Ett museum för stulen konst

Ett konstverk kan försvinna på många sätt, och stöld har inte varit ovanligt i historien. Det finns många sätt att ta tillbaka verken på, och med hjälp av digitala tekniker ...

Av: Mathias Jansson | 15 juli, 2015
Essäer om konst

Ragnar och Alice ligger på utdragssoffan

På rygg ligger de och Ragnar håller i Alice' vänsterhand med sin högra. Stryker med långfingret sakta över hennes ringfinger. Efter en lång stund reser han sig. Han ...

Av: Theres K Agdler | 24 Maj, 2010
Utopiska geografier

Mäktiga män föredrar lantlig mat!

Winston Churchill är bland annat känd som den premiärminister som ledde Storbritannien till seger i andra världskriget. Han är också känd som författare, som Nobelpristagare i litteratur, som konstnär, som ...

Av: Belinda Graham | 04 mars, 2014
Allmänna reportage

Tiden som återvändsgränd

Snart bryter ett helt nytt år ut mitt bland oss. Vi vet inte vad det kommer att leda till, förutom själva ledan, men det sägs att det ska kallas 2011 ...

Av: Stefan Whilde | 28 december, 2010
Essäer

På gränsen till normal? - en kritik av psykologisk diagnostik



Image I begynnelsen var Jorden en och densamma. Så kom människan och upprättade gränser. Hon delade in världen i territorier och skapade grogrunden för idén om "den Andre", främlingen - den som till varje pris måste hållas utanför. Men hon nöjde sig inte där. Undan för undan etablerades ett innan-/utanför även bland befolkningen inom gränserna. Begrepp som "dåren", "token" och "vettvillingen" togs i bruk. Efterhand resulterade dessa särskiljande bestämningar i det högst relativa begreppsparet normal/onormal. Den som föll utanför gränsen för det av kollektivet sanktionerade beteendemönstret brännmärktes och skickades så småningom till korrektionsanstalt. 

Om hon inte bara lämnades åt sitt beskrattade öde.

De psykologiska diagnosernas historia är vid det här laget lång och brokig. Med frenetisk iver har den medicinska expertisen sökt efter vägar att sålla agnarna från vetet. Om ett fåtal lämnas utanför blir den logiska konsekvensen att det stora flertalet befinner sig i trygghet därinne. Så fungerar ju stigmatiseringsprocessen. Och av alla de mer eller mindre förnuftsvidriga diagnoser som den samlade kåren för människosortering har frambringat, framstår en av dem som särskilt egendomlig: Borderline Syndrome. Vi talar alltså om en verksamhet som historiskt sett varit fullkomligt besatt av mellanmänskliga gränsdragningar. Antingen eller, inte både och. Men i och med inrättandet av detta syndrom hände något revolutionerande. Gränsen flyttade in i människan. Uppenbarligen kunde man inte bestämma sig för på vilka grunder den förmodade patienten skulle sorteras bort från normalitetens ordning: Vad gör man med en människa som uppvisar två friska reaktioner på en sjuk omvärld - neuros OCH psykos? Svaret blev att sjukförklara henne genom att peka på just denna "sjuka" och "farliga" gränslinje mellan ... ja, vadå?

Kär avvikelse har många namn. Ett av dem har lånats åt den mentala gränserfarenhet som skiktar en människa i föredomligt många lager. Låt vara att dessa lager understundom överlappar varandra eller skiftar hastigare än vad vi är vana vid. Den genomsnittlige medborgaren älskar och vårdar som bekant sin "ångest", sin "stress" och sina "nojor" ömt som nyfödda barn - men bara så länge de inte konstateras av vetenskapen utan tryggt och slentrianmässigt kan åläggas en själv enligt en klädsam och godtycklig logik. De verkliga demonerna, de som på allvar gör skäl för sitt namn, måste med nödvändighet förpassas till den medicinska terminologin för bisarra reaktionsmönster. Men vad kunde vara ett mer rationellt svar på en förvirrad efterkrigstid än psykos och neuros i fruktbar symbios? För att parafrasera den polske sociologen Zygmunt Bauman: Efter Auschwitz ingen normalitet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Varenda gymnasieungdom med en spirituell förmåga som överstiger amfibiens brukar ha hört talas om Borderline - inte sällan i den välmenande och valbara kursen "Psykologi". Visserligen anpassas eufemismerna alltid efter tidens och vindens vändningar - idag talar man om "emotionell instabil personlighetsstörning" - men påbuden om abnormitet hänger alltjämt som en bila över den diagnosticerade: "Centralt för borderlineproblematik är ångest som uppträder i form av emotionell instabilitet, impulsivitet, känslomässig sårbarhet, 'svartvitt' tänkande, identitetsproblem, separationsångest och klängighet omväxlande med avståndsskapande i viktiga relationer." Man får bita sig i läppen för att inte göra enkla poänger av denna trubbiga diagnostik. Och ändå frågar man sig: Lider inte åtminstone 25 procent av Sveriges befolkning av denna så kallade "störning"?

På vilket sätt vilket blir egentligen "den avvikande" hjälpt av att veta" vad hon "lider" av? Det enkla svaret är: Den drabbade blir inte hjälpt, men hjälper däremot vetenskapen att verka vetenskaplig, ty utan lämpliga objekt kan ingen expertis legitimeras. Den som befinner sig i "helvetet" av "klängighet omväxlande med avståndstagande i viktiga relationer" kommer som en räddare i nöden när pseudopsykologin griper efter medicinska halmstrån. Nåde den vars ångest uppvisar tecken på "emotionell instabilitet, identitetsproblem och 'svartvitt' tänkande". Osökt föreställer man sig vilka kriterier som annars skulle pådyvlas den känsla av vanmakt som från tid till annan ansätter de flesta av oss? Vad sägs om emotionell stabilitet, stark jagkänsla och empatiskt tänkande?

Gränsen för det normala utgör med andra ord en hårfin linje av tvivelaktiga markörer. Vad som i ena stunden betraktas som en sund reaktion är i ögonblicket efter ett sjukdomssymptom. Så kan det gott få vara. Problemet är själva diagnosen, brännmärkningen, stigmatiseringen. Ty först i den stund "normaliteten" skaffar sig representanter som ritar om den psykologiska kartan i linje med den förmenta friskheten börjar resan in i ingenmansland. Och när det sedan famlas i mörkret efter nya skiljelinjer uppstår barocka icke-tillstånd. Ett sådant är Borderline Syndrome. Den desperata behandlingsmetoden, ett sammelsurium av kognitiv terapi och zenbuddism, är bara ett i raden av exempel på hur sjuk denna sjukdomsbestämning ter sig.

Roberth Ericsson 

Ur arkivet

view_module reorder

Lakrits och benproteser. Tredje generation Skarabéerbok

Ett jamesjoycianskt ordflöde, strindbergskt egensinne och ett näst intill postnorénsk uttryck i den underliggande kärlekssagans navelexponerande privatexhibitionism och i övrigt något som i sina mest kroppsfilosofiska intimiteter kan liknas vid ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2012

Viva Verdi!

Han anses ha samma avgörande betydelse för Italiens nationella identitet som de nationalromantiska författarna hade för de europeiska folkens befrielsekamp under 1800-talet. Giuseppe Verdi föddes för 200 år sedan den 10 ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 19 oktober, 2013

Hundens genius

"Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer | 08 juni, 2014

Abbas Kiarostami Foto CC BY-SA 3.0

Att begravas: bildspråk i Kiarostamis Smak av körsbär

Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen ...

Av: Sonya Helgesson | Filmens porträtt | 04 mars, 2016

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 31 Maj, 2010

Pirkko Lindberg pratar lika intensivt som hon skriver

Pirkko Lindberg. Foto Henry StrengPirkko Lindberg är en fascinerande författare och en fascinerande person, och det var därför med stor förväntan jag häromveckan räknade ned dagarna till vår planerade träff ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 04 oktober, 2008

Ljuden i en indisk palmlund

Ljuden i en indisk palmlund Folke Rabe reser i södra Indien och fascineras av de tre största religionernas ljudbilder.

Av: Folke Rabe | Allmänna reportage | 04 september, 2006

Det humanistiska fotografiet

I jämförelse med sina generationskamrater, fotograferna Henri Cartier-Bresson och Robert Doisneau, har Willy Ronis (1910-2009) länge intagit en märkligt undanskymd plats i franskt kulturliv. Med den stora retrospektiva utställningen på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 22 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.