Håkan Roos Foto: Privat

Andersson, Pettersson, Lundström och min morfar.

Min morfar Jonas Olausson föddes i Järsta (Lantmäteriets namnform) i Marby år 1873. Efter militärtärtjänst och en kort karriär som extra konstapel i Stockholm kunde han sedan med farshjälp köpa ...

Av: Håkan Roos | 13 september, 2015
Gästkrönikör

Keyboardslöjd med Raquel Meyers

Text-tv (eller teletext) fyller 40 år i år. Denna ålderdomliga teknik är fortfarande populär och ligger svenskarna varmt om hjärtat. Nämner man sidor som 100 eller 377 brukar de flesta ...

Av: Mathias Jansson | 10 oktober, 2014
Essäer om konst

Materia och ande – den stora gåtan

Vi håller oss med många antiteser. En sådan är människa och natur. Motsättningen kan förefalla självklar, men det är den inte. Människan är en del av naturen, och naturen har ...

Av: Erland Lagerroth | 24 april, 2014
Agora - filosofiska essäer

Sviisch Svoosch Essä i fragment

”Non ridere, non lugere, neque detestari, sed intelligere.” (Inte skratta, inte sörja, inte förakta, utan förstå.) Under dagen kommer du att möta en man som skrattar åt dumheten, därpå en som ...

Av: Gunnar Lundin | 19 november, 2013
Essäer

Mellan Persepolis och Bombay



Image
Relief i Persepolis: Persiska krigare.

Med utgångspunkt i Azar Mahloujians bok Vi lyser som guld: Ett reportage om zoroastrier i exil (Atlas) skriver Ashk Dahlén om zoroastrismen. En resa i landsflyktens nutid och dåtid.  

För omkring 3200 år sedan grundades zoroastrismen, världens äldsta kända monoteistiska religion, av den persiske profeten Zarathustra. Denne Zarathustra eller ”den gyllene stjärnan” som hans namn betyder var också filosof och poet. Hans lära har kallats ”ljusets religion” eftersom elden har en central betydelse för den zoroastriska tron som symbol för sanning och upplysning. En zoroastrier läser gärna sina mantran framför elden på samma sätt som en kristen ber framför ett kors eller en muslim knäfaller i riktning mot kaba.

Därför har zoroastrier genom historien ofta fått den nedvärderande beteckningen majus (elddyrkare). Men detta är lika missvisande som att kalla muslimer för ”stendyrkare” eller kristna för ”korsdyrkare”. Att Azar Mahloujian valt den vackra titeln Vi lyser som guld till sitt fascinerande reportage om zoroastrier i exil har därför en djupare innebörd.

Mahloujian har sökt sig till Indien för att finna Zarathustras nutida arvtagare bland de parsier (perser) som efter slutet av 700-talet utvandrade till Gujarat. Men hennes berättelse börjar i Iran, Zarathustras hemland, där hans lära blev statsreligion på 500-talet före Kristus under storkonungen Kyros II. Vid trettio års ålder mottog profeten visioner från högguden Ahura Mazda (Visheten Herren), visioner som närmast hade formen av förtroliga dialoger. Dessa dialoger fick namnet Gatha-hymnerna och utgör kärnan i religionens heliga texter, Avesta. Zoroastrismen är monoteistisk och djupt etisk. Dess lära baseras på idén om människans fria vilja, att människan själv med sina tankar, sina ord och sina handlingar har makt att välja mellan sant (asha) och falskt (drug), mellan gott och ont. Friheten att bestämma sin egen religion är en av zoroastrismens grundsatser, vilket bidrog till att det persiska riket under akemeniderna präglades av en unik tolerans och öppenhet. Den iranske religionsstiftaren var en av de första tänkarna som värnade om människans frihet och rättskänsla, knappt tre årtusenden före den franska revolutionen.

Men det är inte Zarathustras filosofi, teologi eller etik som Mahloujian i första hand intresserar sig för utan hur hans lära praktiseras och vilken betydelse den har för zoroastriernas identitet. Avsikten med hennes reportage är också att jämföra vad som skiljer och förenar iranska flyktinggrupper från förr och nu, ättlingarna till medeltidens zoroastriska flyktingar och dagens iranier som emigrerat till väst efter revolutionen 1979. Zoroastrismen var statsreligion i Iran i drygt ett tusen år. Under de akemenidiska, parthiska och sassanidiska dynastierna hölls eldtemplens flammor levande och de zoroastriska högtiderna firades med pompa och ståt. Men när de arabiska beduinerna på 600-talet invaderade landet drabbades zoroastrierna av grym förföljelse. Inte nog med att den persiska monarkin störtades och att palatsen brändes ned. Zoroastriska eldtempel ödelades och bokbål anordnades. En rad diskriminerande skatter och föreskrifter mot icke-muslimer infördes. Mahloujian berättar att zoroastrier fram till så sent som 1891 var förbjudna att rida häst, att bära sin rituella klädsel (sudra), och att bygga nya helgedomar. De lämnade därför Iran i stora skaror och sökte tillflykt i Kina och i Indien. Den hinduiske fursten Jadi Rana välkomnade 785 e. Kr. en stor grupp flyktingar i Gujarat. Med sig från Iran hade de aska från en existerande helig eld (atash bahram) och tände en ny flamma på fosterlandets aska. Den nya elden fick det symboliska namnet Iran Shah, konungen av Iran. 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mahloujian rör sig i parsiska miljöer i Bombay och Delhi med frågor utan säkra svar. Hon är ödmjuk inför det nya. Hon är en främling men hennes blick är gränsöverskridande. Hon vinner successivt parsiernas förtroende och mottas med öppen famn som en gammal bekant. Hon möter konstnärer och författare och diskuterar alltifrån klädsel och begravningsritualer till cricket och 1800-talets opiumhandel med både präster (mobeder) och lekmän. Parsiernas begravningsceremonier, som fängslade Mark Twain i hans En landstrykares anteckningar (1897), följer antika traditioner som är unika för zoroastrismen. Man lämnar nämligen sina döda att ätas av gamar i höga torn (dakhma) som i väst fått det poetiska namnet ”tystnadens torn”. I dessa torn som är belägna på öde bergstoppar skiljs den avlidnes själ och kropp åt efter döden. Upphovet till denna sed är att lik anses orena och därför inte får beröra de heliga elementen eld, jord och vatten. I modern tid har alltfler zoroastrier dock övergått till att kremera sina döda. I Iran stängdes tystnadens torn på 1920-talet av Reza Shah eftersom de ansågs ohygieniska och i Indien hotas gambeståndet av utrotning på grund av läkemedelsförgiftning. Gamarna har fått i sig stora mängder voltaren från kadaver (främst från heliga kor), vilket resulterat i att mer än 95 % av Indiens bestånd dött ut och att ekosystemet satts ur spel. Ironiskt nog är det först på senare år som det parsiska samhället reagerat på problemet sedan lik lämnats kvar att ruttna. Lukten av människolik sveper idag över skyskraporna i Bombays fashionabla distrikt Malabar Hills och ryktet går att makabra scener kan beskådas därifrån.    

Parsierna tillhör den politiska och ekonomiska eliten i indiska samhället. De är en väletablerad grupp med hög levnadsstandard, kända för sin ärlighet i affärer, kulturella filantropi och välgörenhetsiver. Deras goda namn kommer i mycket av att de gick i spetsen för det moderna Indiens industrialisering och modernisering. De framgångsrika industrifamiljerna Tata och Godrej är landets motsvarighet till Wallenberg och Bonniers. Jehangir Tata lade till exempel grunden för Indiens bil-, stål- och elindustri och skapade Air India. Parsierna har också betytt åtskilligt för införandet av ett modernt skolväsende och kampen för kvinnors rättigheter. Jamsetji Tata grundade flera universitet och hans svärdotter Mehri Tata var landets första kvinnoaktivist. Parsiska kvinnor är ännu idag överrepresenterade inom olika statusyrken som advokater, byrådirektörer och läkare. Till de parsier som har gjort sig ett namn internationellt inom kulturen hör dirigenten Zubin Mehta, rocksångaren Farrokh Bulsara (Freddy Mercury) och författarinnan Sooni Taraporevala.   

Enligt mahloujian har parsiernas framgångssaga i Indien sina rötter i den zoroastriska religionens krav att människan skall kämpa för det godas seger i denna värld. Zarathustras etiska grundsyn är livsbejakande och praktisk tillämpbar. Den finns sammanfattad i hans vackra sentens: ”Goda tankar, goda ord, goda handlingar.” Religionen uppmuntrar parsierna att ta en aktiv roll i samhället där de bor och i utformandet av sin egen framtid. Mahloujian pekar också på att nödvändigheten som en gång i tiden drev dem att söka skydd i Indien har gjort dem sammanhållna och driftiga. Inom den parsiska gruppen är födelsetalen mycket låga på grund av att man gifter sig sent (vilket delvis beror på kvinnornas höga utbildningsnivå). Med tanke på gruppens ringa storlek (drygt en miljon) är blandäktenskap och konvertering heta frågor som splittrat parsierna mellan konservativa och liberaler. De konservativa motsätter sig blandäktenskap och konvertering eftersom de menar att dessa nya företeelser sätter gruppens överlevnad i fara, just det motiv som fick deras förfäder att lämna Iran. Liberalerna hävdar å sin sida att zoroastrismen står öppen för alla som vill anamma dess troslära och att Zarathustra själv uppmuntrade en fredlig spridning av religionen. Visserligen åtnjuter de liberala stöd av flertalet zoroastrier men den konservativa linjen dominerar bland mobederna. Därför sker konvertering i stort sett bara utanför Indien, framför allt i väst där religionen attraherar många perser och afghaner som söker återuppliva sina antika rötter. I Iran sker däremot all konvertering i hemlighet eftersom avfällingar bestraffas med döden av landets islamiska lagar.

Hos konservativa parsier anar Mahloujian drag av tankar om rasrenhet, en påverkan från det hinduiska kastväsendet som förbjuder blandäktenskap. Vissa konservativa låter henne också förstå att nya konvertiter kan drivas av materialistiska skäl i syfte att missbruka pengar från förmögna parsiska fonder och institutioner. Tanken på rasrenhet utgjorde den ideologiska kärnan i den tyska nazismen och enligt Hitlers raslära var den ariska rasen mer överlägsen alla andra raser. Men Tredje rikets ledare blundade förmodligen för det faktum att de iranska folkslagen är ariernas närmaste nutida ättlingar. Nationsnamnet Iran betyder i själva verket ”ariernas land”. En som hyste stor respekt för perserna och vars idéer kom att missbrukas av nazismens ideologer var tysken Friedrich Nietzsche. Nietzsche högaktade perserna för att de var bland de första som begrundade historien i dess helhet. I verket Also sprach Zarathustra lät Nietzsche sin föreställning om övermänniskan förkunnas av den iranske filosofen i ett symboliskt bildspråk med förebilder från Avesta. Han ville sätta människan i Guds ställe som ett utopiskt mål för utvecklingen mot en högre ras.  

Hos dagens ättlingar till de zoroastriska flyktingarna som utvandrade från Iran på medeltiden finner Mahloujian en atmosfär präglad av samma myter, drömmar och fantasier som kan sägas karaktärisera de iranier som i vår tid flytt den islamiska republiken. Båda grupper uppvisar en nostalgisk längtan efter det forna hemlandet, saknar en epok som har flytt, ett praktfullt förflutet där Iran var en ansedd och aktad nation. För zoroastrier i och utanför Iran utgjorde Ruhollah Khomeinis maktövertagande en smärtsam påminnelse om arabernas historiska oförrätter mot Iran på 600-talet, ett andra islamiskt våldförande 1400 år senare. Efter revolutionen förlorade zoroastrierna de fri- och rättigheter som de förvärvat under Pahlavi-dynastin och kom åter att utsattas för nedsättande behandling och rättslig diskriminering. Ännu en gång lämnar de landet i stora antal. De iranska zoroastriernas dystra erfarenhet speglar i själva verket den iranska nationens tragiska öde i dess helhet. Därför är det föga förvånande att de parsier som Mahloujian möter i Bombay hyllar Mohammad Reza Pahlavis epok och är oförstående inför den nutida politiska utvecklingen. De frågar sig hur iranierna kunde avskaffa den 2500-åriga monarkin och ersätta sekulär nationalism med militant islam. Det gamla persiska tänkespråk som Mahloujian citerar uttrycker väl hur flertalet iranier upplever de senaste tre decenniernas händelser: ”Att komma ur askan och hamna i elden” (az châleh be châh, ordagrant ”att komma ur gropen till brunnen”).

Ashk Dahlén

Ur arkivet

view_module reorder
The fundamental torus geometry of the universe Psychic Spirit in You 2016

Improvement of the Flows of Matter and Energy in the Known Universe

LundaHydro AB, Vårlöksvägen 4, SE-387 92 Borgholm, Sweden

Av: Jan Stenis | Utopiska geografier | 19 september, 2016

Harpan på Drachmanns grav

På skalden Holger Drachmanns grav bland klittren på Skagens Sønderstrand finns det en harpa, eller kanske är det en lyra. En lyra i järn på det minnesmonument som Peder Severin ...

Av: Kerstin Dahlén | Essäer | 05 november, 2017

Vladimir Oravsky som västanvinden Zefyros i Botticellis Venus födelse Foto Hedvig Wallin

Svenska Dagbladet, Gefle Dagblad, Wikipedia och andra kunskapsliberaler

 I inledningen till min bok ”I skuggornas hetta” skriver jag bland annat ”Om en läsare stöter på tolkningar som han eller hon har svårt att anamma omedelbart, söker han kanske ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2015

"Berättar du så hamnar mamma och pappa i fängelse och du på omskolninganstalt"

På ungerska rimmar mantrat som den ungersk-rumänske författaren György Dragománs mamma lärde honom. Hans senaste bok handlar om ett barns uppväxt, om paranoia och dubbelliv. Allt med säkerhetstjänsten i bakgrunden ...

Av: Tobias Andersson Åkerblom | Litteraturens porträtt | 06 januari, 2010

Altaret

Altaret är kvinna. Altaret ska ha den perfekta klassiska kvinnans ”proportioner” med brett bäcken, lite smalare axlar och smal midja. Och precis som en kvinna ska altaret inte vara naket ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om religionen | 19 september, 2017

Gott nytt år! – av Else-Britt Kjellqvist

Else-Britt Kjellqvist är poet och författare. 2012 har varit ett litterärt betydelsefullt år för mig. Efter många års väntan kom min femte diktsamling ”Ordet” och min första roman ”Magdalenas bekännelser” ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Utopiska geografier | 31 december, 2012

Mike Disfarmer. Fotograf. 1884 - 1959

Uppsala Konsert Kongress har under våren 2011genomfört ett antal konserter. Bland de framträdanden som annonserats på helsidor i dagspressen lade jag märke till Bill Frisell. Han omtalades som gitarrgeni och ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om konst | 29 april, 2011

Ellen Key med hunden

En vätternrunda

”Strand var en tillflykt för ledsna själar. Övralid vad det hårda höljet kring en ledsen själ.” Så läser jag i en uppsats i Svenska Turist Föreningens årsbok 1991. ”De stora sjöarna ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 22 juni, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.