I den grymmaste av månader… Passionstid

Vi som lever i denna avförtrollade tid, nära nog utan någon levande anknytning till myter och den visdom de bar på, rester av den tradering vårt förhistoriska arv bevarat, har ...

Av: Oliver Parland | 14 april, 2017
Essäer om musik

Jenny Nyström. uppfinnaren av den svenska tomten

Jenny Nyström var besatt av att få nya illustratörsuppdrag. Hon öste krav på ”svar idag” över Albert Bonnier, hon gjorde tre tusen julkort, hon tog med staffliet på varenda fritidsresa. Så ...

Av: Tomas Löthman | 26 december, 2014
Kulturreportage

Teatermasker hos Ingela

Från världens scener. Genom tid och rum

Ingela Karlsson tycks vara en av dessa urbegåvningar som ingenting rår på – utom viljan, inspirationen, tanken. Hon driver ”Teaterbägaren” sedan 20 år, skapar föreställningar, skriver, regisserar, komponerar. Hennes arbetsfält ...

Av: Annakarin Svedberg, text och bilder | 03 mars, 2017
Scenkonstens porträtt

David Bowie spelar på Tweeter Center utanför Chicago, augusti 2002. Foto: Adam Bielawski.

”I had so many dreams, I had so many breakthroughs”

Efter att ha kämpat mot cancern i ett och ett halvt år avled David Bowie i stillhet på söndagen, 69 år gammal. Hans sista skiva ”Blackstar” gavs ut på hans ...

Av: Peter Sjöblom | 11 januari, 2016
Musikens porträtt

Landet som är vårt land är sig inte längre likt



altLandet som är vårt land har förändrats, och förändrats i grunden. Jag tror det började med Kjell-Olof Feldt, en gång finansminister vid Ingvar Carlssons sida. Minns ni hur han allvarligt stod och manade till återhållsamhet och sparsamhet, och det var inte till landets kapitalstarka grupper han vände sig. Det var folket - alltså vi - som var tvungna att "dra åt svångremmen", vilken var hans stående metafor för att hårt och obevekligt genomdriva ett sparande som hade ett enda mål: Att få Sveriges finanser i den ordning som EU då krävde för ett medlemskap.

Därefter har förändringarna - jag skulle väl säga försämringarna - genomförts i ett högt tempo, oavsett vilken färg regeringen som för stunden suttit på taburetterna påstått sig ha.

Idag har vi vant oss. Vi ser tiggare, hemlösa, sinneförvirrat sjuka människor varje dag i alla städer. Det som en gång blev som en chock när vi åkte utomlands på semester - ett helt skikt av människor, utstötta, onödiggjorda, fattiga bortom en gräns som det då var svårt att ens föreställa sig - har nu blivit vår vardag. Vi har vant oss. Vi ser dem knappt längre.

Landet som är vårt land är sig inte längre likt.

Ord som klasskillnader måste dammas av, hur motvilliga många än är till den typen av terminologi. Sverige har åter, som det var före trettiotalet, blivit ett land där det spelar stor roll under vilka ekonomiska villkor man föds till detta liv. Fattig familj, sämre förutsättningar, sämre möjligheter, sämre skolgång. Statistiken är entydig. Det är alltså inte längre en fråga för politiska tyckare och åsiktsmakare. Det är nedslående realiteter, här och nu.

Vi lever i en växande illusion. Valfrihet är lösenordet som ska försona folket med förändringarna - som jag alltså envist fortsätter att kalla försämringar. Vem, ja, jag bara frågar, känner att deras reella frihet har ökat, gett deras liv ett större och meningsfullare innehåll, bara för att det idag är möjligt att välja mellan en outredbar härva av elleverantörer, telefonoperatörer, internetbanker, kabelbolag, bredbandsentreprenörer, postutdelare, järnvägslinjer, privatläkare?

Det är en valfrihet av samma värde som möjligheten att få välja avrättningsmetod - bila, giljotin eller elektrifierad stol. Såsom en gång i tiden då den svenska adeln faktiskt hade rätten att få välja att bli halshuggen med svärd. En rättighet med minst sagt tvivelaktigt värde.

Det som döljs bakom ordet valfrihet är ett sammanbrott av infrastrukturen. Sverige var länge ett förebildligt land, ett föregångsland, vad gäller de samhälleliga institutionerna och att de fungerade snudd på friktionsfritt. Det var också en evigt ringlande radda besök från många andra länder jorden runt som ville lära hur televerket, postverket, vägverket var organiserade och hur dessa inrättningar kunde fungera så problemfritt. Idag är den svenska infrastrukturen enbart ett dåligt skämt i andra länder.

De ålderspensionärer jag pratar med, berättar om ett vardagsliv nära existensminimum. De måste vända på varje krona, tänka igenom och planera varje inköp. Deras ålderdom har förvandlats från att ha varit tänkt som en lugn och behaglig tid, en sorts belöning för livslångt slit, till en kamp för tillvaron, för ren överlevnad. För många innebär dagen då de fyller sextiofem att hela deras liv förändras - rent ekonomiskt. De går från att ha en hyfsad och ombonad tillvaro till ett liv nära fattigdomen.

Landet som är vårt land är sig inte längre likt.
Ibland tycks den tid som är vår samtid präglas av en uppsättning elitistiska värderingar som sedan länge borde ruttnat bort. Är det återigen socialdarwinismen - denna förvrängda och grovt misshandlade form av Darwins teorier - och dess stålhårda och obarmhärtiga mantra om den starkes överlevnad som styr våra tankar och värderingar?

Är egoism en egenskap att uppmuntra? Är okänslighet inför andras lidande värd att belönas och hyllas? Ska vi prisa strebern för hans vassa armbågar och utomordentliga förmåga att kliva på dem som står i vägen för hans framfart?

Valet är över nu, fyra år kvar till nästa. Tiden för floskler, tomma löften, utspel och spel för galleriet är förbi - för denna gång. Men hur jag än vrider och vänder på problemet med vad som händer och har hänt med Sverige, så inbillar jag mig att de flesta av dessa frågor ligger en bra bit bortom den snäva partipolitikens gränser. Humanitet, medkänsla, viljan att hjälpa sin nästa, bistå den arme som hamnat i nöd - det är allt en bärande del av vår västerländska kultur. Det är vårt kulturella arv, det som i grunden gör oss mänskliga.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den italienske renässansfilosofen Giovanni Pico della Mirandola sammanfattade det redan 1488 i sin skrift "Tal om människans värdighet". Där beskriver Pico della Mirandola hur Gud, efter att ha fullbordat skapelsen, fann att alla egenskaper redan var använda. Men där stod människan, krönet på hans verk. Vad han då gav människan var det fria valet. Människan kan välja vad hon vill vara, en ängels like eller såsom ett bökande svin. Humanism och anständighet eller leva efter djungelns lag? Det valet är fortfarande vårt.

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Bild: Hebriana Alainentalo

Ur arkivet

view_module reorder
Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 19 juli, 2016

Emmakrönika X jag tror mig existera i en blomma

vad kan mina tårar smaka, som nog hennes tårar, droppen som slutligen tidigt klarade separator, efter det min droppe jag fällde i världshav med tesil skilt, vilken hon tog upp ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 13 januari, 2009

Lustprincipen – Peaches och könets makt

  "I'd ratwho I want than kill who I'm told to". Vem skulle inte instämma? Uppenbarligen finns det tusentals amerikanska soldater i Irak som är tveksamma. Människor som i detta nu ...

Av: Roberth Ericsson | Musikens porträtt | 08 januari, 2012

Erotisk krönika VII – Ensamhetens lust

Nätterna är ljusa, lämnar inget i skugga. De ord som nyss lämnat deras läppar hänger kvar i rummet. Ingen av dem ville höra, än mindre se. I en hårslinga fastnat ...

Av: Karin G. Eng | Gästkrönikör | 09 augusti, 2012

Vid tidens skugga

Det står en spegel mellan oss. En glanslös och insmickrande yta som förbinder oss att sträcka ut handen för att beröra, att knyta näven hårt för att nå fram. Stolarna ...

Av: Freke Räihä | Gästkrönikör | 15 januari, 2012

Carol Rama. Ögon

Med språkets flöde. Tankarna. Upphöjda.

Det ser ut som det blir en tidig morgonskrivarstund. Klockan är ställd på 03.30. Och jag känner redan de första tankens trötthet men med lite starkt kaffe och öppnandet av ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 09 juli, 2017

Tidstecken

  Aforismer av Göran Lundstedt     Bara den som tar sig själv på allvar blir tagen på allvar i Sverige. Så självklart är detta förhållande, att det inte ens har någon benämning (danskan ...

Av: Göran Lundstedt | Kulturreportage | 14 augusti, 2013

Folkets träd. En julbetraktelse

På Capitol Hill i Washington D.C. i USA står den sedvanliga stora julgranen på plats. I år lär den vara huggen i norra Kalifornien och således fraktad tvärs över den ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 24 december, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.