Ragnwei Axellie – Alla vita vingar blev svarta

Ragnwei Axellie, författare – debuterade 1979 med diktsamlingen ”Pappa älskade pappa”. ”Vuxenlös”, ”Närleken”, ”Livs-gammal”, ”Lägesrapport” och ”Vem bryr sig?” är andra uppmärksammade titlar ur hennes produktion. Återkommande teman i hennes ...

Av: Ragnwei Axellie | 02 april, 2012
Utopiska geografier

Slask, Polens nationella folklore-ensemble, foto Anna Spysz

Gränslös uppkäftighet i Krakow

Stående ovationer för det svensk-danska bandet Body Sculptures under Unsound i polska Krakow. Och flera internationella samarbeten som ger nya infallsvinklar i en krackelerande värld. Det är Unsound i år ...

Av: Curt Lundberg | 28 oktober, 2016
Essäer om musik

Liten mening om val

Jag skulle kunna skriva ett öppet brev förstås, hoppas att kanske under frukostens förströelser ser Du just min lilla mening. Eller den elektroniska vägen in i regeringskansliet är alltid tillgänglig, förstås, alltid tillgänglig ...

Av: Linda Bönström | 13 september, 2014
Gästkrönikör

Jag har slutat prata om Gud eftersom jag tycker synd om honom. Intervju…

Mohamed Omar är poet, essäist och debattör. Han har varit hyllad i många år innan han tog väldigt radikala positioner inte bara mot Israels politik i Palestina utan också mot ...

Av: Guido Zeccola | 26 juli, 2012
Litteraturens porträtt

Landet som är vårt land är sig inte längre likt



altLandet som är vårt land har förändrats, och förändrats i grunden. Jag tror det började med Kjell-Olof Feldt, en gång finansminister vid Ingvar Carlssons sida. Minns ni hur han allvarligt stod och manade till återhållsamhet och sparsamhet, och det var inte till landets kapitalstarka grupper han vände sig. Det var folket - alltså vi - som var tvungna att "dra åt svångremmen", vilken var hans stående metafor för att hårt och obevekligt genomdriva ett sparande som hade ett enda mål: Att få Sveriges finanser i den ordning som EU då krävde för ett medlemskap.

Därefter har förändringarna - jag skulle väl säga försämringarna - genomförts i ett högt tempo, oavsett vilken färg regeringen som för stunden suttit på taburetterna påstått sig ha.

Idag har vi vant oss. Vi ser tiggare, hemlösa, sinneförvirrat sjuka människor varje dag i alla städer. Det som en gång blev som en chock när vi åkte utomlands på semester - ett helt skikt av människor, utstötta, onödiggjorda, fattiga bortom en gräns som det då var svårt att ens föreställa sig - har nu blivit vår vardag. Vi har vant oss. Vi ser dem knappt längre.

Landet som är vårt land är sig inte längre likt.

Ord som klasskillnader måste dammas av, hur motvilliga många än är till den typen av terminologi. Sverige har åter, som det var före trettiotalet, blivit ett land där det spelar stor roll under vilka ekonomiska villkor man föds till detta liv. Fattig familj, sämre förutsättningar, sämre möjligheter, sämre skolgång. Statistiken är entydig. Det är alltså inte längre en fråga för politiska tyckare och åsiktsmakare. Det är nedslående realiteter, här och nu.

Vi lever i en växande illusion. Valfrihet är lösenordet som ska försona folket med förändringarna - som jag alltså envist fortsätter att kalla försämringar. Vem, ja, jag bara frågar, känner att deras reella frihet har ökat, gett deras liv ett större och meningsfullare innehåll, bara för att det idag är möjligt att välja mellan en outredbar härva av elleverantörer, telefonoperatörer, internetbanker, kabelbolag, bredbandsentreprenörer, postutdelare, järnvägslinjer, privatläkare?

Det är en valfrihet av samma värde som möjligheten att få välja avrättningsmetod - bila, giljotin eller elektrifierad stol. Såsom en gång i tiden då den svenska adeln faktiskt hade rätten att få välja att bli halshuggen med svärd. En rättighet med minst sagt tvivelaktigt värde.

Det som döljs bakom ordet valfrihet är ett sammanbrott av infrastrukturen. Sverige var länge ett förebildligt land, ett föregångsland, vad gäller de samhälleliga institutionerna och att de fungerade snudd på friktionsfritt. Det var också en evigt ringlande radda besök från många andra länder jorden runt som ville lära hur televerket, postverket, vägverket var organiserade och hur dessa inrättningar kunde fungera så problemfritt. Idag är den svenska infrastrukturen enbart ett dåligt skämt i andra länder.

De ålderspensionärer jag pratar med, berättar om ett vardagsliv nära existensminimum. De måste vända på varje krona, tänka igenom och planera varje inköp. Deras ålderdom har förvandlats från att ha varit tänkt som en lugn och behaglig tid, en sorts belöning för livslångt slit, till en kamp för tillvaron, för ren överlevnad. För många innebär dagen då de fyller sextiofem att hela deras liv förändras - rent ekonomiskt. De går från att ha en hyfsad och ombonad tillvaro till ett liv nära fattigdomen.

Landet som är vårt land är sig inte längre likt.
Ibland tycks den tid som är vår samtid präglas av en uppsättning elitistiska värderingar som sedan länge borde ruttnat bort. Är det återigen socialdarwinismen - denna förvrängda och grovt misshandlade form av Darwins teorier - och dess stålhårda och obarmhärtiga mantra om den starkes överlevnad som styr våra tankar och värderingar?

Är egoism en egenskap att uppmuntra? Är okänslighet inför andras lidande värd att belönas och hyllas? Ska vi prisa strebern för hans vassa armbågar och utomordentliga förmåga att kliva på dem som står i vägen för hans framfart?

Valet är över nu, fyra år kvar till nästa. Tiden för floskler, tomma löften, utspel och spel för galleriet är förbi - för denna gång. Men hur jag än vrider och vänder på problemet med vad som händer och har hänt med Sverige, så inbillar jag mig att de flesta av dessa frågor ligger en bra bit bortom den snäva partipolitikens gränser. Humanitet, medkänsla, viljan att hjälpa sin nästa, bistå den arme som hamnat i nöd - det är allt en bärande del av vår västerländska kultur. Det är vårt kulturella arv, det som i grunden gör oss mänskliga.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den italienske renässansfilosofen Giovanni Pico della Mirandola sammanfattade det redan 1488 i sin skrift "Tal om människans värdighet". Där beskriver Pico della Mirandola hur Gud, efter att ha fullbordat skapelsen, fann att alla egenskaper redan var använda. Men där stod människan, krönet på hans verk. Vad han då gav människan var det fria valet. Människan kan välja vad hon vill vara, en ängels like eller såsom ett bökande svin. Humanism och anständighet eller leva efter djungelns lag? Det valet är fortfarande vårt.

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Bild: Hebriana Alainentalo

Ur arkivet

view_module reorder

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 10   Ja, det kan man fråga sig. Och man kan också fråga sig om det i sig är en relevant fråga, och så vidare... Och Donnerwetter vad många tyskar det ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 29 april, 2011

Det avskydda omedvetna

Ecce enim veritatem dilexisti; incerta et occulta sapientae tuae manifestasti mihi. Eller Bibelöversättningen till svenska: Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden, så lär mig vishet i mitt innersta… Mot ...

Av: Oliver Parland | Agora - filosofiska essäer | 18 januari, 2012

Erotiskkrönika 03 Tantra

heller icke är en mer den lövknekts som vissnat annat för annat, eller sprungit dolt bort i ovädret ej blekt om, kvar tillför dina kinders hindrade kyss, väderhärdad med tiden ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 05 augusti, 2010

Vårt behov av Bukowski

Kalsongerna är skitiga. Han är orakad, otvättad sedan minst en vecka tillbaka. Den slitna och gamla rangliga soffan är nerpinkad. Whiskyn är slut, flaskan ligger tom och naken under bordet ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 13 maj, 2010

Hävdvunnen och alternativ litteraturforskning. En (vetenskaps)historisk vattendelare

Inspirerad av en granne, som ansåg, att Aniara var det främsta svenska diktverket, kom jag att läsa om en liten bok jag gett ut 1991, Aniara – en dikt av ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 13 oktober, 2014

Lars Gyllensten Foto lars Olsson cc by sa 3.0

Att vara på plats i sitt eget liv

Det är märkligt att vissa av parnassens och debattens giganter kommer, ser och sedan – helt plötsligt – tycks försvinna. Ett sådant sorgligt öde tycks mig drabbat den store, mångsidige ...

Av: Carsten Palmer Schale | Kulturreportage | 12 december, 2017

Tåg i tid – i Hongkong och Stockholm

”Säga vad man vill om Mussolini, men han fick tågen att gå i tid” var kanske bara en fascistisk propagandalögn men det är en efterhängsen slogan som fastnat. Det finns ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 21 augusti, 2017

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.