslimska västerlänningar och västerlänningar i allmänhet ständigt måste påminna sig själva om. Där börjar egentligen den förtroenderevolution som Tariq Ramadan hoppas så mycket på.

Bo Gustavsson

 

Ur arkivet

view_module reorder

Jean Rhys och det inställda livet

Life is what happens when we are busy doing other things.(John Lennon) ”Det är synd att det kommer försent, alldeles för sent”. Den här deprimerade kommentaren fälldes av den brittiska författarinnan ...

Av: Elisabeth Brännström | Litteraturens porträtt | 18 oktober, 2012

Tänderna blev långa och skarpa som knivar, saliven alldeles blå...

  Den sandstensfärgade fasaden på S:t Pauli kyrka höjde sig som ett utropstecken. Gatan var regnblöt. Det var mörkt. Från gatstenarna steg reflexer av vatten som splittrades var gång en bil passerade ...

Av: Anne-Sofie Nielsen | Utopiska geografier | 21 februari, 2011

”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 16 juli, 2012

Bruce Springsteen på Ullevi 1985 under Born in the U.S.A. Tour. Foto: Associated Press/Brucebase.

Springsteen på Ullevi

I boken "Rockens text" skriver Ulf Lindberg, att ”alla som har något förhållande till Bruce Springsteen vet att han skall upplevas som scenartist – live”, och jag skulle vilja tillägga ...

Av: Richard Ohlsson | Musikens porträtt | 20 juni, 2016

Akropolis under antiken

Närvaron av tre vattenkällor på Akropolis sluttningar kan ha varit ett av de viktigaste skälen till att de första nybyggarna valde Akropolis som boplats på 6000-talet f. Kr. Vid bergsfoten ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 09 december, 2009

Översättarduell vid Themsen

Bakgrunden är imponerande. Londons Öga – pariserhjulet utformat som ett cykelhjul med ekrar genom vilka parlamentet syns samtidigt som navet snurrar och långsamt låter de stora gondolerna ”snudda vid” Big ...

Av: Bertil Falk | Essäer | 30 maj, 2013

Diktandet och kriget

Diktandet är någonting som relateras alltid till diktarens själ.  Den psykosomatiska förnimmelsen, tillsammans med förmågan till en sinnesrörelse och reaktion mot det existerande - kan förvandlas i poetisk nödvändighet oavsett ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 mars, 2017

Lars Huldén foto CC BY SA 3.0

Lars Huldén – in memoriam

Hedersmannen, skalden och österbottningen Lars Huldén har lämnat det jordiska, drygt 90 år gammal. Förutom egna dikter, språkvetenskapliga och litterära verk, översatte han och sonen Mats det finska nationaleposet Kalevala ...

Av: Bengt Berg | Litteraturens porträtt | 12 oktober, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.