Del, relation, helhet, process, system, funktion. Upptäckt och utformning av ett sätt att…

Vetenskap-världsbild-sätt att tänka, det är, tror jag, den treenighet som bestämmer vårt sätt att vara och verka i världen. Och av dessa är det sättet att tänka som formar de ...

Av: Erland Lagerroth | 21 januari, 2013
Agora - filosofiska essäer

En essä om ingenting

”Tystnad”, svarade Murke. ”Jag samlar tystnad.” I Heinrich Bölls novell ”Doktor Murkes samlade tystnad” möter vi Murke som arbetar på en radiostation. En av hans egenheter är att han samlar på ...

Av: Mathias Jansson | 20 september, 2012
Essäer om konst

En liten text som e-krönika

några därför sprang sedan år erfaret med äldre hunna suput och redan lägesagent kollegan Jorden Grön redobogen sedermerae blott avantgardeavreagerande kraftigt på vårt närmsta avståndets mer än ständigt öppna bordellslinga bortom ...

Av: Stefan Hammarèn | 26 september, 2012
Stefan Hammarén

Näsornas näsbänderska

Så som de en del såg ut nånting i likhet amasonskorna, amasonskara, amasonszons tyngdupplyfterskorna till yes no right boxare som dotter H Duda Dada Yankovich plulubaschschiskans en rotryckerska avsluttråderska näsbänderska ...

Av: Stefan Hammarén | 21 november, 2012
Stefan Hammarén

Exorcismen i politiken eller idioternas komplott



altEn essäartikel av Jean Baudrillard från 1997.
Artikeln, översatt av Tancredi Valeri, äger en brännande aktualitet i dagens Sverige.

Två situationer, den ena lika kritisk och olöslig som den andra: å ena sida samtidskonstens värdelöshet, å den andra den politiska maktlösheten inför Le Pen. De är utbytbara och löser sig genom överföring: oförmågan att sätta någonting som helst politiskt emot Le Pen flyttas över till kulturens terräng där kulturens Heliga Allians råder. När det gäller ifrågasättandet av samtidskonsten, så skulle det bara kunna komma från ett reaktionärt och irrationellt, t o m fascistiskt tänkande...

Vad skulle man kunna sätta emot dumskallarnas aktningsvärda besvärjelse? Tyvärr finns det ingenting som kan rätta till mekanismen bakom denna intellektuella perversion, då den framkallas av våra "demokratiska" eliters dåliga samvete och oförmåga att lösa såväl konstens återvändsgränd som den politiska återvändsgränden i kampen mot Front national.

Den enklaste lösningen är att blanda ihop båda problemen i samma moraliserande utskällning. Den verkliga frågan blir då: kan man inte längre öppna munnen alls, inte uttala överhuvudtaget någonting som är oförutsägbart, fräckt, heterodoxt eller paradoxalt utan att automatiskt vara högerextremist (vilket är, får man väl erkänna, en hyllning till högerextremismen)?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Varför har allt det moraliserande, konforma och konformistiska, som traditionellt tillhörde högern, gått över till vänstern?

En skakande omskrivning har skett: medan högern tidigare förkroppsligade de moraliska värdena, och vänstern tvärtom ett visst historiskt och politiskt krav på motsägelse, har nu vänstern, tömd på all politisk energi, blivit en rent moralisk domarmyndighet, förkroppsligandet av de universella värdena, Dygdens rikes förkämpe och förpaktaren av det Godas och Sanningens museala värden, en domarmyndighet som kan utkräva räkenskap av alla utan att någonsin själv bli ställd till svars. Vänsterns politiska illusion, som stelnat under tjugo år av opposition, har i och med dess maktövertagande visat sig vara bärare inte av historiens mening, utan av historiens moral. Av Sanningens moral, av Rätten till ett gott samvete - politikens nollgrad och antagligen t o m den lägsta punkten i moralens genealogi. Vänsterns (och tänkandets) historiska nederlag är denna värdenas moralisering. T o m verkligheten, verklighetsprincipen, är en trossats. Ifrågasätter man t ex ett krigs verklighet, döms man omedelbart som förrädare mot den moraliska lagen.

Vänstern är lika politiskt livlös som högern - vart har då politiken tagit vägen?

Den har flyttats över till extremhögern.

Som Bruno Latour uttryckte det så riktigt i le Monde, är den enda politiska diskursen i Frankrike idag Le Pens. Alla de andra är moraliska och pedagogiska diskurser, skollärares och föreläsares, förvaltares och programmerares. Genom att hänge sig åt det onda och omoralen, tar Le Pen hem hela den politiska insatsen, bytet av allt det som övergivits eller helt enkelt förträngts av det Godas och Upplysningens politik. Ju mer den moraliska koalitionen mot honom hårdnar - i sig ett tecken på politisk maktlöshet - desto mer tar han hem omoralens politiska vinst, av att vara den ende som är på det ondas sida.

När högern var på de moraliska värdenas och den etablerade ordningens sida, tvekade inte vänstern en gång i tiden att utmana samma moraliska värden i de politiska värdenas namn. Idag har vänstern själv fallit offer för samma glidning, för samma avhändande: iklädd den moraliska ordningen, blir den tvungen att se den bortträngda politiska energin kristallisera sig någon annanstans, och kristallisera sig mot vänstern.

Och den kan inte göra annat än att nära det Onda genom att förkroppsliga Dygdens rike, som också är det största hyckleriets.

Le Pen hade man behövt uppfinna om han inte funnits.

Det är han som förlöser oss från en hel ondskefull, fördömd del hos oss själva, från kvintessensen av allt det värsta som finns inom oss. Som sådan borde man egentligen bannlysa honom - men skulle han försvinna,

Gud förbarme oss, prisgivna som vi vore då åt alla våra rasistiska, sexistiska och nationalistiska virus (allas vår lott), eller helt enkelt åt den sociala tillvarons mordiska negativitet.

Såtillvida är han en spegel åt den politiska klassen, som besvärjer sina egna demoner i honom, på samma sätt som vi å vår sida besvärjer samhällsmaskineriets hela inneboende korruption i den politiska klassens gestalt. Samma korrumperande funktion, samma katartiska funktion. Att vilja utrota detta, att vilja rena samhället och moralisera offentligheten, att vilja likvidera det ondas ställföreträdare, vittnar på ett totalt misskännande av det ondas mekanismer, och därmed av det politiskas själva form.

Lepenmotståndarna, genom att välja det enhälliga avståndstagandet som strategi, och genom sin aningslöshet om det ondas reversibilitet, har överlåtit det ondas monopol till Le Pen, som på så sätt genom själva sin utestängning åtnjuter en ointaglig position. Den politiska klassen, genom att brännmärka honom i Dygdens namn, tillförsäkrar honom den bekvämaste ställningen, där han inte behöver göra mer än att profitera på ambivalensens symboliska laddning, på förnekandet av det onda och på allt hyckleri som hans motståndare spontant producerar till hans fördel, som på beställning, då de gör anspråk på att representera rättfärdigheten och den goda saken. Hans energi kommer från hans fiender själva, som skyndar sig till att vända hans egna misstag till hans fördel. De har inte begripit att det goda aldrig är ett resultat av utdrivandet av det onda, som då alltid tar sin skandalösa hämnd, utan av en subtil behandling av det onda med det onda.

Sammanfattningsvis kan man säga att om Le Pen är förkroppsligandet av dumheten och intigheten - förvisso - så är det av de andras, av de som när de brännmärker honom brännmärker sin egen maktlöshet och sin egen dumhet, och samtidigt det absurda i att bekämpa honom frontalt, utan att ha begripit någonting av detta diaboliska spel, närande på så sätt deras egen fantom, deras egen negativa dubbelgångare i en förskräckande brist på klarsynthet. Vad är det som styr denna perversa effekt, som gör att vänstern har blockerat sig i beskyllningen (la dénonciation), samtidigt som Le Pen behåller ett monopol på utsägandet (l'énonciation); att den ene åtnjuter alla brottets förmåner, och den andre alla beskyllningens negativa effekter; att han briljerar i det onda och att vänstern kör ner sig i en offerroll?

En alldeles enkel sanning: genom att isolera Le Pen i ett ghetto så är det den demokratiska vänstern som spärrar in sig själv, som utpekar sig själv som diskriminerande makt och fördriver sig själv i sin egen besatthet. Den ger den andre automatiskt privilegiet av ett förnekande av rättvisan. Le Pen missar aldrig tillfället att göra anspråk på denna republikanska legalitet till egen fördel, men det är framförallt den förföljdes laglösa, imaginära men mycket djupa prestige som han upprättar, så att han kan åtnjuta legalitetens och illegalitetens fördelar samtidigt. Av denna ostracism utvinner han en frispråkighet, en fräckhet i sina omdömen som vänstern förbjuder sig själv.

Ett exempel på det magiska tänkande som idag har tagit det politiska tänkandets plats: man invänder mot Le Pen att han vill avvisa och utesluta invandrare. Men detta är en droppe i havet av den sociala uteslutningsprocessen som pågår på alla nivåer (1.). Och i denna komplexa och intrasslade process har vi ett kollektivt ansvar, vi är alla både offer och medskyldiga. Därför är det typiskt magiskt att besvärja detta virus som sprider sig överallt i takt med våra sociala och tekniska "framsteg", att besvärja uteslutningens förbannelse och vår vanmakt inför den i en avskyvärd man, institution eller grupp, vilka de än må vara, en tumör som man tror att det skulle räcka med att skära bort, när metastaserna i själva verket redan är överallt.

Front national följer bara vägarna som banats av metastaserna, med desto större virulens som man tror sig ha avlägsnat svulsten samtidigt som dess frön sprider sig i hela organismen. Denna magiska projektion på Front national förhåller sig dessutom på exakt samma sätt till honom som han gör till invandrarna. Vi måste misstro denna nedsmittningens fälla som får - bara i kraft av det ondas transparens - det positiva att omvandlas till ett negativt virus och kravet på frihet till en "demokratisk despotism". Det är hela tiden det ondas subtila reversibilitet och snårighet som den rationella intelligensen inte lärt sig misstro (medan hela den moderna patologin lär oss mycket om det på den fysiska kroppens plan, tar vi det inte med i räkningen när det gäller samhällskroppen).

Det gäller, för att kunna stanna kvar i det politiska, att vara på sin vakt mot ideologier och att se saker i termer av social fysik. Vårt demokratiska samhälle är stasen (la stase, stasis); Le Pen är metastasen (la metastase). Det globala samhället går under av tröghet och immunbrist. Le Pen är den synliga omskrivningen av detta virala tillstånd, dess spektakulära projektion. Det är som i drömmen: han är den burleska, hallucinatoriska figurationen av det latenta tillstånd, av den tysta tröghet som skapas av lika doser påtvingad integration och systematisk uteslutning. När hoppet om att utjämna de sociala ojämlikheterna (nästan) slutgiltigt försvunnit, bör man inte förvånas över att se le ressentiment föras över till rasernas ojämlikhet. Det är det socialas misslyckande som skapar rasismens framgång (och alla de andra fatala strategiernas). I denna mening är Le Pen detta samhälles ende vilde analytiker. Att han tillhör extremhögern är bara den ledsamma följden av att det sedan länge inte längre finns någon sådan inom vänstern eller ens den yttersta vänsterkanten.

Förvisso är det inte de intellektuella eller andra domare, utan bara invandrarna, på den andra ytterkanten, som också befinner sig i en position utifrån vilken det skulle gå att formulera en analys, men de har mestadels neutraliserats av ett visst humanitärt, moralistiskt tänkande (bonne pensée). Han är den ende som radikalt upphäver höger/vänster-åtskillnaden - utan egen förtjänst, förvisso. Men den radikala kritiken som gjorts mot denna konventionella åtskillnad sedan 60-talet, och under 68, har tyvärr försvunnit ur det politiska livet. Han tar bara upp en reell situation som den politiska klassen vägrar att konfrontera (den gör t o m allt för att dölja genom valen), men som det en dag kommer att vara nödvändigt att ta de yttersta konsekvenserna av.

Om en dag den politiska fantasin och den politiska viljan får en chans att återvända, kan det inte vara annat än på grundval av det radikala avskaffandet av denna förstelnade åtskillnad som har upphävt och förnekat sig av sig själv genom årtiondena, och som bevaras endast genom båda sidornas medbrottslighet i korruptionen. Det är en åtskillnad som försvunnit i realiteten, men som man genom en obotlig revisionism gör allt för att försöka återuppliva, och gör därigenom Le Pen till upphovet till den enda nya politiska scenen. Som om alla samarbetade om att skjuta det som resterar av demokratin i sank, antagligen för att skapa den retrospektiva illusionen av att den faktiskt har existerat.

Är det möjligt att ta konsekvenserna av denna extrema (men originella) situation annat än genom detta hallucinatoriska medium, Le Pen, d v s annat än i en magisk besvärjelse där alla krafter förspills? Hur kan man undvika att duka under för denna virala utväxt av våra egna demoner annat än genom att återta, bortom moralens och den demokratiska revisionismens ordning, denna vilda analys som Le Pen och Front national på sätt och vis har tagit ifrån oss?

Jean Baudrillard
Översättning: Tancredi Valeri
"De l'exorcisme en politique ou la conjuration des imbéciles." Artikeln publicerades i Libération, den 7:e maj 1997.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Brev från Sverige - till Susan Sontag, in memoriam

I. Susan. Jag är i Sverige. Tiden går ifrån och hinner i kapp. Efter att första gången ha sett Duett för kannibaler (1969) var min tanke att kritiken, med undantag ...

Av: Peter Lucas Erixon | Litteraturens porträtt | 18 december, 2007

När farfar blev blåsippa Om döden i barnboken

Hur handskas barnbokslitteraturen med döden? Vad är relevant att säga till de minsta barnen om döden när en anhörig går bort? Finns det något bra sätt att ta upp denna ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 mars, 2012

Malin Lagerlöf Foto Ulrica Zwenger

Malin Lagerlöf och Tom Malmquist - drabbade av det ofattbara

Elisabeth Tegelberg är tillbaka med en litterär essä.

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 09 oktober, 2016

PÅ VÄG MOT MUSIKEN – Del 1: Musiken och ordet

Denna text vill vara den första delen av en artikelserie om musiken. Jag har ingen intention att skriva en estetisk-musikalisk text eftersom musiken inte låter sig beskrivas, och jag hoppas ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 05 november, 2012

John Berger

John Berger 1926-2017

I ”Picassos äventyr”, HasseåTages film som spelades in 1978, får vi följa honom om inte från vaggan till graven så näst intill. Där finns både barndomen i Spanien, hundåren i ...

Av: Ivo Holmqvist | Konstens porträtt | 10 januari, 2017

Arkiv som aktör för förändring – nya medier och gräsrotsverksamhet i Egypten

Hur kan man dokumentera och arkivera en revolution? Och hur gör man det i ett land som saknar en tradition av öppenhet, där de nationella arkiven behandlas som statshemligheter och ...

Av: Madeleine Engström Broberg | Kulturreportage | 24 juni, 2013

Sigurdsristningen vid Ramsund, Sundbyholm

I runornas tid

Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från Vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 22 november, 2015

Den subversive Thomas Bernhard

Den österrikiska litteraturen är sällsynt rik och mångskiftande. Det finns diktare för alla temperament och preferensdispositioner; också den mest kräsmagade torde här få sitt lystmäte. Vi möter här alltifrån Grillparzer ...

Av: Simon O. Pettersson | Essäer om litteratur & böcker | 23 juni, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.