Watson and the Shark (1778) av John Singleton Copley

En död haj är inte konst

Konsthistorien svämmar inte direkt över av hajmotiv. Men de finns, och då med en ganska dramatisk, symbolisk innebörd. I populärkulturens blockbusterfilmer har hajen spelat en tydlig roll, men bilden av ...

Av: Mathias Jansson | 28 februari, 2015
Essäer om konst

Omöjliga intervjuer – J.D. Salinger

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Jonas Wessel | 05 april, 2013
Övriga porträtt

Bologna On the Edge

Bologna i norra Italien är en stad där bättre bemedlade samlades och skyddade sina hem från invaderande rövare som ansträngde sig för att jämna ut den sociografiska snedfördelningen. Till skydd ...

Av: Carsten Lindström | 04 december, 2011
Essäer om konst

Marginell mästare

Marginell mästare I början av 1950-talet kom en grammofonskiva till Sverige. Den var på sätt och vis hemmagjord. Pianisten, upphovsmannen hade själv producerat den. Det var en stenkaka. På ena sidan ...

Av: Bertil Falk | 18 januari, 2007
Essäer om musik

När en etta blir en nolla



Image
Skolavslutning: Foto: Florence Montmar
Lilian O Montmar om en nygammal sed: nollningen som drabbar skolungdomarna som börjar gymnasiet.

Hösten 2007 urartade många nollningar. Alkoholförgiftade tonåringar fördes till ungdomsmottagningarna, där de fick sova av sig ruset.  För många unga slutade "festerna" i förnedring och sexuella kränkningar. Under denna höst, liksom under alla andra höstar, kommer mången "etta" att efter ett par veckor känna sig som en "nolla".

Förnedrande bilder från "nollningar" på berusade tonåringar i mer eller mindre avklätt tillstånd kommer att spridas via svenska fotosajter på nätet. De "välkomsts riter" som nu liksom förr genomförs på många gymnasieskolor har en lång tradition, men skillnaden är att det i de flesta skolor nuförtiden gäller att "döpa" alla "ettor" och inte bara vissa utvalda nykomlingar. Under förevändningen att spexet, förnedringsproceduren, är en del av "invalsriten", vill man skapa ordning i leden.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ett av målen i dagens skolpolitik är att främja jämställd- och jämlikhet. Köns-och klasstillhörighet ska inte behöva påverka en högstadieelevs gymnasieval. Men det är i verkligheten långt kvar till dess dessa mål kan uppfyllas, eftersom skolungdomarna själva drar osynliga gränser rakt igenom skolans lokaler på de skolor där teoretiska och praktiska program samsas under samma tak. I gamla läroverkslokaler i många svenska städer passerar elever och lärare fortfarande in genom portaler med inskriptionen "Högre allmänt läroverk", medan den forna yrkesskolans platta industriliknande byggnader utanför städerna står för en annorlunda skolkultur.

Eleverna klumpar ihop sig efter traditionella och ännu rådande klass- och könsstrukturer. Jämställdhet och jämlikhet är således teoretiska och undanskymda begrepp i "en skola för alla" till förmån för borglig särart och klasshierarkier. Om invalsprocedurer och hemliga riter berättar Maria Sundkvist i sin bok "Klassens Klasser", 2006, där hon bl.a. redovisar samtal med elever på olika gymnasieskolor. "Invalsstrukturerna bär stora likheter med ålderdomliga föreställningar om människans väg genom livet och också om livet efter detta", skriver hon.

Precis som i samhället i övrigt positionerar sig eleven i skolan efter social bakgrund, etnisk tillhörighet, kön och ålder, något som skapar både makt och vanmakt.  Varje individ kan givetvis tillhöra flera kulturer samtidigt. Talet om "en skola för alla" sker parallellt med att hierarkierna förstärks. De gamla gymnasieföreningarna existerar fortfarande och syftar till att konservera skolornas gamla ärevördiga traditioner. Ett medlemskap i en sådan förening var och är mycket åtråvärt. På flera skolor poängteras det vilka fördelar ett medlemskap ger senare i livet. ( Se exempelvis www.delagardie.se/meranstudier).  På www.ungdomar.se förklarar en gymnasieelev invalskriterierna: "Nya medlemmar tar de utifrån de 1:or som börjar på skolan och som de själva tycker verkar "värda" att gå i deras förening. Och det anses vara ganska smickrande att bli tillfrågad. 1:an får gå på intervju, och sen tar medlemmarna ett beslut om de vill ha med den nye. De brukar ta in runt 7 nya 1:or varje år."

80 föreningar finns angivna i Kungliga bibliotekets arkiv av vilka de flesta tillkom under 1800-talets senare del. Traditionellt var dessa föreningar bara till för manliga studerande. Man blev utvald till att bli invald och flertalet föreningar knyter an till grekisk, romersk och fornnordisk mytologi med skandinaviska eller nationella drag. Föreningsnamn som Brage, Bore, Heimdal, Balder, Svea, Edda och Runa förekommer. I de hemliga invalsriterna ingick då som nu en viss förnedring. Även unga män med våldsamma utagerande drag och egenskaper fick visa prov på självbehärskningens konst i mycket utsatta lägen. Om en man blev utsatt för frestelser, skulle han kunna kontrollera sig. Manligheten skulle bevisas och befästas genom att äldre medlemmar utsatte yngre för kränkande behandlingar. Vulgära sexuella anspelningar på relationer med tvivelaktiga kvinnor ingick.

Genom symboliska kvinnogestalter skändades kvinnorna i slutna invalsrum. Genom invalet tillhörde man de utvalda, något som gav tillträde till en rad olika förmåner. Nu var man en person som ansågs kunna bedöma och definiera andra personers värde. Symboler i form av mössor, nålar, brevpapper, hedersdiplom, slipsar, skjortor, märkeskläder och klädstil, kåpor som uniformer, något som för tankarna till Klu Klux Klan, skapades för att särskilja medlemmar från icke medlemmar. Efter det att läroverken öppnades för kvinnor år 1927 tillkom stadgeändringar som hindrade kvinnor från att bli invalda i de manliga föreningarna, men ibland kunde en kvinna väljas in som maskot . Maria Sundkvist skriver i sin bok "Klassens Klasser" på sid. 87: " Idén med en miss Fanan som skulle väljas av lärare vid en morgonbön vittnar om en medvetenhet om och drift med lärarnas makt och skolans ritualer. Det visar likaså hur kvinnor gjordes om till ett objekt, ett kuttersmycke som medlemmarna skulle titta sig mätta på."

Enligt Sveriges studenter, del XX (1974) sid. 109  och 1966 års ordförande "var det ytterst få kvinnor i det sena 1920-talet som åtnjöt privilegiet att påbörja högre utbildning i ett mansbehärskat forum; flickorna sattes längst bak i klassrummet, tilltalades med efternamn och fick underdånligt svara på de frågor som tillställdes och kraven på dem och deras studier var förvisso högre än på de manliga kollegorna. Det faller sig därför ganska naturligt att de kvinnliga gymnasisterna kom att hålla samman, deras umgänge skar över ämneslinjerna från den matematiska på reallinjen till den språkliga latinlinjen." Kvinnorna grundade därför sina egna föreningar, exempelvis "Kvinnliga Gymnasistföreningen Runa", som existerar intill dags datum.

Som en reaktion mot alla föreningar bildades Antiföreningen Ekströms i början av 60-talet med syfte att skapa kaos och nedvärdera de traditionella föreningarnas kapitalvärde. Medlemmarna åt och smorde in sina nakna kroppar i Ekströms chokladpudding, klädde sig iögonfallande, färgade håret i alla regnbågens färger, använde ett grovt språk med sexistiska uttryck och svordomar och påstod sig alla vara homosexuella. Ekströms Antiförening ställde sig i opposition till allt vad traditioner hette och utmanade de traditionella föreningarna under devisen "Tönt är tufft", något som gav dem status som supermacho och antifeminister.

Men liksom de gängse föreningarna accepterade Ekströms Antiförening enbart medlemmar från de teoretiska utbildningarna och uteslöt alltså alla yrkesförberedande program. Under en viss tid var de yrkesförberedande programmen tvååriga och på en direkt fråga varför Ekströms Antiförening inte accepterade medlemmar från yrkesprogrammen blev svaret "att det inte var lämpligt, eftersom yrkeselever var frånvarande från skolan, när de praktiserade och deras utbildningstid var kort..." (Se "Klassens Klasser" av Maria Sundkvist s. 68 ff.)

Har då de många skolreformerna lett till "en gymnasieskola för alla"? Enligt Donald Broadys studie i SOU 2000:39, s. 59, "är det naturvetenskapliga programmets naturvetenskapliga gren en säker investering för ekonomiskt och i synnerhet kulturellt bemedlade grupper". Enligt studien deltog 37 procent av alla läkarbarn och 32 procent av alla universitetslärarbarn i denna utbildning läsåret 1998/99. Distinktionerna mellan arbetare och borglighet har alltså cementerats. Detta vittnar om att det gamla läroverkets normer och traditioner bevarats med skolledningarnas goda minne. När "en skola för alla" synes förringa värdet av gymnasiestudier och gymnasiebetyg, eftersträvar de som anser sig tillhöra eliten medlemskap i ansedda föreningar. De är de utvalda.  Därför kan skolpolitikerna utmåla sina höga ideal bäst de vill.

Lilian O. Montmar

Ur arkivet

view_module reorder

Tunis och Esko

Tunis is av Lars Tunbjörk. Tunis och Esko Två världsberömda fotografer från Norden ställer i höst ut i Stockholm med omnejd. Konsten att se får utmärkt träning genom dessa utställningar ...

Av: Nancy Westman | Essäer om konst | 25 september, 2007

Tankens ambivalens V ”Icke ett program, men en riktning.”

14/8 Kroppen kall och tyst, ögonen skummar, bara hörselsinnet vakar och ber mig gå upp. Jag snubblar upp ur sängen, försöker fokusera, implantera, rekognosera, drömmarna ackumulera. Söker mig mot soffan, ännu ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 08 oktober, 2013

Mansslukerskan av Simon O Pettersson

Jag erinrar mig mycket starkt första gången jag såg henne. Hon bar en vit tjugotalsklänning, som paradoxalt nog framhävde hennes vita hy, och talade med en ljus, mycket feminin röst ...

Av: Simon O Pettersson | Utopiska geografier | 03 juli, 2014

Två massmördares möte i Wien

Nu var det 1913. Det var en gråmulen och kylig januaridag i Wien, året innan det stora kriget skulle bryta ut; värre ändå väntade ännu längre fram. En 167 cm ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om politiken | 11 januari, 2013

Miklós Maros, från Budapest blodiga strider till Stockholmsoperan

Miklós Maros, från Budapest blodiga strider till Stockholmsoperan Miklós Maros är en etablerad tonsättare som har sitt påbrå i Ungern som han lämnade 1967 tillsammans med sopranen Ilona som är också ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 19 oktober, 2006

Anders T Ohlsson i Sufflören en av flera monologerunder 2015 års Scenkonstbiennal Foto:RogerStenberg

Maktstrukturer, identitet och genus på Scenkonstbiennalen

Vartannat år arrangeras Scenkonstbiennalen, Sveriges största branschmöte för landets scenkonstnärer. I år arrangerades den mellan den 26 och 31 maj i Malmö. Förutom några internationella, speciellt inbjudna gästspel hade juryn ...

Av: Magnus Dahlerus | Reportage om scenkonst | 07 juni, 2015

Pop-expressionist på besök

Liz Markus – What we are we’re going to wail with on this whole trip. Galleri Loyal, Stockholm,t o m den 29 september 2007. Pop-expressionist på besök. - Jag hoppas ...

Av: Carl Abrahamsson | Övriga porträtt | 11 september, 2007

Dansen inom den koptiska kyrkan

Den koptiska kristna kyrkan framträder efter konciliet i Kalcedon år 451 som en separatistisk rörelse inom kristendomen, tillerkännande Kristus enbart en gudomlig natur. Den bygger sin liturgi på den alexandrinska ...

Av: Gaia Ekis | Essäer om religionen | 22 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.