Dalai lama, lamaismen och lyckan

Det finns många böcker som beskriver vägen till lycka och framgång. Men vad är egentligen lycka och vad gör oss lyckliga? Från att ha varit något som mer liknade de ...

Av: Lena Månsson | 05 juli, 2011
Essäer om religionen

Det sicilianska bröllopet

- Men har du en lämplig klänning? frågar min kusin misstänksamt. Mina sicilianska kusiner, har blivit bjudna till ett bröllop och vänligt nog har de bestämt sig för att ta mig ...

Av: Nadia Scapoli | 21 mars, 2013
Resereportage

Vad sysslar du med?

Jag är argJag är arg på världenMen mest är jag förbannad på digFör jag trodde att du var annorlundaTrodde att du var rättvisans ansikteFaktiskt så trodde jag blint på den ...

Av: Sofia Ahmad | 10 januari, 2011
Utopiska geografier

47. Lina, Tobbe och Nils-August

”Och sedan fanns det en stor scen och mitt på den stod en stor balustrad. Den ledde upp till en hög och utsvängd trappa, ungefär som i en gammal sång- ...

Av: Lina, Tobbe och Nils-August | 16 november, 2012
Lund har allt utom vatten

Islam och den svarte mannens börda – Edward Blyden om Afrika



Image
Edward Wilmot Blyden. Foto: Africa within

Den arabiska religionen har detta drag: att den predikats för och accepterats av alla kända raser – den kaukasiska, den mongoliska, den negroida. Sem, Ham och Jafet, alla enas under dess fana och talar dess språk. Kristendomen har aldrig varit kapabel att sålunda ena olika och skilda raser. – Edward W. Blyden 1902.Historien är välkänd. I slutet på 1800-talet inleddes en mellaneuropeisk kapplöpning om den afrikanska kontinenten. På europeiska toppmöten beslutades om vem som skulle ha rätt till vad och Afrikas gränser drogs med linjal. Detta Afrika – objektet för civilisering – föreställdes klämt mellan ett Europa representerande framtiden och en Orient liktydig med barbari. Den ”arabiska slavhandeln” var en av de centrala figurerna i den ideologiska legitimeringen av europeisk expansion. Europa, vars efterfrågan på kroppar skapat förutsättningar för en slavhandel av aldrig tidigare skådat format, skapade nu sig självt som den främsta garanten för en värld fri från slaveri.

Edward W. Blyden, upphovsmannen till det inledande citatet, föddes 1832 på Saint Thomas i Karibien. 18 år gammal anlände han till Liberia, ett land grundat för att genom ”återvandring” bli lösning på ”problemet” med fria svarta i USA. Bara några år före Blydens ankomst hade de amerikanska ”återvandrarna” förklarat landet självständigt, och här inledde Blyden en politisk och diplomatisk karriär. I Liberia och i Sierra Leone tog hans tankar om relationen mellan den kristna europeiska civilisationen å ena sidan, och islam å andra, form. Det är i skärningspunkten mellan de två religionerna som Blyden – en svart man i en rasistisk värld – skapar sig en plats att tala utifrån. Denna är en inverteringarnas plats: ”den vite mannens börda” blir ”den svarte mannens börda”, och i det som från europeisk horisont är slaveri finner Blyden Afrikas möjlighet till frihet:

Civilisation har sina fördelar och sina nackdelar, sina privilegier och sina bördor; den vite mannens börda och den svarte mannens börda. För afrikanen, som tvingas komma i kontakt med den, erbjuder den islamiska religionen den största tröst och det största skydd. […] Utlänningen brister aldrig i respekt för honom när han presenterar sig själv med den muhammedanska trons emblem. 

Blyden författade böcker, pamfletter och artiklar. Under 1900-talets första år publicerades flera av hans artiklar i Journal of African Society. Artikeln från vilken citatet ovan är hämtat, Islam in Western Soudan från 1902, försågs med en redaktionell slutnot som förklarar att författaren är en ”renrasig infödd” (pure-blooded native). Påpekandet hade sina skäl. Redan 1887 hade Blydens Christianity, Islam, and the Negro Race kommit ut i Storbritannien och skapat kontrovers: kunde verkligen en neger ha skrivit dessa ord? I ett brev till redaktören skriver Blyden att det inte är ”mer än rättvist mot Afrika att låta en av hennes egna söner förklara vad miljoner av hans folk känner och tycker”.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Så skapar Blyden sig själv som en ”Afrikas son”. Hans karibiska år försvinner bakom den identitet han skapar sig som afrikan. Men alternativet till västerländsk imperialistisk rasism finner han inte i det hedniska Afrika. Detta framstår hos Blyden emellanåt tämligen likt den imperialistiska fantasin om det. Istället vänder han sig till islam. Däri finner Blyden en tradition som Europa inte enkelt kan avfärda som kulturlös, men som samtidigt kan användas som grund för att formulera ett antirasistiskt och antiimperialistiskt språk.

Men Blyden är en försiktig skribent. Mån om att inte göra sig omöjlig i de kretsar han söker påverka, är det inte västerländsk civilisation som sådan han jämför med islam. Istället fokuserar han på just kristen mission. Med en distanserad blick jämför han kristendom och islam, och vinner i sin kristendomskritik sympati från sekularistiska intellektuella i Europa. Han vet att han rör sig på minerad mark. Och detta märks inte bara mellan hans egna rader. Tre år efter Islam in Western Soudan, publicerar han en artikel med titeln The Koran in Africa. I den senare artikeln är Blydens blickfång bredare, men även här återvänder han till Sudan. Och Sudan är sannerligen minerat. När Blyden talar om islams positiva påverkan på befolkningen, dess bildande och enande kapacitet, nämner han inte vad som skett i landet bara några år tidigare.

Det var här den islamiska mahdistiska revolten mot det brittiskstödda Egypten bröt ut på 1880-talet, under Muhammad Ahmad. Revolten kulminerade med general Charles George Gordons död och det brittiska tillbakadragandet från Sudan. Från europeisk horisont framstod det militariserade mahdistiska styret som ett uttryck för barbarisk fanatism. Storbritannien tog sin revansch genom den våldsamma segern över mahdisterna i slaget vid Omdurman 1898. Det är härifrån en ung Winston Churchill rapporterar nedmejandet av motståndarna i termer av ”en härlig sport”.

När Blyden rör sig i Sudan åkallar han ett gammalt spöke – den sudanesiske muslimen – att fråga till råds: vart går vägen mot framtiden för Afrika? Den avgörande skillnaden mellan kristendom och islam är enligt Blyden den att medan islam förmått förena människor av alla raser, har inte någon av kristendomens riktningar någonsin kunnat ge ett förutsättningslöst välkomnande åt Ham och Sem. Detta trots att ”jafetiterna” inte bara förutsatt att alla bör bli kristna, utan att de också vill bli det.

Referensen är Bibeln; den historia med vilken européerna i århundraden försvarade det transatlantiska slaveriet. Ham, Sem och Jafet var Noas tre söner, i traditionen förbundna med Afrika, Asien och Europa. Noa uttalar en förbannelse över Hams son Kanaan, och dömer denne att tjäna sina bröder. Hamiten, afrikanen: en slav. Men mot denna tradition ställer Blyden Pauli ord – nu är ingen längre jude eller grek – och pekar skoningslöst ut den kristna universalismens misslyckande att leva upp till dem. Det var ändå, skriver Blyden, ”från en mörk ras som Europa emottog Evangeliet; men i samma ögonblick som det korsade Bosporen blev det Europas rasliga monopol”.

Även om Blyden, som vi sett, skapar sig och skapas som autentisk afrikan (pure-blooded native), skall vi inte göra misstaget att ta honom för en röst utanför västerlandet. Hans möjlighet att tala är kopplad till hans position inom systemet; den röst som ges honom, ges inte ”vildar” från Afrika. Men han befinner sig vid själva gränsen av detta system, och markerar därmed även kritikens gränser. Afrika, en kontinent i brist, trängtar mission. Men det är islam och inte kristendom som kan åtgärda denna brist, islam som förblivit sin historia trogen på ett sätt som kristendomen inte förmått. Kristendomens oförmåga till jämlikhet är emellertid inte, säger Blyden, dess eget fel:
   
[F]elet hör till det jordiska kärl i vilket skatten förvaras. En imperieras har inte kompetensen att bevara nazarenens enkelhet och sprida hans läror såsom han yttrade dem. Det är inte imperialismens ärende att göra människor, utan att skapa undersåtar, inte att frälsa själar, utan att styra kroppar.

I den västerländska imperialistiska retoriken representerade västerlandet det universella i kontrast mot en andre alltid bunden till sin kropp, sin ras, sin tradition. Men för Blyden blir kontrasten mellan den ursprungliga kristna läran och kristendomens samtida manifestationer, tecknet på att det är den vite mannen som är ohjälpligt fjättrad vid sin kropp och sin ras, och som därmed inte kan annat än fjättra andra. Alternativet för den svarta människan i Afrika blir islam, vilken framstår som en verkligt universell religion; en religion som förenar Ham, Sem och Jafet och som kan skapa den enhet det allt mer sönderskurna Afrika så bittert behöver.

Patricia Lorenzoni
Doktor i idéhistoria vid Göteborgs universitet

Ur arkivet

view_module reorder

Ensamheten bränns

Ensamheten bränns Fingertoppar möts i vinden Luften möter ett motstånd han skälver till därför sedan hälften ryker då bort surrar gör bina lejonen ryter regndropparna förvirrar synen Flygplan över haven, han har färdats ...

Av: Alexandra Rutz | Utopiska geografier | 16 februari, 2009

”Nu vill mormor ha champagne!”

Det börjar redan på planet. Vi sätter oss rätt långt bak tillsammans med de andra rökarna. Avsikten med resan är uttalad. Jag och Barbro Svensson – kanske mer känd som ...

Av: Crister Enander | Crister Enander | 13 januari, 2012

Jens Assur har fotograferat en kontinent med en ny hunger

En av tre afrikaner tillhör medelklassen, enligt den brittiska tidningen The Guardian. Antalet internetanvändare ökade med 1800% mellan 2000 och 2008. I USA:s tio mest lästa tidningar publicerades 245 artiklar ...

Av: Belinda Graham | Konstens porträtt | 25 juni, 2014

Disciples of many beliefs

Dr. Ignatius Jesudasan, SJ, has through a series of books and articles applied his searchlight to the intolerance, which tends to grew when religion and ethnicity get identified with each ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 17 november, 2012

42. Ines

Hon stängde av P2, knackade ihop sedelbunten till en prydlig hög och stoppade den i bröstfickan. Sedan satte hon sig och funderade så som hon brukade, men lät virkningen ligga ...

Av: Ines | Lund har allt utom vatten | 12 oktober, 2012

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 8

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 19 juli, 2013

När det var bättre förr

När det var bättre förr Nyligen är det femtio år sedan sista numret av Sveriges utan konkurrens bästa novelltidskrift kom ut. Någon riktig efterföljare har den aldrig fått och det är ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2007

Lin Fengmians uggla är egentligen en uv

Den kinesiska uven av konstnären Lin Fengmian (1963) förefaller så sorgsen. Kanske för att den kom till Sverige, förvärvad mer eller mindre direkt av familjen Ramel, och blev kallad uggla ...

Av: Birgitta Milits | Konstens porträtt | 07 december, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.