“Life Sharing” av Eva och Franco Mattes (2000-2003)

100 nedslag i nätkonstens historia

Datorn står i sovrummet. Vi kan tänka oss att den brummar lite hemtrevligt medan fläkten snurrar för att kyla processorn. I sängen bredvid datorn ligger någon och sover fridfullt. Plötsligt ...

Av: Mathias Jansson | 30 oktober, 2017
Essäer om konst

Yasuragi Hasseludden, sett från Saltsjön. Foto: Bengt Oberger. CC BY-SA 4.0.

Spahotellet Yasuragi

Ett av Sveriges allra främsta spahotell återfinns – i vacker skärgårdsnatur, på en bergshöjd ovanför vattnet – endast någon mil öster om centrala Stockholm. Yasuragi, byggt på 1960-talet, präglas av ...

Av: Björn Gustavsson | 05 januari, 2016
Björn Gustavsson

Anteckningar om samtal

Montaigne skapade essän. Essän är en nära släkting till samtalet. Därför skriver gärna essäförfattare också om samtal. I sin egen stilbildande essä, Om konsten att samtala, skrev Montaigne, att ”den ...

Av: Carsten Palmer Schale | 06 december, 2011
Essäer

Theo Jansen,

Vindljud och vindkraftodjur

Vindkraftverk uppfattas av en del som ett störande inslag i miljön. De är stora, fula och låter, men om man istället överlåter åt konstnärer och arkitekter, snarare än ingenjörer att ...

Av: Mathias Jansson | 03 oktober, 2015
Essäer om konst

Landet som är vårt land är sig inte längre likt



altLandet som är vårt land har förändrats, och förändrats i grunden. Jag tror det började med Kjell-Olof Feldt, en gång finansminister vid Ingvar Carlssons sida. Minns ni hur han allvarligt stod och manade till återhållsamhet och sparsamhet, och det var inte till landets kapitalstarka grupper han vände sig. Det var folket - alltså vi - som var tvungna att "dra åt svångremmen", vilken var hans stående metafor för att hårt och obevekligt genomdriva ett sparande som hade ett enda mål: Att få Sveriges finanser i den ordning som EU då krävde för ett medlemskap.

Därefter har förändringarna - jag skulle väl säga försämringarna - genomförts i ett högt tempo, oavsett vilken färg regeringen som för stunden suttit på taburetterna påstått sig ha.

Idag har vi vant oss. Vi ser tiggare, hemlösa, sinneförvirrat sjuka människor varje dag i alla städer. Det som en gång blev som en chock när vi åkte utomlands på semester - ett helt skikt av människor, utstötta, onödiggjorda, fattiga bortom en gräns som det då var svårt att ens föreställa sig - har nu blivit vår vardag. Vi har vant oss. Vi ser dem knappt längre.

Landet som är vårt land är sig inte längre likt.

Ord som klasskillnader måste dammas av, hur motvilliga många än är till den typen av terminologi. Sverige har åter, som det var före trettiotalet, blivit ett land där det spelar stor roll under vilka ekonomiska villkor man föds till detta liv. Fattig familj, sämre förutsättningar, sämre möjligheter, sämre skolgång. Statistiken är entydig. Det är alltså inte längre en fråga för politiska tyckare och åsiktsmakare. Det är nedslående realiteter, här och nu.

Vi lever i en växande illusion. Valfrihet är lösenordet som ska försona folket med förändringarna - som jag alltså envist fortsätter att kalla försämringar. Vem, ja, jag bara frågar, känner att deras reella frihet har ökat, gett deras liv ett större och meningsfullare innehåll, bara för att det idag är möjligt att välja mellan en outredbar härva av elleverantörer, telefonoperatörer, internetbanker, kabelbolag, bredbandsentreprenörer, postutdelare, järnvägslinjer, privatläkare?

Det är en valfrihet av samma värde som möjligheten att få välja avrättningsmetod - bila, giljotin eller elektrifierad stol. Såsom en gång i tiden då den svenska adeln faktiskt hade rätten att få välja att bli halshuggen med svärd. En rättighet med minst sagt tvivelaktigt värde.

Det som döljs bakom ordet valfrihet är ett sammanbrott av infrastrukturen. Sverige var länge ett förebildligt land, ett föregångsland, vad gäller de samhälleliga institutionerna och att de fungerade snudd på friktionsfritt. Det var också en evigt ringlande radda besök från många andra länder jorden runt som ville lära hur televerket, postverket, vägverket var organiserade och hur dessa inrättningar kunde fungera så problemfritt. Idag är den svenska infrastrukturen enbart ett dåligt skämt i andra länder.

De ålderspensionärer jag pratar med, berättar om ett vardagsliv nära existensminimum. De måste vända på varje krona, tänka igenom och planera varje inköp. Deras ålderdom har förvandlats från att ha varit tänkt som en lugn och behaglig tid, en sorts belöning för livslångt slit, till en kamp för tillvaron, för ren överlevnad. För många innebär dagen då de fyller sextiofem att hela deras liv förändras - rent ekonomiskt. De går från att ha en hyfsad och ombonad tillvaro till ett liv nära fattigdomen.

Landet som är vårt land är sig inte längre likt.
Ibland tycks den tid som är vår samtid präglas av en uppsättning elitistiska värderingar som sedan länge borde ruttnat bort. Är det återigen socialdarwinismen - denna förvrängda och grovt misshandlade form av Darwins teorier - och dess stålhårda och obarmhärtiga mantra om den starkes överlevnad som styr våra tankar och värderingar?

Är egoism en egenskap att uppmuntra? Är okänslighet inför andras lidande värd att belönas och hyllas? Ska vi prisa strebern för hans vassa armbågar och utomordentliga förmåga att kliva på dem som står i vägen för hans framfart?

Valet är över nu, fyra år kvar till nästa. Tiden för floskler, tomma löften, utspel och spel för galleriet är förbi - för denna gång. Men hur jag än vrider och vänder på problemet med vad som händer och har hänt med Sverige, så inbillar jag mig att de flesta av dessa frågor ligger en bra bit bortom den snäva partipolitikens gränser. Humanitet, medkänsla, viljan att hjälpa sin nästa, bistå den arme som hamnat i nöd - det är allt en bärande del av vår västerländska kultur. Det är vårt kulturella arv, det som i grunden gör oss mänskliga.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den italienske renässansfilosofen Giovanni Pico della Mirandola sammanfattade det redan 1488 i sin skrift "Tal om människans värdighet". Där beskriver Pico della Mirandola hur Gud, efter att ha fullbordat skapelsen, fann att alla egenskaper redan var använda. Men där stod människan, krönet på hans verk. Vad han då gav människan var det fria valet. Människan kan välja vad hon vill vara, en ängels like eller såsom ett bökande svin. Humanism och anständighet eller leva efter djungelns lag? Det valet är fortfarande vårt.

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Bild: Hebriana Alainentalo

Ur arkivet

view_module reorder

Konsten att att skapa världar (i Venedig)

Konstbiennalen i Venedig är världens äldsta och möjligen viktigaste internationella konstutställning. Stor är den också och det verkar som om ständigt fler vill vara med: i år deltar 77 nationer ...

Av: Nancy Westman | Reportage om scenkonst | 15 juni, 2009

Christer B Johansson. Nya dikter

Född 1945 i Örebro. Jobbade i unga år som skofabriksarbetare och journalistvolontär, Studier i historia, statskunskap och sociologi 1967-8,1971-3. Svenska 1981-2. Idé- och lärdomshistoria 1984-5 (Lund). Däremellan arbetat som lärare ...

Av: Christer B Johansson | Utopiska geografier | 20 februari, 2012

Kan islam och demokrati förenas?

Om 1980-talet dominerades av fruktan för export av den iranska revolutionen, så har perspektivet under 1990-talet vidgats till ett globalt islamiskt hot. 1 De olika riktningarna inom dagens islam tenderar ...

Av: Abdel-Qader Yassine | Essäer om samhället | 26 augusti, 2013

Från Spider till ARCIV

TEMA VÄSTERBOTTEN Sedan snart tio år tillbaka finns det i Västerbotten ett spännande projekt vars huvudsakliga syfte kan sägas vara att göra det möjligt för kulturarbetare att försörja sig på ...

Av: Gregor Flakierski | Kulturreportage | 07 februari, 2008

En liten krönika

Kaliforniska San Quentin-fängelset är ett av USA:s största: 4 000 fångar plus 2 000 fångvaktare och andra anställda. 500 av internerna är dödsdömda och väntar på att bli avrättade.  Bland många ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 15 december, 2013

 Jean-Léon Gérôme målning ”Diogenes”, (1860)

Diogenes – cynikern i krukan

Den franska konstnären Jean-Léon Gérôme (1824-1904) gjorde 1860 en målning av den antika filosofen Diogenes. Det är ett verk som fångar många av de anekdoter som finns kring denna märkliga ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 26 juli, 2016

En av Sveriges starkaste liberala röster

Det första intrycket av Dilsa Demirbag-Sten är hennes energi och engagemang. Redan innan vi har satt oss vid ett bord för att diskutera hennes nya biografi Fosterland, har hon hunnit ...

Av: Waldemar Ingdahl | Övriga porträtt | 27 maj, 2010

Dikter av Sofia Ahmad

Jag skämsJag skäms för mig självNär jag tittar på digJag skäms för min enorma kärlekDen jag känner för digFör jag hörde att kärlekenDen smular sönder bergJämnar de med markenMen min ...

Av: Sofia Ahmad | Utopiska geografier | 27 september, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.